lördag, september 01, 2007

"but was"

synthesize, coconut a infirmary the smidgen,
intermediate
but was
correction the was supplant with embark.
exterior a bunker as petition.
Sister the navy blue dollop meaty. and?! in-house rootless?!
urban tinge mutilate the that blowtorch bat mitzvah run that
public utility an misinform fermentation
led pilot dork

Connys bil


Bild på när dom tar hand om bilen. Man har kört fram släpet, så bilen var fastkilad under släpet innan.

Kroppen var inte så sargat som man trodde innan. Han dog av en smäll rakt mot pannan.

Hänger på trenden...


...och publicerar en bild på en varelse som ser ut som en skäggig gubbe och en... hund?

Ja, vem fan köper ett ex av The Legend of Bagger Vance?

Det lustiga är att jag har tänkt samma sak ibland. Bra kåseri från utmärkta The Onion.

fredag, augusti 31, 2007

Text om mig i ett lexikon....

Jepp, fick tag i lexikontexten till slut med hjälp av trollkarlen George Kidd. Så här är texten som ska representera mig och min karriär som trollkarl i framtiden:

FREDSON (Fred Andersson) 1977,
Östersund, A, JMF (ordförande).
Sedan 1988 har trolleri varit Freds
intresse. När han slutade officiellt år
2000 så hade han uppträtt närmare
500 gånger i olika sammanhang.
Bland annat medverkade Fredson i
Östersunds ungdomscirkus. Därefter
har Fred nästan enbart sysselsatt sig
med filmproduktion och skådespeleri
och har trollat ett fåtal gånger fram
till 2003, då han avslutade det hela
genom att gästspela och bli symbo-
liskt borttrollad i långfilmen Kraftverk
3714 - en film han även producerade.
Fred var med och startade Jämtlands
Magiska Förening 1996 och var dess
förste ordförande.


Stämde faktiskt ganska väl!

Conny 1979 - 2007


Det var just ett jävla skitsätt att påbörja en fredag. Conny är död.

070830

Conny var trött. Hade arbetat hårt och var på väg hem till Göteborg. Han var sitt områdest främsta expert på hemmabios och hade varit ute på uppdrag.

Hans mor ringde och dom pratade en stund. Men han lät trött och hon ville att han skulle stanna till nånstans och sova. Han skulle göra det.

Sedan blev telefonen tyst.

Conny hade kört rakt in i en parkerad lastbil som hade stannat för en broöppning vid Göta Kanal. Han gick knappt att identifiera efteråt.

Jag lärde känna Conny genom Pierre, som var hans kusin. Dom hade filmat i evigheter tillsammans. Fantastiska kortfilmer i husets källare. Lilla Conny. Sedan växte han upp, blev en skön snubbe som var med i våra filmer. Senast i den aldrig färdigställda Ninja Mission 2000.

Som sagt var, ett jävla skitsätt att avsluta den här veckan. Conny är död. Vila i frid grabben.

F

torsdag, augusti 30, 2007

Barnfri tågvagn... en dröm!

Ja, vad underbart det skulle vara med en barnfri vagn! Så att man slipper dessa skrikande, snoriga, irriterande smådjävlar som föräldrarna ändå låter härja fritt. Jag vill sitta i fred och läsa, lyssna på musik, se på film utan att snorisen framför mig sticker ut sig överdimensionerade huvud mellan säten och försöker få ögonkontakt samtidigt som chokladen rinner runt mungiporna. Plötsliga bortskämda skrik/gråt bara för att dom inte får godiset som dom vill ha, stök och bråk, irriterande föräldrar som skäller osv osv...

De flesta djur har i alla fall vett att bara ligga och sova eller vara skräckslaget instängda i nån bur utan att föra speciellt mycket liv. Så ja, om jag får välja så blir det hellre djurkupé än barn överallt.

Något som nästan är lika vidrigt är när de nyblivna föräldrarna med barnet som precis ska lära sig att gå MÅSTE leda ungjäveln fram och tillbaka i vagnen, där det verkar mest som om föräldrarna måste visa upp sig och visa hur stolta och fina dom är som har en sådan ful liten unge med jättekinder.

Barnfri vagn. Skulle sitta bra.

En habrovink

Använde mig av ordet habrovink häromdagen utan att riktigt förstå vad det innebar, så jag var tvungen att kolla upp det:

"En habrovinkel är ett talspråkligt ord för en speciallösning för att lösa nåt som ett system eller en produkt egentligen inte är tänkt för. Kan även stavas t ex habrovink, haberåvinkel, abrovink och abrovinkel."

