lördag, juli 14, 2007

Ännu en republikan åker dit


Ännu en äcklig dubbelspelande republikan, känd för sin anti-homo-retorik, åker dit för att ha velat köpa sex av en undercover-snut på en toalett.

Washroom Sex Bust Blow To McCain Campaign
by 365Gay.com Newscenter Staff

Posted: July 12, 2007 - 5:00 pm ET

(Titusville, Florida) A co-chair of Sen. John McCain's presidential campaign in Florida has been busted for trying to pick up an undercover male police officer.

State Rep. Bob Allen (R), a foe of LGBT rights in Florida, is charged with offering the cop $20 for oral sex in a washroom at Veteran's Memorial Park in Titusville.

Police said that Allen, 48, was seen coming in and out of a restroom three times before approaching the officer.

Allen has been charged with solicitation for prostitution, which has a maximum penalty of one year in jail.

The state lawmaker is one of six co-chairs of McCain's Florida campaign. Allen posted a $500 bond and was released pending trial.

Ironically in the last session of the Florida legislature he sponsored a failed bill that would have tightened the state's prohibition on public sex. He also has been a supporter of amending the state constitution to ban same-sex marriage and has opposed a bill to curb bullying of gay students.

Allen resigned Thursday from the McCain campaign.

Meanwhile, two McCain strategists abandoned the campaign in Iowa on Thursday. Ed Failor Jr.and Karen Slifka longtime GOP operatives with deep ties in Iowa.

The three withdrawals Thursday will hurt McCain's campaign already damaged by money problems.


www.365gay.com/Newscon07/07/071207mccain.htm

fredag, juli 13, 2007

Nöjsam kultur och kulturellt nöje

Är det bara jag som har retat sig på att vissa tidningar delar upp nöje och kultur? Som om det egentligen är någon skillnad? Allt handlar om att få till en ful sida och en god sida. Kultur är det fina och nöje är det fula. På kulturen så vimslar pretentiösa journalister om konstutställningar, klassisk musik, litteratur och ibland någon djupare intervju med en filmskapare eller en politisk kulturdebattör från mellanöstern. Nöjessidorna består av E-Types comeback-intervju, recension av Scary Movie 5 och lite notiser om kommande klubb-evenemang.

Men varför? Det är samma sak. Det enda som gör att dom skiljs åt är klassperspektiv. Är man extra fin så blir nöjen som konstutställningar och litteratur ren kultur och är man lite mer indie så är skiv-recensioner nöje. Personligen ser jag ingen anledning att skilja dom åt. Skit och kvalité är samma sak, oavsett vilken sida av kultureliten det befinner sig. Det bygger väl också på att det automatiskt är finare med en bok och lite konst än med en actionfilm och lite kvarglömd wannabe-brittpop.

Vad är det som säger att nöje inte kan vara kultur? Eller att kultur inte kan vara till nöje? Vad är det för fascistisk kulturpedofili som styr våra sketna tidningar?

Äntligen Bolander! Bra gjort!

Hurra, Bolander fick sig en date med Dr Blythe!

Jepp, ni hörde rätt. Värsta såpan. Men jag har börjat se igenom TV-klassiker Homicide: Life on the streets, första säsongen från 1993. I det tredje avsnittet, Night of the dead living, så får äntligen Bolander (spelad av Ned Beatty) en date med Dr Blythe (Wendy Hughes), obducenten. Jag blev så glad att tårarna började rinna. Va fan är det med mig? Det är en femton år gammal serie. Men den är löjligt välskriven och välspelad. Grejen är att det är 70 % karaktärer och deras liv och bara, tack och lov, 30 % trist polisarbete. Och det polisarbetet som sker är extremt banalt. Inte CSI-trams, bara enkelt polisarbete som verkligen är tråkigt – men som lever på grund av ett väldigt välskrivet persongalleri.

