lördag, juli 28, 2007

Recension: King Kong Escapes (1967)


Fem år efter det förra japanska försöker med King Kong så kom det så en saftig uppföljare, på något sätt, även om det sägs att det egentligen mer är en uppföljare till en animerad amerikansk tv-serie. Inoshiro Honda, den enda riktiga kajiu-regissören tog som vanligt kommandot bakom kameran och levererade en av sina mest slipade och påkostade monsterfilmer.

Den onde onde onde Dr Who (spelad av den fantastiska Eisei Amamoto) har byggt en MechaKong för att kunna driva en gruva där han ska leta någon form av metall eller kristall som verkar vara väldigt värdefull. Tyvärr så visar det sig att MechaKong inte klarar av den magnetiska strålningen nere i underjorden! Samtidigt så upptäcker våra hjältar, de pinsamt snygga Rhodes Reason, Akira Takarada (slurp!) och Linda Miller att King Kong huserar på en ö där han har sällskap av ett antal stora feta dinosaurie-monster. Efter att King Kong fått battla Gorosaurus (som kör ett par fenomenala hoppsparkar med båda benen framåt) så får han givetvis tycke för Linda Miller och håller nästan på att ha sönder deras ubåt i ren upphetsning (men först efter att ha slagits med en stor elak sjöorm). Gänget far till UN och berättar om sin fantastiska upptäckt, men förstår givetvis inte att Dr Who och den mystiska Madame X (spelade av vackra Mie Hama, mer känd från You Only Live Twice) har fått nys om nyheten – och pang, dom har en ny ÄKTA Kong som kan gräva åt dom i gruvan.

Tyvärr visar det sig att Kong inte är så lydig och det enda dom kan göra är att kidnappa hjältarna och få dom att försöka tämja apan. Men Kong vill annorlunda, och givetvis blir det en schyst sammandrabbning mellan apa och robot på slutet.

Honda har haft en relativt fet budget här och visar hela sitt registerar av visuella och coola kameralösningar. Mer arbete har lagts på att integrera skådespelarna i samma miljöer som monster och miniatyrer, och faktiskt fungerar det riktigt bra. Filmen är snygg som tusan och har en tidstypisk look som känns igen från många agent- och scifi-rullar från samma epok.

Trots att det inte blir så mycket stadsstampning, väldigt lite till och med, så är det nästan en helgjuten action/äventyr/monster-film från en av Japans bästa regissörer. Salut till dig Inoshiro Honda. Du är värd all respekt.

Recension: King Kong vs Godzilla (1962)


Detta är den mest drastiska förändringen i en filmserie jag någonsin sett. Efter den extremt seriösa Godzilla från ´53 och den hyfsat seriösa, och väldigt vackra Godzilla Raids Again från 1955 så blev Godzillas tredje framträdande det mest vansinniga i hans karriär. Han är inte samma storhet som i senare filmer och i den amerikanska versionen av den här filmen så kommer han nästan i skuggan av den store Kong.

Av någon anledning, troligen för att hämta lite sällsynta bär, så beger sig en japansk expedition iväg till en avlägsen ö där dom välkomnas av japanska infödingar med neger-smink och tyvärr inte benknotor i sina afrofrisyrer. Dom dyrkar den store Kong och det dröjer inte länge förrän man lyckas övermanna Kong och forslar iväg honom på en gigantisk flotten, på släp efter ett stort fartyg. Samtidigt så har Godzilla vaknat till liv och börjar och härja vilt. Han är arg och vill förstöra hus helt hämningslöst. Tyvärr sliter sig Kong och han börjar också röja upp i japanska städer.

Lösningen? Man lyckas övermanna Kong igen och dumpar honom bredvid Godzilla så får dom försöka slå ihjäl varandra.

Historien är verkligen en bagatell, men den är så charmig och har så mycket fart och fläkt att det är svårt att motstå den. Det var väl också här som känslan för många framtida Godzilla-filmer sattes: färgglatt, stora battles och massor av kul uppfinningar och listiga vetenskapsmän. Det renodlades i här i alla fall.

