lördag, juli 21, 2007

Med svullna fötter och skavsår mellan låren


Wow, semester. Kort, men intensiv. I en vecka vankas det lugn och ro, även om jag ändå har en tendens att göra alldeles för mycket ändå. Men jag MÅSTE varva ner. Har tillräckligt svårt på kvällarna jag kommer hem och vanliga hederliga helger. Jag måste stiga upp extra tidigt för att kunna varva ner innan jag anländer till jobbet. Det beror inte på att livet eller jobbet är stressigt, utan att jag inte alltid mår så bra. Och mår man skit så är det lätt hänt att man spänner sig, oroar sig och på så sätt går upp i högvarv för ingenting.

Idag, lördag, så blev det lite improviserad underhållning tillsammans med Anneli (som vanligt oförskämt snygg). Vi hade först tänkt att gå på nån multikulturell festival i Rålambshovsparken (eller ”Rålis” som ni Stockholmare säger), men när vi kom dit såg det minst sagt dött ut och vi gissade att det skulle dra på senare på kvällen när det blev lite mer uppträdanden och matorgier. Hade varit kul att gå på, men nu blev både jag och Anneli på tok för trötta efter vår megapromenad. Anneli släpade dessutom på sin cykel hela tiden.

Efter att ha intagit en trevlig måltid på en relativt trevlig restaurang där jag fick bearnaise på skjortan och Anneli fick betala 25 kronor för fyra extra potatisar på spett, så vandrade vi ner mot vattnet vid parken igen. Givetvis, som den yngling jag är, så blev jag distraherad av alla halvnakna män (inte alla givetvis, bara dom snygga) som bredde ut sig överallt och senare tyckte Anneli att jag skulle börja äta sötlakris eftersom det är potenssänkande. Oförskämt Anneli! ;)

Som den kvinna av mod hon är så fick hon den briljanta idéen att vi skulle gå bort till nåt läskigt akvarium på Djurgården. Där skulle det finnas oerhörda mängder med läbbiga fiskar och andra havsmonster som man även kunde klappa. Så vi gick åt det hållet. Solen hade börjat steka på och vinden hade lugnat ner sig så till slut var det bara att kapitulera för värmen och släppa fram svetten (i alla fall för mig, kvinnor svettas inte vad jag vet ;)). Jag var i ett otroligt behov av vätska och jakten på en bankomat tog upp en del av tiden. Dessutom tog vi det väldigt lugnt, Åsa ringde och terrade mig lite med snuskiga frågor – som jag inte besvarade på grund av att det var för mycket folk runt omkring - så blev det väl tveksamt om vi skulle kunna hinna fram till fiskjävlarna innan stängning. När vi sedan kom till Djurgården så sprang vi på en snubbe, arkitekt och reklamman, som sålde ut hela sitt bohag eftersom han skulle börja ett nytt liv. Så jag köpte tre böcker för 120 kr: Mysterious Britain – Ancient secrets of the united kingdom and ireland av Janet & Colin Bord, The Ark of the covenant av Roderick Grierson och Stuart Munro-Hay samt Lines to the mountain gods. Nazca and the mysteries of Peru av Evan Hadingham. Väldigt bra köp och väldigt billigt! Synd att jag inte hade mer pengar bara – och Anneli fick ändå låna ut 40 kr åt mig.

Givetvis var fiskgrejset stängt, men efter det så sade jag hej åt Chrille som var på Gröna Lund med sin familj (han fick en luftkyss också) samt att vi kollade på dom stora dockorna där bakom, på… Beckholmen? Kan det heta så? Kommer inte ihåg. Där hittade vi också en underbar thai-restaurang i en husvagn, typ… eller inte riktigt. Såg väldigt mystigt ut med ett schyst läge med rostiga plåthus och ovårdade buskage. Två glada thai-kvinnor huserade där och jag hoppas verkligen det står kvar nästa gång vi går på expedition – för jag måste äta det. Det var verkligen som en naturlig del av Thailand på en bakgata på Djurgården.

Min mor skickade SMS att hon och sin man hade sett My Lucky Stars med Jackie Chan och hans vänner och att dom tyckte den var skitbra. Så jag måste nog ta och gräva upp lite fler såna filmer åt dom. Härligt med en mor som har god filmsmak!

Nu sitter jag här med svullna fötter, skavsår mellan låren och ett huvud lika tungt som en knubbsäl. Det är livet. Första dagen på semestern.

fredag, juli 20, 2007

Thomas Quick for dummies



Hittade denna väldigt intressanta och enkla genomgång av seriemördarfloppen Thomas Quick, mannen som uppenbarligen inte är en seriemördare, utan bara en enkel tragisk missbrukare med psykiska problem som behövde lite uppmärksamhet. Vilket han fick, av talanglösa idioter till journalister, advokater och andra som av någon outgrundlig anledning ville att Sverige skulle få sin egen lilla seriemördare.

