lördag, augusti 18, 2007

Bergmandagen, den tolfte augusti


Som ni ser, megarekord på min blogg. Över 400 läsare på en enda dag. Inte illa. Från och med nu så ska den tolfte augusti bli Bergman-dagen här på bloggen. Påminn mig till nästa år, eftersom jag troligen kommer att glömma bort det.

Trettio sekunder filmhistoria på Märsta Station


Just det, höll på att glömma. När jag steg av på slutstationen i Märsta.. förresten, Slutstation?

”Slut Station”, låter som ett billigt thailändsk horhus i Pattaya. Jaja, skit samma.

På Märsta Station så tycker jag mig se ett bekant ansikte, och det bekanta ansiktet tittar tillbaka på mig med ett visst igenkännande i blicken. Sedan ignorerar vi varandra för nån sekund, och sedan tittar vi upp. Joda, det är Lars Lundgren – den gamle svenske stuntmannen som har varit med allt från Mats Helge-filmer till James Bond-filmer. Ni som har ett kultfilmsintresse känner också igen honom från Thriller – En grym film, där han blir brutalt misshandlat i ultraslowmotion av Christina Lindberg i en lagerlokal.

Jag frågade om han kände igen mig, och han verkade osäker. Jag nämnde Farligt Förflutet, filmen där vi arbetade ihop, och han verkade komma ihåg lite. Men troligen kom han inte ihåg mig, trots att jag producerade filmen. Eller medproducerade. Farligt Förflutet av ett stycke b-action som Sverige nog helst vill glömma. Det enda jag är nöjd med är att Lars Lundgren, Frederick Offrein och Mats Huddén gör cameos i den. Som en hyllning till svensk åttiotalsaction. Tyvärr klipptes den enda vettiga actionscenen bort, och någon gång ska jag lägga upp den på YouTube så att ni får se att både en vild skottlossning och en bilkrasch hamnade på klipprummets golv. Tyvärr, för det hade verkligen livat upp en stentrist och usel film.

Men i alla fall. Vi skakade hand och sedan vandrade han iväg, lycklig verkade det som, med sin jämnåriga flickvän, eller vad det nu heter i den åldern… Ett stycke filmhistoria, så där bara i trettio sekunder på Märsta station. Det är inte illa för att vara en lördag.

mysfoting & knivkastning


Det har varit upp och ner, mått ganska bra, men jag är sliten. Orkar bara inte lika mycket som jag hoppas att jag ska orka. Men det blev en kort liten session med Anneli i city idag. Först stack vi till thai-restaurangen där borta vid Beckholmen, vilket naturligtvis väldigt gott. Jag var hungrig som ett as kan tilläggas.

När jag stod och väntade på Anneli vid centralstationen så började en lång man med barskt ansikte och röd jacka att heila och skrika ”sieg heil” lite omotiverad. Vakt började cirkla kring honom, och en till dök upp lite senare. Men jag vet inte vad som hände. Troligen var det bara en stillsam knarkare som var lite sur. Eller nåt.

Efter thai-maten så skyndade vi oss till Kungsträdgården där Bodils Minicirkus härjade. Bodil roade både barn och vuxna med sina dresserade katter, hundar, en papegoja, en pianospelande tupp, den räknande gåsen Gudrun och Polisgrisen Rosa. Vi var inte dom enda som blev gris-groupies bakom scenen när Rosa spatserade ut och väntade på att åka hem. Ett fint djur, och smart. Var i alla fall en trevlig show.

På Sergels Torg så höll Cirkus Cirkör hus och kastade kniv, vilket jag inte gillade, men det var i alla fall spännande. Det var även en man som kröp in i en ballong, en konstart som jag tycker är väldigt underskattad. Mer ballongmän åt folket! När trapetsnissarna dök upp, vilket tillsammans med hästar som springer i cirklar är det tråkigaste man kan utföra på cirkus, så gick jag och köpte dricka – och när jag kom tillbaka så hade en vit gospelkör tagit över och vrålade halsen av sig. Otroligt obehagligt, och Anneli var också illa berörd över denna kulturskymning. Men roligare blev det när några vältränade nissar repellerade sig ner från kulturhuset och sedan började det välla ut tonvis med ballonger med en lyckokaka i en påse fastsatt på varje. Både jag och Anneli våldade oss in bland barn och pensionärer och fick tag i varsin ballong – vilken jag förde anda till Märsta (bildbevisa ovan, Anneli!) och nu ligger den och dör en långsam pysdöd på mitt golv.

Vi såg en mysfoting också, en mjukistusenfoting som påminde om den oerhört läskiga fotingen som vi såg på igår. Såg ut som den var gjord av någon form av tymaterialet, med läskiga köttiga toppiga ben. Dessutom så fångade den och åt en gräshoppa genom att spruta slem ur två hål, allt för att paralysera offret. Sjukt djur.

Tänkte skriva om snigelsex också, men jag orkar inte just nu. Vill gärna hitta klippet på nätet så att ni ser hur vissa sniglar parar sig. Det är lika bisarrt som man kan fantisera om.

fredag, augusti 17, 2007

Duane "Vargtass" Loken, varför har du inte hittat kvinnan i ditt liv?


Har arbetat två veckor i rad nu med relativt gott humör och bra arbetsmoral. Men känner mig lite sliten igen, så jag måste ta det lite lugnt och fokusera bort från arbetet och bara se film, umgås med vänner, inte ta allt så allvarligt.

