fredag, augusti 24, 2007

Alex Schulman gillar när folk kör rattfulla

I dagens punkt.se, ni vet den dassiga gratistidningen från Aftonapana, så berättar vår kära favorit Alex Schulman om hur han förnedrade sig genom att mumla något klyschigt om "du är min favoritskådis" till en full Bill Murray på Café Opera. Sedan kommer en sån där utläggning som återigen bevisar att Alex inte har alla pingviner på isflaket. Han är upprörd över att polisen tog Bill Murray. Och lustigt nog tror han att polisen tog Bill för att han körde golfbil mitt inne i centrala Stockholm.

Lustigt nog så var det inte därför. Anledning var att Bill Murray var FULL. Berusad. Packad. Och körde bil. Bland människor och fordon. Anledning var alltså att han togs i förvar eftersom Bill med stor chans hade kört ihjäl någon. Vilket går utmärkt, även med en golfbil. Att köra bil packad är jävlig lågt och primitivt, och hur mycket jag än respekterar Bill Murray så visar det på otroligt stor dumhet.

Men Alex Schulman gillar när folk kör berusade. Han gillar när totalt ansvarslösa människor sätter sig bakom ratten, mosar ett barn med sin maskin och sedan gråter ut i rätten och skyller på alkoholen. Så skulle antligen Alex också göra om han körde full. Eller han kanske har kört fulla många gånger och känner att försvaret av Bill Murrays fyllefärd kändes berättigad. För Alex vet hur det känns att vara full, och när Alex är full så har han givetvis full kontroll över sig, sin bil och omgivningen runt omkring.

Eller hur?

Pedofil-Aftonbladet slår till igen


Detta är vad vi kallar en icke-nyhet. Skriven och formulerad som om det vore en nyhet. Hur ett barnspratt kan få rubriker i Aftonpedofilen är oförståeligt. Journalistisk pedofili. Förvisso slarvigt av pappan att inte säga det tidigare och se till att sin son bad om ursäkt, men en total överdrift är det. Jag kommer ihåg själv hur man gjorde liknande saker när man var liten, fast då kanske mot tidningar eller bilder som var okey. Inte foton.

"De skar bort barnens ögon" skanderar Aftonapan och försöker desperat få till en nyhet av det.

"För Erik kommer dock pengarna i andra hand. Han har ännu inte berättat vad som hänt för sina barn.
– Jag vet ännu inte hur jag ska förklara för dem vad som hänt. Hur säger man till små barn att någon skurit ut deras ögon?"


Ja du Erik, man säger till sina barn att ett annan barn har varit och klippt i deras foton. Så enkelt är det. Eller tänker du springa in till barnen, mitt i natten, rulla med ögonen och skrika "Någon har skuuuuurit ut era ögon!!!" och sedan skratta maniskt.

Vill gärna rekommendera Stockholms Fria Tidning, som faktiskt är helt fri från dylika tramsnyheter.

torsdag, augusti 23, 2007

Homosexuella SD-anhängare - varför?

Hatet mot Sd
Har ni hittat ert perfekta hatobjekt nu? Är det skönt att hata? Täcker det era behov? Sverigedemokrater är för er vad judar var för 30-talets tyskar. Ni borde skämmas och veta 7falt hut.
(medlemmen "SmiskTillPojkar", 38 år och bor i Helsingborg - vilket inte förvånar med tanke på hur jävla rasistiska och korkade människor där nere är verkar det som)

Och detta hittade jag på QX bara sekunderna efter att jag läst en tråd av en icke-skrivkunnig tjugoåring som försökte rättfärdiga SD genom att säga att dom inte hatar bögar som NSF. Haha.

Får väl citera "Terminator", 20 år, också från QX:

KAN MAN VARA BÖG SD PÅ SAMMA GONG DOM ÄR JU INTE I MOT BÖGAR SOM NSF

Ibland undrar man ju om en del av oss bögar tänker med? Arslet? Eller är en del så jävla dumma att dom inte ser skogen för alla träden?