Slutfighten är garanterat en av de mest underhållande som filmats för en Kaiju-film. Kong kör mycket wrestlinggrepp och rallarsvingar, medan Godzilla kör några väldigt lista moves med sin svans och givetvis sin eld-andedräkt. Eftersom Kong är en apa så blir det lite mer komik och slapstick också, till exempel när han gör en tuff kullerbytta och landar och slår huvudet i ett berg.

Det är väl bara det att Godzilla är i bakgrunden som gör den här filmen ganska svag. Man vill se mera och trots att hans spöklika framtoning i första och andra filmen är borta, så borde filmskaparna insett att han hade nog med personlighet för att ge lite mer till en film som den här.

Vem vinner då? Det är inte så viktigt, och det ges inget klart svar heller – men givetvis hejade jag på Godzilla. Han är bra tuffare än en väldigt maläten ap-kostym.

Fred

Sidetrack

Spenderade någon timme på Sidetrack ikväll. Hade nog kunnat sitta där ett par timmar till, men eftersom jag var gäst hos Joao och Uno så var det dom jag löd. Men Sidetrack (eller om det är Side Track) är ett schyst ställe, lagom med män från trettio år och uppåt - och väldigt få typiska hunkar, utan mer "normalt" folk. Det vill säga, ett ställe där jag, en svensson, känner mig hemma.

Sprang in i Robban, en kille det var länge sedan jag såg. Han såg läskigt fräsch ut och jag misstänker att natten blir sen för honom. Men han är ung också, till skillnad från mig ;) Dessutom så knackade en Östersundare vid namn Gustav på min axel och det visade sig att vi hade en del gemensamma bekanta. Kul! Så jag kände mig hemma där genast efter ett par års frånvaro. Blir nog mer besök så småningom. Robban tycker jag skulle följa med på björnfest nästa fredag, så det är fullt möjligt att jag gör det.

Idag hade jag annars tänkt att publicera ett par Godzilla-recensioner (som den mega-nörd jag är), men på grund av trippen in till city så blev det inte så mycket med det. Men kanske i helgen någon gång.

Nåväl, återkommer med nåt vettigare inlägg så småningom. Ska ta och vara lite social nu.

fredag, juli 27, 2007

No Way To Treat Or Treat

torsdag, juli 26, 2007

En dag i kostym + god mat


Så här stilig ser jag ut i min nya kostym. Givetvis, som vanligt, är jag klädd som en begravningsentreprenör, men that’s the way I like it. Varför krångla till det med en massa trams och jox när man kan ha det så enkelt som möjligt?

Jag nämnde Folkets Kebab för några inlägg sedan, ett toppenställe när det gäller lunch, men jag vill också rekommendera två andra guldkorn!

Anneli och jag var ute och flängde härom helgen och hittade en mystisk liten thai-restaurang nära Beckholmen. Det är i stort sett bara en köksvagn med lite trädgårdsmöbler och en slö hund utanför, samt två glada thai-kvinnor inuti. Eftersom jag och David var ute och drev i området så bestämde vi oss för att ta oss en titt på stället (sorry Anneli, men vi ville bara kolla så att det inte resulterade någon matförgiftning, som dom gentlemen vi är – så nu kan vi också gå dit!). Maten kostade kanske sextio-sextiofel kronor i snitt, och drickat tio kronor. Det fanns en bra meny av klassiska thai-rätter att välja på, som inte var speciellt svenskifierade (tycker jag i alla fall). I sann enkel anda så serverades maten på papptallrikar och med plastbestick och tro på fan, det smakade som ”hemma” i Thailand! Det var smak på maten! Man fick lite tårar i ögon och näsan började rinna! Även David uppskattade maten.

Hittills den bästa Thai-maten jag testat i Stockholm, och det smärtar mig att den naturligtvis inte kommer att stå kvar året om – eftersom det helt och hållet är en uteservering.

