lördag, augusti 11, 2007

Fred 1977-1997


Just det. Innan jag glömmer. Den dödsannonsering som jag hittade om mig själv 2005 (troligen var det då, om inte fil-informationen ljuger om när den blev skapad). Dog av cancer den sjätte februari i Los Angeles. Nice. Klicka på bilden så kommer den i lite bättre kvalité.

(orginalsidan är sedan länge borta, men vill ni pröva lyckan så är det www.popactorsdirectory.com)

Enter The Näsa


Ibland tar jag en ny bild på mig själv, främst för att ha som msn-avatar eller för att lägga ut som "facepic" på QX. Problemet är bara att min näsa blir gigantisk. Det här är inte det värsta exemplet - det tänker jag bespara er - men ser ni hur stor och platt näsan blir? Som om jag medvetet gått rakt in i en glasdörr om och om igen. Som ett marsvin med dåligt minne typ. Man kan fan sätta ner en månlandare där. Det är inte heller att min näsa är lång, spetsig och aristokratisk. Det är mer grunden till en rödvinsnäsa. Potatisnäsa. Ja, allt som har med mat och dryck att göra och är fult eller kan leda till fulheter. Istället fick jag en rundad, men väldigt utstickande hakspets istället. Vad bra. Man vill verkligen se ut så. Då hade jag föredragit en lång kran istället.

Jag borde spela titelrollen i nästa Rovdjuret-film. Näsdjuret: där du kan parkera ditt UFO.

070811

Jag satt och tittade på min egen reflektion i bussens fönster. Märsta for förbi där utanför och jag kände mig ovanligt fräsch, trots hettan och stressen. Glömde kvar hörlurar och mp3-spelare i biografen och fick mig en språngmarsch tillbaka. Kändes i bröstet. I kroppen. Men inte i benen. Fortfarande den starkaste delen på min kropp. Så här en halvtimme efteråt så kändes det fortfarande i halsen, av hyperventilering. Av de våldsamma andningarna som hade slagit till direkt efter att jag lyckats hitta igen min musik-skatt. Men jag tänkte inte stressa mer.

Atomic Swing hade röjt i öronen på mig under hela färden med pendeltåget, stoooone me to the groooooove. Niklas Frisk sköna sång flyger fortfarande igenom mig. Det var en skiva som jag lyssnade på när jag femton år, 1992 alltså. Den och Stonecakes Under the biketree var nog det bästa som släpptes i Sverige under nittiotalet, och det är två svårslagna album. Det jag älskar med Under the biketree är slutlåten, Bite the stonecake, är att alla låtar binds ihop i en. Som om det vore en snabb genomgång av handlingar, storys, karaktärer. Inslaget av nån svensk folkmusikgrupp är genialt. Så jag log där på pendeln.

Några rader framför mig hade ett par barn med sig ballonger. En svart unge med en blå ballong. Han leker hejvilt med den. Studsar den upp och ner, låter den sväva över sätena. För en gångs skull ser jag inga sura miner. Folk verkar tycka det är skönt. Solen skiner, det är lagom varmt och ungarna leker med ballonger på pendeln. Det gör mig glad också. Man glömmer depressioner och skit för en stund. I påsen har jag som vanligt dvds. Det var tre för 169 kr på den där annars dyra dvd-butiken på centralen. Det är tre som jag velat ha länge: King Kong (1976) special edition, Christopher Guests A mighty wind och Enter the dragon 2 disc.

Men så satt jag på bussen. Från Märsta station till Tingvallavägen. En annan svart unge (svart och svart, ni vet… men jag tycker ”färgad” är så fånigt, och jag vet inte om barnet var afrikanskt heller… det finns ju ”svarta” på andra delar av jorden också) kastar sig upp bredvid mig. Fem-sex år. Flicka, helt klädd i rosa och en Hello Kitty-kepa. Det är varmt ute och som det barn hon är så är hon barfota. En asiatisk kvinna med en stor hunder kommer gåendes precis efter barnet och hon kryper upp mot mig och knölar in tårna i sätet, så att inte hunden skulle kunna lukta… eller kanske till och med nafsa eller bita fossingarna, sedan tittar hon upp på mig och ler. Jag ler tillbaka. Ömsesidig respekt. Hon vet att jag garanterat skulle rädda henne undan den onda jättehunden som den gjorde ett oväntat utfall. Det visste hon och det visste jag. Det är den tryggheten jag vill ha. Och den vill jag ge andra. Alltid finnas till hands.

Väl hemma hade Pierre skickat mig en ny Purple and Brown. Som väntat. Men alltid lika välkommet.

Recension: To live and die in L.A. (1985)


Utan att tveka kan jag väl säga att William Friedkin är en av mina favoritregissörer. Lustigt nog har jag aldrig fallit för Exorcisten, men filmer som French Connection, Cruising, Rampage, Jade, The Hunted och den här bevisar allt. Vissa avfärdar honom som en gun-for-hire, men det är mycket mer än så. Även om vissa av hans filmer kan verka ha en väldigt normalt mainstream-upplägg, så finns det oanade underliggande budskap/idéer i allt han gjort. Jade var verkligen ett beställningsjobb, men ovanligt välspelat och givetvis lysande spänning. The Hunted har orättvist blivit sågad, trots att det antagligen var den bästa actionfilmen på väldigt länge.

To live and die in L.A. är absolut inte orginell, men är ett sånt verk av kärlek och inspiration att den är svår att motstå. Vi får följa den hetleverade, egotrippade skitstöveln Richard Chance (spelad av en kobent William L. Petersen) och hans mer försikta kollega Vukovich (John Pankow). Richard är fortfarande svinarg för att någon, troligen den sadistiska konstnären och falskmyntaren Rick Masters (Willem Dafoe) mördade hans tidigare kollega, och han gör allt för att sätta åt honom – även om det innebär att bryta regler och polisens egen etik. Vukovich följer motvilligt med på resan in en ett soligt, men jävligt våldsamt Los Angeles.

Det finns mycket klyschor, men det skulle inte förvåna mig om det nästan bara är Friedkin som retas. Meningen var att Friedkin skulle ha regisserat Manhunter, men Michael Mann fick jobbet istället. Friedkin började då arbeta på denna snutrulle i soliga Kalifornien, och när Michael Mann såg den fick han ett knäpp och stämde Friedkin och bolaget för att den då, enligt honom, var så lik Miami Vice. Naturligtvis ett hopplöst fall för Mann, som ändå fick se sig besegrad – och Friedkin vann till slut.

Filmen bärs upp mycket av en William Petersen i högform, han är betydligt bättre än sin sömniga insats i Manhunter (som sagt var, regisserad av Michael Mann) och är dynamit fylld av sexualitet, våld, lögner, uttnyttjande av medmänniskor och en skön charm som uppenbarligen får dessa människor på fall. En sann anti-hjälte. John Pankow är den känsliga kollegan som följer reglerna noggrant. Inget ska brytas och när det bryts så mår han väldigt dåligt. Han får till och med panik. Williem Dafoe är livsfarlig som Rick Masters. Ett sant charmigt svin med tvetydaktig sexualitet. John Turturro är jävligt skön som Carl Cody, medarbetare till Rick Masters och även han en kall jävel som verkar ofarlig på grund av sin töntiga karisma.