Kristdemokraterna är fascistiska

Det är bara kristfascisterna som vill behålla censur i Sverige. Censuren är en förlegat och fascistiskt sätt att försöka styra folket. Man bestämmer vad folket ska få se, grundat på vad några få tycker. Det är väldigt likt många höger- och vänster-extremistiska stater, Kristdemokraterna?

Majoriteten av regeringspartierna är liksom Arrbäck emot censur, men kristdemokraterna vill inte ändra lagen eftersom de anser att censuren har en "normerande roll i samhället".

Normerande roll? Vad är är normalt? Vad är normerande? Vem ger kristfascisterna rätt att bestämma över andra människors smak och intressen? Handlar det om religionens förmåga att duptera, kontrollera, styra människor? Är ledarna rädda för att folket ska helt glömma bort religonen som vägledare? Detta handlar inte om att släppa barnporren fri, detta handlar om att se till att vanlig film blir censurerad. På samma sätt som de kristna sedan tidigare har censurerat bort obehagligheter ur sin egen bibel eller förtryckt och kränkt människor under tusentals år.

Det är bäst att vi glömmer bort Kristdemokraterna, och resten av alliansen som valt att samarbeta med detta primitiva parti som numera tillhör samma breddgrader som attackbluffande rasse-partiet Sverigedemokraterna eller till och med gamla hederliga Ny Demokrati på den tiden dom fanns.

Men era folkvalda, det kristna, vill styra vad ni ska se. Dom vill kontrollera er smak och leka storebror. Är det inte dags att dom åker ut med buller och bång med nästa val? Eller vill ni bli kontrollerade? Kräver era trista liv det? Kontroll... och religion.

onsdag, augusti 22, 2007

Min penna är död.


Samma dag som jag anlände till min nya arbetsplats så fann jag pennan. En Pilot Vega med perfekt hållning och som inte gav mig kramp i fingrarna. Oftast klämmer jag åt för hårt och blodet stannar av. Men den här var annorlunda. Grå, stilren, inte för smal, inte för tjock. En orgie i perfektion.

Sedan idag, den tjugoandra augusti, när jag ska skriva ner ännu en order... ja, då vill den inte längre. Den har gett upp. Bläcker har tagit slut. Jag blir förbluffad. Skruvar isär den, nä... helt tom. Som ett torkat insektsskal. Vad fan ska jag göra nu? Ingen aning. Går till förrådet, hittar en vanlig trist blå penna, uni-ball Signo 0.5. Hatar den redan. Har ingen värme. Ingen snärt. Och fingrarna gör ont.

Fan.
Min penna är död men jag tror den har det bra.

tisdag, augusti 21, 2007

Censuren ogillar sig själv...

...och det är givetvis bara bra i ett civiliserat samhälle. Censur är av ondo och då den svenska filmcensuren i många år varit förmyndare åt vuxna människor så känns det extra klokt att dom åter igen vill lägga ner skiten!

Det är givetvis KD som agerar stenåldersmänniska:

Rörliga bilder har en väldig genomslags­kraft och då får man närma sig dem med respekt.

Snart påstår KD väl att man förlorar medvetandet om man kör bil i trettio kilometer i timmen. Eller så vill dom väl återinföra homosexualitet som psykisk sjukdom igen.

Men Gunnel Arrbäck är klok som vanligt:

–Vi har svårt att övertyga både oss själva och varandra om att folk kan få sina grundvärderingar förändrade av att gå och se en film på bio. Kriteriet är så hopplöst. Och det finns ingen forskning som visar att folk blir förråade av film, oavsett vilken film.

Bluffar SD om attacken?

Ja, det börjar luta åt det. Jag tyckte själv allt kändes väldigt skumt när nyheten först kom, och nu när offret och herr rasse själv ger ut olika versioner av historien hela tiden så börjar det kännas som om allt var ett avancerat - men klantigt - PR-nummer från SD's sida. Ska bli skoj att se hur det fortsätter.

