lördag, augusti 04, 2007

Prideparaden 2007


Blinda. Vänsterpartister. Moderata ungdomsförbundet. Tunnelbaneanställda. Tranvestiter. Poliser. Bears. Lino-hunkar. Militärer. Svensson-bögar. Döva. Ungdomar. Pensionärer. Dragqueens. Dragkings. Machos. Fjollor. Sossar. Centerpartister. Akademiker. Araber. Cyklister. Butchflator. Tanter. Gubbar. Stolta föräldrar till homosexuella. Regnbågsfamiljer. Småbarn. Tjockisar. Tränade. Läderbögar. Motorcyklister. Singlar. Par. Gifta. Skiljda. Svenskar. Utlänningar. Kommunister. Idrottare. Män. Kvinnor. Killar. Tjejer.

Och så mycket mer.

Förstår ni vilken mångfald? Hur mycket som ryms inom gaykulturen. Den som påstår att Pride Paraden är översexualiserad och enbart handlar om glamour måste vara blind. Eller bara dum i huvudet för att inte se vad som pågår. Alla fanns representerade där. Skitsamma vad dom definierar sig som, det handlar om människor. Inte alls olika vanliga pålitliga heteros. Faktum är att det är exakt samma människor, men som råkar ha en annan form av kärlek. Faktum var att det var lite dragqueens och glitter jämfört med alla ”vanliga” HBT-människor. Såna som inte spexade till det. Men folk ser det dom vill se. Tyvärr. Vill dom få sina fördomar bekräftade så blir det väldigt enkelt. Men har dom ett öppet sinne så kommer dom att få se att Pride är så mycket mer.

Jag älskar tokerierna, humor och glittret i en parad. Det är bara för att det är roligt, för att det är underhållning, för att det ska vara show. Jag älskar HBT-aktivisterna med ihoptejpade munnar och protestskyltar mot homofobin som prider sig i Öststaterna. Jag älskar Lino-hunkarna som kör sitt race. Jag älskar björnarna som skiter i vad folk säger och är stolta över sin mage. Jag dyrkar alla bögar och flator som inte har definierat sig till någon grupp, utan bara går där och mår bra, och är stolta.

När Mona Sahlin, vår näste statsminister, gick förbi så vrålade jag ”Mona!!!”. Hon vände sig om, försökte se vart ropet kom ifrån. Jag vinkade glatt till henne och hon sken upp i ett fantastisk leende och vinkade tillbaka. Det gjorde min dag.

Puss på er alla.

Mega Bear Party 2007


Jag är ingen festperson direkt. Föredrar en lugn pub, snacka med vänner och inte känna mig dränkt i taskig schlagermusik. SideTrack är bra, även om musikutbudet är lite trist som i övriga delen av bögstockholm. Den tredje augusti var det stor björnfest på restaurang KingsTown på Söder. Var hemma på grund av halsont och känningar i örat under dagen, men var ändå uppe vid sex-tiden – börjar bli gammal känns det som – och pysslade. Men jag tänkte inte lite sjukdom hindra mig från att gå ut. Tvättade min vita skjorta och låg och läste. Så det var väldigt lugnt.

Begav mig in till stan vid fem-sex tiden, gick till Bee’s Fast Food och smaskade i mig lite wokad biff, ingefära och champinjoner. Tyvärr, ologisk nog, så valde jag att äta med pinnar. Thailändsk mat ska man äta med gaffel och sked, inte några tramsiga pinnar. Det vet jag ju för väl. Men ändå ville jag känna mig lite internationell och tog pinnarna, började äta, fumlade till och vips så hade en schyst bit biff glidit längst med min vita, nytvättade skjorta. Det var bara att hålla huvudet kallt. Försökte gnugga bort det värsta med en våt servett. Skulle jag vänta om och åka hem till Märsta? Gjorde jag det så skulle jag inte återvända. Är alldeles för bekväm av mig. Så jag gnuggade mer och till slut så var det ganska osynligt. Även om det irriterade mig ändå. För JAG vet ju att det finns en dold fettfläck där.

Begav mig vidare till Robban på Katarinabangata och där fanns även lite nya bekantskaper. Jättetrevligt. Underfär sju timmar försent så kom också Danne, med en billig flaska äckelpäckel rosa champagne som smakade… surt. Men men. Gratis är bra.

På KingsTown var det kö när vi kom. För att vara lite pedagogisk så citerar jag här wikipedias beskrivning av en ”bear”:

The Bear community is a subculture in the gay community. "Bears" are usually mature gay or bisexual men with hairy bodies and facial hair; some are heavy-set, but that is not a requirement. Bears often exhibit an outwardly masculine appearance. Some Bears place great importance on presenting a hyper-masculine image and shun interaction with men who display effeminate style and mannerisms. Other Bears do not. Länk.