Men Sverige är trots allt en äkta bananrepublik. En ankdamm av tragiska existenser, och i en sådan lyckas man inte ens producera en äkta seriemördare. Inte till en sådan extrem grad av absurdism som Quick. Detta är bara en enkel genomgång, men läs på själva - böcker, artiklar och vad ni vill, och ni ser hur absurd situationen är. Genom inkompetens och dumhet så går det en ett antal mördare fria. Allt för att en stackars idiot-pedofil-stolle ville få lite omtanke av svensk psykvård.

http://paradigmo.wordpress.com/2007/07/19/thomas-quick-seriemordaren-som-inte-fanns/

Lustigt nog kommer jag att tänka på muppen på dvdforum.nu som bad mig respektera Thomas Quicks val av tystnad och vi skulle respektera honom genom att inte prata om fallet. Givetvis var det en mupp som faktiskt trodde på vad Quick-miffot hade att säga... suck.

När Federley Tystnar

Var inne på Federleys blogg. Förutom att han precis som jag föreställer mig att ett högerspöke ska vara så är han ganska fysiskt lik anstaltschefen i När Lammen Tystnar (som även dyker upp i Röd Drake ). Bara så att ni vet.

http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.253

Sagan om TV 4 Skämtland

Under ett par år av mitt liv så arbetade jag på TV 4 Skämtland, ett lätt maskerat namn på en i stort sett helt igenom medioker lokal-tv kanal. Jag fick erbjudande om att börja där nästan direkt efter att gymnasiet tog slut och då direkt under en person som jag respekterar mycket och som jag alltid kommer att respektera. Jag arbetade främst som reklamassistent, med allt från redigering, produktion, kundmöten och så vidare. Extraknäckte på kvällarna som sändningstekniker för reklamen före och efter nyheterna och dylikt också.

Reklamen var naturligtvis för det mesta väldigt dålig, mest för att säljarna - trots tillsägelser - kunde ge ge oss extremt korta perioder att göra en film på. Rekordet var en dag då vi skulle ha klart sju filmer. På samma dag alltså, som ett förtydligande. Detta var något vi hela tiden påpekade, men säljarna var så pengakåta att dom lovade filmer dagen efter mer eller mindre. Det var en fruktansvärd situation, och det som hade kunnat bli ett ganska skönt jobb blev ett jävla skit. Det var som om kvantiten gick göra kvalitén, men det innebar också att filmerna blev sämre och sämre och givetvis lockade inte det kunder. Enkel matematik som genierna i den koncernen helt enkelt inte förstod sig på. Producerar man skit så får man skit.

TV 4 Skämtland hade nästan alltid gått dåligt. Eller i alla fall när jag började. Då hade ambitionerna och talangerna börjat falna. De som kunde något hade dragit vidare till större TV-kanalerna och kvar blev ett gäng loosers som knappt kunde få jobb på skvallertidningar. Chefredaktör var den snälle, men tröge "Heinrich". Som sprungen ur den jämtländska myllan, men extremt bakåtsträvande och som inte förstod sig på annat än fiske, jordbruk och pensionärs-TV. Hans fru, "Leni", var en ragata som gärna spelade snäll men som betedde sig som en bitch när man väl lärt känna henne. En av de mer absurda påhitten var att inte tillåta TV 4 Skämtlands anställda städare delta i personalfesterna. Det var alltså inga inhyrda städare, det var en del av personalen på vår lilla station. Men hon blev helt förskräckt när dessa "arbetare" skulle sitta där och ha det trevligt med de fina journalisterna. Trams givetvis. Men så var hon en dålig journalist. Och antagligen hade hon inte klarat av att sköta städningen heller.

En annan profile var "Den Folkkäre". Med en ful frisyr som hämtat från Gustav Vasa så slog han igenom som en lallande tokstolle som småpratade sig igenom skämtländska byar. Oftast handlade det om ingenting och det var uddlöst och trist, men som passade den fantasilösa skämtländska befolkningen. att han sedan var en "raving maniac" var det nog få som visste. Hyperkänslig och bortskämt, i tron att han var duktig och oersättlig framför kameran. Ställde oftast orimliga krav på sina medarbetare och var det något som gick snett med tekniken så fick han tuppjuck och trodde att allt var riktat mot honom. Jag ska inte säga något, men som öppen bög på arbetsplatsen så verkade han väldigt bitter på mig. Som om han själv hade något att dölja. Han brukade, enligt andra medarbetare, åka ner till Stockholm då och då, helger, för att "partaja", men det var väl ingen hemlighet att han hade svårt med att vara öppen... om det han nu borde ha varit öppen om. Under en av våra duster, och det var några, så kallade jag honom "smygbög" och han bara fräste och vände på klacken. Han var nog inte otrevlig, men jag tror han hade tjänat på att inte vara smygis - om han nu var det, och kanske stannade han kvar lite för länge på TV 4 Skämtland. Ibland måste man bege sig.