I Night of the dead living så är det den hetaste natten i Baltimore på lång tid. Men det sker inga brott. Det är också den lugnaste natten. Tyvärr fungerar inte luftkonditioneringen, utan blåser ut varm luft på våra hjältar. Bolander är orolig och stressad över att han är tjock, dumpad och singel, men vill väldigt gärna försöka få en date med obducenten. Munch (Richard Beltzer) är hysteriskt bitter över att hans flickvän gjort slut. Giardello (den fantastiska Yaphet Kotto) är mycket irriterad på att stele och störige Pembleton (Andre Braugher) vägrar ta av sig sin slips, trots att det är så varmt. Crosetti (Jon Polito) är orolig över att hans dotter har sex och att hans fördetta fru har tagit hans hus. Och så vidare. Samtidigt så är det en tomte på rymmen i lufttrummorna och någon tänder ett ljus varje dag, men vem är det egentligen?

Alltså, för att vara en polisserie, extremt händelselöst. Men så jävla bra. Och roligt. Och rörande.

Köpte även Tony Scott/Ridley Scott-produktionen The Hunger, första säsongen, där Terence Stamp presenterar erotiska, mystiska, våldsamma, coola och roliga fristående avsnitt. Har sett ett par avsnitt för bra länge sedan och var imponerad över den höga klass, och det höll i sig. Det första avsnittet hette Swords och handlar om en rik snubbe, son till en parfymfabrikant som blir erotisk involverad i en hora/svärdpenetrerade kvinna i London. Hon kan alltså få svärd stuckna igenom sin kropp. Överallt. Ingen skada. Inget blod. Bara magi. Men hon blir kär i honom och det bryter givetvis magin och det går åt helvete när hennes hallick ska visa upp sina svärdskonster en sista gång. Mycket bra och sjuuukt snyggt.

Det känns som om ingen ser TV-serier på TV längre. Finns så många bättre alternativ.

torsdag, juli 12, 2007

Män i skor

Om det är någon som skulle kunna kvalificeras som en riktig freak, ett sånt där gatupervo som nyfiket drägglar över okända människor på stan, så är det jag. Jepp, rakt upp och ner så påstår jag det själv. Nu är jag inget freak, inte på det sättet i alla fall (iofs är "freak" en bra sak, men jag måste tala till den stora massan också). Men det finns inget roligare än människor. Att titta, studera, analysera, fantisera, hata, älska, eller bara ignorera. Eller nä, det sistnämnda jag gör jag aldrig. Men jag kanske håller ett avstånd.

Jag har lite favoritmänniskor nu, som jag naturligtvis inte känner. Den senaste såg jag idag på Willys (där det för övrigt finns en snygg expedit) i märsta. En medelålders man med downs syndrom som satt och sov i entrén. Han såg absurt trött ut, som om han upplevt på tok för mycket just den här dagen. Det var gulligt på nåt sätt, där tungen ramlade ut och ögonlocken tungt slöt sig över hans utstående ögon. Han vaknade till ibland, men snart tillbaka in i drömmens underbara värld. Hoppas han drömde om något fint.

Varje morgon när jag går till bussen som ska föra mig till det vissa kallar jobb, så finns det några sköna rackare. Dels har vi en Harry Houdini-lookalike som heter Strakan (det vet jag, eftersom en kvinna ropade det efter honom en morgon). Biffig, betydligt mer än Houdini, men med samma distinkta ansikte och i stort sett samma frisyr. Det är väl dags att jag börjar hälsa på honom nu, som det sker i sverige efter några månaders sneglingar. En annan som sitter på bussen är en latino-kille. Vette fan vilket land, men han har lätt utstående ögon, väldigt rakt och strikt ansikte, ganska kort, fräsig frisyr och diskreta, men ändå trendiga och fantasifulla kläder. Lite halvgullig, men bara som bussobjekt. En dag kom han i kostym, väst och slips. Höll på att svimma. När vi kommer fram till Märsta station så sitter det en udda typ på bänken utan för Pressbyrån. Han har ett skägg som ser otroligt fejkat ut (som Peps Perssons ungefär) och har alltid bara en sko på sig. Den andra står på bänken. Han ser alltid glad ut. Inte illa.