Vi funderade på vad folk runt omkring trodde att det var för träff, såna som inte riktigt förstår vad bears är… kanske en jägarträff? Eller fotbollshuliganter, á två generationer äldre? Äh, lite elak är jag. Det är vanliga män, men långt ifrån den klassiska hunken – även om det dök upp såna också – så kallade chasers (“Admirer - a term that refers to someone who is not a Bear, Cub, Otter or Wolf, but is sexually or romantically attracted to them (this term is often used in various communities to describe an outsider who has sexual attraction to people within that community) Also often referred to as a chaser.”). Nittio kronor kostade inträdet för mig som inte var medlem i Pride eller Viking Bears (en av arrangörerna). Något jag var tveksam till, då jag oftast är så ekonomisk att folk anser att jag är snål. Vilket jag inte är. Bara… sparsam. Nåväl, nere i källaren var det fullt drag. Folk hade väl inte börjat dansa riktigt ännu, men det var trångt och svettigt, hårigt och ännu mer svettigt. Typiskt mig också, som alltid går klädd i kostym. Jag är ganska försynt av mig. I alla fall till en början i ett nytt sammanhang. Genast förstod jag att om jag skulle passa in så skulle jag behöva klä mig i flanellskjorta och skaffa kortsnagg, men en kostymbög med prydlig sidbena som mig är nog väldigt tveksam till det. Inte för att jag kände mig uttittad, men uppenbarligen avvek jag på något sätt. Men men. Efter hand som timmarna rullade så blev jag mer avslappnad och blev tvingad att släppa loss.

När klockan var på tok för mycket så stod jag där, tillsammans med en massa andra män, med bar överkropp och dansade järnet till schlagerremixer. Jag har aldrig känt mig mer gay (jo, förresten, dagen var jag med Åsa och var rådgivare när hon testade BH’s på NK. Det är jävligt gay). Det blev i alla fall alldeles för sent. Nya bekantskaper försvann ut i natten och jag var ensam kvar. Tyvärr. De jag skulle ha bott hos hade visst inte hittat mig, trots att jag inte hade lämnat lokalen och jag kände mig väldigt strandad. Men det ordnade sig till slut.

Nu är jag mest orolig vad som hamnade på dom där mingelbilderna som togs… den som väntar får väl se…

fredag, augusti 03, 2007

Vilka hjältar!

"Konventionellt arbete är uteslutet för mig, samvetsmässigt och intellektuellt, eftersom det framstår som förkastligt både för min egen och för omgivningens välfärd, samt känslomässigt, då det skapar en outhärdlig smärta och nedstämdhet"

Det värsta är att jag känner igen mig i det!

När ska folk inse att vi inte är här på jorden för att arbeta? Låt dom som vill arbeta göra det, vi andra kan ta medborgarlön och leva lite fattigare - men fria.

Läs i SVD.

Tony 2


"Littlest Things" - Lilly Allen

Sometimes I find myself sittin' back and reminiscing
Especially when I have to watch other people kissin'
And I remember when you started callin' me your miss's
All the play fightin', all the flirtatious disses
I'd tell you sad stories about my childhood
I don't why I trusted you but I knew that I could
We'd spend the whole weekend lying in our own dirt
I was just so happy in your boxers and your t-shirt

[Chorus]
Dreams, Dreams
Of when we had just started things
Dreams of you and me
It seems, It seems
That I can't shake those memories
I wonder if you have the same dreams too.

The littlest things that take me there
I know it sounds lame but its so true
I know its not right, but it seems unfair
That the things are reminding me of you
Sometimes I wish we could just pretend
Even if only for one weekend
So come on, Tell me
Is this the end?

Drinkin' tea in bed
Watching DVD's
When I discovered all your dirty grotty magazines
You take me out shopping and all we'd buy is trainers
As if we ever needed anything to entertain us
the first time that you introduced me to your friends
and you could tell I was nervous, so you held my hand
when I was feeling down, you made that face you do
There's no one in the world that could replace you

[Chorus]
Dreams, Dreams
Of when we had just started things
Dreams of me and you
It seems, It seems
That I can't shake those memories
I wonder if you feel the same way too

The littlest things that take me there
I know it sounds lame but its so true
I know its not right, but it seems unfair
That the things reminding me of you
Sometimes I wish we could just pretend
Even if only for one weekend
So come on, Tell me
Is this the end?

torsdag, augusti 02, 2007

Recension: Gold (1974)


Gold (1974)
Regi: Peter Hunt
Skådespelare: Roger Moore, Susannah York, Ray Milland, Bradford Dillman och John Gielgud.