Actionscenerna är givetvis, som vanligt med Friedkin vid rodret, utsökta. Det är mycket våldsamt och blodigt, och det går snabbt. I slagsmålen så är det snabba, korta slag som gör slut på människor, och det blir aldrig utdraget eller overkligt. Den berömda biljakten är givetvis värd allt beröm. Den är komplicerat uppbyggd och går igenom ett par olika faser. Men först och främst går den snabbt och spännande ökas med en panikångestdrabbad Vukovich i baksätet och en märkbart oroad Chance bakom ratten. Det skjuts, sladdas och en del småkrasher bjuds det också på. Toppen!

Slutet är väldigt typiskt Friedkin och är väldigt chockerande (finns även ett par andra twists i filmen som fick mig att nästan få samma ångest som karaktärerna själva), men också perfekt. Det kunde inte ha slutat bättre.

Friedkin, vi vill ha dig ut på actionfältet igen. Fram med pickadollerna, ut med bilarna och visa vem som är actionmästaren!

Recension: The 300 Spartans (1962)


Förutom Bronsons mega-mastodontfilmer så var det en genre på fall, och de enda som verkade produceras var halvhyfsade rullar med folk i kostymer som traskar runt i den grekiska (eller är det den italienska?) landsbygden. The 300 Spartans är tyvärr en sån film, trots sin minst sagt överraskande klassiker-stämpel. Det är väl inte en dålig film, men den känns väldigt standard.

Historian känner ni alla till, och vi givetvis följa den nästan dumkorkat heroiska Leonidas (Richard Egan) och hans gäng med käcka spartaner som uppenbarligen glatt offrar sig för Grekland utan att tänka efter. Den girige Xerxes (David Farrar, som lade ner sin karriär efter den här filmen), den persiske kungen, står med sin stora armé och försöker gång på gång att slakta grekerna.

Det värsta är att jag inte kan skriva så mycket om filmen eftersom jag inte är speciellt förtjust i den. Varför ödsla tid på något som känns trist? Mitt motto har alltid varit att skriva om sevärda filmer, underhållande filmer, men The 300 Spartans hade svårt att behålla min uppmärksamhet. Fotot är snyggt, och regin under dialog-scenerna fungerade bra. Men det känns som billiga miljöer och Rudolph Maté har haft svårt att bygga upp någon form av spänning under actionscenerna. Det är mest klipp från helbilder till statiska halvbilder och sedan tillbaka igen. Det glänser till vid några tillfällen, t ex vid de två första slagen mellan Xerxes privatarmé och spartanerna. Dom är listiga och tänder eld på folk, och det hela blir lite mer sadistiskt och rått. Elden får bilden att leva mer och det märks att vanligtvis uttråkade statisterna blir mer skärpta och inspirerade när det blir äkta farligheter.

Richard Egan är en kompetent hjälte, men det är svårt att få någon form av kärlek för dom här karaktärerna. Alla verkar smådryga, dumma och bara egotrippade. Lustigt nog borde det ha varit värre i den senaste filmatiseringen av storyn, 300, då spartanerna är muskelapor och tok-självsäkra. Men det fungerar faktiskt bättre.

Slagen då? Ja, förutom det jag nämnde här ovan så känns det väldigt oinspirerade. Nån detalj här och var som känns bra, men det är trögt och trist, och trä- och gummisvärden är allt för uppenbara.

En av de få historiska episka filmerna jag inte har fallit för… hittills i alla fall. Vi får väl se när det sker nästa gång.

fredag, augusti 10, 2007

Jag, en semikändis!

Surfade runt lite slött, lite att göra på jobbet, och fann på att jag är listat som "semikändis" på den här bloggen.

Fred Andersson. Filmregissör, manusförfattare och skådespelare. Skaparen av mästerverk som The Haunting of Camp Slaughter, Ninja mission 2000 och The ninja spirit project.
Har ett produktionsbolag som heter Fredzilla Film. Favoritfrukten är mango.


Det är en våldsamt illa uppdaterad text om mig också... och inlägget är från 2006. Han borde uppdatera. Fast jag orkar inte påpeka det. Det var lite gulligt att hamna på samma lista som Wilhelm Agrell, Allgott, Bengt Alsterlind och Hadar Cars.

Roligare än den gången för många år sedan då jag upptäckte att jag var dödförklarad (cancer) på nån obskyr filmsite. Också lite spännande.

HBT-människor inte någon utsatt grupp?!

Alex Schulman hasplar också ur sig att HBT-människor inte är något utsatt grupp. Nu är det tyvärr så att det är en utsatt grupp. Allt för många dödas, misshandlas, kränks på grund av sin sexuella läggning. Antingen är det vanliga Svensson-homofober som kommer med gliringar, våld och hot, eller så är det nazzar och rassar som använder våld och mord för att visa sin makt, eller så är det psykologisk terror från religiösa grupper. Ja, allt i en enda vild blandning. Tyvärr. Det är inte direkt något jag gillar och jag skulle nog föredrar om det inte skedde överhuvudtaget. Jag mår dåligt av det varje dag. Så fort jag läser eller hör om hur någon blir utsatt för våld och kränkningar på grund av sin sexuella lägging så gråter jag inombords. Ibland utåt också.

Jag vill rekommendera lite läsning. Det är vanliga Svensson-homofober/extremister som har dödade människor, främst män, enbart för att dom är homosexuella. Ofta har våldet varit extremt. Riktigt vidrigt. Allt för att någon har flörtat eller kanske bara varit sig själv. Alex Schulman och hans anhang tycker det är okey med den här formen av våld, det visar han genom sitt otroligt ogenomtänka uttalande. Tyvärr. Facundo har skrivit en serie om HBT-relaterade hatbrott, mord, som skett i Sverige. Detta är givetvis bara en liten del, men det är också ett bra sätt att skåda in i människor psyken. Både förövrare och offer. Samtidigt så sker det våldsamma anti-HBT demonstrationer en stor del av östeuropa, något som i stort sett ingoreras av resten av världen. Hatet börjar bli starkare, främst från högergrupper givetvis och även i Sverige genom till exempel Sverigedemokraternas framgångar. Alex Schulman är en del av denna utveckling.

Här kommer då lite läsning.

Mördad för sin läggning - Johan Pettersson

Mördad för sin läggning - Jonas Östman

Mördad för sin läggning - Bengt Janson

Mördad för sin läggning - Anton

Mördad för sin läggning - Urban

Mördad för sin läggning - Lars Mikaelsson

"Bögmordet" som ledde fram till straffskärpning

"Närmanden" som förmildrande omständighet

Detta är bara en liten del givetvis. Annars blir det för mycket att ta upp. Många fall benämns inte heller som hatbrott, trots att morden och våldet har skett enbart på grund av offrets sexuella läggning.
Och Schulman säger att HBT-människorna inte är en utsatt grupp? Han borde kanske återgå till Stureplan, dra i sig ett par strängar och drömma sig bort till den underbara värld där han är prinessa och hans kungarike är fritt frön de där bögarna som bara manifiesterar sin sexualitet hela tiden.