Idag så träffade jag också min gode vän Erik, musikalregissör och flygplansentusiast. Vi tog en lunch på Bällsta, ute i Sundbyberg. Kanske, och då överdriver jag inte, den bästa lunchrestaurangen i Stockholm. Stora feta portioner där man gärna får backa, fräsch sallad och glad (och ganska högljudd) personal som tjattrar på spanska (antar jag…). Åt deras kryddstarka och mycket saftiga lasagne. Två olika såser direkt på, mycket kött och perfekt tillagad pasta. Så ruggigt gott. Deras tortellini är också perfekt och ja, jag har inte något ont att säga om Bällsta helt enkelt.

onsdag, juli 25, 2007

Vik hädan kavaj-jävel!


Den har gått hädan, äntligen. Min kavaj. En gång i tiden hade den ett par byxor, men när dom slets ut så fick dom snabbt ramla ner i sopkorgen. Men kavajen hängde på. I vinter, i storm, i solsken, i stress, i svett, i lugn, i natur, i stad, på jobb, på fritid, som filt, som kattleksak, som kudde. Som vän.

Den var svart en gång. Trevligt, trist svart. Anonym och enkel, effektiv och lätt. Men åren i väder hade fått den att få en mystisk blek, nästan gulnande färg. Fodret inuti hade repats sönder. Fickkanterna fransade, så även ärmar och ja, allt som hade en kant. När den började ge upp, och jag insåg att jag inte ville betala 150 kr i kemtvätt, så lät jag den gå i en vanlig tvättmaskin en sväng. Det fungerade bra. Blev lite korvig, men slätades ut så småningom av naturens gång.

Men nu är den borta. Ligger nerknycklad i en ungersk tants papperskorg, i källaren på Grosshandlarn, ni vet klädbutiken på Vasagatan? Jag promenerade in, hittade inte en enda lämplig kavaj, men en yngling med måttband och lidingö-dialekt plockade fram en stilren kostym, så enkel, så grann, som jag blev förälskad i. 995 kr kostade den, och jag slog till.

Den är svart! Inte solblekt. Den är hel! Inte fransig. Det känns förbannat skönt.

Dagens inköp: Gold, Operation Fritagning, The Bible, King Kong vs Godzilla, King Kong Escapes, Godzilla Raids Again, Frankenstein Conquers The Earth + böcker: The Holy Blood and The Holy Grail, The Lost Museum, The Psychic Battlefield.

Dagens SKPS-skala: 3

Unika?


Tyckte jag skrev en klok kommentar i Åsas blogg, så här kommer en repris:

Tycker vi inte är så unika. Vi har inbillat oss det för att glömma bort vår egen meningslöshet helt enkelt. Egentligen är vi bara som pepparkaksgubbar, stöpta i samma form, men med olika fingeravtryck på oss. Och ibland är vi lite mer brända än andra.

Benny The Cabs egen glädjeflicka


Var på MediaMarkt igår, Heron City. Kände mig helt död. Helt slut. Som om jag rest jorden runt och det skulle bli ett par varv till utan vila. Jag har svårt för att resa märker jag. Vill att det ska gå fort och effektivt. Har större ångest över att byta buss eller tåg och vänta i några minuter än vad jag har när jag sitter på en flygplats i fyra timmar. Men på en flygplats vet jag är utomlands och att jag snart ska ännu längre bort från Sverige och svenskheten.

Ironiskt nog så upptäcker jag att en före detta studiekamrat till mitt ex Tony också finns på QX och han känner igen Tony och skriver till mig. Som om jag hade nog att tänka på. Men han var snäll ändå. Undrade hur det går för Tony och allt sånt där. Dom studerade ihop i Spanien 2005-2006. Men jag hade nog föredragit att bara slippa diskussionen. Det är svårt att glömma.