På tåget dyker det upp en ENORM man av spansk/sydamerikanskt ursprung. Han väger minst 150-160 kg, men välklädd, snygg och självsäker. Sitter alltid och snackar med lite damer där. Han har en tydlig och väldigt intelligent röst - med innehåll som låter vettigt också. I det fallet så betyder vikten ingenting, han kan nog fälla många kvinnor och män med den utstrålningen. I själva Stadshagen så finns det inte så många att lägga märke till, förutom givetvis mina arbetskamrater, och dom ska jag inte skriva om. Så snäll är jag. Däremot finns det några intressanta rackare på vägen hem, på pendel-perrongen. Först har vi en liten mafioso-liknande gubbe, antagligen från något arabland. Han är kort, skallig och röker jämt. En sån där karaktär som jag skulle döda för att ha med i en film. Det dyker också upp en ganska snygg asiatisk kille som alltid hoppar av i Upplands Väsby. Han har en militärliknande blå tröja med pennor prydligt instoppade i fickor och extremt stel. Sitter djupt ner i någon gratistidning på vägen hem, men firade faktiskt av ett leende mot mig i förrgår. Det var snällt.

För nån vecka sedan så satt jag framför en pappa, som verkade ha tagit ett par glas för mycket i sitt liv (fast han var helt nykter) och hans EMO-dotter, tonåring. Hon hade varit och hälsat på honom verkar det som och nu skulle hon hem till mamma igen. Det var så sött. För vilken trendmedvetet tonårsbrud sitter och kramar sin jeans-rockar-pappa hela vägen på tåget? Det är coolt. Han verkade ledsen. Som om det skulle vara ett tag tills dom skulle få ses igen. "Jag älskar dig så mycket" viskar han fram och tittar ut mot solen som får honom att kisa. Dottern lutar sitt huvud på hans axel och blundar.

Då kände jag hopp för mänskligheten igen.

Bedsitter Images

Kände igen mig väldigt mycket i denna Al Stewart-klassiker...

The friends I've left back home all write
with laughing words that warm my sight
saying "Tell us, how's the city life?"
I reply and say just fine (why?)
and so you see I can't go back
until I either win or crack
I'm standing in a one way street
The stage is set
The story incomplete

But it's alright while the lights of the city shine so bright
It's all right till the last winding train fades from sight
Then alone in my room I must stay to lose or win
While these wild bedsitter images come back to hem me in

Homofientliga jämtar

Trollhare skrev några ord som var väldigt klarsynta i en diskussion där en person hävdade, helt absurt givetvis, att jämtland är väldigt homovänligt. Så jag tar mig friheten här och citera Trollhare:

Jamtar är väldigt stolta. De vill inte erkänna att de har fördomar. De
vill vara sådär genuint mysiga och förstående men allt som inte passar
i deras snäva normer stressar dem.

Det handlar mycket om vana: Om man är van vid att INTE se Kalle och
Pelle hångla offentligt och vet att de aldrig skulle göra det
(eftersom de vet att de blir trakasserade) så går det an att vara
tolerant mot att de gör det i avskildhet. Då behöver man aldrig
egentligen bli konfronterad.


Håller faktiskt med till 100 %.

onsdag, juli 11, 2007

I full kareta

Ibland slänger man ur sig uttrycket ”I full kareta”, när något eller någon går väldigt fort. Har funderat länge på vad det betyder och när vi tog upp ämnet runt kontorsborden idag så meddelade vår spanjorska Claudia att kareta (eller kanske careta) är ett spanskt (och även italienskt) ord för en form av vagn som man antingen kan köra med eller utan häst. Typ en kärra. Så spänner man fast ett par hästar vid en kareta så går det givetvis betydligt snabbare än utan. Så därifrån måste uttrycket komma. Men varför vi i Sverige använder det har jag ingen aning om.