Sedan hade vi "Råbocken", en ordlek på hans efternamn som flera på stationen använde. Före detta kvällstidningsjournalist som påstod sig stortrivas i lilla Jämtland. Stortrivas till den grad att han var mer galen än de flesta. I stort sett ingen var kunnig på datorer eller internet i den här redaktionen, och fientligheten var naturligtvis stor mot såna moderniteter. Råbocken trodde till exempel att genom att döpa om en fil till "Radera Hårddisken AB" faktiskt kunde radera hårddisken. Den kompetensen rörde det sig om i lilla bakåtsträvande TV 4 Skämtland. Råbocken ställde till med så många dumma saker under sin tid där, men han verkar ha haft något emot mig. Till exempel så ville han inte att jag skulle befinna mig på TV-stationen under de två timmar jag väntade på att sända reklam. Låt säga att jag sände ut reklam en gång 18.00 och en gång 21.00. Då ville han att jag skulle avvika därifrån eftersom han blev störd av min närvaro, och detta trots att jag satt i andra änden av huset, i reklamavdelningens redigeringsrum. Det var också samma tokstolle som tyckte jag "skrev för högt på tangentbordet". Jag tror det handlade mer om att han, som den journalist han var, körde pekfingervalsen och inte klarar av att se en tjugo år yngre reklamassistent/sändningstekniker skriva snabbare och effektivare än honom själv.

En av hans stora dumskalle-klassiker var när liket (eller skelettet snarare) till en bekant till min familj, hittades efter ett par år. Det var tecknaren Dick Stenberg som hade försvunnit efter en fyllefärd med taxi, gått och lagt sig och sovit under ett träd och frusit ihjäl. Efter säkert fem-sex år så hittades hans benrester och dessa togs om hand givetvis. Men dagen efter så var Råbocken där, frustande av kvällstidningsbajseri och rotade i vad han trodde var benrester. Han plockade till och med upp en bit och påstod att detta kunde vara en del av Dick Stenberg. Naturligtvis, som dom korkade jävlar stationen var, så sände man inslaget och det slutade med en uppläxning av Råbocken från polis och myndigheter och en fin föreläsning om etik inom journalismen för hela bygget. Ytterst komiskt. Jag tror Dick hade gillat se ett sånt pucko förnedras. Så något lyckades han med i döden i alla fall.

När min chef sedan flyttade och fick ett bättre jobb, liksom många andra av stationens kunniga personal, så fick vi Varan-Pierre. En MYCKET dryg och talanglös stockholmssnubbe som under sin tid på TV 4 Skämtland totalt raserade den lilla kvalité som var kvar. Han hotade mig och medarbetare med uppsägning på en gång om vi inte gjorde som han sade, han gjorde sig ovän med i stort sett alla, producerade reklamfilmer som var så dåligt ljussatta och fotade att det var pinsamt att se eländet. Till slut fick jag nog, sade upp mig och satte inte min fot på det där äckliga bygget igen. Den nya VD'n, Valdemar, försökte få ordning på oredan, sparkade Varan-Pierre, men orkade sedan av olika anledningar med livet och tog livet av sig efter en TV 4 Skämtland-fest. Dränkte sig i badhusparken, fullproppad med sömnmedel.

Sedan gick skiten i konkurs. Och det var väl lika bra.

torsdag, juli 19, 2007

Recension: Psycho 3 (1986)


Psycho 3 (1986)

Tre år efter den lyckade tvåan så slängde sig Anthony Perkins upp i registolen och fick till den absolut snuskigaste, brutalaste, smutsigaste och svartaste filmen i hela Psycho-serien. Utspelar sig en tid efter tvåan och det börjar med att en ung kvinna genom en olyckshändelse tar livet av en nunnan – i en scen som ekar Vertigo lång väg. Hon sticker från nunneklostret, råkar i klorna på den här filmens megasvin, Jeff Fahey, och slutligen söker hon skydd på Bates Motel.

Genom sin likhet med Marion Crane, en av Normans första offer, så startar det upp ännu en mordepidemi. Men åter igen, är det Norman som står för allt otrevligt, eller har Fahey eller den där otrevliga kvinnliga journalisten med saken att göra? Nåväl, mysteriet är inte speciellt stort. Norman är tillbaka som sin mor, men konstigt nog så hoppas vi att han ska klara sig undan. Fahey tar anställning som hjälpreda på motellet, och genom honom så dyker det upp klientel som gärna visar sig nakna och lockar den ondsinta modern i Norman att bege sig ut för att döda de syndiga flickorna.

Vi lider verkligen med Norman. Karln slipper aldrig undan sitt förflutna, och just när han faktiskt går och blir förälskad så förstör morsan allt. Och alla runt omkring som nästan alltid hoppas på att han ska börja mörda igen. Perkins får oss att känna medlidande för Norman. I scenen där sheriffen är nära att hitta liket i isboxen (och äter blodig is) så hejar vi inte på honom. Vi hejar och förstår Norman som sitter bredvid och ser vad som händer. När vissa av filmens mer otrevliga element får på nöten så hejar vi på Norman, och när tragiken sedan hopar sig på slutet så lider vi med honom.

Liksom tvåan så såg jag den här i min ungdom, och en av filmen starkaste minnen (förutom mordet i telefonkiosken och på toaletten) är nog när Fahey sitter naken i sin fåtölj, endast iklädd en lampa som täcker skrevet samtidigt som det röda ljuset flödar hårt, en naken brud står och ser sur ut och Fahey är så jävla sleazig att man bara vill tvätta sig efter att ha sett scenen. På något sätt blir han obeskrivligt snuskig när han än visar sig, även om det är med kläder på och med normala repliker.