Det som skär mest i mitt hjärta nu är Världens Idags anti-homo-texter, som dom fyller tidningen med. Texterna är oftast rent utsagt absurda, till exempel att hatbrott som juridisk term är ett hot mot demokratin och tar in insändare där idioter helt oemotsagda påstår att Pride sysslar med barnpornografi. Det skär verkligen. Det är som om någon tar en rostig spik och ristar in i ett hakkors i mitt hjärta varje gång dessa idioter börjar kräkas ur sig bullshit.

Jag respekterar de kristnas kärlek, då får fan dom ta och respektera min kärlek på samma sätt. För det är kärleken allt handlar om. Kan inte folk älska varandra så går vi under. När religionen, oavsett vilken det än är, vill hindra vi bögar, flator, bisexuella osv osv att älska någon annan… ja, då har det gått åt helvete.

Lyssnar på Damon Albarn och Michael Nymans musik till Antonia Birds Ravenous. Väldigt vacker musik. Troligtvis den bästa ”folkmusiken” jag hört i en film sedan The Wickerman, där Paul Giovannis musik är så bra att det är svårt att göra något annat när man enbart lyssnar på den. Man blir hypnotiserad.

I alla fall. På MediaMarkt så hittade jag denna läskiga mynt-o-mobil. Med stora porriga ögon, ögonfransar och en vidöppen mun. Som om Benny The Cab i Who framed Roger Rabbit hade en egen uppblåsbar Barbara, fast formad som en bil. Läskigt.

tisdag, juli 24, 2007

Hemlös buss-jagare söker hand-jobb


Har ni sett den där annonskampanjen där gigantiska porträttbilder av människor som stirrar tomt framför sig och försöker undvika hemlösa?

Exakt en sån blick har busschaufförer när dom inte ser mig där jag springer bredvid bussen och viftar med mitt busskort.

Det mest udda jag gjorde idag var att vara hand- och röststatist. En Hannes Klaesson, regissör, ringde mig igår eftermiddag och undrade om jag kunde vara statist i en kortfilm (med arbetstiteln ”Födelsedagsbarnet”) som dom spelar in på Tomtebogatan. Sure, säger jag, och tackar aldrig nej till ett äventyr.

Ska infinna mig 0900, men tyvärr så har min motspelerska i scenen hamnat på akuten (det var visst en gammal dam) och de undrar om jag kan återvända 1230. Givetvis säger jag, förstår exakt hur det är efter tonvis med inspelningar där allt gått åt helvete. Så jag tar pendeln ut till Märsta, byter tröja, surfar lite och sedan åker in igen. Det första jag hör när jag kliver innanför dörren till lägenheten där vi spelar in är hur grannen har börjat borra. Och spika. Och kasta stora träklumpar omkring sig. Ni vet, sånt där folk gör så fort dom ens får en föraning om att det sker en ljudkänslig filminspelning bakom närmasta vägg.

Eftersom min motspelerska har insjuknat i något spännande och på grund av polackernas eviga bankande i lägenheten intill så har allt blivit försenat. Jag ställer upp som hållare av bouncer-platta ett tag och socialiserar lite med de övriga gänget. Det slutar med att jag är hand-statist i alla fall, och sträcker in mina händer i bild under en monolog som en av huvudpersonerna har. Sedan gör jag ett röstjobb också och säger, ropar och skriker ”Snygg gjort älskling” ett par gånger. Så det var faktiskt ett par otroligt trevliga timmar.

Jaja. Jag kom med en buss till slut. På väg mot slussen såg jag en stackars tonårig sommarjobbare utklädd till en båt. Jag undrar hur han kände sig.

En snygg man flörtade med mig på pendeln också. Jag har sällan höga tankar om mig själv, så det var trevligt. En liten energi-kick i vardagen helt enkelt.