Som barn gick man alltid och drägglade i vuxenhyllorna i videobutik. Nej, inte DOM vuxenhyllorna, utan snarare på skräck, action och thrillers. Förvisso hade jag en god mor som lät mig se James Bond, Hajen och Örnnästet ganska tidigt, men just Gold var en film som aldrig hamnade i videoapparaten. Mina enfaldiga vänner trodde att allt med Roger Moore i var James Bond (till exempel den fantastiska Blåst på 20 miljoner), men jag visste bättre. Roger är Roger och han kan fan göra mer än Bond.

Men ÄNTLIGEN, tack och lov, så har nu Gold kommer på svensk DVD… och det måste vara den bästa utgåvan av den hittills. Och troligtvis kommer det ingen bättre. Det är en sån där kommersiell storfilm från sjuttiotalet som aldrig blivit så omtalad i efterhand. Stor succé på sin tid givetvis, men sedan lite bortglömd.

Roger spelar Rod (eller Rodney som man faktiskt säger på ett par ställen i filmen) Slater, slarvig och kvinnoälskande gruv-förman som naturligtvis står på de svagas sida. I den sydafrikanska gruvan där han jobbar så måste han både slåss mot gruvägarnas snålhet samt mot den otrevliga rasismen som slår mot de svarta arbetarna. Gruvan ägs av den girige, men ändå schysta, Hurry Hirschfeld, spelad utmärkt av en ovanligt inspirerad Ray Milland. Bakom sig har han den fula snubben Manfred Steyner, spelad av alltid kriminellt underskattade Bradford Dillman. Manfred samarbetar egentligen med en stor guld-kartell, ledd av John Gielgud, och har otrevliga planer på att dränka gruvan med tillhörande manskap och på så sätt få guldaktier för andra bolag att gå rakt uppåt.

Men Rod är naturligtvis en kille som inte vill att något skumt ska hända och han anar oråd. Men som vanligt, så kommer det en kvinna ivägen, Terry Steyner (Manfreds fru) som mer eller mindre ovetande också blir en bricka i spelet. Och skurkarna kommer allt närmare att genomföra sin ondsinta plan…

Något som borgar för kvalité är att Peter Hunt regisserar och John Glen står för second unit och klippning. Båda herrarna är givetvis erfarna Bond-medarbetare, men också väldigt duktiga regissörer och filmskapare. Tillsammans med ett tajt och intelligent manus så har man fått till en fantastisk ”liten” film, som kanske inte är världens mest actionspäckade, men är genuint spännande.

Roger Moore har alltid varit en bra skådis. Jag blir irriterad på folk som påstår motsatsen. Men det är lätt att säga så om en skådis så han i stort sett bara är förknippad med James Bond, i alla fall en relativt tvålfager kille som Roger. Här har han bra material och en bra karaktär att arbeta med och får förälska sig i en nästa jämnårig kvinna. Båda är samspelta som karaktärer, och även om historien gör att karaktärerna trasslar in sig i svårigheter så känns det som två äkta, vuxna, mogna karaktärer. Bradford Dillman står för en av filmens stora behållningar, som den pengakåte och hustru-offrande Manfred. Man ser hur girigheten glittrar i ögonen och det är bara Bradford som gör det så bra. Varför denna skådis aldrig blev mer berömd är svårt att förstå, då han ständigt gör bra insatser – även om det är i enklare exploitationfilmer.

Gruvscenerna är sensationella. Smutsiga, klaustrofobiska och känns verkligen farliga. Långt ifrån några plastiga studiobyggen! När vattnet forsar och det knappt finns något ljus så känns det som om vi är på plats nere i en verklig gruva. Just ljussättningen förtjänar en extra poäng, då det är lätt att överbelysa grott miljöer, men här känns det så realistiskt och inte det minsta störande. Det lilla våld/gore som förekommer är rått och obehagligt. Det känns som om det gör ont.

Studio S har levererat en underbar utgåva. Kanske inte så fett med extramaterial, men välskrivna biografier i alla fall. Men huvudsaken är givetvis filmen, som här kommer i korrekt ratio och anamorfiskt. Det är en gritty stil på filmen, som så vanligt i brittiska filmer från sjuttiotalet, och färger och kontraster är väldigt bra. Lite anlag till grynighet i vissa bilder, men det har med fotot att göra och inte mastern.

Studio S kommer bara att ge ut bra filmer och jag håller tummarna för att det gå bra för dom. Vi har att se fram emot filmer som: Ann & Eve - De erotiska, Jättehajen, Tentacles, Rats, Possession, Snuten i 87:e, Firepower, Smockan i luften, Battle Force, Inglorius Bastards och ungefär… oräkneliga bra filmer till. Skönt med ett bolag som inte enbart ger ut den femtioelfte utgåvan av Argento- eller Fulci-filmer (även om Argento-filmer också kommer…).

Jag återkommer med fler recensioner av deras utgåvor när lönen ramlar in!

Fred

Poppy says...