Idag skulle jag ha träffat Christian för lite mat och babbel, men stackarn hade blivit sjuk och var i ett helt bedrövligt tillstånd. Dessutom har karln en spelning i morgon, så jag håller verkligen tummarna att det går bra. Han har inte spelat på fem månader nu, så det var tänkt som en återkomst… men det är surt att göra den när man är så förkyld!

SÅ… det blev Anneli, som ville leka, som hon brukar skriva! Hon var, som vanligt, grymt snygg och för nån tiondels sekund så trodde jag att jag hade ringt på fel dörr. Inte för att hon brukar var snygg, men hennes vanligtvis svara coola utstyrsel var en ovanligt ledig och lite mer färgglad för dagen, och håret lite annorlunda. Nice!

Egentligen var det en väldigt vanlig Anneli-eftermiddag. Först äta nånstans, denna gången blev det Broncos och jag slog till på deras enorma 250 grams burgare… fett. Men gott, och mättande. Kände mig som en levande död efteråt. Kassören var ovanligt på hugget och var helt uppihejsan över en svart långtradare som stod utanför, men som var lite mindre än en vanlig långtrådare. Sedan började han yra om att det var surt att man inte fick små coca cola-burkar längre på flyget. Det betydde nämligen att han inte kunde leka ”jätte” eller ”hulk” längre och känna sig större än vad han var. Sedan imiterade han sig själv hållandes en liten coca cola-burk i handen och morra som ett monster eller nåt… Intressant.

På vägen hem till Anneli så verkade hon lite upprörd över att Duane ”Vargtass” Loken, auktoriserad hunk och fd Sverige-kändis inte hade stadgat sig vid fyrtioåtta års ålder. Själv hävdar jag bestämt att han inte funnit den rätta helt enkelt och då är det klokt att hålla på sig. Men vad som är sanningen vet bara Duane själv. Duane, kan du inte svara oss? Varför har du inte stadgat dig vid en sådan respekterad ålder? Är det för att kvinnorna ändå drägglar över dig, eller är det verkligen så: har inte din drömkvinna uppenbarat sig? Vi är många som undrar.

Ett meddelande från mr Dennis Cole


Ja. Försöka kan dom väl ;)

Good Day, Briefly I am a Sierra Leonean, 23 yrs old and only son of late Engineer Robert Cole. Until his death, he was the Regional Manager of Rex Diamond, in Freetown, Sierra Leone. My Mum died earlier on a plane crash. I flee my country to Ivory Coast after the death of my father at the peak of the civil war. I managed to escape with a file that contained details of Six Million Five Hundred Thousand United States Dollars deposit made with a bank in Ivory Coast by my late father. Now that I am in Ivory Coast and have verified the deposit, I will need your assistance to help me transfer this deposit from the bank here to your bank account as my Guardian and Trustee since I have nobody left again. Once the transfer is done, you will help me to leave this country to meet you for proper investment and to continue my education. I wouldn’t like to lay much emphasis on my condition here but understand it that it is really bad with me here. Please I am willing to offer you some percentage of the total sum for your kind assistance. Thanks and God bless you while looking forward to hearing from you through my address: dennycole@voila.fr Regards, Dennis Cole.

Recension: King Kong (1976)


Det finns väldigt få filmer som har påverkat mig så mycket som King Kong, mästerverket från 1933. Det har präglat mig till den grad att det faktiskt var precis den filmen som också väckte mig absurda filmintresse. Både för film och för monster. Jag kan tacka King Kong för att jag har Godzilla tatuterad på armen. Jag tror jag såg King Kong första gången 1982, då jag var fem år. Perfekt ålder för att hjärntvättas till en livslång passion. Sedan dröjde det många år innan jag såg om den. Men därmellan så köpte en av mina första VHS-kassetter. Det var en x-rental (dvs fd hyrkopia) av John Guillermins King Kong från 1976. Producerad av mästaren Dino De Laurentiis och med Jeff Bridges (hårigare än apan själv), Jessica Lang och Charles Grodin. De Laurentiis lade ner 24 miljoner dollar på produktionen och producerade den nästan helt i hemlighet. Han anställde en ung Rick Baker för att spela apan plus att han konsturerade apdräkten tillsammans med Carlo Rambaldi. Carlo konsturerade också jättearmar, fötter och även en lifesize rörlig Kong som på grund av tekniska skäl bara användes i cirka 30 sekunder.

Så det är en FET film, som tusan.

Historien är den gamla vanliga, fast Dino gjorde om den lite. Istället för ett filmcrew så är det ett oljebolag på expedition efter nya oljefyndigheter. Med på båten smyger en naturaktivist och gorilla-fan, spelad av en obehagligt dryg och osympatisk Jeff Bridges, med ett skitfult skägg. Man plockar även om überbimbon Jessica Lang som påstår att hon blev räddade genom att inte gå ner i den rika producentens hytt och se på Deep Throat, utan stannade på däck när båten exploderade. Charles Grodin spelar bolagsrepresentantens om tror han kommer att hitta olja på den mystiska ön, Island of the skull (som den enbart omnämns som i början av filmen), men finner istället Kong... och inser att det kan bli oljebolagets stora marknadsföringsmaskot nummer 1.