Kanye West visar att han ÄR fördomsfull ändå...

Kanye West fick lite cred då han talade emot homofobi och betedde sig ganska vettigt. Nu har han uttalat sig igen och visar samma tendenser som många fega människor, det vill säga "det är okey med gay, bara jag slipper vara i närheten av såna där människor".

"Speaking out against hip-hop homophobia, some people were like 'Oh, Kanye must be gay! Look at the way he's dressing! And why would he speak about it? He's a gay rapper.' And my whole point is, I wouldn't have spoke on that if I was gay or if I was in the closet. I would have stayed so far away from it. And I'm still homophobic myself to a certain extent. You know, I wouldn't go to a gay parade and feel comfortable. I wouldn't ever go to a gay club or something and just be chillin' and grab a drink. It's being in the entertainment world, I meet so many different gay people who are actually nice people. Where I came from, Chicago, being black and being a hip-hop artist, we used to really disrespect gay people. And the thing is, we can't get close to them with a 10-foot pole. And I realized, 'Wow, how ignorant has this been?'"

Det är så typiskt. Där lyckades han trolla fram någon form av fin kärleksfull åsikt om homosexuella, samtidigt som han övertygade sina polare om att han absolut inte är gay och överhuvudtaget aldrig skulle kunna känna sig bekväm på ett ställe med mycket bögar. Personligen så klarar jag av utmärkt att befinna mig i miljöer med mycket heterosexuella, utan att tycka det är obehagligt eller känna mig obekväm. Men det är väl bara jag det...

Jaja. Vem bryr sig egentligen? Fast ändå, det som Kayne var innan detta uttalande... det är såna människor som rap-kulturen behöver.

Nu ekar det lika falskt som när homofobiska reagge-artister skriver på upprop mot homofobi, enbart för att tjäna lite extra stålar på den europeiska marknaden.

Merv Griffin var bög


Sitter och läser Ray Richmonds omtalade krönika i Hollywood Reporter. En bra krönika, respektfull och ärlig, och det handlar inte om skvaller. Det handlar om något de flesta inom showbiz redan visste.

Jag har ingen aning om vem Merv Griffin var, men uppenbarligen var han extremt berömd. Extremt älskad. Och extremt i garderoben.

Folk blev väldigt upprörda över att Ray tog upp detta ämne. Väldigt upprörda. Hollywood Reporter fick stora skälvan, tog bort texten, men besinnade sig och satte dit den igen. För den är bra. Det skulle nog till och med denne Merv hålla med om.

"Merv Griffin was gay.

Why should that be so uncomfortable to read? Why is it so difficult to write? Why are we still so jittery even about raising the issue in purportedly liberal-minded Hollywood in 2007? We can refer to it casually in conversation, but the mainstream media somehow remains trapped in the Dark Ages when it comes to labeling a person as gay."

174 centimeter hunk


Idag när jag trippade fram på mina taxben längst med bussvägen från Helenelund till mitt jobb så slog det mig plötsligt att jag hade levt i en lögn under många år. Fram till för kanske två år sedan så trodde jag att min längd var ståtliga 177 centimeter. Fram tills att jag faktiskt mätte mig och fann att 174 centimeter stämde mycket mer. Det är en stor skillnad, tre centimeter, och sedan dess har jag fokuserat hårt på att se hur långa dom jag umgås med är. Värst är väl David, som jag dessutom varit ihop med, som säkert är på... 188 centimeter. Kanske 190 centimeter. Då ska ni se när jag umgås med David OCH Anneli samtidigt. Känner mig som en trattkantarell i storskogen, blickandes upp mot jättarna kring mig... samtidigt som jag har en fånig tratt på huvudet.