Så nu vet jag både vart ”Grobian” (orkar inte förklara nu) och ”Kareta” kommer ifrån. Ännu en lyckad dag. ”Hokus Pokus” har ett intressant ursprung också. Det är troligtvis från det latinska ”Hoc Est Corpus”, vilket betyder ungefär ”Detta är min lekamen”. Man kan tänka sig att gycklare, satiriker och underhållare anammade uttrycket och medvetet förlöjligade det genom att skapa den trollformel som vi alla lärt oss sedan barnsben. Simsalabim då? Det kunde susning.nu ge ett svar på:

”Simsalabim räknas samt används felaktigt som en trolleriformel men hör närmast hemma i en folksaga med titeln Bord, duka dig av Bröderna Grimm.

Men den finns även i en ramsa i en visa i Sverige i formen:

"Uti ett träd en kråka, -/ sim silli bim bam ba sillidu sillidej, - / uti ett träd en kråka satt". (Svenska landsmål 1886) finns flera varianter t.ex. sim saladimbomba saladu saladim.(1900)

Visan kommer förmodligen från Tyskland där den hade formen: "Auf einem Baum ein Kuckuck-/ sim sa la dim bam sa la du sa la dim - /Auf einem Baum ein Kuckuck sass". (Die deutschen volkslieder 1838)

Den danska efterbildningen lyder: Højt på en gren en krage-/ sim seladim bam ba seladu seladim-/ Højt på en gren en krage/ sad, (1840)”


Se där.

Vet nu förresten varför thailändare tycker att Uppsala är ett väldigt pinsamt ortsnamn? Ni får en dag att komma med ett bra svar.

Skärseld

Jag gjorde en störtdykning ner i humörhelvetet häromdagen. Det hade långsamt byggts upp under nån vecka, men igår brast det. Allt självhat som jag bär på kom ut och det var allmänt eländigt. Tyvärr blir det så ibland. Men för att vara lite melodramatisk så blir det en skärseld som man går igen. Det sker en psykisk rening på något vis. Nu på morgonen så vaknade jag upp efter mycket god sömn, utan att ha vaknat upp hela tiden, utvilad och ingen ångest i bröstet. Drog på mig kostymen, väst, slips och allt, laddade MP3-spelaren med lite ny musik. Bland annat Marc Almonds minst sagt gayiga Stardom Road, ett cover-album som han gjort i del av sist tillfrisknande från en olycka för ett par år sedan. För en musiker måste det vara en mardröm att nästan mista hörseln, som det hände med Marc, och på grund av detta har han inte vågat sig på eget material, utan kör loss på relativt okända med nästan självbiografiska covers. Ganska bra faktiskt.

Men åter till skärselden. När man är längst ner på skalan över självförrakt och hat så går man igen någon form av lucka, hål, dimension. Försvinner ett tag och när man vaknar upp igen så känns det som om man är född på nytt. Frälst skulle man kunna säga, fast på livet och hoppet. Då börjar man också planera hur man ska reparera skadorna från dagarna innan. Oftast har man varit otrevlig och snarstucken, och det har naturligtvis gett sina spår. Men folk är väl vana nu för tiden. I helgen blir det i alla fall bara jag och Chrille. Ingen annan. Då blir det för mycket. Då blir det stress och krav som jag inte klarar av just nu.

I övrigt så studerar jag bara mitt eget land, Sverige, och inser att vi består av fega kräk som inte vågar/orkar/vill stå upp mot de otrevliga krafter som äter sig in i samhället. Det är allt från rabiata kristdemokrater till nationaldemokrater, smårassar på landsbygden, stornazzar i storbolagen, pastorer och högerspöken, kommunister och kappvändande folkpartister. Det är som det svenska folket skyggar undan för orättvisorna som sker. På med skygglapparna bara. Grejen är den att för oss homos så är vi lika hatade som utlänningarna av dessa mega-apor som tror dom vet bäst. Byt bara ut ”svartskalle” mot ”homofil” så har du exakt samma agenda. Det är bara att dom inte drar upp allt på samma gång. Kanske vågar dom inte. För det finns alltid en del av den stora massan som inte gillar utlänningar. Och alltid en del som inte gillar homos. Men att hata båda sorterna är det få som vågar öppet. Så det gäller att vara smart.