Men ni vet hur det går. Efter en massa äventyr så drar man med Kong till New York, där han tar sig loss, klättrar upp på World Trade Center, blir skjuten och dör. Inga spoilers här heller.

Den fick ganska orättvist med kritik, men så här i efterhand så kan det vara lite svårt att förstå. Det är en mycket slipad äventyrsfilm, välregisserad och förhållandevis välspelad. Effekterna var för sin tid jävligt bra och Kong-dräkten är faktiskt lysande. Carlos mekaniska huvud i kombination med Rick Bakers agerande gör detta till en av de mer lyckande Kong-versioner som filmats. Personligen har jag svårt för Jeff och Jessicas karaktärer. Dom känns mest irriterande. Inte för att Jessica är en helt vansinnigt korkad bimbo, utan mer för att dessa två personer antas kunna bli kära i varandra. Det är noll kemi mellan dom och jag undrar vad dom egentligen ser i varandra? Dessutom är Jeff så helylla som man kan bli. No one likes a besserwisser.

Så filmen är bra, men den kunde ha blivit mycket bättre. Vissa scener, som bara känns trista, är väldigt långa och actionscenerna blir aldrig så abnormt spektakulära som man vill. Det finns en del bortklippta scener på DVDn och där så finns det ytterligare Kong-action, bland annat en betydligt längre version av orm-fighten och en scen i New York där han tar upp en bil och slungar in den i ett hus med stor explosion som följd. Varför tog man bort det och valde att ha kvar mer trista saker? Ingen aning, men överlag så är det en bra äventyrsfilm som inte förtjänar skit. Så det så.

djurmänniskor


Människan är troligen det konstigtaste släktet på jorden. Kanske i universum. Vi har så mycket fixa idéer att man undrar vart allt kommer ifrån. Till och med dom där läskiga tentakel-mördar-bläckfiskarna nere i djupet beter sig normalare och mer logiskt än vad vi hårlösa (nåja, de flesta i alla fall) apor lyckas med. Är det inte total dyrkan av frikyrkliga pastorer, dokusåpamuppar eller högerspöken, så är det alla påhitt vi utsätter våra närmaste för.

Det märkligaste är väl vår vilja att förvandla djuren till människor och barnen till djur. Det är som om vi inte är nöjda. Har vi en hund så klär vi den är kläder, ibland till och med skor, regnskydd och så vidare, så att den blir som ett litet barn. Eller så tar vi våra barn och sätter på dom djurkostymer, mössor med djuröron, låter dom smicka sig till djur på födelsedagskalas och cirkusar. Det är nog för att vi inte är nöjda. Har vi ett djur så vill vi egentligen ha barn - vilket säkert stämmer då många barnlösa par har hund eller katt istället. Och visst är det så att en del barn-familjer säkert hade velat haft ett djur istället. Då slipper man bry sig så mycket. När jag tänker efter, vi använder till och med samma språk mot djur och barn. Exakt samma.

Det är väl någon form av att hålla distans till det man ansvarar för. Klarar man inte det ansvaret så klär man ut sin lilla gullvarelse till något annat och kan få någon form av inbillad sinnesfröjd.

torsdag, augusti 16, 2007

att radera fredzilla från nätet

En del har säkert under åren som gått undrade över min besatthet att ta bort mig forum/communities. Grejen är att blir man medlem någonstans så ska man givetvis kunna säga upp medlemskapet. Det är basic, och det är konstigt att väldigt få programmerare verkar ha tänkt på detta. Just nu är jag med på tre forum, varav två är helt omöjliga att ha och göra med. Det värsta är dvdforum.nu där jag tjatat om att dom ska TA BORT mig, inte spärra mig eller på annat sätt hindra att jag skriver, utan helt enkelt ta bort mig. På vanliga, intelligent konstruerade forum så är det enkelt. När dom raderat ens konto så står man kvar i forumlistorna som "gäst" eller med nicket gråmarketat. Så att inte en diskussion ska bli inkomplett efter raderingen.

Men inte på dvdforum. Jag troddde ett tag att dom tagit bort mig, då dom lovade det, men det slutade med att det visade sig att dom bara spärrat mig. Suck. Grejen är att jag är så ivrig att skriva att finns det ett ställe att skriva på så skriver jag där. Katten har svans. Det är självklart. Är jag inte medlem så kan jag inte skriva där. Men är jag medlem så känner jag ett behov av att uttrycka mig där. Tyvärr är det ganska få som gillar mina åsikter, så ingen uppskattar egentligen vad jag skriver där.

Så jag vill ta bort min användare. Den ska inte finnas längre. "fredzilla" ska heta "gäst" eller vara gråmarkerad. Men det går uppenbarligen inte, fast det borde gå. Och det irriterar mig. Vill inte vara medlem av något som jag inte vara delaktig i, och för mig, som ni märker, så är det väldigt svårt att sluta skriva.

Usch, bara tanken gör mig på dåligt humor. Annars en toppendag.

Orkar inte ta upp något angående attacken mot SD's flickvän där... men på något sätt så vore det väldigt roligt om det visade sig vara arrangerat av de egna leden för att skaffa sig sympati hos lätt korkade eventuella röstare. Men vad vet jag... kan man vara så cyniska? Ja, uppenbarligen, om man tänker på SD's rasistiska och homofobiska agenda.

onsdag, augusti 15, 2007

Reichfürhern har sagt sitt.