Fotot är mörkt och fyllt med skuggor och hårt ljus. Perkins har arbetat mycket med färger och det finns säkert fantasilösa recensenter som drar liknelser till Argento eller Bava efter att ha sett filmen. Tempot är lugnt, förutom när det är dags för mord och våld, och Perkins låter skådespelarna arbeta med hela sitt register, och alla klarar sig ganska bra, trots lite bristande kvalité i dialogen.

Morden är troligen ännu värre än i tvåan. Blodiga och grafiska, smutsiga och eländiga. Det känns smärtsamt och det är bra. Det finns inte många lyckliga människor i denna mörka röra av sexuell och religiös ångest. Men det är så vi vill ha det.

När Norman är tillbaka.

onsdag, juli 18, 2007

Recension: Psycho 2 (1983)


Jag såg Psycho 2 som väldigt ung, och i ärlighetens namn blev jag mer skrämd och chockad över tvåan än över det klassiska orginalet. Givetvis är Hitchcocks film fantastisk, nyskapande och brutal, men jag har alltid känt att slutet där man försökte ge en klumpig förklaring till Norman Bates beteende gav en snygg antiklimax till historien, och det har alltid stört mig.

Varför man tjugo år senare fick för sig att göra en uppföljare är en bra fråga, men man startade i rätt ände och gjorde den till en logisk fortsättning där Norman har rehabiliterats ut i samhället igen, trots att den evigt bittra Lila Loomis (med Vera Miles som upprepar sin roll från ettan) förföljer honom och försöker få samhället att fortsätta ha honom inlåst.

Norman börjar jobba på den lokala restaurangen och lär där känna Mary (Meg Tilly), en ung tjej som på något konstigt sätt fattar tycke för honom. Till slut så hyr hon ett rum i hans hus och samtidigt så börjar hans mor ge sig tillkänna igen. Eller är det verkligen hans mor? Eller någon som bara försöker få honom att drivas till vansinne igen?

Man har förstått att publiken 1983 behövde något mer än klassisk sextiotalsskräck och därför så har den intelligenta och sköna storyn (skriven av geniet, enligt mig, Tom Holland) piffats upp med utmärkt gore (ovanligt grafiskt och saftigt för att vara en så pass stor film) samt en del naket för syns skull. Men det passar väldigt bra in. Richard Franklin hanterar både den moderna splatter-skräcken bra, men kan det här med att leverera stämning. Morden är snuskiga och våldsamma. Det finns ett stänk av sadism i det visuella lösningarna och det var flera gånger jag nu, när jag såg om den, faktiskt låg och ojade mig i sängen då karaktärerna gick hädan. Det andra mordet i källarn är värdigt Lucio Fulci – och när jag tänker efter är det inte omöjligt att Tom Holland tog sin inspiration från House by the cementery. Genrefantast som han är.

Men det är på (den i verkliga livet spända) relationen mellan Anthony Perkins och Meg Tilly. Det är ett radarpar som sällan har överträffats i en liknande thriller. Meg är vacker och står i fin kontrast till den nerviga och jäkligt ostadiga Perkins. Det sägs att Perkins tog illa vid sig att Meg inte visste vem han var och vad första Psycho var för en film (vilket naturligtvis inte är förvånande), att han inte pratade med henne under en stor del av inspelningen – förutom under inspelning då. Hur som helst så gav det nog en bra nerv till historien och det osar elektricitet mellan våra huvudrollspersoner.

Fast jag är som vanligt svag för alla fantastiska birollsskådisar. Robert Loggia gör aldrig en dålig roll och slemme Dennis Franz är lagom äcklig som den nye förståndaren av motellet. Vera Miles är toppen ger bitterheten ett fint ansikte.

Nästa film blir Psycho 3, en film som jag minns som väldigt mörk och snaskig, denna gången i regi av Perkins själv. Vi får väl se vad jag tycker om den nu.

Rulltrapporna och dess påverkan på människorna

Jag har svårt att släppa det här med rulltrappor och dess påverkan på människorna runt omkring. Har ni tänkt på hur rädda rulltrappsmänniskor är för att förlora ansiktet? Tänk er relativt stressig dag vid rulltrappan, en hurtbulle kommer i fullfart mot fanstyget och förväntar sig att rulltrappan ska sätta igång när han/hon har kommit i närheten. Ni vet ju att det brukar vara någon form av fånig energisparande, då rulltrapporna sätter igång med hjälp av sensorer. I alla fall, personen kastar sig på rulltrappan - OCH DEN STARTAR INTE! Herregud! Vad göra? Ska han vända sig om och med generat ansikte flytta sig två steg till den vanliga trappan brevid? Eller ska han stå kvar nån stund och hoppas på att rulltrappan startar? Nej, han börjar då gå upp för den!