Jag är en typisk humanist. Jag tror, trots allt, på människans godhet. Jag förutsätter att alla vill väl. Iofs en åsikt som fått mig i problem många gånger, men hellre det än att gå och må dåligt över människor som inte gjort mig något ont. Jag väntar hellre tills att det sker. Fördomar hör inte hemma i ett modernt samhälle. Personligen kommer jag aldrig falla för den obehagliga propaganda som vissa partier, även erkända såna, och organisationer kör med. Allt handlar om egoism och kontroll. Sådan är väldigt långt borta från mig själv.

Filmer som aldrig blev av, del 2

Under ett par års tid så väntade jag på Alexander Dettners maffiga Ödets Vingar, ett jämtländsk scifi-spektakel som liksom t ex kommande Year One var inspelad mycket mot greenscreen. Jag spelade en nervig och lätt hysterisk rymdkapten (som senare blev zeppelinarkapten) som hela tiden råkade ut för de hurtiga rymdpiraterna. Stilen var futurism blandat med trettiotal och istället för rymdskepp så var det andra former av luftburna fordon, i mitt fall en stor fet zeppelinare. Jag minns inte varför, men scenerna spelades in två gånger – andra gången något år senare, då jag dessutom hade gått ner rejält i vikt och bättre passade i den käcka nazi-inspirerade uniformen som hade sytts upp åt mig. Så givetvis blev jag glad för det. Alltid kul att se mindre tjock ut på film.

Det var mycket folk involverat och de scener jag såg, som var hel- eller halvfärdiga, var väldigt imponerande. Mycket snygga digitala effekter, snygga matte paintings som förvandlade en del av lugnviks industriområdet till en skum bakgata i en futuristisk storstad. Den hade verkligen kunnat gå och sälja. Men som vanligt med ideella projekt så droppar folk av en efter en, som tio små negerpojkar. Man tröttnar, tappar hoppet eller blir helt enkelt lat. Personen jag spelade mot under inspelning nr 2 var bakfull och hade överhuvudtaget inte pluggat repliker. Han fumlade bort skön dialog och det hela drog ut enormt på tiden. Själv kunde jag allt givetvis.

Jag var riktigt nöjd med det andra inspelningstillfället och såg fram emot en färdig film eller i alla fall några snygga scener att ha med i min showreel. Men sedan försvann alla. När jag till slut, efter tio emails (liten överdrift, men nästan) fick tag i Alexander Dettner för att åtminstone få tag i något klipp från filmen eller några snygga stillbilder för en hemsida jag arbetade med då, så svarade han att dom hade lagt ner filmen höstas – flera månader innan. Och dom hade inte ens haft mage att meddela oss som var med i filmen. Det var naturligtvis ytterst besvärligt att plocka fram stillbilder från filmen, men han antydde att han skulle göra ett försök. Troligen förväntade han sig någon form av tacksamhet, så jag sket i bilderna och sade att jag överhuvudtaget inte var intresserad längre.

Ännu en mycket intressant film ner i latrinen. Vilket var synd. Den hade onekligen potential.

tisdag, juli 10, 2007

kontorsbordet är dukat för tvåsamhet

Sitter framför kontorsbordet är dukat för tvåsamhet, är det bravo sötis!

Kom igen och du kommer att lyckassholes överallt!

Idiotiska chefer du träffar, men du kommer dit du villse blir du aldrig.

Det lovar jag älskar dig.