Angående att Mona Sahlin hellre talar i invandrartäta fattiga områden:

”Jag talar till dem som jobbar, hon talar ofta till dem som inte gör det.”

Säger väl allt om Fredrik och högermonstret som släpptes ut av alla lättlurade dårar vid förra valet.

Att köpa kondom


Passar på att skriva om detta spännande ämne när min mor är på semester och inte har tillgång till internet. Fan… jag är jagad på min egen blogg!

I alla fall…

Svängde in på Willys efter jobbet, min favorit-cheapo-kedja, även om den i Märsta är under alla kritik jämfört med Östersund. Mitt gamla Willys var en gigantisk romersk orgie i service och kunskap, medan den nya mer är som vanilj-sex med Carl Bildt. Ni fattar vad jag menar.

Det slog mig, bara så där, att vart är kondomerna? Alltså, brukar inte dom hänga vid kassorna, tillsammans med rakblad, cigaretter och Läkerolaskar? Lite snyggt uppstaplade som en signal att ”vi som använder kondom” vågar verkligen be om det högt och tydligt i kassan. I alla fall såg jag inga. Är det meningen att man ska fråga?

Fred: Ursäkta, jag ska köpa kondomer…
Kassörska: Jaha. Vilken sort?
Fred: Öh… ja, stora?


Ni ser, det kommer bara att gå åt skogen. Problemet är att jag ingen har koll överhuvudtaget på vad märkena heter. Oftast har dom löjligt lustiga namn, typ Jopphejdi. Tjofadderittan. Tah Mei Idal En, eller nåt annan ordvits. Sedan finns det olika tjocklekar.

Fred: Ursäkta, jag ska köpa kondomer…
Kassörska: Mmm. Vilken sort?
Fred: Fjärils… nånting.
Kassörska (högt och tydligt): Kondomer för fjärilar? Nädu, så små har vi inte!


Sedan skrattar alla kassor i kapp med varandra. Och pekar.

Vet inte vad jag ska göra. Det pinsammaste är väl att kassörskan antagligen kommer att missförstå allt. Där kommer man glad i hågen, får sina räfflade silkestunna Heikomåhjelpmej, slänger fram dom framför kvinnan i kassan. Och möts av en dödlig blick. För givetvis så är det mer eller en sexuell invit. En intellektuell tafsning. Ett ofredande. Eller helt enkelt ett försök att stöta på kassörskan. Sedan muttrar hon något och slår in mjölken. Fan, jag är liksom bög. Jag har inte ens lust att stöta på kassörskan. Gör man samma sak mot en manlig kassörska så kommer dom genast tänka ”Bög”, eftersom man köper kondomer av en man och ser glad ut. Ännu värre är det med äldre kvinnor. Vad ska dom tro? Dom vet väl inte ens om att man har sex?

En bekant, jag minns faktiskt inte vilken, tyckte det var så genant att köpa vaselin (för att massera en arm kan tilläggas, inget annat) i en vanlig butik att han köpte en till vara bara för syns skull. Så att det skulle verka mer ”naturligt”. Vad köpte han?

En gurka.

’Nuff said.

Bildkorrigeringar IRL & läskiga femme fatales


Jag ser fram emot hösten och vintern. Kyla och snö, blåst och kala träd. Det finns inget mer romantiskt. Sommarromanser är överskattade förresten. Varför hångla med någon när man själv är svettig som gris och personen man gör det med är lika svettig? En trevlig vinterkväll med normal temperatur i lägenheten känns betydligt vettigare och mer logiskt. Dessutom finns det inget mer oattraktivt avslöjande än solljus. Jag vill inte att nån ska se mina porer, låt dom istället blurras ut av det lite mera dova vinterljuset. Basic IRL-bildkorrigering helt enkelt. Kanske helt enkelt borde ändra frameraten på mig själv så att jag ser dyrare ut och rör mig snyggare? Saturera hyn lite så att jag får bort gris-nyansen som vi svenskar har?

Insåg också att för att vara en person som alltid har ångest över att jag aldrig hittar "någon", så har jag varit oavbrutet osingel sedan... ja, fem år tillbaka? Nån månad här och var kanske fri, men i övrigt... full fart liksom. Det är inte så roligt som det låter tyvärr, då jag är en hysat trist snubbe som vill känna mig lite stadgat. Men av olika anledningar så har inget hållt. Tyvärr. Nu måste jag försöka njuta av att vara singel, även om jag saknar den där tryggheten som jag alltid kunde få med Christian. Men å andra sidan är vi fortfarande goda vänner och det är en toppenkille som jag verkligen tycker om. Får kanske ta och ge mig i kast med den där okände (ökände?) mannen som flörtade med mig på tåget för ett tag sedan? Nämnde jag det? Vet inte, men det var nog första och enda gången det hänt mig. Och jag lär nog aldrig få uppleva det igen. Ja, förresten, folk har stött på mig förut.. tyvärr! I Östersund speciellt. Dels fanns det en psykiskt störd kvinna som var... lättklädd, och vandrade fram och tillbaka på Prästgatan. Så fort hon såg en man som verkade intressant så inledde hon sin nedflygning, lade ut en bra bana i god tid... kanske tjugo-trettio meter framför, och gjorde en ordentlig överdriven osubtil flört genom att stöta i mannen med armbågen. Till slut gick alla stora omvägar om henne och det var en ren konstart att undvika att få "stöten" av denna mystiska kvinna. En dag så stötte någon tillbaka... ordentligt, så att hon föll. Sedan dess så har hon inte setts igen faktiskt.