Poppy: Morsning korsning!
Fred: Hej hej...
Poppy: Hur står det till med dig egentligen?
Fred: Nja, inte så där jättebra. Du vet hur jag brukar vara.
Poppy: Vad är det nu då? Deppad och ångest...
Fred: Jao...
Poppy: ...Tycker du är ful, fet och talanglös?
Fred: Hehe, jo pre...
Poppy: Usel i sängen, dum i huvudet och allmänt pissig?
Fred: Du uppmuntrar du inte direkt...
Poppy: ...
Fred: ...
Poppy: ...
Fred:Men så kan det...
Poppy: Färglös och luktar illa! Vars liv enbart består av krossade drömmar.
Fred: Sluta... det där är väl inte nödvändigt?
Poppy: ...
Fred: Kan du säga nåt vettigt?
Poppy: Och slem i halsen har du också?
Fred: ...
Fred: ...det har jag faktiskt. Hur kunde du veta det?
Poppy: För att du låter som en gris!!!
Fred: Jävla barnsligt...
Poppy: ...
Fred: ....
Poppy: ... Sorry, jag var lite elak. Du vet hur jag är. Skojade bara. Kanske gick lite över gränsen. Men sorry, okey? Ingen skada skedd va? Du vet att du kan lita på mig?
Fred: ...
Poppy: Kom igen då! Okey? Skaka hand på saken?
Fred: Okey då... hit med den.
Poppy: Om du kan ta mig din jävla idiot! Ska vi se vem som springer snabbast fetto?!
Fred: ...
Fred: ...
Fred: ...
Fred: ... APA!

Skön kyssprotest!

Jag vill inte bli en sån där bloggare som bara sitter och länkar till tidningsartiklar för att jag inte har något vettigare att skriva, men när italienarna återigen visar sitt fula, fula tryne och det planeras en kyssprotest mot dumheterna där nere, så måste jag ju publicera den nyheten.

Det är otroligt konstigt hur kärlek kan uppröra. Hur i hela friden kan två män som kysser varandra bli gripna för det? Nu vet vi inte alla detaljer. Dom kanske dödade någon samtidigt som dom kysste varandra, men hur som helst... Italienska politiker har tidigare visat ett väldigt homohat och då är det viktigt att att visa att kärleken regerar, och det kan inte någon begagnad mafioso med makaroner uppe i näsan sätta stopp för!

Något man skulle kunna göra i Sverige också?

Brittiska lärar-muppar vill stoppa YouTube

Jaså, dom vill det? Som vanligt försöker man hitta en syndabock för all skit som sker och genom att förbjuda så kommer ju allt bli så mycket bättre.

Personligen tycker jag man borde förbjuda skolan eftersom den har skapat oerhört mycket mobbing, elände, historie-fascism och homofobi.

bögar, judar, kvinnor, dvärgar

Jag kan tillägga att för någon vecka sedan så tyckte jag Glenn Hysén var en toppenidé som talare. Skitbra. Jag gillade till och med hans inslag i underskattade Böglobbyn. Men jag började helt enkelt tänka efter. Och jag fann att jag inte kan acceptera hans bruk av onödigt våld. För det var onödigt.

Men i detta cyniska och hårda samhälle så anses våldet tala bättre än ord, tyvärr.

En annan sak jag reagerade på är att i nästan alla intervjuer så snackar han om de hårda orden som växlas mellan t ex fotbollsspelare i omklädningsrum, på träningar, i duschen osv osv. Han säger att dom "skämtar" om bögar, judar, kvinnor, dvärgar... ja allt. De hårda orden hör till sporten.

Vadå hör till sporten? Det är väl ett jävla trams att säga så? Varför skulle inte en fotbollsspelare kunna bete sig som folk? Varför måste just en sån person se till att verbalt förnedra och driva med t ex kvinnor? Har dom så små kukar att dom inte kan uttrycka sig på ett intelligentare sett?

Nä, sorry. Jag har aldrig kunnat förstå mig på sånt där. Kanske Liston Söderberg och Glenn Hysén fattar, men det säger nog mer om dom än om mig.

(Hörde förresten att Glenn inte blev så välkomnad som jag hade trott. Det känns skönt att även en festivalpublik kan tänka ibland.)

onsdag, augusti 01, 2007

Teknik i forntiden och thaimat i nutiden


Teknik i forntiden, en av de coolaste böckerna som getts ut i Sverige. Henry Kjellson och Carl-Anton Mattsson går igenom tekniska mysterier ur det förgångna på ett seriöst och logiskt sätt. Inga absurditeter. Bara fakta. Och nu äger jag den äntligen!

Joinade Davetastic på stan idag och vi åt på en mycket trevlig thai-restaurang, i korsningen Malmskillnadsgatan/Brunnsgatan. Det stod Thai Food på framsidan, men enligt kvittot så heter den Bee’s Fast Food. Mycket bra och fräsh mat med smak i. Trevlig personal och föredömligt enkelt med papptallrikar och plastbestick. Det verkar som om smaken bara blir bättre ju enklare serveringsmöjligheterna är i den här stan. Jag åt i alla fall wok med biff och het basilika, vilket brände utsökt.