...Alex lutar sig tillbaka, njuter lite av sin framgång och sin sköna blogg. "Dom förtjänar lite stryk helt enkelt. Inte inte att bli mördade... eller... njä... måste fungera på det". Sedan suger han upp sin latte och tittar kärleksfullt på sin frus foto som står där på bordet. "Jag älskar dig gumman" viskar han och sluter ögonen igen.

Alex Schulman manifesterar sin heterosexualitet!


Tycker inte ni också det är irriterande att en av landets få "kända" Stureplans-snortare manifiesterar sin heterosexualitet överallt? Kanske främst genom att han pratar om sin flickvän, numera fru, väldigt mycket och verkar vara stolt och stå för det. Sedan att han också gör massiv reklam för sitt eget heterosexuella bröllop så att alla får reda på det, oavsett dom vill det eller inte. Är det verkligen så viktigt eller handlar det om men man med väldigt dåligt självförtroende?

I ärlighetens namn så tyckte jag hans blogg var ganska kul på ett drygt sätt. Fanns en del poänger och jag som tillhör den ironiska generationen fann en del underhållning där. Faktiskt. Det erkänner jag. Men den senaste tiden så har Alex visat klara kristdemokratiska tendenser, eller kanske mer Världen Idag eller Åke Green. En gammalmodig uppfattning att om homosexuella visar sin kärlek öppet och står för sin sexualitet så är det "för mycket" eller kanske rent utsagt obehagligt eller bara fel. När heterosexuella gör det så gör det absolut ingenting. Heteros får fälla ut sina bröllop i media, dom får hålla handen och kyssas på stan, dom får dansa med varandra öppet, dom får annonsera sina liv i tidningarna, porträtteras i film, tv, tidningar hur som helst... gärna sex-scener, och ingen blir arg. Heterosexuella får varje dag, året om, gå och vara kära och lyckliga på stan utan att få skit för det. Heterosexuella får när som helst på året anordna karnivaler där kvinnor visar tuttarna för männens och det är ingen som reagerar på det.

Skillnaden är att heterosexuella under modern tid har lett en klappjakt på människor som inte riktigt har samma form av preferenser. Själv anser jag att den enda skillnanden på homos och heteros är att vi blir kära i olika människor. Inget annat. Men att personer som Alex fortfarande, år 2007, retar sig på en sådan sak som en Pride festival, tyder på att festivalen behövs. Priden behövs. Paraden behövs. Vi homos behöver ännu mer aggressivt visa att vi finns och att vi lever som alla andra människor. Alex är en sån där sur gammal kärring som har fått för sig att Pride bara består av sex, schlager, glitter och kitch - när - om han använder sina ögon bättre - faktiskt består ganska lite av det. Men man ser det man ser och man ser det som syns mest. Han undviker totalt alla Svenssons, alla icke-showinslag. Han ser bara sina fördomar.

Nä, jag är trött på att snubben manifiesterar sin sexualitet. Jag har ingenting med den att göra och vill inte vet av den. Kan han bara inte bli könlös och anonym, som alla andra uppenbarligen är, så att vi slipper veta att han finns?

Billy, nu har jag fått nog av dig

Den senaste tiden har jag hittat flera låtar som bra reflekterar mitt liv och vad som hänt mig. Allt från Bedsitter Images till Littlest Things. Låtar som är så klara i sitt budskap att det känns som om dom är skrivna direkt för mig. En vanlig klyscha, men det är väl det som är bra med god musik. Den påverkar och man känner igen sig.

Stångade mitt huvud blodig mot en mjuk kudde igår när jag glömde Stonecake-plattan som chefen gav mig igår. Hade velat rippa den och köra in den i Mp3-spelaren. Bra pop/rock-platta som nästan känns helt bortglömd. Under the biketree heter den. Men i ren desperation eftersom jag behövde något annat på Mp3-spelaren så tankade jag ner Lillasysters Hjärndöd musik för en hjärndöd generation, en platta som kändes väldigt bra och som jag kommer att köpa vid nästa löning. I alla fall så var det en låt som stack ut, och det var "Nu har jag fått nog av dig". Jag vet inte hur Lillasyster har tänkt sig den, men för min del representerar den förhållande med Billy så väl. Så otroligt väl.

Kommer du ihåg när du var som en vän för mig
du vet du var så stor att jag skulle dö för dig
och jag trodde nog att det skulle vara så
i resten av mitt liv för detta skulle ingen kunna ändra på
men så kom den där dagen då du slog mig
lät mig förstå att du bedrog mig
och nu sitter jag ensam
och hatar att jag lät dig ge mig den där känslan

Nu har jag fått nog av dig
du följer aldrig med mig
och du för aldrig mig att må bra

När jag fick dig att se rött
så kunde jag leva på att låta dig skrika dig trött
men när du kommer ett steg närmare än vad du får
så kommer allting bara sluta i öppna sår
som du får mig att blöda ur
för du karvar och vrider din kniv som ett ur
och varje varv allt detta går runt i mig
så känner jag att du måste ut ur mig

Nu ska jag leva själv, nu skall jag leva själv
Allting för mig är bara jag och endast jag


Billy finns fortfarande där i bakgrunden. Han skriver ibland. Nåt sms. Alltid vänligt. Jag svarar artigt, som den artiga person jag är - han var trots det närmsta jag hade under ett par år - men så fort jag säger emot honom eller tar upp Tony och att jag saknar Tony, så blir Billy iskall. Arg. Ovänlig. Och sedan försvinner han. Men allt handlar om en psykologisk lek. Ett spel. Han vill att jag ska tycka synd om honom och komma krypande tillbaka och vara snäll. Men jag skiter i honom. Han är en jävla idiot och ska ignoreras. Jag måste lära mig det. Jag måste våga stänga av den personen. Han ska ut ur mig.

torsdag, augusti 09, 2007

vara i en blå värld och glömma bort den gråa


Ikväll är en sån där Stellan-kväll. När jag mår piss så finns det inget bättre än att lämna sin sketna lägenhet, stänga dörren bakom sig och ta en liten promenad ner till Stellan i källarn. En god vän som jag lärde känna under castingen av Kraftverk 3714. Han kom där, med piercings, tatueringar, linser, fantasifullt rakad skalle... och sade "Ja, jag förstår nog att det kan bli svårt att hitta en roll åt mig. Men ni kanske har nåt monster?". En vänskap var född.

Stellan har en blå lägenhet. Han älskar Eddie Izzard, Hellraiser, Fat Boy Slim, Prodigy och en del annat av hög kvalité. Han är en av skaparna av Yersinia, han är en av medlemmarna i Svullet Frenulum och han är någon jag litar på till 100%.

Nu när jag sitter här nere i Märsta så önskar jag att Stellans lilla blå värld var lite närmare. Bara så att jag kunde promenera över. Snika lite "Peppi" och prata relationer, kärlek, sorg, liv, humor, politik. Finns inget bättre. Kärlek.