Det var väl inte så farligt. Farligare var däremot den magra, äldre kvinna som tryckte sig till mig och sade "Du är en väldigt attraktiv man" med samma uppsyn som en desperat gubbe på en damfotbollsmatch. Ur en rent moralisk aspekt såg gör det inget alls att dom stöter på mig, problemet väl bara att det är kvinnor. Dessutom fula kvinnor. Jaja, skönheten sitter på insidan bla bla. Men ni hade haft samma åsikt som mig om ni sett dessa "femme fatales"!

Stöter gubbar på mig då? Via nätet, absolut, men ytterst sällan IRL. Fick ofrivilligt en puss en gång... av en fyllgubbe på RFSL Östersunds café, vilket inte var det härligaste jag varit med om. Jag knuffade bort honom och sedan gick han vidare och försökte ragga upp en tjej. Hon blev så rädd för honom att hon stannade kvar tills stängning, hjälpte till i köket... tills hon verkligen såg att pervot var borta. Vilket påminner mig om Peter Boje (eller stavas det Boye? Kommer inte ihåg...fd elev på Torvallaskolan i alla fall, total looser), truckförare på Servicegruppen i Östersund. För kanske två år sedan så tog sig han och nån puckad polare in på RFSL's lokal i Östersund och var hotfulla, sparkade, fällde kränkande kommentarer och var allmänt otrevliga mot gästerna. Givetvis på grund av att det var HBT-människor och ingenting annat. Han och hans polare blev så fixerade vid den där lokalen att dom stannade utanför i nån timme, och försökte då och då ta sig in. Till slut så tillkallade vi snuten, som kom förbi, drog på sig storhandskarna och drog ut mupparna. Dom blev som veka små kattungar. Vågade inte göra motstånd och lunkade moloket därifrån. Sedan dess höll dom sig långt borta och var jävligt tysta.

Men det är alltid skönt med förlorare. Speciellt när man vet att dom kommer att var förlorare för resten av livet.

Ännu en film är färdig...

Ännu en film färdig. Det känns nästan som en dröm. En mardröm ur tidsperspektiv, men en bra dröm att filmen äntligen är färdig. Det här är inte första gången jag sett en långfilm blir klar där på något sätt medverkat, men denna känns närmare då jag både skrev manuset i stort sett själv och producerade. Det var en jobbig tid dessutom, allt utanför inspelningen, med otäcka sjukdomar som hägrade bland nära och som vanligt ett humör som svajade rejält. Men nu är den klar i alla fall, the movie formely known as Deja Vu, dvs FRÄMMANDE.

Främmande var en titel som en arbetskamrat till oss kom på, Paulina heter hon.Vi slet i på Recall i Östersund och försökte komma bra en bra titel, och Paulina slängde ur sig "Främmande", eftersom det både hänvisar till ett besök och till något som är… främmande. Lika enkelt som genialt. Kanske inte lika säljande som Deja Vu, men å andra sidan… det är inte Transformers 2 vi gjort!

Sedan i April 2005 har jag skrivit 369 stycken texter, recensioner, debattartiklar, dikter, visdomar, dumheter och annat trams på min blogg. Jag har fått jobb på Recall i Östersund… och avancerat och flyttat till Stockholm för samma företag. Jag och Markus har spelat in en långfilmslång dokumentär, hunnit med att distribuera Kraftverk lite överallt, gjort kortfilmer- och musikvideos. Min DVD-samling har säker vuxit med runt 300-400 titlar. Jag har blivit mordhotad. Varit i Thailand, Schweiz, USA och Tyskland. Sett spöken och blivit jagad med hundar. Träffat Terry Gilliam och ätit insekter. Samt mycket mer. Det är massor på två år. Samtidigt har vi slitit med privatliv och annat trams. Och därmellan pulat på med Främmande.

Christian Magdu ringde idag och gnällde lite på mig för att jag sågat Bergman. Sånt är kul. Men jag har själv börjat uppskatta sågningar allt mer och mer, och jag hoppas att bland allt beröm vi kommer att få, kommer att komma nån riktigt enfaldig skön sågning. Inte mot skådisarna, men mot mig manusförfattaren, kanske mot Markus regissören. Bara för sakens skull. För det är så klart att folk kommer att gnälla.
Den är för pratig. Den är för pretto. Den är för seriös. Den är för rolig. Den är för spretig. Den är för enformig. We all know the deal. Alla kommer att ha åsikter. Både jag och Markus är vana nu med Kraftverk 3714. Så jag tror vi lätt klarar av den dust Främmande kanske kommer att få. Men vi är så pass envisa att vi vet att vi har gjort rätt. Vi har gjort det som var målet med filmen, och oavsett vilka visa och fina råd vi kommer att få av självutnämnda "experter", så har vi gjort rätt. Skådespelarna har varit fantastiska och ÄR fantastiska i filmen. Men man måste alltid vara beredd på gnäll..