Eftersom Bergmangubben hade dött så beställde jag From the life of the marionettes från Webhallen och hämtade ut den från deras butik på Sveavägen. Verkar tysk och depressiv, vilket låter som min form av film! Återkommer med kommentar.

Knähundar åt heterosamhället


Vi homosexuella vill vara de heterosexuella samhällets knähundar. Det är absolut inget nytt och det har påtalats förut. Gaykulturen strävar efter att vara heterosamhällets gullebarn. Prydligt klädda, renliga, roliga, vitsiga, betjänande, korrekta. Som små knähundar ska vi sitta där med stora ögon och se på när tant och farbror hetero sköter den riktiga delen av livet, medan vi ska vara allt från maskots åt faghags, schlager-töntar, vitsiga textförfattare och allmänt folkliga. Det vill säga sånt där som är så jävla tråkigt.

Bögarna (jag talar nästa främst om män givetvis, eftersom det är den sidan av gaykulturen jag kan) är så rädda för våra "skämmiga" sidor att det bara blir pinsamt. Bögarna vill inte att vi snackar om bastu- och videoklubbar, cruisingparker, fetisher och läderbjörnar. Dom vill inte kännas vid Tom of Finland... eller enbart som en "rolig grej", och inte som en seriös del av kulturen. Allt det där "fula" som även heterona tycker är fult ska vi försöka gömma så gott det går. Varför försöka bli ett med samhället när vi knappt kan stå för alla "avarter"? Varför ser bögarna ner på transmänniskor och varför har fjollan så låg standard? Trots allt, oavsett vad ni säger. Varför får de heterosexuella vara så alternativa i sin värld, när vi ska försöka vara så mycket Peter Jöback som möjligt?

Ibland vill jag att dagens bögar tittar tillbaka på Stonewall. En tid då bögarna röt tillbaka. Vägrade acceptera heterosamhällets påverkan och styre. Nu för tiden är det en turistattraktion, en bagatell hos historielösa killar som tycker Kicki Danielssons alkoholism är intressantare än att bry sig om sina medmänniskor. Vi slog alltså tillbaka. Både fysiskt och psykiskt. Stod för kulturen, både den som alla älskar att gulla med och den som en del av oss skäms för. Men det gäller vår rätt att vara oss själva och att se till att även dom vi inte håller med om ska få ha rätt att vara sig själva.

Jag hoppas att alla små knähundar där ute reser sig upp, biter heteron i benet och utvecklar någon form av rabies. En positiv infektion som bara kan leda till ett bättre gaysamhälle där vi slipper vara mysbögar och trendsättare.

En man är en man som är en man

Tycker fortfarande det är konstigt att min anonyme beundrare tycker jag resonerar underligt när det gäller Glenn Hysén. Men jag tycker det är solklart. En snubbe tafsade på honom, han slog ner snubbe. Det påminner mig om flera hatmord där en kille har flörtat med någon och sedan blivit mördad. I teorin är det samma sak, det är bara det att Glenn saknar den där genen som gör att han vill mörda. Sedan är det otroligt otrevligt att bli tafsad på, men det finns ingen som helst anledning att slå ner någon, speciellt eftersom det inte var en farlig handling. Det var ingen som hotade att döda Glenn. Det var ingen som misshandlade honom. Det var bara en snubbe som tog honom på "snoppen".

Men Glenn vill visa att han är en redig heterosexuell machokarl och använde knytnäven istället för ord. Ibland måste man använda våld, men i detta fallet var det extremt onödigt. "Bögvärn" som man säger inom sportkretsar och militären. Tragiska människor.

En annan sak som är tragiskt med snubbar som Glenn Hysén (och troligen min anonyme beundrare) är att dom ska vara så förbaskat manliga och grabbiga. Gillar säkert att skrika könsord under matcher, vifta med biran i ansiktet på folk och vara allmänt "manliga". För det är frågan, vad fan är "manlighet"? Hur är man när man är man? Måste en man klä sig som en slusk, vara orakad, kolla på sport, klia sig i skrevet offentligt och leva på öl? Eller är det bara en myt skapad av osäkra människor? Människor som måste hävda sig som extra manliga så att dom inte kan missuppfattas som... gud förlåte... homosexuella? Det vill säga feminina.

Som jag sagt tidigare. En man är en man som är en man. Han är bara sig själv. Inget annat. Han gör sig inte till, han kan vara "macho", han kan vara "feminin". Huvudsaken han är den han är, inte skäms för det och respekterar andra män som är som dom är. Personligen har jag inget emot en "manlig" kille. Men jag har absolut inget emot en "feminin" kille. Det spelar roll liksom. Det är människan som är det viktiga. Jag vill se vad som är under fasaden. Kanske har Glenn Hysén ett fint inre, men just nu har jag svårt att respektera hans klyshiga "grabbighet" och ölsvingande ap-beteende.