Hårror Rises from the Comb


Sprang in på Hair Cut (enkelt och... enkelt namn på en frisörsalong för en gångs skull) i Kista Gallerian och kastade glatt upp 190 kr för att korta ner håret. De senaste 5-6-7 år sedan har jag låtit Pierre klippa mig med trimmern... så det var ovant att plötsligt bli ompysslad av kvinnliga händer och dessutom få en trevlig shamponering på köpet. Så jag satt där, stirrande på reflektionen av mig själv... och såg mitt förut hjälmformade huvud bli förvandlad till en conehead. Jepp. Plötsligt blir underdelen av huvudet stor som en melon, kinderna ser ut som bäbiskinder och allt, utom huvudtoppen, ser ut att ha fått elefantsjukan. Groteskt.

"Oj, vilket tunt har du har!" utropade frisören lite glatt och berömde mitt fina, allt för tunna, babyhår. Ja, verkligen. Det det är tunt. Det kommer att bli tunnare. Min far ser ut som en biljardboll. Fast han ser tuff ut och snaggar skallen riktigt, riktigt kort, så att det bara ser coolt ut. Vet inte riktigt om det är min stil. Jag har testat att ta bort allt hår på huvudet och då såg jag ut som en rysk dörrvakt. Fast lite homosexuellare. Hårfästet har gett upp. Det kryper högre och högre upp och ger sig inte förrän det kommit över kanten och kan kasta sig ner mot Grand Nackyon.

På vägen mot Stadshagen satt jag och tog bilder av mig själv med mobilkameran för att se hur hårfästet satt samt hur klippningen såg ut på bild. När jag höjde kameran för femteelfte gången för att ta kort på skalpen så ser jag hur en kvinna ett par platser framför mig ser arg och bekymrad ut och tittar på mig. Hon lutar sig mot sin vännina som också tittar på mig och ser arg ut. Tror dom verkligen att jag sträcker upp en mobilkamera och tar kort på dom två? Gamla hösäckar. Och dessutom kvinnor? Vet inte, men nåt retade damerna. Kanske mitt allt mer klättrande hårfäste?

Nä, jag kanske skulle hitta en kompis här i Stockholm som kan klippa mig istället. Som vanligt. Kommer ihåg när jag anlände för att spela in Camp Slaughter och produktionsteamet tyckte det var perfekt att jag låtit styla håret precis som om en kompis hade klippt mig eller att jag hade klippt mig själv. Det passade karaktären perfekt! Om dom bara visste hur icke-genomtänkt den frisyren var. Gratis är ju alltid gratis liksom. Kan inte motstå det.

Rapesco 101


Eftersom det sitter en snygg kille typ tio meter bort, så måste jag koncentrera mig på något betydligt mer roligt och kommer därför att hylla Rapesco 101, troligtvis den bästa klammar-borttagaren som producerats.

Själva fronten består av tre delar, där den mittersta är en tunn metallskiva som man kilar in under häftklammern. Sedan skjuter man Rapesco 101 framåt, och på grund av den lutande svarta underdelen så kläms häftklammern loss utan att (i stort sett) förstöra pappret. Man måste givetvis ha vanan inne. De första gångerna får man nu med ett och annat hörn, men sedan så börjar man bli så van att man utan något större är kan ta bort klammern utan problem.

Rapesco 101 är otroligt snygg också, som ni kan se, och är en fröjd att hålla i handen. Den stilrena svarta designen (som är betydligt snyggare än den blåa) är en prydnad på skrivbordet. Själva handtaget, eller i alla fall delen där man ska hålla, är inte så där tunn och mjäkig heller. Även om den inte är tung så känns det som om den skulle kunna ha legat på Winston Churchills bord under andra världskriget, där han sprättade bort klammers från krigsrapporterna.

Länge leve Rapesco 101.

Saker som jag vill ge smisk just nu!


Sniglar, maskar och iglar. Vad är det med södra Sverige egentligen? Jämfört med Östersund så fullkomligen väller marken upp av sniglar, iglar och maskar som bara har ett enda mål: att ge sig ut på cykelbanan, se deras löjligt korta liv passera revy och sedan bli mosad av en IT-ingenjör på sin nyinköpta 35000 kronors-cykel. Om nu herregudskaparenjesusrackarn faktiskt fanns så hade han inte skapat dessa värdelösa, äckliga, fula djur som bara är till för att bli platta och se äckliga ut där på morgonen när jag kommer gående.

Människor med giraff-ben. Varje morgon, tisdagar och torsdagar, när jag beger mig till kontoret i Kista, så stiger jag av i Helenelund och promenerar den lilla biten till mitt hideout. Vad händer då? Jo, där trippar jag på mina tax-ben så fort som jag bara kan, eftersom pendelmupptåget har varit försenat (Vadå? Varför kör ni i 2 km/tim? Jag fattar inte! Har ni en orgie där framme i hytten eller?) och blir samtidigt förnedrade av två meter långa IT-muppar med giraff-ben som lugnt promenerar förbi mig med sina sju meter långa ben. Hade det varit normala människor som gått om mig så hade jag legat på marken och ålat fram.

Thai-rock. Vad är det med er killar? Ni har en coolt språk (som iofs bara låter puk luk tuk prong luk osv osv) som passar sig utmärkt till hårdslående rock. Ni har en kaxig attityd, även om ni låtsas vara ödmjuka och snälla, och har kroppar som göra att ni kan röra er obehindrat för tuffa rock-posér på scenen. VARFÖR gör ni då så sjukt mesig rock, hårdrock, metal? Det finns inte metal i Thailand. Metal är samma sak som boyband fast med några extra gitarr-riff. Ni måste skärpa er, snyggingar. Pluk krong piuk kruk muk!!!

onsdag, augusti 08, 2007

Recension: Undisputed 2: Last man standing (2006)


Mästaren har slagit till igen. Den alltid lika utmärkte och kreative actionregissören Isaac Florentine kört hårt i denna uppföljare (i titel bara) till Wesley Snipes-filmen, mer känd som Iceman här i Sverige.

Denna gången är det Michael Jai White som spelar George ”Iceman” Chambers, den fd världsmästaren i boxning som genom illegal vadslagning oskyldigt blir kastad i ryskt fängelse. Det är Där styr Uri Boyka (mer än bra spelad av Scott Adkins) med ett hyfsat stort antal gängmedlemmar under sig. Annars föredrar han att pyssla med sin frimärkssamling och tillbe diverse katolska helgon.