Varför kommer folk att gnälla då? Jo, för att den är skjuten på DV och inte döljer det. Att den är "realistiskt" filmad och har en visuell stil som är långt ifrån reklamfilmsaktiga Colin Nutley-produktioner. Att det är en "seriös" indie-film, dvs inte den obligatoriska skräck- eller actionfilmen. Att skådespelarna är betydligt bättre än i vilken Beck-film som helst (sorry Christian, var tvungen få in en känga mot Beck ;)), det vill säga inte spelar som dom stod på en teaterscen. Osv osv.

Varför kommer folk att ge den beröm då? För att den vågar vara känslomässig utan att bli fånig. Att den handlar om människor och inte Mikael Persbrant eller Peter Haber. Att den visar att människan varken är perfekt, eller färdig i sitt liv. Förändring kan alltid ske – på gott eller ont. Det finns inget klart och tydligt slut som ska lugna ner folk. Den innehåller två fenomenala kyssar som är betydligt mer äkta än vad jag sätt på väldigt länge. Den har skitskön musik. Det är en bra film som jag är stolt över helt enkelt.

Sedan rör det sig givetvis som ren smak också. En del kommer att tycka den är välskriven, en del tvärtom. Typ sånt. Men så är det alltid.

Dessutom, och det ska vi ha cred för, så återinför den det som vi alla längtat efter i svensk film: fäktningscener och avbrott för sång. Precis som på "den gamla goda tiden" ;)

Jag hoppas att ni gillar den. För det gör jag.

tisdag, augusti 14, 2007

Med storsläggan redo innanför skallbenet

Det går migrän i släkten, eller huvudvärk kanske snarare. Migrän är väl en renodlad sjukdom, medan huvudvärk bara är standard Svensson-sjuk. Jag vet inte vad jag har, men jag har oerhört lätt att få smärta i huvudet. Den kan glida på försiktigt under dagen, för att sedan utvecklas till en olidlig dunkande hjärnsmällande jävla skitgrej. Jag kan ibland ha huvudvärk så att jag blir liggande och knappt kan röra på mig. Ligger jag så gör det att jag får ont i huvudet, går jag omkring så gör det att smärtan ökar. Sitter jag upp och påverkar det huvudet. Inte kul. Detta är oftast helt utan förvarning, och då kan ni tänka er vilken smärta jag får efter att ha druckit alkohol.

En gång i tiden så genomfördes det EKG... eller vad heter det? EKG är för hjärtat. I alla fall, man röntgar huvudet. Scannar hjärnan, för att se om det finns nåt fel där uppe. Uppenbarligen finns det inget fel, men ibland undrar jag om det inte är nåt snett ändå. Något som påverkar humöret. Något som ligger och trycker där inne och håller mig nästan konstant låg eller på gränsen till livrädd. Konstig känsla. Rädd för ingenting alls. Smärtan har givetvis en klar koppling med nacken. Att nacken har belastas fel, till exempel genom att inte ha korrekt stöd, kan få mig att bli sängliggandes en hel dag. Ibland mindre, ibland längre. Det känns som om jag har feber. Blir yr och får enorma koncentrationssvårigheter. Svårt att tala också, kan börja sluddra. Inte prata sammanhängande.

Just idag känner jag den där läskiga huvudvärken som kryper sig på med storsläggan. Förhoppningsvis så försvinner den, men har jag otur så blir jag liggandes utan att varken kunna kolla på film, läsa en bok eller dumsurfa på internet.

Min morfar led av samma sak. Morsan lider också av samma problem. Så det är tur att inte jag tänker skaffa barn.

måndag, augusti 13, 2007

Vad är det med er, dumjävlar?

Gå ute med ungarna och röka samtidigt? Har ni inget folkvett överhuvudtaget? Är ni såna föräldrar som sitter och super där hemma också medan barnen tittar på? Eller vill ni lära kidsen att det är okey att suga i sig en massa skitrök och dö i cancer?

Ibland vill jag bara gå fram till er, fram genom rökdimmorna, och norpa cigarettjäveln från er och se till att ni får skämmas ordentligt framför era barn. Jävla idioter. Och ni ska var föräldrar? Uppenbarligen klarar ni inte av att sköta om ett barn. Sterilisering är väl det bästa för vissa uppenbarligen.

Mer människor

Ni vet att jag gillar människor och att studera medpassagerare på tunnelbana och pendeltåg är bland det mest roande jag vet, trots att det också kvalificerar mig som byfåne nr 1. För inte får man titta på okända människor? Eller analysera deras liv. Då har man inget liv själv. Fast det är väl det man har, tycker jag i alla fall. Har inte sett nån av mina favoriter på senare tid. Troligen har dom semester, eller så har dom insett att jag tittar på dom och försöker undvika mig så mycket som möjligt. En man som åker pendeln väger minst 200 kg. Han har svårt att gå, men han går ändå. Stora ben som gungar i kapp med kroppen. Han har alltid kavaj och är i övrigt väldigt stilrent klädd. Inte nåt trams som mjukisbyxor och sånt skit som väldigt storväxta personer brukar ha. Det är cred.