Ett dilemma med att vara 174 centimeter är att jag föredrar kortare killar. Vart ska jag hitta dom hade ni tänkt er? Hos någon pygméer-stam i Kongo? Eller kanske får jag ta en resa till Legoland? Jag har hittat kortare killar givetvis, men oftast bor dom på andra sidan jorden och heter Chang, Thanawat eller Yamasato. Min kompis Leo, som är ungefär lika lång som mig (fan, han har nog växt om mig en aning vid det här laget), berättade att han fick huka sig i vissa gångtunnlar i Japan eftersom folk är så jäkla korta där. Kanske borde passa mig. Gillar lite headspace.

När jag köper byxor så måste dom alltid sys upp eftersom jag kan använda dom som strumpor också om jag bara syr igen öppningarna. Vilket också får mig att tänka på att när man överlag köper byxor som är tillverkade speciellt för storväxta personer så slår det aldrig fel: man har sytt häcken så att den är stor som en zeppelinare. Va fan! Vem har sagt att större killar har giganto-häck? Vart har det kommit ifrån? Min rumpa är smärt och smidig och skulle jag hoppa ner i ett par såna byxor så skulle jag kunna förvara en eller två hundar innanför byxorna där bak. S:t Bernards givetvis.

Jag har en god vän som är ganska kort. Han är kortare än mig, men stilig, talangfull och allt det där som jag inte har lyckats uppnå ännu. Vi träffades genom en date, kan man väl säga. Jag hade tagit flyget ner från Östersund till Stockholm och när jag mötte honom på Arlanda så var det första jag sade:

”Oj, vad kort du är”.

Men vi är fortfarande goda vänner, trot’ eller ej.

måndag, augusti 20, 2007

Udo Kier, den magiske


Udo Kier är en av de få rent utsagt magiska skådespelarna som lever nu. Men en uppenbarelse av utstrålning som skulle kunna få en atomklocka att stanna av förundran, så har han graciöst vandrat igenom många obskyra filmer genom åren.

Det här är en bild, avfotograferad av Glenn, ur Madonnas bok SEX. En öm bild, och vi kan se att trots att Udo är gubben av dom båda, så är det han som strålar.

Men nu!


Här har vi faran med friskolor! Squashgymnasiet? Vad kommer härnäst? Kobingogymnasiet? Tequilaracegymnasiet?

För tjugo år sedan var kalsongtrådar en logisk förklaring

Det är konstigt, man har minnen som aldrig försvinner. Man har burit med sig dom genom hela livet och man kommer troligen att ha dom där i bagaget tills man ligger på dödsbädden och drar sin sista suck. Ibland är det saker och händelsen som har betytt något i livet, både positivt och negativt, till exempel bilolyckan jag och morsan var med om, onda mobbare på St Pers skola i Sigtuna, hur jag skrapade upp knät när jag krashade med min cykel, när alla svartvita skräckfilmer visades på SVT när jag var fyra-fem år, det där östeuropeiska barnprogrammet med häxor som jag missade för att teven gick sönder, hur vi såg Pippi Långstrump-filmer på någon föreningsgård i Pettersberg, hur mina bröder slogs så att blodet bokstavligen sprutade, när min fars sambo Gunilla dog, dagen då vi lämnade bort vår hund Hacke, gubben som kom in till mig och min barndomskompis Carro och yrade om att vi snart skulle komma till himlen... och så vidare. Små och stora händelser.

Sedan har vi rejält meninglösa saker. Till exempel att jag lekte "drunkna i träsket" med mina Star Wars-figurer efter att ha sett Rid i natt på SVT, hur jag och dom andra av Pettersbergs ghetto-barn fann en skattkammare när någon hade slängt ett helt bohag med leksaker i en närliggande container - jag ljög för en kompis att jag hade hittat ett grönt tåg och det faktum att någon gång under slutet av åttiotalet så skrev en manlig krönikör, troligen i någon av kvällstidningarna en text om kalsongtrådar.