Chambers måste börja en ny tillvaro där och får stöd av Stevie Parker (också utmärkt spelad av öststats-veteranen Ben Cross) som förutom att vara heroinberoende och förödmjukad fånge också blir hans medhjälpare. Det är nämligen så att fängelset och maffian anordnar illegala matcher mellan Uri och väl valda muskelknippen. Men tyvärr har Uri vunnit så många gånger att maffian börjar bli lite otålig… eftersom han hela tiden vinner så blir det lätt för vadslagarna att vinna pengar, och maffian vill ju gärna att det förloras lite…

Det blir alltså inte lätt för Chambers i det äckliga fängelset, men han får oväntad hjälp från ”mullvaden”…

Undisputed 2 är absolut en mer återhållsam film rent actionmässigt än Florentines tidigare filmer. Det är inte samma bisarra stunt-kaskader, men däremot har fightingen blivit mer renodlad och oerhört brutal. Den är inte lekfull längre, utan otroligt hård och oförsonlig. Det är oändliga fighting-scener som dessutom går snabbt och har ett väldigt bra flyt. Killarna är stora och muskulösa men kickar skiten ur varandra som om dom vore med i Ong Bak! Det rör sig i stort sett bara om renodlad ring-fighting, men aldrig har sån fighting varit så kul och imponerande. Det rör sig om sådan tajming att jag blir förvirrad när jag skådar verket. Hur klarar man rent fysiskt att genomföra scenerna? Men å andra sidan har ju dom något som jag inte har, en vältränad kropp.

Scott Adkins är en höjdare. Kände inte till honom innan den här filmen, men han imponerade både genom att göra en bra insats som riktigt jävla elak skurk med flera nivåer, samtidigt som han faktiskt fightas så bra att det är löjligt. Michael Jai White är en kompetent hjälte som klarar sig bra både som skådespelare och som fightare. Men det är väl kanske mest birollerna som är riktigt bra, t ex Ben Cross, Velizar Binev (som är med i ALLA Nu Image-filmer verkar det som, dock en väldigt bra ungersk karaktärsskådespelare) och Eli Danker som den rullstolsbundne Crot.

Det märks att Florentine hela tiden går framåt. Nu har allt runt actionscenerna blivit betydligt bättre och det känns som om han har mognat som regissör. I sin nästa film, The Shepherd, så regisserar han Van Damme (och även Scott Adkins) och det är fullt möjligt att det kan bli bland det bästa i västerländsk martial arts-film som vi kommer att se.

Mannen tänker lika långt kuken räcker


En god vän till mig upplevde något obehagligt häromdagen. Han hade varit ute och umgåtts med en kille, och när de kom tillbaka igen så stod killens sambo och väntade. Han var minst sagt lika chockad som min vän. Snubben lyckades sedan såra honom med några väl valda korkade ord (t ex att han egentligen aldrig hade varit intresserad av honom osv osv) , och sedan var den sagan slut. Ibland förstår jag mig inte på män. Jag förstår mig iofs inte på människor överhuvudtaget, men män verkar ha en tendens att bli riktigt låga i sitt beteende. Många gånger på jakt efter någon form av äventyr, och de som oftast blir lidande i framfarten är kvinnor. Om det inte rör sig om homos då, då blir det kaos.

Mannen tänker lika långt kuken räcker. Så är det helt enkelt. Inte alla givetvis, men det finns gott om otrevliga exemplar där ute. Det känns som om många dövar sin känslomässiga tristess med små äventyr, små kaninsprång åt alla håll. Tänk om deras eget förhållande inte håller, då kan dom i alla fall säga att dom tog chansen med andra när det bjöds på det. Som någon mystisk form av ego-onani. "Jag kan få vem jag vill, så varför inte uttnyttja det?". Ego styr världen, och ego i sig är väl inte fel. Utan ego, inget självförtroende eller styrka. Men när ego går ut över andra så är något snett.

Jag säger inte att jag är någon ängel. Eller att någon är en ängel. Men människor måste lära sig tänka efter. Vad fan håller dom på med? Är detta bra för deras partner egentligen? Är detta bra för dom själva?

Människan är inte monogam i grunden. Det är ett hyfsat modernt påfund. Kanske vore det bäst om man bröt upp och levde i frihet. Det vore givetvis en utopi. Det kan inte ske i dagens läge, men man kan drömma. I en värld utan svartsjuka och där äktenskap inte existerar. Fan, jag tror det skulle bli lite fredligare faktiskt. Eller så har jag bara jobbat för mycket på sistone.

Harang

Just det, höll på att glömma bort. Funderade ju några inlägg ner på vad ordet "Harang" kommer ifrån. Enligt Svensk Etymologisk Ordbok så kommer det från franskans "Harangue", som kan jämföras med högtidligt tal - och såna kan ju vara långa, omständiga och trista, eftersom det oftast är det vi tänker på när vi hör ordet "harang".

tisdag, augusti 07, 2007

Främmande


Nu är det inte långt kvar. Främmande är på intågande.

Recension: Cold Harvest (1999)


Isaac Florentine har som regissör imponerat stort på mig ett par gånger innan. Först i den sköna, men tematiskt förvirrade Bridge of dragons med Dolph Lundgren som militär som gör uppror mot den framtida fascist-sago-stat han jobbar för. Sedan har vi givetvis klassikern, US Seals 2, ultravåld med fantastiska stunts och otrolig fighting, inspelad på en minibudget nånstans i östeuropa. Savate med Olivier Grüner är en mer än kompetent western-stylad martial arts-rulle och sedan har vi Cold Harvest, med Fred-favoriten Gary Daniels som den dystre revolvermannen Roland.

Smaka på den här genren: Postapokalyptisk-western-martial arts med John Woo-vibbar! Inte illa! Och det är precis det vi bjuds på. Nån rackarns pest har slagit ut en stor del av mänsklightem och de flesta lever sjuka och utblottade bland stadsruiner, i smuts och elände. Sedan finns det onda gäng...och givetvis en hjälte. Roland har ett mörkt förflutet och driver omkring och dödar och fångar in bad guys för pengarnas skull. Hans tvillingbror (vad är det här med martial arts och tvillingbröder?) Oliver är lite mesigare, men lever ett lugnt liv med sin fru (som drömmer att bli svampodlare) tills den dagen det upptäckts att Oliver innehar en gen som är immun mot pesten. Han och fem till, plus deras familjer hämtas av myndigheterna och ska föras ut ur ruinstaden dom bor i. Men hoppsanhejsan, då kommer Little Ray, den slemme cigarr-rökande skurken med stylade polisonger och en arme av henchmens som glatt offrar sig för hans skull. Dom anfaller karavanen, dödar alla så blodigt som möjligt, men missar givetvis Oliver och hans fru. Efter en kortare jakt, och en minst sagt makaber liten pistollek så dör Oliver och frugan flyr.

Frun är inte medveten om att Oliver har en tvillingbror och när dom träffas så blir chocken givetvis stor, men Roland tänker hämnas på sin bror och beger sig iväg efter skurkarna. Inte för att han behöver det, eftersom skurkarna på något konstigt sätt lyckas spåra frugan...