Glenn kommer att få rungande applåder, visslingar och vara väldigt omtyckt efter och under talet. Ingen tvekan om saken. Men det är inte för att han är han, det är för att det är festival, glädje och lyckorus. Då skulle till och med Åke Green får en rungande applåd av en lätt överförfriskad, glad och lycklig HBT-publik.

Som hämtat från En Ding Ding Ding Värld


Jepp, vi trodde nog alla att det en gigantisk jätteversion av Bergman som står halvlutad över sitt gamla hus och tittar in i kameran. Eller kanske att det faktiskt är en äkta andebild av Bergman som svävar omkring och tittar på det som en gång var hans liv. Eller så hänger han i en repstege under en helikopter.

tisdag, juli 31, 2007

Tony


"Hope is the first step to dissapointment"

Glenkan och att slå ner en bög


Jag har velat lite fram och tillbaka i frågan. Är det lämpligt att Glenn Hysén snackar på Pride eller inte? Efter att ha läst på mer och sett bland annat vad Petter Wallenberg skriver i Aftonbladet så anser jag att det är fel att ha Glenn där.

Grejen är, varför slog han ner killen? Man har alltid rätt att freda sig. Att helga sitt privatliv. Men är det nödvändigt att ta till våld? Hade Glenn gjort samma sak om en kvinna kom och tog han på "schnalen"? Eller var det just för att det var en bög? Ja, det var för att det var en bög, inget annat.

Jag har blivit tafsad på. Tro det eller ej. Men jag har vänligt skjutit tillbaka personen och sagt nej tack. Jag har inte slagit honom till marken, som våldsmän som Glenn Hysén gör. Det är inget försvar att han är en macho-idrottsfåne som är på det sättet, att det är hans personlighet. Det finns andra sätt att ta tag i såna här saker än våld. Det var ju inte så att Glenn riskerade att bli våldtagen direkt, eller Glenn?

måndag, juli 30, 2007

INGMAR BERGMAN DOG I MORSE


... efter att ha fått en brödrost i huvudet.

Mother! Oh God, mother! Blog! Blog!


"Mother! Oh God, mother! Blood! Blood! - Kanske den finaste repliken om en mor någonsin, givetvis hämtat från Hitchcocks Psycho. Det är inte bara Norman Bates mor som smyger omkring runt hörnen, utan även min egen - även kallad Wendela/Wendy/Modern osv osv. Morsan måste tillhöra en av de flitigaste bloggarna jag känner. Kanske inte lika mycket bloggoman som mig, men enligt egen utsago har hon fler bloggar som inte jag känner till, så troligen bloggar hon mer än mig.

Vad handlar en mammablogg om då? När jag är inne och kikar så är det mycket trädgårdar, kvinnoträffar, alkohol och droger (eftersom hon inte gillar det, klokt nog), allmänna dagboksinlägg, lite HBT och då och då inlägg som påminner om mina egna, där vi helt enkelt utropar vissa personer som idioter. Rakt på sak liksom. Det är väl från henne jag ärvt det.

Besök gärna hennes blogg och bli en av dom miljarder människor som ägnar sin tid att kommentera hennes inlägg (dvs alla dom som vägrar kommentera min blogg).

(edit: blev dessutom så kär i min oerhört vitsiga rubrik att jag helt enkelt döpte om hela bloggen till samma titel)

Recension: Godzilla Raids Again (1955)


Efter den enorma succén med den nyskapande första Godzilla-filmen, en smart monsterrulle som spelade på atombombskräck, politik och gamla hederlig action, så var det väl inte helt oväntat att det så kom en tvåa, Godzilla Raids Again. Inoshiro Honda regisserade inte av någon anledning, men ersattes av den intelligente och talangfulle Motoyoshi Oda (detta var den enda kaiju-filmen han gjorde vad jag vet).

Under en flygspaning så tvingas en pilot nödlanda på en avlägsen ö och när hans vän kommer och räddar honom så upptäcker dom att det finns en till Godzilla på samma ö! Dessutom är denna involverad en en hård fight mot en dinosaurie kallad Anguirus, en taggig rackare som både är köttätare och riktigt våldsam av sig. Våra ytterst charmiga hjältar lyckas fly och meddelar den chockade omvärlden att det är fara och färde.

Det dröjer inte länge förrän båda monstrena är på väg mot Osaka där givetvis militären möter upp med allt vad dom har. Men inget verkar bita... om inte våra hjältar har någon listig lösning på det hela?