Det hade uppenbarligen varit någon debatt angående toaletthyfs från en kvinnlig debattör och den här journalisten, eller vad han nu var, skrev en lång fin text som handlade om fenomenet "kalsongtrådar". Det går ut på att en tråd från kalsongerna lägger sig som en... vattendelare vid urinröret och på så sätt leder om strålen ut på golvet eller på toalettkanten istället för ner i själva toalettstolen. Redan då tyckte jag det var en riktigt värdelös ursäkt, och kanske främst, en helt ointressant text. Eller var den det? För uppenbarligen så har jag nu tagit upp den igen, så här kanske tjugo år efter att den skrevs. Någon som kommer ihåg den och kanske kan leda mig vidare? Känner att det är dags att den citeras här i bloggen i samhällets och journalistikens namn.

Att promenera på samma breddgrad - ett gissel!


Har inte ni hamnat på samma läge som någon när ni har varit ute och gått? Jag finner detta oerhört irriterande. Vad menar jag undrar ni? Ja, tänk er att ni promenerar till jobbet en morgon, i en rask och främst av allt fast takt. Av en slump så kommer då en till person i samma raska och fasta takt och lägger sig exakt bredvid er där på gångbanan. Ingen går fortare eller långsammare än den andre och det ser nästan ut som om man känner varandra, eller... ve och fasa, är ett stressat par. Eftersom båda tycker detta är lika generade så vågar ingen titta på den andre och då slutar det med att man promenerar det sida vid sida tills en bra lösning dyker upp.

Min personliga favorit är att stanna upp och låtsas att jag fått ett SMS. Eftersom jag är man och inte kan göra två saker samtidigt så passar det då perfekt att stanna av, plocka upp mobilen och låtsas som om något viktigt har anlänt till mobilen. Har man riktig tur så möter man andra människor på vägen som gör att den enda av oss måste flytta på sig, och vips så hamnar på ett säkert läge framför eller bakom sin ofrivillige partner.

Är man i mer civiliserade trakter så är givetvis skyltfönstret perfekt. Bara stanna upp och titta på något intressant. Men se upp så ni inte stannar framför något totalt ointressant, till exempel den där butiken på Kungsgatan som bara säljer tygband, eller kanske en Buylando-butik.

Det går också att väldigt långsamt, och diskret sänka farten. Väldigt naturligt och inte allt för tydligt. Det är alltid lättare att sänka farten än att höja den, då det senare innebär att man måste anstränga sig i onödan och svettig ta sig förbi den andre personen. Dessutom känns det mer kaxigt och otrevlig att gena förbi lite hastigt. I djurens värld så är ryggvisning något som handlar om tillit, men hos oss människor handlar det nog mer om förrakt och ignorans.

I morse när jag gick från Karlberg så hände faktiskt detta. Jag och en kvinna med hund hamnade på exakt samma breddgrad, dessutom i den stinkande kanintunneln. Men här hade hon en fördel, i och med djuret hon hade i koppel. När vi gått kanske trettio sekunder bredvid varandra så tvärstannade hon och fejkade ett koppelryck, ganska dåligt fejkat också, och var tvungen att stanna upp och titta på vad sin (oskyldiga) hund gjorde. Bra idé, men sämre genomfört.

Jag tycker detta är minst lika allvarligt och värt att diskutera som hälsa på varandra i korridoren. Vad gör man andra gången? Eller tredje gången? Eller så slutar det som i Dogbert där båda får idéen att efter ett par gånger låtsas plocka upp något från golvet och skallar varandra som följd.

söndag, augusti 19, 2007

Jan-Ove, the tick-man


Först och främst, så att ingen missförstår detta nu: detta är inte menat att vara någon form av lytekomisk eller hån mot människor som har ticks. Inte det minsta. Jag blir ju snarare mer intresserad av en person som sticker ut på något sätt. Kalla det skönhetsfläckar, men det handlar inte ens om det. Det handlar om att bara vara lite speciell.