Ja, vad ska man säga. Fett. Minst sagt. Isaac Florentine kan få de billigaste actiondängorna att bli massiva orgier i spektakulärt våld och riktigt bra martial arts. Isaac är väl troligen USA's bästa regissör när det gäller martial arts, och han levererar verkligen sköna scener i massor. Starkt inspirerade av allt från Walter Hill, med brutal slowmo till tokfarliga aj-nu-slår-jag-ihjäl-mig-stunts där folk landar på de mest känsliga kroppsdelar. Allt illustrerat med saftiga ljudeffekter och mycket blod. Snygge Gary Daniels är faktiskt inte världens bästa skådis, även om jag hade velat vara cool och kunna hävda det, men hans pojkaktiga charm, knallblå ögon och sköna brittiska dialekt gör att hans uppenbarelse fungerar mer än väl. Killen kan slåss och sparkas och gör det väldigt elegant och med skärpa. Mot sig har han en armé av bra stuntmän som far igenom väggar, faller ner för olika föremål, daskar rakt ner i marken utan att ta emot sig och får ta emot fetfeta squibs samt Bryan Genesse som huvudskurken. Bryan är faktiskt en bättre skådis än Gary och kör en lätt ostadig bad guy med stirriga ögon, kedjerökande och krystade oneliners. Men det fungerar så väl. Och sen kan han slåss också, vilket naturligtvis inte gör saken sämre.

Cold Harvest kör sin hårt stiliserade stil utan att (tack och lov) tänka på realism. Skurkarna är riktiga spaggetti-western skurkar med dåliga tänder och fett hår, vinklarna är hårda och flörtar hejvilt med Sergio Leones bildspråk, speciellt på slutet då Florentine lyckas med en av de få lyckade Leone-pastischerna som faktiskt blir spännande. Man har även kryddat med John Woo-brutala skottlossningar där folk kastar sig i slowmotion åt alla håll, en story som bygger på en rivalitet mellan två bröder och deras barndomsvän, hämnd och sorg samt givetvis snygg ljussättning. Är man en sucker för postapokalyptiska trash-miljöer så har man kommit rätt även här. Det är bara rost, bråte, smuts, cement och halvraserade byggnader överallt. Inte på världens högsta budget direkt, men så jäkla coolt. Det är också schyst att man smält in western-miljöer i denna värld, med mycket trä, saloons, glädjeflickor, läderrockar och en del trevliga revolvrar.

För oss som gillar "b-action" är denna film näst intill perfekt. Men ni som bara klarar av Hollywood-action och "realistisk" Beck-action bör nog hålla er borta.

Boxtavsbarn


Får rekommendera lite läsning om några goda vänner till mig, Boxtavsbarn. Hårdslående röjar-speedblues med samhällsinfo. Typ som anslagstavlan, fast lite mer fart i alltså. När får vi höra en cover på det ledmotivet, Markus?

Intervju: Blackie Dammett


Fred Anderson: How did you first became interested in acting?

Blackie Dammett: As a kid in Grand Rapids Michigan (like almost
everybody else everywhere) I dreamed of Hollywood and the movies. I
watched them in darkened theaters and read about them in magazines.
Our family often took vacations to California and Los Angeles in
particular. As a teenager I ran away from home several
times--hitchhiking and even hopping freight trains to LA?2500 miles
from my home.

As a young man in college my good grades earned me a scholarship to
UCLA (university of Californian in Los Angeles) where they have a
motion picture curriculum. I earned my degree in theatre arts
specializing in motion
pictures. during college (where I took obligatory acting classes) I met
among others Richard Dreyfuss, Joey Bishop's son Larry, the doors Jim
Morrison and Greg Friedkin, son of David Friedkin who produced "I Spy"
- the TV show with Bill Cosby and Robert Culp and who wrote "The
Pawnbroker" with Rod Steiger. My intention was writing and directing,
and after UCLA I went to work at MGM as a writer, getting job through
David Friedkin. He introduced me to James Komack who produced "Welcome
back Cotter" with a young John Rravolta and "Chico and the man" with
Freddie Prinze and "The courtship of Eddie's father" with Bill Bixby.

Komack hired Greg Griedkin and myself to work on the Bixby show as
apprentices. Eventually MGM hired us as writers and we worked on a few
scripts until the studio changed hands and we were not renewed by the
new administration.

I drifted into public relations and ended up working for Alice Cooper's
company The Image Group, which had clients like John Lennon, Three Dog
Night, NY Dolls, Sha-na-na, Peter Yarrow, Paul Butterfield and others.

One day I was walking down Hollywood blvd and ran into my friend Karen
Lamm, who was then married to Robert Lamm from the group Chicago (she
would later marry beach boy Dennis Wilson, the one who drowned). She
was coming out of acting classes at the Lee Strasberg institute and
casually mentioned she thought I ought to try it. I did. Eventually I
studied with the master Lee Strasberg himself (Marlon Brando, James
Dean, Marilyn Monroe, Montgomery Clift, Shelley Winters, etc.).

Within a year I was working. "Walking Tall - the final chapter" was my
first film. a week after we returned from Tennessee I did Starsky and
hutch and then went right into Charlie's angel's. The rest, as they say, is
history.

FA: I agree! Tell me about Class reunion. You?re character there was very weird.

BD: Probably my second most bizarre character. Class Reunion was the
follow up to National Lampoon's animal house with John Belushi and was
a (relatively) big budget highly anticipated film (by far my biggest
paycheck and I worked more days (40 some) that any other actor). It
was written by John Hughes (Home alone, Pretty in pink, etc) but too
bad he didn't also direct.

He was a fresh faced kid out of Chicago and it was his first movie. The
producers picked Michael Miller to direct, a guy with a drinking problem
who had screwed up some earlier films and gave him one last chance to
redeem him self. Although he started out sober I guess he slipped because
the film never had a real good focus and although it opened big it never
had legs at the boxoffice and most critics panned it. The LA Times gave it
a good review however and said, "Dammett is perfection as the pathetic
psychopath". I remember I beat out Robert Englund (Nightmare on Elm
Street's Freddy Krueger) and several other good actors for the part of
Walter Baylor.

In a scene where the witchcraft girl uses her special powers to throw me
into a wall they had me hooked up to one of those reverse catapults they
use for shotgun blasted actors. The first time it worked great, but the
wall shook so they did a second take. The stupid SFX guys braced a 2X4
board perpendicular against the back of the wall and when I hit it, I
separated my rib cage at the breast bone and I had to do remaining 80% of
the film in considerable pain which seriously impaired my physical humor.
It was the same SFX people that shortly thereafter were responsible for Vic
Morrow and the 2 kids being mangled to death by the crashing helicopter
blade in Jim Landis "Twilight Zone".

FA: So, the most important of all, how did you get involved in the
classic Nine Deaths Of The Ninja?


Even before I came to the audition in the Century City (section of Los
Angeles) offices of the producer, I decided to make him a German
terrorist
raised in North Yemen and I brought the Sydney Greenstreet-esque white
topical suit, the tu-tone spectator shoes, and nazi stuff myself. It was
the mid-80's when LA heavy metal bands had a proclivity toward
anti-social behavior like nazi symbols so they were easy to find. My
entire costume in the movie was my own creation.

In the script Alby had this strange fascination with Rahji and I carried it
to extremes. During the audition I made up the scene where I couldn't get
my cigarette lit and had a fit and tore up the producer's coffee table
overturning water glasses and throwing magazines around the office and
scaring the hell out of everybody. The director loved everything I did in
the audition and told me to create my own madman.