Filmer som aldrig blev av, del 1

Det har blivit en del projekt som kollapsat genom åren. En del riktigt coola. Ett av dom mer märkliga som jag var involverad i var Anders Hellquist och hans bror, Björne Hellquist episka action-skräckis… som jag inte kommer ihåg titeln på. Någonting med Moon har jag för mig. Typ Blood Moon, fast ändå inte. Kanske Black Moon. Någon som vet?

I princip så var det en korsning mellan (och det var så de försökte sälja den) När lammen tystnar och First Blood. En farlig seriemördare med ståltänder (jepp, precis som Richard Kiel i Moonraker och Älskade Spion, fast här är tänderna vassa och med skruvar i) som jagas genom vildmarken av poliser och myndigheter. Givetvis med en massa blod, våld och action. Faktum är att konceptet är så enkelt att det skulle ha blivit väldigt underhållande, i alla fall om man förstått sig på att leverera professionell underhållning.

Så en natt, jag kommer inte ihåg hur eller varför, så befinner jag mig långt ut i en skog utanför Stockholm och där filmar vi tillsammans med Anna Book (jepp) och, bisarrt nog (konstigt nog, lika bisarrt som Book), Jarmo Mäkinen som mördaren. Anna spelar ett offer som pysslar omkring i sin stuga, tar en promenad i den dimmiga skogsnatten och blir attackerad av Jarmos ståltands-monster. Anna Book var en vänlig själ som tillsammans med sin make levererade utmärkt chilicorncarne till inspelningen. Vi åt den i ett garage där Jarmo vässar sina vapen han har i ärmarna. Jarmo hade just eller skulle just iväg och filma i USA. En film som heter Ancient Warriors, b-action av Schwarzeneggers polare Franco Columbo. Han påstod i alla fall att Schwarzenegger skulle göra en cameo i den. Har inte sett Ancient Warriors, men den finns på DVD, och någon gång ska jag spana in den för att se hur Jarmo sköter sig.

Sedan så stack jag från Stockholm och hela detta kaos. Men jag såg lite klipp från sådant som spelades in efteråt och där skymtade vi Kjell Bergqvist, Fredrik Dolk, Regina Lund, Cecilia Bergqvist och alltid lika coola Frederick Offrein. Träffade en av skådespelarna senare och han berättade att allt material såg förfärligt ut. Det var det sista jag hörde om om den filmen. Och ännu ett absurt projekt gick i graven.

söndag, juli 08, 2007

”Bdokningsservice”


CS, denna fantastiska chef. Aggressiv, kuklös och desperat efter makt. Jag har alltid varit lite nyfiken på hur illa ställt det är på telemarketingföretag och har samlat på mig lite info och förstahandsupplevelser om hur det kan gå till.

Det som är absurt verkar vara att folk jobbar och ställer upp för 0 KRONOR i lön? Hur kan ni vara så korkade? Iofs så tjänar ni 19,5 % på allt ni tjänar in på en månad, men å andra sidan, hur mycket pengar till diabetesforskning tror ni verkligen att svenskarna släpper ifrån sig? Nåväl, det är en helt annan historia.

Nu handlar det om CS, mupp-chef för ett företag vi kan kalla ”Bdokningsservice” på en fiktiv gata i Stockholm kallad ”Ålovsgatan 56”. När man genomför en bdokning där så ringer man upp någon som anmält sig intresse och erbjuder dom att prata med en obunden finans-rådgivare. Jag antar att det handlar om pengaplacering osv osv, istället för att göra samma ärenden genom en hederlig och tryggare bank. Mina kontakter hade fått inbjudan till en icke betald utbildningsdag på kontoret. Man skulle skriva manus och ringa runt och försöka få in en bokning.