Satt på bussen hem idag och framför mig satte sig ett stycke kabinpersonal. Jan Ove hette han, kanske runt 25 år. Lite äldre, vet inte. Snygg crewcut, vårdat utseende, passade perfekt i sin kostym med väst och slips och var en hederlig norrman för något norskt bolag.

Det intressanta rent ytligt med honom, förutom att han var väldigt snygg, var att han hade rekord i ansikts-ticks.

* Huvudryckningar åt alla håll
* Ryckning i läpparna
* Kraftiga blinkningar, ni vet när man blinkar hårt
* Spände hals och nacke hela tiden


… samt småpratade för sig själv. Det var nästan lite overkligt. Dock så verkade han inte galen, utan hade bara haft otur med ticks-generna.

Tur att han inte hade ticks i händerna eller armarna. Då hade han och hans kollegor fått plocka torra mackor och skura upp sunkiga drinkar hela dagarna på flyget.

Men om Jan Ove läser detta, eller någon vän till honom: jag menar inget illa. Blev bara fascinerad. Hade jag inte varit svettig som en gris, klädd som en luffare och befunnit mig på en buss istället för på SideTrack så hade jag nog flörtat lite. Faktiskt.

Nakenchock på Medis!


Egentligen hade jag inte tänkt bege mig in till city (visningen av Leone-filmen börjar nämligen 21.00, vansinnig tid för oss som jobbar på måndagar), men då en gammal bekant hörde av sig så såg jag min chans att vara lite social ändå, i alla fall för en kort stund. Det visade sig vara en fet bokmarknad längst med hela drottninggatan och jag gick runt där nån timme. Köpte en stor bok som heter ”Världens olösa mysterier” som verkade fokusera mycket på tempel och andra schysta byggnader över hela världen. Så den var värt fyrtio kronor, helt klart.

Men i alla fall. Till slut satt vi i godan ro och åt kebab på ”medis” (fruktansvärt smeknamn) när jag tittar ut genom fönstret och ser ett tjugotal välbyggda ynglingar endast iklädda jockstraps! Tänkte inte på om dom hade skor ens, tittade inte så långt ner. Men det var trevligt, och lätt överraskande. Dom vinkade till mig och såg glada ut. Sedan försvann dom ur sikte, var borta i ungefär tjugo minuter, och sedan lullade dom tillbaka samma väg.

Ibland är livet som en dröm. På nåt fånig sätt.

Pantar-Alkisen


Jag vill inte påstå att jag är stressad av mig, men jag gillar inte när folk är långsamma av sig. Oeffektivitet retar mig något oerhört. Tänk på den här alkisen som jag träffade på idag på Willys i Märsta. Jag hade gått dit för att panta lite flaskor i godan ro, men givetvis så står han redan där.

Först tar han en flaska – jag ser själv att det inte är någon flaska som ger pant – stoppar in den i pantmaskinen, där den naturligtvis bara rullar rakt igenom. Innan maskinen ens arbetat klart så försöker han stoppa in en till flaska, men det går inte. Så han pressar lite till. Det går inte. Sedan inser han att han måste vänta någon sekund till. Så han passar på och slänger den ICKE PANT-BERÄTTIGANDE flaskan i en medhavd plastpåse.

Så här gör han med tio-femton flaskor. Samma procedur hela tiden. Han kanske lyckas panta fem av dom flaskor jag hinner se. Till slut så tar flaskorna slut, han slänger den sista icke-fungerande flaskan i papp-påsen och… jepp! Han börjar panta om dom. Flaskorna, trots att dom inte går att panta, MÅSTE PANTAS! Jag hör hur hans inre skriker av pant-ångest. Så han går igen drygt tio flaskor igen, med samma producedur.

När han är klar så muttrar han ”nu få det vara nog” och flyttar sig till burkpanten, precis framför näsan på en annan stackars man – och där upprepas produceduren, fast med burkar.

Själv tog det mig ca 60 sekunder att plocka upp flaskorna, in med dom i maskinen och trycka ut kvittot. Femton kronor fick jag för övrigt, vilket är femton flaskor.