Jag hävdar utan att skämmas, att Godzilla Raids Again är minst lika bra som föregångaren. Samma seriösa mörka stillsamhet, men lite mer av den humor som sedan kom in i serien senare. Oda håller på tagningarna och stundtals blir det hypnotiskt. En favoritscen är när man försöker locka bort Godzilla (man har upptäckt att han dras till starka ljus) från Osaka med hjälp av stora nödraket-aktiga facklors om singlar ner runt omkring honom i slow-motion. Tänk er fyrverkeri-scenerna i Land of the dead så förstår ni. Men Oda fattar det det ska vara action och det bjuds det på i massor. Intressant nog så är det en ganska knasig blandning av slow-mo och uppspeedade bilder, vilket enligt ryktet beror på en kameramiss av fotografen. Jag vet inte, men faktum är att de ryckiga speedade rörelserna i vissa scener faktiskt passar ganska bra. Det känns onaturligt och djuriskt. Det finns gott om stora explosioner och huskrossningar, och det bjuds till och med på en kort sidorstory med några brottslingar som flyr och det resulterar i en biljakt... som resulterar i en enorm explosion.

Godzilla är utmärkt. Han gör en av sina bästa och mörkaste rollinsatser, men Haruo Nakajima var världens bästa Godzilla-gestaltare och det märks verkligen här. Otroligt nog så är Anguirus riktigt bra i den här filmen, ett relativt töntigt odjur som jag mest tänker på som en snubbe som går på armar och knän. Men här är det fart i honom och han är rå och brutal. Skådespelarens om gestaltar honom är dessutom vig nog att kunna gå på alla fyra utan att låta knäna ta i marken, vilket gör det hela betydligt mer övertygande. Definitivt den bästa Anguirus-insatsen tillsammans med Godzilla: Final Wars.

Skådespelarna i övrigt är fantastiska och den fina vänskapsrelationen mellan hjältarna och deras romantiska förehavandet med flickorna på kontoret är väldigt sött och övertygande skildrat. Och säg den som inte kan hålla tillbaka tårarna på slutet, det är så läskigt sorgligt.

En av de bästa Godzilla-filmerna, och en film jag kommer att återkomma till många gånger.

Heeeeere's Poppy!

Simon & Matthew

Under drygt tio år så bodde jag i en egen lägenhet. Stillsamt (för det mesta), rent och prydligt (nja, inte alltid) och man slapp umgås med folk, som den eremit jag är. Det var en stor lägenhet, belägen i en källare, med bara en surgubben ovanför och en stentrappa som hela tiden hotade med att rämna. Underbart alltså.

Nu, sedan en tid tillbaka så hyr jag rum av Simon och Matthew, ett minst sagt orginell bögpar i Märsta. Simon är en korpulent fd värsting (med biljakter, båtstölder och allmänt busliv i sitt förflutna) och Matthew är en ganska stillsam, men sällsynt självsäker, thailändare som ser tio år yngre ut än vad han är - som vanligt med thaikillar. "You have no brain" kan han utropa till Simon, som replikerar "Vem är det som drar in pengarna här då?" - vadvid Matthew börjar prata om vädret istället. Mycket underhållande. Språket är en intressant och ibland kryptisk blandning av svenska, engelska och en del thailändska ord. Matthew är en fenomenal kock kan tilläggas, även om jag inte gillar dom där små fiskarna han knaprar på.

Simon kör som en dåre, vilket iofs inte är förvånande då han har yrkeschaufför. På vägen ner, han var snäll nog att hjälpa mig med flyttlasset, så var vi minst en gång på väg upp på vägräcket då han skulle rota efter cd-skivor eller göra något annat med båda händerna och ögonen så långt ifrån vägen som möjligt. Nyligen så tog han bilen, mitt i natten, ner till Tyskland och på hemvägen så for backspegeln då han mer eller mindre körde i diket under en sovstund bakom ratten. Sedan har det givetvis skett fler incidenter, och jag är lika nervös varje gång, trots att jag inte ens befinner mig i närheten av bilen.

Och det här är killen som vill bo i en husbil. Hur ska det gå? Ska han parkera huset nere i Märstaån eller? Eller skala av taket med hjälp av en låg bro nån varm sommardag?

Just nu är det dessutom stopp i badrumsavsloppet, vilket innebär att man får vada fram i badrummet med en håv och stövlar. Igår försökte Simon bada och fyllde faktiskt hela hallen med vatten, men det tog sig aldrig in till mig, även om han stod och hukade som en demon i dörröppningen och försökte se om jag också var drabbad av denna vattenförbannelse. Kändes som fucking japansk skräckfilm. Fattades bara en långhårig asiatisk flicka. Även om Matthew är bra nära...fast kille, halvlångt hår (som inte ens är svart) och thailändare.

Simons vanligaste skämt (funderar på att börja dra ett streck på min cellvägg...sorry, rumsvägg, för varje gång) är "Ska vi ha trekant" när jag har en kompis på besök.