Dagens inköp: Apocalypto, To live and let die in LA, Ravenous soundtrack.
Dagens SKPS-skala: 8

Skitväder och sega indier

Vilket skitväder. Jag har inget emot regn som regn, utan mer att bli fuktig. Jag gillar inte att få en perfekt torr frisyr nerfuktat av nåt skit från yttre rymden. Vill vara torr när jag är på land och våt när jag badar.

Är hemma en kortis. Jag har semester och spenderar mycket tid utanför det lilla rum jag hyr. Igår mötte jag Joao, den hyperspeedade portugisen jag känner väl sedan några år tillbaka, och vi deppade lite allmänt tillsammans – han funderar på att flytta till London, men jag anser det vara lite förhastat att komma på det nån dag innan en vanlig London-resa. Vi får ut till MediaMarkt och jag köpte Apocalypto för 129 kr – typ mina sista stålar, och noterade också att den usla teven för åttahundratusen kronor var borta nu. Tack och lov för det. Mådde nästan illa av hur dålig bildkvalitén var. Den hade fungerat att hänga uppe i Globens tak under en Rod Stewart-konsert, men inte inne i en vanlig butik eller hem.

Mat är en central del i min och Joaos strövtåg genom Stockholm. Mat och DVDs. Joao ville bjuda på mat och givetvis tackade jag ja till det, även om det var under viss ångest eftersom han bjudit så många gånger vi det här laget. I alla fall så bestämde vi oss för indiskt. Efter att ha tittat på Chrille från tio meters avstånd, där han stod i byggkläder bakom en stor glasruta så begav vi oss till Indian Garden, ett ställe som ska anses vara bra och billigt. Helt okey priser kan jag hålla med om, men när vi fått vänta på servitören i över tio minuter så gick vi. Då kom servitören. Han stirrade på mig som om jag vore Stalin eller någon, och jag stirrade tillbaka som om jag vore Hitler. Ajöss. Aldrig mer Indian Garden och dess slöa personal.

Vi vandrade nåt kvarter bort istället och åt på Tre Indier. Kanske inte lika lyxigt (iofs var väl inte Indian Garden lyxigt heller, men ändå), men snabb och glad personal som såg till att vi fick bra mat snabbt, och utan att bli ruinerade. Efter att näsan snorat igen och ögonen runnit lite så avslutade vi det hela och jag somnade tryggt i Joao och Unos gästrum nån timme senare.

Egentligen skulle jag ha spelat in en kortfilm, en liten roll, nu på morgonen på Tomtebogatan, men min motspelerska hade visst akut fått åka in på sjukhus så jag skulle återvända 12.30 och se om dom lyckats lösa det. Naturligtvis höll jag god min, trots förseningen. Jag vet hur det är att hålla i filmproduktioner och jag vet hur det är att ha störiga skådespelare som är mer bortskämda än talangfulla. Och sån ska inte jag bli.

Just det, måste ta och rekommendera gårdagens lunchställe också, Folkets Kebab. Trevlig buffé, trevlig personal och man blir garanterat mätt!

måndag, juli 23, 2007

Roligaste QX-texten någonsin!

Ibland när jag känner mig nere eller bara uttråkad så brukar jag gå in på en viss QX-användare och läsa hans text (hans nick är nästan ännu roligare) och jag ropar efter citat-rätten och bjuder er här på det mest desperata försöket att få folk att inse att man är någon, och dessutom skrivet i en skön falsk personlig stil som om dessa "kändisar" överhuvudtaget skulle bry sig :)