FA: Alby the cruel is a pervert, a crazy bad guy. How did you work
with this fantastic character?


BD: I didn't see him as a pervert, more stressed by the situation and the
environment which was easy to relate to since as a film crew we were in
almost the same predicament as the fictional characters. An inhospitable
jungle, poisonous snakes and spiders, sudden monsoon rains, a guerrilla
communist army lurking in the dark trying to kill us, petty fights and
jealousies within the cast and crew. and like in the story occasional
breaks from the horror of the war when we had our rest and recuperation in
Manilla with all the sex and tropical foods and garish night life.

The crew was international: an American director, Indian producer,
ex-patriots from many countries living in the Philippines at the time in
production and crew. And American, Japanese, Indian and Philippino and
probably a few other nationalities in the cast.

FA: Some final words to our readers?

BD: I must say, of the 20 some movies and 30 some TV shows and about
50 plays, Nine Deaths Df The Ninja was one of my favorites because I
could and did get to chew up the scenery because:

a). ...the part itself was so outlandish and...
b). because we shot the movie in the Philippines during the NPA's war
against president Marcos and the country was on the verge of collapse
and life itself was absurd. We had a battallion of soldiers protecting
us in the jungle and every store in the country had an armed guard with
a machine gun.

Fred

Tala om trollen

Nu börjar SD agera precis som NyD, utesluta folk för att deras åsikter inte riktigt går ihop med deras egna extrema idéer.

måndag, augusti 06, 2007

BTK


Hittade denna förkortning på brandslangsutrustningen, nere på Stadshagens tunnelbanestation. BTK, vilket ger tips om en ganska förfärlig, men typisk amerikansk historia.

Recension: Invasion of the astro-monster (1965)


Innan jag somnade natten mot måndag så tittade jag lite på Invasion of the astro-monster, Inoshiro Hondas rent utsagt fantastiska Godzilla-rulle från 1965. En av dom första G-filmerna jag såg och den har verkligen satt sina spår. Kommer ihåg hur jag köpte en VHS-box med två kassetter innehållandes tre G-filmer på Storsjöyran. Ett inköp som förändrade mitt liv. Nu har jag Godzilla tatuerad på armen och han/hon ska följa mig livet ut.

Först och främst börjar den med ett av Akira Ifukubes bästa spår någonsin. Maffigt och melodiskt och garanterat ett stycke musik som ger gåshud för att det är så bra. Sedan så leds vi in en en löjligt effektivt berättat historia där man upptäcker en okänd planet, Planet X, där det bor coola utomjordingar som vill låna Godzilla och Rodan för att stoppa Ghidora, som terroriserar deras planet. I utbyte ska mänskligheten får botemedlet till cancer. Givetvis går man med på detta och blir rejält dragen vid näsan. För utomjordingarna, även kallad Xillianer i den starkt ihopkopplade Godzilla: Final Wars, vill bara kontrollera alla tre monstrena för att kunna ta över jorden. Det är dags för de klämkäcka astronauterna Glenn (Nick Adams) och Fuji (Akira Takarada) att sätta stopp för eländet.... MEN med sig har dom den nördiga uppfinnaren Tetsuo (spelad av snygge Akira Kubo) som har byggt ett överfallsalarm som utomjordingarna verkar misstänkt intresserade i. Ska det vara lösningen på invasionen? Vem vet...

Liksom King Kong Escapes är det här en kaiju-film som osar av omtanke, kärlek och... lite mer kärlek. Inoshiro Honda har skapat en stor, cool kaiju-värld som sprudlar av färger och coola dialoger. Adams och Takarada är ett perfekt buddy-team som flankeras utmärkt Kubo och Keiko Sawai som hans flickvän Haruno. Ledaren av Planet X spelas ultracoolt av Yoshio Tsuchiya, i verkligheten också, förutom skådespelare, en äkta UFO-entusiast som har skrivit flera böcker i ämnet. Med väldigt hög nackkrage, LeVar Burton-glasögon (ni vet, Löjtnant Georgi La Forge i Star Trek: Next Generation) och blek-sminkad. För att inte tala om den ultratajta gråa kroppstrumpan och antennen på huvudet så styr han Planet X med järnhand!

Själva konceptet med Godzilla-filmerna under sextiotalet blev spektakulära miniatyrbyggen och massiv, nästan stadsstampar-pornografisk action. Här ligger många filmer i lä. Det bjuds på stora, feta slagsfält med många krossade hus och monument. Ghidora kör sina elektriska strålar, eller vad det nu är, och skjuter sönder hus på löpande band. Minatyrerna är absurt välbyggda och är en fröjd för ögat.

Nick Adams är en intressant skådespelare som kanske inte var bäst i världen, men var en oslagbar hjälte med glimten i ögat. Han var nog rollmodell för många senare parodier. Adams var väldigt kompetent som skådespelare, men fick ganska platta roller att arbeta med. Trots en Oscars-nominering så kom han aldrig igen som storstjärna, utan började göra charmiga matineé-filmer. Uppenbarligen slog han bra där och en ny karriär började genom dessa japanska monsterrullar. Tyvärr, troligen genom en olycka, så tog han en medicinsk överdos och avled i sitt hem 1968. Han hade redan skrivit kontrakt för fler Toho-rullar och hade säkert haft en skön karriär framför sig. Men tyvärr...

Visste ni förresten att Inoshiro Honda var en av Akira Kurusawas bästa vänner? Honda arbetade på många av Kurusawas filmer ändå upp i ålderdomen och dom var varandras stöd genom karriärens upp- och nergångar. Intressant, då Honda på något sätt har kommit att representera den naiva japanska filmen medan Kurusawa stod för det tyngre. Egentligen var dom jämbördiga, och jag anser att Honda var den stora mästaren av dom båda.

NyD & SD


När man tittar på svenskarna och hur dom har röstat fram Sverigedemokraterna så kommer jag naturligtvis att tänka på Ny Demokrati, ett parti som faktiskt var öppet homofientligt i sin inledande fas (har till och med för mig att en medlem blev utesluten på grund av sin läggning) och definitivt rasistiskt. Det var väldigt tydligt då och det är ännu tydligare nu när man tittar tillbaka och kan jämföra med nya konservativa rasse-partier som smyger omkring här runt hörnen. Ny Demokrati duperade svenska folket till den grad att man undrar om det skett någon nationell sinnesförvirring. Givetvis var det vi som förstod hur jävla dumt påhittet var, men så var det dessa som tyckte det var skoj med en skivbolagsdirektör och en greve (båda mångmiljonärer givetvis) som sade sig vara ett med folket. Är du skivbolagsdirektör och greve, samt mångmiljonär, så kan du inte vara på samma planhalva som folket. Du kommer aldrig att förstå hur en vanlig Svensson lever. Bara det borde ha väckt misstankar. Vidare följde bäbis-retorik, backstaplingar, skamlösa anklagelser om att det var alla invandrare som förde in AIDS i landet osv osv.