Sängen jag sover på är ett äventyr i sig. Har inte tillräckligt breda lakan, så jag har lagt två lakan tvärsöver så att dom överhuvudtaget ska sitta kvar på madrasserna när jag rör mig i sömnen. Jepp, det är två madrasser som inte sitter ihop och som egentligen är helt lösa, vilket gör att ibland kan ena madrassen nästan ligga ute på golvet när jag vaknar. Kul.

MEN jag är väldigt tacksam att få hyra rum där. Det har gett mig en god start på det hela och både Simon och Matthew har verkligen hjärtan av guld, även om dom är lite orginella av sig - men vem är inte det, säg?

söndag, juli 29, 2007

de mest korkade varelser som fötts och fostrats i det här landet


Om katten Gustav har måndagar, så har jag söndagar. Vidriga äckliga dagar som gjorda att bli deprimerade på. Precis om idag. Orkade inte sitta ensam hemma, som jag hade tänkt, utan begav mig in till city och vandrade omkring. Åt en kebab på Medborgarplatsen (våga väga säga ”Medis”!) och noterade att Heng, en kompis var inne i stan. Så jag anslöt mig till honom och vi vandrade omkring, tog nåt att dricka på Torget och sedan tog den här dagen slut.

Noterade i alla fall att svenska folket, eller i alla fall svenska turister, är bland de mest korkade varelser som fötts och fostrats i det här landet. Ni ser säkert själva, vadslagningen på gatorna. En snubbe lägger ut en liten filt på gatan och spelar ett spel där idioterna ska gissa vart bollen befinner sig. Dom har tre val, och det är tre askar.

Allt handlar om trolleri, trix och knep. Det där står i varenda trolleribok (kolla i bibblan så ska ni få se), även om teknikerna är annorlunda. Jag har inte brytt mig så hårt om hur dom gör i detta fallet, mest skrattat åt puckona som faktiskt tror att dom kan vinna.

Men en del vinner ju? Ja, absolut. Vänner till ask-männen (ett exempel är omringat i bilden ovan). Troligtvis är de två stycken, en som definitivt ska försöka sig på att vinna över sin vän och dels någon som håller utkik efter snuten. Ibland kanske både blandar sig i spelandet, allt för att göra det så övertygande som möjligt. Till en början så vinner dom, stora summor dessutom. Titta noga när ni går förbi och ni ser att det bara rör sig om femhundringar. Mindre duger visst inte.

Sedan är det dags för korkade medel-Svensson att ge sig i kast med lurendrejarna. Och blir givetvis blåst på sina pengar.

Tro mig, egentligen är jag inte speciellt upprörd över lurejdrejarna. Med tanke på hur basic dom gör det och hur uppenbart allt är så förtjänar dom allt att blåsa korkade människor på pengar.

SKPS-skalan: 5

300

På något sätt så var de 300 i Östersunds prideparad som Spartas 300. Fast denna gången vann dom!

Det var en hätsk diskussion på ÖP's forum för ett tag sedan när det blev känd för mupp-jämtarna att det skulle bli en Pride-parad under Yran. Folk började fantisera vilt - troligen kopplade till deras egna garderobsmonster - att det skulle bli sexorgier och pedofiler på stadens gator. Pedofiler fanns det givetvis på plats, med majoriteten stod troligen i publiken och var heterosexuella, och sexorgier blev det säkert under natten nånstans också - vilket är bra, bara dom använde kondom.

Hade verkligen velat gå med, men nu sitter man nere i Östersund och det blev svårt att åka upp. Hoppas det sker varje år nu. Östersund behöver det.

http://www.qx.se/nyheter/artikel.php?artikelid=5331

http://www.op.se/parser.php?level1=2&level2=352&id=806322

Den gnällige, korkade jämten...

Gick in på ÖP insändarsida och fann genast tre rubriker som väldigt bra sammanfattar surjämten: "Yran isolerar", "Ska det vara så dyrt på Yran?" och "Yran utvidgar droganvändningen i länet".

För mig säger det allt och det gör mig bara lyckligare att jag flyttat därifrån. En liten rutten håla med bakåtsträvande homofober, Svensson-rasister och fientliga till all form av evenemang, om det inte rör sig om sport eller typ... dansband. Allt som sticker ut, är det minsta kommersiellt (något som får hobby-kommunisterna att börja vifta på svansen över) eller som på annat sätt livar upp denna lilla öken-stad är idioterna genast fientliga till. Man vill sitta där på sin lilla plätt, vifta med lokalflaggan och vara så stolta över sig själv till den grad att man förnekar alla andra sin existensberättigande, utökar sitt hat mot övriga Sverige och leker macho. Äckligt säger jag.

Tragiskt. Men å andra sidan, jag bor inte där längre och slipper i alla fall genomlida dessa människor live på plats.