Det börjar med att ”chefen”, som är född med silfverswärd… förlåt, silversked i mun och inte verkar ha någon form av koppling till verkligheten. Han börjar med att agera otrevligt och förolämpa de personer som kommit på denna fina utbildningsdag. En person som har en fråga om lönen blir genast nersnackat och dumförklarat och sedan ”sparkad” på en gång. Han fick gå. ”Gå, annars knuffar jag ut dig”, som Christian… förlåt… hmm, ”Leif”. Det var inte ens skämtsamt. Redan från början användes psykologisk krigsföring för att slå ut svagare personer och det kunde till så att ”Leif” hånade en iransk tjejs ljusa röst. Han gick så långt att han till och med imiterade hennes röst. Snacka om förnedrande. Allt utan humor. En annan snubbe, Abdi, blev förnedrade genom att ”Leif” hade svårt att uttala hans namn. Försök att minnas ”Abdi”? Det är jävligt enkelt. Men chefen drog ut på det, förnedrade och antydde väl att man inte kan heta ”Abdi” om man ska jobba på en fin bdokningservice. Faktum var att Abdi inte hade gjort ett skit när han utan förvarning eller förklaring fick höra från chefen ”Okey, Abdi, du kan gå.” Inget mer.

En tjej kräktes av pressen. En annan började nästan gråta. Är det så man behandlar tilltänka anställda? Ligger det någon form av rasistisk macho-grej över det hela? För Christian, med silvervärd i munnen, gick så långt att han rekommenderade en snubbe med utländskt utseende att skaffa jobb på en pizzeria istället. ”Du är så jävla lat. Det är därför du inte klarar av ett sånt här jobb”. Typ. Komplett med svordomar och rastiska antydningar.

Det var givetvis mycket mer. Karln gjorde sitt bästa för att förolämpa och trycka tjejerna och killarna som ville ha ett jobb. Skapade en nedlåtande attityd redan från början. Amatörmässigt och obehagligt, och naturligtvis ett arv efter personens adliga arv och högervridna cynism.

Lägesrapport 070708

Min mormor fyllde nittio år igår! Jag fattar det inte. Nittio bast! Hon föddes 1917 och ha upplevt en stor del av nittionhundratalets framsteg, motgångar och framgångar. Nu är det tvåtusentalet och hon är still going strong, till den grad att hon – som hon själv säger – brukar hjälpa de gamla på hemmet på fritiden. Dessutom är hon obeskrivligt pigg fortfarande. Så där vill jag också vara. Så jag håller tummarna för det.

Det har varit en fet helg. Minst sagt. Har inte kunnat träffa Chrille då han är på ravefest i tre dagar i sträck – först fanns den ute i Kista och nu har den visst flyttats till Flaten, eftersom snutgrisen tyckte det var för jobbigt med rave-fester ute i naturområdet där innan man kommer till Kista. Det störde väl ekorrarna och jordbaggarna för mycket.

Så jag dundrade in till stan, tittade in på Webhallen och köpte Crank (den med Jason Statham) för 59 kr, lullade bort mot Serie- och skivhandel på Sveavägen och impulsköpte 3D-utgåvan av Amityville 3, John Frankenheimer-rullen The Holocroft Covenant och dessutom Seijun Suzukis Pistol Opera. Ringde Anneli för eventuellt lunch, och vi köpte bra wok på en fd korvkiosk. Hon visade mig en massa läskiga djur i David Attenbourough-dokumentärer och även den lysande kortfilmen som finns som easter egg på Njuta Films utgåva av Thundercrack.

SEDAN skulle jag hem, men då ringde Erik, min gode vän musikalregissören, som jag inte sett på många år, och vi satte oss och fikade samt tog en ordentligt sightseeing med bil runt om Stockholm och hamnade till slut för en stunds planespotting ute på Arlanda. Erik berättade hur han smygit in en gång på banan när den byggdes och bli utkörd av en vakt. Men han har i alla fall fått promenera på den, och det är få som fått göra det.

Nu idag, Söndag, så ska jag träffa en vän, Heng, för en antagligen kall promenad i Stockholm. Men i övrigt har jag inte så mycket intelligent eller roligt att berätta. Men det kommer nog. Vänta ni bara.