Anna Lindh - god lunch, synd att det bara blev en gång...
Anna Book - har aldrig träffat nån som pratar så mycket...
Magnus Bäcklund - Pink Pussy, säger bara det... haha...
Jessica Andersson - synd att du inte kunde ligga ner pga håret...
Mathias Holmgren - när skall det bli en tredje middag?
Karl Martindahl - ta med gitarren nästa gång också...
Emil Sigfridsson - lycka till med musikalen!
Michael Brinkenstjärna - vi ses väl till helgen igen?
Natacha - hoppas du sov gott i baksätet!
September/Petra Marklund - snygg kille du skaffat!
Jessica Folcker - ledsen för oljudet...
Christer Sandelin - kul att du gillade min bil!
Tommy Ekman - hänger du med nästa gång också?
Micke "Syd" - haha, vilken sångare du är...
Linda Bengtzing - sorry att håret lossnade då vi buggade loss!
Big Brother/Jessica och Robin - de bilderna kommer aldrig ut...
Angelica Rimer - kommer du ihåg första gången?
Jan Johansen - vilken tur att du inte behövde köra iväg...
Sandra Dahlberg - skall försöka komma upp till er i vinter!
Jimmy Jansson - gillade du drinken?
Kikki Danielsson - håll hårt i hunden!
Basic Element/Peter och Jonas - alltid lika trevligt, ses snart igen...
Andres Esteche - kul att du gillade mitt halsband...
Farmen/Sebastian - 500 spänn för ett par solglasögon, bra affär!
Linda Rosing - what happens here stays here... ;-)
Marie Serneholt - fantastisk kväll, tack för kramen...
Robinson/Robban - haha, tack för tillståndet att röva bort Frida...
Dhani - fan vad vi skall festa när jag kommer upp och hälsar på, tappa inte bilnycklarna igen bara... ;-)
Dan Hylander - öva nu på datorspelet så kan vi mötas nån dag...

Min anonyme sex-köpare

Det låter nästan som en tveksam romantisk komedi från England :) I alla fall kunde jag inte undanhålla er denna kommentar (angående denna post) som en desperat människa som kände att han (för det borde vara en han) måste på något sätt försvara sitt uppenbara sex-köp i Thailand genom att berätta och lägga fram extrema bevis på att Thailändare mer eller mindre är horor sen födseln (och antagligen från den åldern denna anonyme person föredrar dom). Jag gillar hans lilla "allmänt"-avdelning där han bjuder på info om att de prostituerade i Thailand gör det av helt fri vilja och för att dom egentligen tycker det är roligt, till skillnad från våra stackars europeiska horor. Undrar om karln blivit dumpad där nere? Det låter skönt bittert :)

Och du har bott nere i Thailand under en längre period förstår jag? Du har ju faktiskt inte en aning om hur det egentligen fungerar där nere. Du kan tycka vad du vill om att man skall anpassa sig efter landets sed, etik och moral men i själva verket så har du inte förstått kulturen där nere själv.

Visst du kan få en bild av hur det fungerar i Thailand efter att ha varit i Phuket på en 3 veckors solsemester, men faktum är att turismen är vad väldigt många lever av och en om inte den allra största inkomstkällan Thailand har. Där med följer all form av turism, inklusive sexturismen som är en stor del.

Allmänt:
Prostitution har funnits i Thailand sen landet hette Siam och långt innan det, det är en del av kulturen och en accepterad del. Faktum är att dessa kvinnor som arbetar som prostituerade i Thailand har ett val vilket man inte kan säga om prostituerade i väst världen som ofta arbetar för någon annan eller är tvingade till att sälja sex för pengar pga droger eller andra saker.


En prostituerad i Thailand tjänar i snitt 2x normal mediallön och dessa pengar går direkt ner i deras ficka, det är ingen hallick eller dylikt som ska ha sin del.

Skulle sexturismen försvinna i Thailand så skulle det innebära en nationell katastrof ekonomiskt sett ,både för familjerna och staten.

Värt att tillägga; Ungefär varannan Thailändsk man har någon gång eller kommer någon gång att besöka en prostituerad och utnyttja deras tjänster.

Vi Svenskar kanske är äckliga i dina mått mätt, men i Thailand är vi helt normala, oavsett om vi köper sex eller inte.