Som alla har lagt märke till så är trappstegen högre i en rulltrappa, och absolut inte lika användarvänliga. Så det är definitivt jobbigare att gå upp för en rulltrappa än för en vanlig trappa. Men många väljer att inte genera sig och visa sitt misstag, utan låtsas att det är meningen, och släpar sig upp för den stillastående rulltrappan. Som om de inte vill visa ansiktet för personerna som kanske kom bakom. Bättre att snabbt fly än illa fäkta.

Själv har jag gjort valet att aldrig gå upp för en rulltrappa. Det är bara onödigt och det fyller absolut inte sitt syfte. För syftet med en rulltrappa är väl att man ska få vila benen?

Vilket kommer till det faktum att folk faktiskt promenerar i en fungerande rulltrappa också. När vi vanliga anser att en rulltrappa ska vara slappalternativet till en vanlig trappa, där vi kan stå och hänga i några sekunder innan det är dags att gå igen, så springer/går människor upp för trappan. Hur mycket snabbare går det än en vanlig trappa? Inte mycket. Högst någon sekund, knappt det, beroende på vilken fart dom har. Så själva idéen med en snabbfil i rulltrappan är rent utsagt absurt. Ska folk springa/gå i rulltrappan så duger det lika bra med trappan.

Vi borde starta en rörelse för att stoppa gående rulltrappe-passagerare. En rörelse som ställer sig i bredd i rulltrappan och hindrar folk från att ta sig upp snabbare. En rörelse som installerar skyddsdörrar som hindrar människor från att gå upp för ej fungerade rulltrappor. En rörelse för rulltrappans befriande, som inser att en rulltrappa ska få vara en rulltrappa och ingenting annat.

tisdag, juli 17, 2007

Recension: The Mechanik (2005)


En gång i tiden skulle jag intervjua Dolph Lundgren. Min idrottslärare (inte för att jag deltog i idrotten, men titta på ställde jag upp på i alla fall – om inte för att se lite halvt lättklädda killar försöka spänna sig för tjejerna) Micke Söderkvist var barndomsvän med Dolph och hade lovat att lägga in ett gott ord för mig. Vilket han sade att han hade gjort.

Fick numret till Dolphs agent i Stockholm, men Stockholms-kis som som till och med lät solbränd och backåtslick. Samma snubbe var visst också agent åt Anita Ekberg. ”Visst sörru, ska kolla med Dolph”. Så jag återkom en vecka senare och Dolph hade aldrig hört talas om mig och Micke hade uppenbarligen inte sagt något till honom. Så jag sket i det och därmed så var ett Lassie-anekdot borta för evigt.

Grejen är att Dolph ÄR bra. Liksom de flesta andra b-action hjältar så har han alltid dragits med ett dåligt rykte som usel skådis och allmänt patetisk. Givetvis stämmer inget. Kan inte säga att Dolph drar ihop några Oscars-nomineringar, men han har karisma och talang nog att bära upp egna långfilmer. Det är få av våra såkallade svenska skådespelare som klarar av det. Utan att publiken somnar.

Dolph har haft sin storhetstid. Då han fick roller i a-filmer i Hollywood och skapade rubriker vart han än begav sig. Där kan vi snacka om en svensk viking. Så långt ifrån Joe Laberos fåniga wannabe-viking. Dolph har till och med ställt upp i informationsfilmer ställda mot män som har sex med män för att uppmuntra till kondom-användning. Det är något som homofoben och den jude-paranoide Labero aldrig skulle klara av. Men i alla fall. Dolph fyrade av ett antal megaklassiker. Showdown in little Tokyo, The Punisher, Dark Angel, Red Scorpion, Joshua Tree för att sedan glida mer in på DTV och lite TV. Han slängt till och med ihop en ganska lyckad TV-film med John Woo, Black Jack, om en snubbe som är rädd för vitt och som är talangfull på kortrick och att döda folk i slowmo. Faktiskt mer än okey. En charmig sak.

Liksom Van Damme med sin briljanta Wake of death och From Hell, och kanske Snipes med The Detonator så har Dolph helt plötsligt höjt ribban för DTV-action. Speciellt sånt som är inspelat i östeuropa och redan såldes in på synopsisstadiet. The Mechanik är inte ett dugg orginell, men den är tillräckligt tidlös för att bli en av Dolphs starkare kort.

Dolph spelar Nick Cherenko, fd (givetvis) rysk elitsoldat och numera mekaniker i LA, dit han flydde efter att hans familj blivit dödade av gangsters och Dolph trodde att han hade dödad av skurkarna ordentligt. Givetvis hade han fel och när en rysk rik familj bosatt i USA kommer till honom för att få honom att rädda deras dotter från ryska skurkar så inser han att huvudskurken är samma som dödade hans familj. Fast nu med ett fett ärr över ansikte, som minne av Nicks försök att döda honom.

Nick drar till Ryssland, slår sig ihop med en alkoholiserad britt och hans gäng med ryska lönnmördare, och sedan ska dom rädda dottern och Nick ska få sin slutgiltiga hämnd.