Det sitter en bisarr indier framför mig ibland nu också. Han är medelålders, har rött hår kammat över flinten och ansiktet ser ut att komma från en Indian Jones-film. Han är dessutom lite kortväxt och luktar märkliga kryddor. Harry Houdini-mannen verkar ha en flickvän eller fru också. Såg han stå och smeka hennes hår en morgon vid bussen. Det var fint. En annan favorit är den kliniskt perfekte och prydlige kontorsnissen med skjorta, slips, svart snaggat hår, lite kallt på toppen och ett snällt ansikte. Känns lite judisk och är hyfsat snygg också. Tråkig.. men intressant. Jag gillar honom väldigt mycket. Jag är lite besviken på att den asiatiska killen som bor i Upplands Väsby och jobbar i Sollentuna har varit försvunnen i nån vecka eller två nu. Eller det kanske är bra, han påminde väldigt mycket om Tony. Fast lite längre och ännu mer typiskt spretigt taiwaneiskt baby-hår.

Lider mycket av Willys ende snygge kassör verkar ha slutat eller ha semester. Såg han åka skateboard på långt avstånd för några veckor sedan, men sedan har det varit dött. Kom tillbaka, så att det finns en anledning att gå till Willys varje dag - precis som i Östersund. Två av de märkligaste skapelserna jag sett var dels en goth-thailändare med pipskägg, långt svart hår och i övrigt helt svartklädd. Såg coolt ut, och hans flickvän såg söt ut bredvid. Igår lyckades jag också se Märstas andra mega-gothare, en sydamerikan som hade så långt hår att det såg fejkat ut, svarta naglar, massor av silverringar och en schyst läderaktig rock med diverse nitar och spännen på. Inte alls illa.

Har ni förresten varit inne på Torget i Gamla Stan? Sjukt trevliga och charmiga bartenders som faktiskt kan det här med service. Och han med skägg är till och med gullig!

Träffade också en gammal bekant, Rickard, som fick äran att först skära halsen av mig, sedan hugga av min arm och sedan hugga av huvudet på mig i Camp Slaughter. Flera år sedan sist och det var kul att träffas igen! Han är verkligen i farten och ni lär nog se mer av honom i andra produktioner snart.

Nåväl, ett väldigt ytligt och fånigt inlägg. Men det är trevligt med människor... på nåt skumt sätt.

söndag, augusti 12, 2007

Bergman, den gamle nazisten

Underhållande läsning måste jag säga. Bra att gubben ångrade sig givetvis, men att man överhuvudtaget stödde på nazisterna - speciellt som svenska (som tysk var det nog ganska naturligt) - säger väl en del om den människan intelligens.

Klarar man inte av att hålla sig på "rätt" sida så är man dum i huvudet helt enkelt. Även om du är världsberömd filmregissör. Det är lätt att skylla på ungdomsynder, men bara för att man är ung betyder inte att man måste vara dum i huvudet.

Sexton år och död

Man måste göra skillnad på ålder och ålder. Människor dör. Så enkelt är det. Jag sörjer aldrig när en äldre människa dör, även om det är någon som är mig nära. Jag ser det som tidens gång. Det ska ändå ske någongång. Och personen har troligen fått fara vidare till det stället han/hon ville komma, oavsett det är att återfödas, komma till himmel eller helvete eller bara försvinna in i en svart dimma och sluta existera. När mig kära morfar, Odd, dog så kan jag inte säga att jag blev ledsen. Blev inte glad heller. Neutralt. Han var väldigt gammal. Han längtade nog vidare till dit han ville, det var en lättnad för honom när han fick somna in.

Jag höjde knappt ögonbrynen när Ingmar Bergman dog. Eller Antonioni. Vi snackar gubbar som föddes på tiotalet. Det var deras tid nu. Finns ingen anledning att gråta eller sörja. Dom hade gjort sitt, och dom var nog hyfsat nöjda med sitt liv vid det här laget. Eller kanske missnöjda. Det vet jag inte. Men dom hade gjort sitt.

Tog mer illa vid mig idag när jag surfade runt på QX. En sextonårig kille var förtvivlad. Han bästis, en tjej i samma ålder, hade just dött. Drunknat. Då skar det i mitt hjärta. Det är ingen människa jag känner, ingen jag någonsin kommer ha någon form av relation vid. Men tjejen var sexton år. Hon drunknade på sin födelsedag.

Det är för mig meningslöst. Lika meningslöst som när familjer och barn blir sönderbombade både av sina egna och inkränktande soldater och gerillor. Det är den meningslösheten jag inte tål. Jag skiter egentligen i soldaterna, om dom är frivilliga i det dom gör. Dom har lärt sig döda och risken finns att dom själva dör. Men det vet dom. Men när någon som inte ens kunna uppleva livet ännu dör, då mår jag inte bra. Det är så mycket att se, så mycket att uppleva. Älska, hata, bråka, bli kär, utvecklas som människa, uppleva bitterhet och ondska, glädje och lycka.

Så jävla mycket. Som sexton år har du inte hunnit uppleva livet. Du har just gått från att vara barn till någon form av halv-vuxen. Man förtjänar en längre tid på jorden. Göra sina val, inte dö i en olycka. Eller få huvudet avskjutet av en amerikansk soldat. Eller torterad av kinesiska myndigheter. Eller rånmördad. Eller bara dödad på grund av att man är den man är.

Fan.

Geniet Christopher Guest


Jag såg This Is Spinal Tap för första gången när den gick på svensk TV för en herrans massa år sedan. Skrattade så att jag dog. Köpte den på VHS, skrattade ännu mer. Långt senare kom den på en fet DVD och den köpte jag också, och filmen hade blivit ännu bättre. Subtil humor blandat med rena absurditeter. Fejkumentär som fungerade väldigt, väldigt bra. Utan Spinal Tap, igen The Office. Eller Bad News. Eller Reno 911. Eller kanske inte ens Rob Roberts?