Expo skriver kloka ord

www.expo.se/2007/48_2011.html

"Attacken mot RFSL var ingen slump

I fredags åtalades den 30-årige man som för drygt två månader sedan gick in på RFSL:s kontor i Stockholm och attackerade en kvinna med en yxa. Nästa vecka börjar rättegången. Men redan nu står det klart vad det handlar om. 30-åringen var ingen förvirrad, psykiskt rubbad person som agerade i blindo. Genom polisens knastertorra rapporter om mannens bakgund och 30-åringens känslokalla ton i förhören träder bilden av ett välplanerat och genomtänkt dåd fram.

I förhör med polisen förklarar 30-åringen hur han under 10 års tid märkt hur samhället i allt större grad tagit ställning för homosexuella. Han uppger att han månaderna innan attacken smed en plan för att "få samhället att reagera". Han sa upp sin lägenhet, gick till Clas Ohlsson och köpte en yxa, lade den i en väska och satte sig på en buss från Göteborg till Stockholm.

Vid två-tiden den 28 maj steg 30-åringen av bussen och begav sig iväg emot RFSL:s kontor.

Den första kvinnan han mötte inne i RFSL:s lokal på Sveavägen förmådde han inte attackera. Hans offer blev i stället en kvinna på första våningen. När hon vände ryggen åt honom fick han chansen. Han berättar i förhöret hur han tvekade, men att han samtidigt kände hur inte skulle kunna förlåta sig själv om han han gick därifrån utan att "att ställa till en scen". Sedan högg han henne i ryggen.

Gick själv till polisen

Attacken följdes av tumult där 30-åringen och kvinnan hamnade på golvet. Medan kvinnan ropade på hjälp gjorde 30-åringen allt för att komma åt yxan som hon lyckats ta från honom. Han dunkade hennes huvud i golvet men blev till slut övermannad av personal från RFSL som hört kvinnans rop på hjälp.

Mannen flydde ut på gatan. Men inte för att komma undan polisen. Han gick runt i Stockholms centrala delar tills han hittade en polispatrull. Han frågade om de hade hört något om ett bråk på RFSL:s kontor, när de svarade ja förklarade han lugnt att det var han som hade ställt till med "bråket".

Inga skuldkänslor

Tre timmar senare satt 30-åringen i förhör med polisen. Medan kvinnan han attackerat låg på sjukhus försökte polisen att få fram vad som drivit honom.

Inser du att attacken hade kunnat döda kvinnan eller gett henne livshotande skador?

- Jo, men det är inget jag reflekterar över i detalj, men inser att värsta utgången har kunnat varit döden.

Inser du att kvinnan kanske är skadad för resten av livet?

- Ja, samma svar som innan.

Gör frågorna dig känslomässigt påverkad?

- Jag är ingen sadist. Det var en desperat handling för att få samhället att reagera.

I ett PM daterat två dagar efter förhöret konstaterar förhörsledaren att 30-åringen inte visat några skuldkänslor - att de hade överskuggats av det som drev honom till dådet.

Inte ensam

Historien om attacken mot RFSL handlar om en man med ambitionen att "få samhället att reagera".

Han har, enligt egen uppgift, inte varit med i någon organisation.

Han utförde dådet på egen hand.

Men han är inte ensam.

Under tio års tid hade han stört sig på hur homosexuella fått fler rättigheter i samhället. Hans beskrivningar om hur samhället omhuldar homosexuella och slår tillbaka all kritik mot RFSL går hand i hand med propagandan från både religiösa fanatiker och extremhögern. Hetsen mot homosexuella som sprids från båda dessa grupper kan inte ses som något annat än ett indirekt stöd till 30-åringens dåd.

Den besinningslösa attacken är även en smärtsam påminnelse om att våldet mot HBT-personer utförs av långt fler än de som rör sig i vit makt-rörelsens värld.

30-åringen är inte nazist. Han verkar inte heller vara en religiös fanatiker. Fram till dagen han åkte till Stockholm var han en homofob utan jobb i en smutsig och ostädad lägenhet.

En ögonöppnare

Han drömde om att "få samhället att reagera". Förhoppningsvis får han rätt. Förhoppningsvis blir det en annan reaktion än vad han tänkt sig.