Givetvis lyckas dom. Det förstår man redan när man ser anslaget på filmen, men orginaliteten är som jag nämnt inte det viktiga här. Det viktiga är en story som faktiskt håller väldigt bra och främst en regissör, Dolph själv, som visar att han både hanterar action drama jävligt skickligt. Våldet är intensivt och för att vara en så pass liten film, blodigt och spektakulärt. Det osar euro-action över det hela. Frankenheimer är ett namn jag tänker på. Fransk action från sjuttio- och åttiotalet. Rått och grafiskt, utan att förnedra sig till att bli barntillåtet och mesigt. När Nick dödar så dödar han hårt.

Dolph använder mycket handkamera, vilket ibland, i orätta händer bara blir störigt. Men det fungerar bra och blir aldrig till överdrivt. Dolph har det där som kallas för sensibilitet. Han fokuserar gärna på detaljer som ger djup och känsla till scenen när det krävs, och riktar kameran hårt och oförsonligt när det behövs. Ingen ska undkomma.

Påstår inte att manuset är världens bästa, men i en mindre talangfull regissörs händer så skulle det ha blivit betydligt svagare.

Vill gärna se mer av Nick Cherenko och gärna i samma råa och brutala stil som Dolph presenterade med den här filmen.

Hela konkarongen!

Just det, kollade upp vad konkarong betydde och härstammade ifrån:

1. Kvinnomössa
En konkarong, var under senare delen av 1700-talet en särskild slags kvinnomössa, med veckad garnering, uppburen med en ståltrådsställning.

2. Allt sammans
"Hela konkarongen" betyder alltsammans och alltihop d.v.s rubb och stubb eller rubbet som vi kanske skulle säga idag.
I överförd bemärkelse, rent bildligt sätt, syftar enligt Pelle Holm, uttrycket troligtvis på mössans stora och anskrämliga utseende. Ursprungligen kommer ordet antagligen från franskans conquérant som betyder erövrare.


Såja, då vet vi det!

Filmblogg?

Jag kollade in statistiken, allt mer nergående för övrigt, på bloggtoppen.se och inser att jag satt min blogg som Film & Tv. Men tanke på hur lite jag skriver om Film & TV och mer eller mindre om personliga saker, så måste jag nog ta och ändra det. Givetvis blir det recensioner då och då, men det är en ganska liten del av vad jag skriver.

Vad vankas det för recensioner då? Dolph Lundgrens på väldigt lång tid, så jag ser fram emot att hylla vår fine svenske actionkonung. Hoppas kunna recensera dom skamlöst underskattade Psycho 2 och 3 också, mer än värdiga och mörka uppföljare till Hitchcocks klassiker.

brasiliansk nazi-bitch + småkorkad partysnubbe = sant

Miffo-tidningen nr 3, Metro... eller var det Stockholm City? Same shit liksom... jaja, en av dessa tidningar (nr 1 och 2 är naturligtvis Expressen och Aftonbladet) hade en skön insändare idag av en person (med ett tyskt-klingande efternamn) som var ganska slut i huvudet. Han var en av dessa lätt efterblivna rojalister som hade retat sig på att prinsessan Viktoria hade blivit "duad" i media. Han retade sig till och med på att hon hade blivit "niad" i en ny intervju eftersom journalisten borde ha sagt "Kronprinsessan" eller nåt trams med "Kunglighet" istället för att snacka som en normal människa.

När ska svenskarna, som dom underdåniga stackare dom är, sluta fjäska för överheten? Hur kan man överhuvudtaget visa respekt mot en familj som har någon form av absurd makt och rikedom enbart på grund av blodsband? Och som genom att födas inom familj kan få chansen att eventuellt bli sveriges drottning eller kung? Ska det vara nån form av PR-människa för Sverige, så är det väl bara att sätta någon på den platsen. Någon som har kompetensen och inte är sprungen från en brasiliansk nazi-bitch eller en småkorkad partysnubbe?

Kostade dom inte en massa pengar, en oerhörd massa pengar, så kanske konceptet skulle kunna fungera som en kul PR-grej, men nu är det bara ett jävla slöseri med stålar. Låt familjen försörja sig själv. Har dom "kompetens" att vara kungafamilj så bör dom också tjäna sina egna pengar, betala för sina egna middagar, sina egna flygplan, sina egna resor, sin egen mat, sin egen säkerhet. Precis som oss andra, även om vi är kyrkoråttor i jämförelse. Låt dom få en hyfsat normal lön, låt dom sänka sin standard och visa dom hur ett riktigt och normalt liv för majoriteten av Sveriges befolkning går till.

Och givetvis ska vi inte nia dom. Eller röra oss med en massa tramsiga och förlegade titlar. Dom är vanliga människor. Helt vanliga. Inte mer än någon annan. Och bör också behandlas som vanliga människor.

måndag, juli 16, 2007

Filmer som aldrig blev av, del 3

Under den tiden jag hade kontakt med Pingo Lindström, världens dramaturgiskt mest förvirrade manusförfattare, så arbetade vi på ett antal olika projekt som alla hade blivit skitkul - om lite för invecklade historiemässigt - i alla fall enligt mig. Jag har för det mesta inte kvar några filer om dessa projekt, men jag minns en piratfilm där det skulle byggas ett piratskepp (ett halvt sånt) i Falun, David Hess skulle spela pirat och ett antal andra eurocult-människor var inblandade. Jag tror, på jag kommer inte ihåg hur, att Antonio Margheritis son, Eduardo, skulle vara involverad på nåt sätt - eller så var det så att han rekommenderade en miniatyr-byggare åt oss.