Men det svenska folket följde villigt med, som dom efterblivna bönder dom var. En av dom var min klassförståndare... eller om det var engelskalärare i högstadiet. Hon hade köpt allt det där med hull och hår och tyckte det var bra att det blev lite "drag under galoscherna". För dumheten var stor och det enda folk blev förälsade i var en relativt talanglös (jepp, talanglös - konst betyder mer än pengar för mig) Bert Karlsson (som lustigt nog är mer åt vänster nu, men lika korkad som vanligt) och en självgod Ian Wachtmeister.

Jag var ung då. Tonåring. Men redan då så tittade jag på det svenska folket och var förundrad. Hur kan folk vara så dumma? Handlar det om vår grunda svenska genpol? Eller bara att vi var så desperata efter något nytt att vi knappt kunde bärga oss åt att rösta på första bästa främlingsfientliga parti. Under nio år så fick Ny Demokrati fyrtio miljoner kronor i stöd. Duktigt av ett parti som hävdade att invandrarna uttnyttjade Sverige för bidragen. När Wachtmeister hoppade av (fast han borde ha hoppat från ett väldigt högt hus istället) så tog tanten Vivianne Franzén över och påbörjade en politisk rensning i partiet där mellan 400 till 500 personer uteslöts. Inte helt olikt vissa trettiotalspartier som gärna såg till att bara de rätta fick vara med i gänget. Givetvis gick det åt skogen av NyD. Tack och lov för det. Men det banade vägen för nationaldemokraterna, sverigedemokraterna och det allt hårdare, kristna och cyniska högerpolitik vi har idag.

Tåg och Simpsons

Jag fnissade till häromdagen då jag stod och väntade på pendeltåget. Kom ihåg ett smart, men fräckt sätt att lösa problemet med ett missat tåg. Det var väl ett-två år sedan, jag stod och väntade på tåget till Östersund. På det andra spåret så stod det ett annat tåg. Kommer inte ihåg vart det skulle, men en person var verkligen angelägen att få följa med. Tåget började puttra iväg och samtidigt ser jag hur en yngre man hysteriskt kommer springande ut på perrongen. Han skriker först "Vänta!" men förstår väl själv att det är inte något som direkt skulle få en lokförare att stanna, så han tog tag i ett dörrhandtag, fipplade upp ärmen högt upp upp över handen och började skrika "Hjälp! Jag har fastnat!" om och om igen.

Jag bara log.

Tåget var helt enkelt tvungen att stanna, och sur konduktör kom ut och muttrade något åt ynglingen, som trots sitt spratt fick följa med. Bra gjort. Enkel form av trevlig olydnad. Precis en sån där sak som retar upp en moderat, men roar oss andra.

Såg Simpsons The Movie igår och den var precis så bra som förväntat. Till och med bättre, eftersom den också fick mig att verkligen känna ännu mer för karaktärerna än vad jag gjort i TV-serien. Den hade ett par geniala gags, givetvis den nu redan berömda "Spider Pig"-sekvensen, men även små vassa pikningar åt högerfolk, kristna, oljebolag (samt dom som accepterar vad dom gör) och andra som förtjänar det. En en rolig och charmig gay-kyss bjuds vi också på.

Jaha, så intelligent skrivet blev det idag ;) Men det blir säkert nåt mer senare... om jag känner mig själv rätt.

De hatiska Sverigedemokraterna

Skvallerblaskan Aftonbladet meddelar hur sverigedemokraterna åter igen visar sitt fula, äckliga tryne i och med att Priden har varit. Naturligtvis så stödjer partiet uttalandena eftersom dom anser att det handlar om sexualiseringen i samhället. Och tänkt att det finns idioter som har röstat på dessa nazister!

söndag, augusti 05, 2007

Poppy-jäveln vet alltid bäst


The story of my life, as told by Poppy

”I love you” skrev han efter två mess


När man hänger mycket på nätet som jag gör, och då på flera gay-communities, stöter man alltid på personer från mindre rika länder som gör ett försök att tjäna lite pengar. Det är inte alls ovanligt och det hör väl till. Är man fattig och ser sin chans att få ihop det med en, vad dom tror, rik västerländsk kille, så förstår jag nästan att dom tar chansen.

Men surfar man omkring så måste man också ta saker och ting med en nya salt. Man får inte vara korkad. Av vilken anledning skulle en 19åring på andra sidan jorden skriva ”I love you” efter två mess? Pengar givetvis, att försöka fjäska så att personen på andra sidan, i detta fall mig, ger efter och kanske skickar en gåva eller åker dit och bjuder på allt… eller ser till att grabben får flyga till rika Europa. Nu är jag extremt skeptisk till människor på nätet, så det är väldigt svårt att lura mig.

Igår lade det till sig en kille från Gambia… av alla ställen, på min MSN och sade ”hello”. Jag var överhuvudtaget inte alls sugen på att köra finter med en pengagirig afrikan för tillfället och svarade väldigt kallt och kort. Jag behövde egentligen inte skriva något förrän han faktiskt undrade om jag kunde flyga ner till Gambia och träffa honom. Yeah sure. När jag sa ”no”, så undrade han om jag inte gjorde allt för min kärlek. ”Kärlek?!” Va fan! Jag vet inte ens vem det är är. Så jag skrev ”Whatever” och blockade snubben.

Får då och då långa kärleksbrev, som första mess, från afrikanska killar. Väldigt bisarrt. Nåväl, tur att det finns en ignore-funktion för det mesta.

Har fått flera brev från Filippinerna också, landet som är känt för sina fina postapocalyptiska och Rambo 2-plagiat av Cirio Santiago. Oftast går det väldig lätt att känna igen och av någon anledning har alla dessa killar fotat sig hos samma fotograf. Ibland funderar jag på om det är nåt form av mer organiserat, då dom använder sig av liknande ord och en liknande uppbyggnad i konversationen. Det går i flera leda. ”Hej vad du är snygg” går ganska snabbt vidare till, ”Hej, är du rik?”. Typ. Den mest cyniska varianten lyckades jag uppleva för någon vecka sedan. Oftast så avbryter jag det hela innan jag ser vilket mål dom har, men jag var nyfiken. Denna gången kom det ett snyftbrev, först med det vanliga fjäskeriet, och sedan en lång harang (intressant ord förresten, ska kollas upp) med hur hans far förra veckan (dvs alltså för två veckor sedan) hade fått akuta njurproblem och låg för döden. Eller nåt sånt. Som bevis så skickar han en bildserie på sin far som ligger och dör plus en skönt stel bild på honom själv som står bredvid sin far.

Visst jag är cynisk här, men man måste vara rejält lätturad för att gå på hela historien. Det har gjorts förut, och det kommer att göras igen. Det är betydligt enklare att gå in på ett sjukhus i någon liten filippinsk stad och ta bild på sig själv med nån stackars åldring som ligger och dör. Allt för pengarnas skull.

Konstigt nog känner jag mig sårad av såna här försök. Jag är förvisso europé och tjänar mer pengar än dom här killarna, men om dom verkligen tror jag är desperat så har dom verkligen fel. Men det är bara att knäppa på kylaggregatet och frysa ut dom. Ignorera. För annars kan det gå väldigt snett.