För alla de som valt att blunda för misshandelsfall mot HBT-personer, hot och krossade rutor borde åtminstone attacken mot RFSL få dem att inse att vi lever i ett land där man riskerar att bli huggen med en yxa mitt på ljusa dan för att man strider för rätten att älska vem man vill."

söndag, juli 22, 2007

Homer, fruktbarhetssymbolen

Jag hatar verkligen att länka till skojiga nyheter, men jag kunde inte låta bli eftersom Homer är en sann förebild för oss män.

Vad sysslar ni med, nordkorea?

Ni måste ju få låta befolkningen ha LITE roligt i alla fall. Nu så har det dragits in kraftigt på karaoke-ställen enligt DN, eftersom det "hotar det socialistiska systemet".

Väldigt tråkigt tycker jag. Människor behöver avkoppling och underhållning, och det får man garanterat inte av att gräva i sin åker hela dagarna eller slava i en fabrik för att se till att partipamparnas lyxliv hålls i ordning.

Men det kanske är sant med de nordkorenska musikalerna som sägs sättas upp som hyllningar till deras evige ledare (trots att han är död). Då blir det lite underhållning i alla fall.

Recension: Minotaur (2006)


Jag har en förkärlek för enkla och okomplicerade monsterfilmer där monster och action går före handling och karaktärsutveckling. Ibland så blir det en lyckad kombination, till exempel Stephen Sommers utmärkta Deep Rising eller Peter Hyams The Relic. Handling som får plats på ett cigarettpapper, men sköna karaktärer och gott om monster, action och gore… samt bra manus. Sci-Fi Channel har gett mig en del nöjen genom åren, där favoriten har varit Frankenfish samt den skamlöst underskattade Species 3. Minotaur hade nog en större ambition än att få sin premiär på just denna kanalen, men så blev det i alla fall.

I en tid som jag inte kan identifiera så är det lite stackars lantisar som trälar och har ångest i sin kalla snöiga by. Vargarna vill åt fåren och mitt i allt ihop traskar Rutger Hauer omkring i ett ganska billigt löskägg. En dag kommer deras härskare, ett svart folk som leds av en småtjock med cool Tony Todd dit och tar med sig åtta ungdomar som alla ska offras till den läska minoaturen. Varför vet jag inte, med Tony har också ett förhållande med sin syster och allt är väldigt viktigt för landet och gudarnas fortlevnad. I alla fall, kidsen slängs ner till det ascoola minotaur-monstret som spetsar och lemlästar dom en efter en.

Det är faktiskt ungefär så kul som det låter. Långt ifrån en bra film, men ambitiös och har ett bra flyt där det aldrig blir riktigt tråkigt. Vet inte riktigt vad budgeten var, men SÅ stor kan det inte ha varit. Det tog visst tre år att färdigställa filmen och resultatet är bättre än väntat för en sådan mödosam procedur. Det kan ta väldigt lång tid att färdigställa lågdbudgetfilmer, men regissören Jonathan English har lappat ihop hantverket bra. Det som känns billigt är det stundtals ganska platta fotot. Troligen filmat digitalt, vilket inte stör mig alls, utan mer att ljussättning säkert varit väldigt snabb eller obefintlig under vissa scener samt att man under ett pressat inspelningsschema i en lågbudgetfilm måste göra val som inte alltid ser bra ut i det färdiga resultatet. Kulisserna är ganska plastiga, vissa peruker ser läskiga ut och en del skådespelare harvar teater-engelska så att det stänker om det.

Men det är god underhållning, schyst med grafiskt gore och lemlästning, en tokbra Tony Todd (som jag älskar mer och mer – kan inte Stockholms Science Fiction-mässa ta hit honom som gäst?) och ett monster som fungerar väldigt bra. En bra blandning mellan CG och animatronics.

En bagatell förvisso, men hyr den för en timme och tjugoåtta minuters enkel monster-underhållning.