Ett annat absurt projekt som jag gärna skulle velat ha sett gått i rullning av Axa, då i ursprunget tänkt att regisseras av Enzo G. Castellari (som var heltänd på projektet) och även där innehålla David Hess i nån roll. Tror vi ville ha Michael Sopkiw också. Tror att Pingo fortfarande arbetar med att försöka få igång Axa på nåt sätt och vem vet, kanske det sker en dag - men då, vilket jag tackar för, utan min hjälp. Det gjordes i alla fall en halvsnygg presentation med budgetförslag och hela konkarongen (vad fan är det för ord, måste kollas upp...). Men som vanligt dök det ner i avgrunden. Trist.

Det sista vi arbetade på var ett spökmanus som skulle spelas in i Falun. Hade säkert gått att genomföra, men manuset blev så kryptiskt och förvirrat att jag och skådespelarna (Sandy och Michael Mansson, Mats Huddén osv osv) hade svårt att förstå vad som hände. Utan att skryta så tycker jag att jag skrev två av dom bästa scenerna i manuset, och sedan så blev det inget av med det. Personligen ville jag ha något väldigt enkelt och okomplicerat, men Pingo twistade till det till en sån grad att det bara bajsade ihop sig tyvärr. Det blev väldigt mycket upprepningar av samma skrämseleffekter (ungefär lika irriterande som alla gånger Jesus-helvetet ramlar omkull i Passion of the Christ) och man tröttnade snabbt.

Jag tror det var dessa "mycket snack, lite handling"-projekt som gjorde att jag helt tappade intresset för att göra film i Sverige. Det började helt enkelt bli för komplicerat. För mig är det bara att plocka upp en kameran och förhoppningsvis få lite tid över, sedan så blir det långfilm.

Muckar ni med oss, så muckar vi tillbaka. Slå ni, så slår vi tillbaka.

Det är intressant hur krista högerextrema grupper flörtar hejvilt med nationdemorkater och annat avskräde. Utåt så har man börjat diskutera och resa varningsflagg för att beblanda sig med nationdemokraterna och andra muppar, men när åsikterna är så lika så kommer det nog förr eller senare bli en naturlig del även här i Sverige att se nazzar och kristna stå bredvid varandra med flaggan på topp och protestera mot andra människors kärlek. I andra länder är det väl mer eller mindre vardag, men snart sker det här också. Tyvärr. Det sägs att Nationaldemokraterna gav Åke Green en t-shirt med texten "homofob". Om det ligger någon sanningshalt i det är frågan, men det är en "kul" tanke och inte det minsta orealistiskt. Nazzarna, liksom det kristna, är bland det mest sexualbesatta människorna jag känner till - och lustigt nog är det just det som dom kritiserar hos oss bögar. Som om det vore fel med sexualitet. Världen i dag är väl den mest analfixerade tidningen i Sverige? Och den är ändå "kristen" (även om den säkert har sina nazistiska läsare också). Men trots allt skit vi får från dessa grupperingar, så står vi bara där som några fån. Duktiga små fån, snälla och underdåniga - rädda att sticka ut på "fel" sätt.

Det här jag återigen kommer in på att vända andra kinden till. Som vi homos har varit så duktiga på att göra under alla år. Vi har alltid accepterat skitsnack, glåpord och misshandel. Ibland så verkar det till och med finnas ett "skyll dig själv"-syndrom hos vissa bögar när det handlar om transpersoner som blivit misshandlade eller på liknande sätt utstått skit. Givetvis är det helt galet. Man ska få vara den man är utan att få skit. Och man ska acceptera andra. Huvudsaken acceptansen inte innebär att man accepterar hat och våld.

Jag tänker inte gå något Pride-tåg i år. Det handlar inte om att jag tycker det är fel, utan snarare att jag inte gillar människor överallt runt omkring mig. På en gata går det bra, men organiserat människokaos ger mig bara panikkänslor, stress och ångest. Så kul är jag. Men jag råder er som tänker gå att slå tillbaka. Blir det glåpord mot er, skrik värre glåpord tillbaka. Kastas det sten eller flaskor, kasta tillbaka - men se till att ni träffar gärningsmännen/kvinnorna, och inte oskyldiga runt omkring. Slå tillbaka. Visa att ni/vi ger ett klart besked: vi accepterar inte skit från nazister och kristna.

Muckar ni med oss, så muckar vi tillbaka. Slå ni, så slår vi tillbaka.