Spinal Tap regisserades av Rob Reiner (som också spelar Marty DiBergi), i nära samarbete med Christopher Guest, Harry Shearer och Michael Mckean. Det fanns inget färdigskrivet manus, utan man utgick från enormt talangfulla improvisatörer och komiker som i sin tur utgick från outlines. Vad ska hända i scenen? Vart ska den leda? Spinal Tap blev så bra som en fejkmentär kunde bli.

Men det dröjde tolv år innan Christopher Guest tog tag i samma grepp och regisserade Waiting For Guffman, uppbyggt på samma sätt, fast här hur en småstad ska sätta upp en musikal om hur dom blev Pall-staden nummer 1 i USA, lagom till 150 års jubileet. Guest spelar själv den minst sagt homosexuella (fast ingen förstår det) Corky St. Clair och tillsammans med kommande Guest-veteraner som Michael Hitchcock, Larry Miller, Don Lake, Fred Willard, Catherine O'Hara och många fler så skapar han en sällsamt engagerade, men lite ojämn, berättelse om hur den lilla småstaden lyckas med vad dom vill… men lyckades dom nånsin locka dit den stora teaterkritikern Guffman? Varken Shearer eller McKean är med dock, även om McKean kom med i filmen efter, Best In Show, och Schearer kom med i A Mighty Wind.

Best In Show är en historia om en hundutställning och människorna runt den. Helt klockrent. Här har Guest finslipat sitt tema på ett sätt att det egentligen inte går att göra bättre. Improvisationerna är knivskarpa och karaktärerna blir man genast engagerad i. Intressant nog så är nog filmens enda lyckliga människor det käcka homoparet, spelad av Michael McKean och den lika talangfulle John Michael Higgins, och det är något som dom tillåts vara genom hela filmen.

A Mighty Wind är nog kanske den mest kända, förutom Spinal Tap. En mycket bra och välspelad (fan, jag kan bara skriva superlativ om Guests filmer) historia om en folkmusikfestival som ska ske som hyllning till den store skivbolagsägaren, numera död, Steinbloom. Den arrangeras av hans nerviga barn och nu börjar jakten på att försöka få dit The New Main Street Singers, The Folksmen och givetvks Mitch & Mickey. Alla av Guests favoritskådespelare dyker upp, inklusive en rad andra småcameos.

Jag har hört folk gnälla lite över Eugene Levy tolkning som den psykiskt störde och knarkförstörda Mitch, men tro mig… jag har personligen träffat värre fall än honom. Det är en ganska realistisk skildring av någon som är helt väck på grund av psykisk sjukdom och droger, även om det naturligtvis har tillförts mer komik här. Liksom Spinal Tap så får man se trevliga arkivbilder och skivinstick från när grupperna var som mest populära, och det ökar helt klart realismen.

Här går också Guest tydligt ifrån dokumentärstilen vid ett par tillfällen, till exempel när Mitch promenerar iväg på slutet för att köpa en ros. Guest har tröttnat på att alltid köra det ur ett dokumentär perspektiv, och det är skönt med omväxling.

I hans senaste film, For Your Consideration, har han helt frångått dokumentärstilen, men arbetar med improvisation på exakt samma sätt. Har märkt att en del har gnällt över detta, men själv tycker jag det är lysande. For Your Consideration innehåller dessutom betydligt fler tragiska personer än hans tidigare filmer, och humorn är lite mörkare och otrevligare. Men det är precis det som gör filmen så rörande. Den känns äkta, mitt bland absurditeterna, och är väl antagligen hans mest slipade drama-verk hittills (drama jämfört med de tidigare filmerna). Alla skådespelare som ska vara med finns med, även om vi är många som skulle ha velat se lite mer arbete av Christopher Guest själv som regissören Jay Berman. Filmen handlar alltså om inspelningen av en mindre film, Home for purim, där dottern kommer hem och kommer ut som lesbisk. Allt utspelar sig i ett judiskt hem på fyrtio-femtiotalet. Plötsligt är det någon, på en internetsida, som kläcker ur sig att en av skådespelarna har chans på en Oscar. Och då sätter helvetet igång. Alla andra skådespelare blir avundsjuka, producenterna sätter dollartecknen i halsen och inspelningen blir så mycket besvärligare.

Även om For Your Consideration inte blev samma succé som tidigare filmer, och tyvärr inte heller (vilket är oförståeligt) inte fick samma goda recensioner, så hoppas jag att Christopher Guest och hans gäng tar nya tag och fortsätter att arbeta med kommersiell improvisation. Det är mästare vi talar om, och om det är någon som borde lära sig av honom är Colin Nutley, men man som lyckas prångla ut dåliga filmer med dåliga improvisationer gång på gång. För skattebetalarnas pengar.

Sverige behöver en Christopher Guest. Vart är du?

Planet Terror

Jag orkar inte skriva något om den då jag känner att allt redan har skrivits, men jag rekommenderar att ni läser Conan The Librarians text, som i stort sett överensstämmer med min igen. Jag skrev även en kommentar där, så den kan ni läsa. I övrigt så tycker jag ni ska se Planet Terror och ha en av de roligaste filmupplevelserna denna sommar.