Levande och död

Jag vet inte om det ligger i släkten på något sätt, men uppenbarligen har jag en självdestruktiv ådra som verkligen äter upp mig stundtals. Vissa lägger sin kraft på alkohol och droger, och andra, som jag, lägger kraften på självförrakt och oförsonligt hat mot min egen person. Intressant nog så har jag haft en bra uppväxt där hoten har kommit från utifrån familjen istället för det vanligare alternativet, innefrån. Väldigt lite kan få mig att tappa greppet om verkligheten. Det kan vara små, små detaljer som ingen annan ens reflekterar över. Det kan vara saker som någon har sagt som inte ens i den vildaste fantasin kan tolkas som något negativt, eller så slår det bara till utan att jag fattar vad som hände. Sedan ligger jag där och stirrar upp i taket. Eller sitter framför datorn och läser samma internet-sida om och om igen. Som om jag tror att något ska ha förändrats på några minuter.

Det är mycket som oroar mig just nu. Jag känner mig gammal (jag vet, jag är bara 30 år), men det rör sig inte om någon klassisk åldersnoja. Jag är bara missnöjd med att jag inte utfört allt jag velat göra under dessa åren. Känns som ett slöseri med tid. Jag har kämpat så länge, och slutligen så sitter jag bara på ett kontor som en av flera miljarder arbetarmyror. Känner mig fan som Woody Allen hos psykologen. Känner mig meninglös. Jag har känt mig levande ett antal gånger…

På en överfylld lantbuss i Thailand.
På en skum bakgata i New York.
I färd med att försöka få en schweizare att skämta om nazismen.
Jag känner mig levande när jag färdigställt en novell.
När sprängt något i luften.
Insmord i smuts efter lite urban exploring.
Levande efter att ha skapat bra musik med Termo7.
Fått arg feedback av nån torrboll på min blogg.
Gjort studiebesök på ställen som är så politisk inkorrekta att jag knappt vågar nämna det.
När jag var skiträdd för spindlar stora som handflator.
Undvikit horor på Bangkoks bakgator.
Snackat med horor på Bangkoks bakgator (alla människor har något att berätta)
Shoppat DVD-filmer vilt.
Förnedrat en rasist.
Snackat ner en homofob.
När jag flytt arga vaktmästare under gerillafilminspelningar.
Blivit jagad av vildhundar.
Mitt i en storstad, med höghus, trafik och människor runt omkring mig.
Ute på den thailändska landsbygden, med en natthimmel så klar att man aldrig vill somna.
Tackat nej till droger.
När jag klär mig i kostym, väst och slips.
På scen med en ensemble, på väg in i en annan värld med publiken.
Kraschat med moped och lurat en sur mopeduthyrare.
Utforska slott och borgar.
När jag tatuerat mig och känt blodet rinna efteråt.
Upplevt äkta spökerier i Khanom.
Badat i åskväder med fladdermöss susande runt öronen.
Sekunderna innan man filmar en scen som blir svår att ta om.
Sekunderna efter man tagit en sån scen.
När man inser att någon faktiskt tycker man är attraktiv.
Insikten att man klarat sig helskinnad ur en olycka.
Susat på pulka nerför berg i Schweiz.
Träffat människor man beundrar något oerhört.
Blivit tilldelad filmpriser.
Snorklat bland äckliga vattendjur.
Improviserat kortfilmer och fått dom att bli jäkligt bra.
Under förälskelse.
Den gången jag undvek att bli skadad eller dödad bara genom att få en känsla av vad som skulle hända om jag inte flyttade mig.


Och mycket mer. Det är dessa saker jag vill uppleva gång på gång. Eller i alla fall variationer av. Jag har drömmar, och en del av dom drömmarna är…

…att resa till Angkor Wat i Kambodja, givetvis utan turistgrupp.
Resa rakt igenom hela Thailand, till fots och med cykel.
Göra en dokumentär om militär- och industriarkitektur i norra fd sovjetunionen.
Hänga med Anneli till Kongo och leta dinosaurier.
Sätta upp en performanceföreställning på stor scen med en stor ensemble.
Spela teater på kvällarna efter jobbet.
Ge ut en bok. Eller två.
Vägra Våga Svensson-tryggheten.
Gifta mig (så gammalmodig är jag).
Producera en dokumentär om Vietcong – är bara trött på amerikanarnas synvinkel hela tiden.
Ställa ut videokonst.
Göra en Maya-tripp i Sydamerika.
Få en filmroll där jag inte spelar nörd, fegis, mupp eller dum i huvudet. Bara helt normal.
Att folk en gång för alla ska förstå att jag är humanist. Jag dömer ingen människa på grund av hudfärg, personlig stil, läggning eller åsikter som inte innebär våld och hat.
Tatuera mig mera.
Att helt undvika att hata, både mig själv och andra. Även idioter.


Jag känner mig känslomässigt död när…

… jag tvingas dölja min kärlek
Utsätts för onödig stress.
Arbetar med något som inte ger mig något intellektuellt.
Folk negativt påpekar mitt utseende.
…eller ännu värre, dom bara ignorerar mig när dom fått se hur jag ser ut.
När jag sitter still för länge.
Jag är i skolbänken.
Insikten av att det jag försvarar för äran och vännernas skull egentligen är uselt.
Människor dumförklarar mig.
Tvingas till sådant jag inte har lust med.
Enkla saker blir överdrivet komplicerade. Då tappar jag gnistan.


Det vart väl det… i korthet.