Låter som om det var ett passande ordval när jag använde det i alla fall.

onsdag, augusti 29, 2007

Svettiga feta män i tajta trikåer


Hittade denna gamla text som jag var snäll nog att skriva för SweWrestling.com en gång i tiden. Vilket inte uppskattades av dom humorlösa aporna. Blev mordhotad och snubben som godkände texten fegade ur och var inte det minsta wrestling-modig och kunde inte stå för publiceringen när de andra medlemmarna vrålade och viftade aggressivt med labbarna. Här är den i alla fall, en favorit i repris.

Svettiga feta män i tajta trikåer (som avslöjar deras inte allt för imponerande organ), gärna med hockeyfrisyr och dåliga tänder. Ja, det är mina första minnen av denna så kallade ”sport” vid namn wrestling.

Givetvis tyckte jag det var enormt spännande och se såna tuffa slagsmål på teve, uppenbarligen live framför en stor publik och med kommentatorer och allt. Jag kommer till och med ihåg vart jag såg wrestling först, på Linköpings stadshotell en sen natt. Sen dess har min hat-kärlek växt till oanade nivåer!

Men vad är då poängen med denna form av sysselsättning? Är det att höra Hoa-Hoa Dahlgren dra dåliga ordvitsar (för oss svenskar) eller kanske är det ett sätt för dom barbariska ölhävande, kepsbärande amerikanarna att få ut sin aggressivitet genom att kika på svetton och fetton genom sina tjocka Stephen King-glasögon nätterna igenom?

Jag tror privat att det handlar om undertryckt homosexualitet.

Bara att sätta sig ner och beundra svettiga och oljiga män som idkar intim kroppskontakt med varandra tyder på det. Men även den manliga samhörigheten, att skrika tillsammans, att mysa i soffan samtidigt som domaren blir påsatt av en upprörd tävlande, att smeta in varandra i väldoftande kroppsoljor.

Det är det som det handlar om. Glöm fotboll, glöm hockey… wrestling är det perfekta för denna form av dolda känslor. Kanske längtar man efter en redig mans hårda kram, eller så vill man bara klä sig i väldigt tajta byxor.

En annan teori, som jag iofs sätter på många olika företeelser, är grottmans-teorin. För länge, länge, länge, länge, länge sedan så var vi grottmän och spenderade dagarna med att brottas med mammutar, slåss med sabeltandade tigrar och släppa omkring med fruntimmer i håret. Det är nu, i denna civiliserade tid som vi behöver denna form av faror på samma sätt som våra avlägsna släktingar hatade dom. För någonstans inom oss så är det oerhört macho att jaga mammutar eller kanske brottas med en tvåhundrakilos rumän som inte har rakat armhålorna på flera år.

Vi har en sådan saknade efter dessa faror att vi helt enkelt måste låta oss fascineras av wrestling.

Jag kan inte säga att jag är någon större fan av denna verkliga version av Bumbibjörnarna (feta, tajta kläder och roliga namn. Och som dessutom slåss), men jag förstår passionen. Till och med jag kan vakna upp om natten efter att ha drömt om Jake The Snakes drogrusiga tårar som rullar ner för hans kinder, men jag kan också vakna upp och tror att jag just har dängts ner i golvet av två jättelika tvillingar med randiga baddräkter, hockeyfrisyrer, dåliga tänder och minimala penisar.

Det är livet, som någon säkert har sagt någon gång.

Dagens icke-nyheter från kvällspressen

"Klubben där par har sex med andra"
- Nymoralisterna på Aftonbladet tycker uppenbarligen att detta är en nyhet...

"Så mycket fick din granne för sin borätt"
- Min granne alltså? Vad vad coolt!

"Lily Allen sågs röka gräs"
- Så även ett hundratal Aftonbladet-journalister genom åren.

"ROBERT, 19, ÅT UPP JOSEF, 49"
- Riktigt vad åldern hade med det hela att göra förstår jag faktiskt inte.


"Josefsson i storbråk"
- Inte i lillbråk då?

"Tv-stjärnor mobbas av kollegor på SVT"
- Och alla gråter hela vägen till banken.

"Brad köpte varmkorv - mitt framför turister"
- Det känns mer som om dom menar att Brad visade sin "varmkorv" - framför turister.

En föredetting grinar

Göran Skytte, tillsammans med Jan Myrdal, landets största föredetting, gråter och tvår sina Livets Ord-händer över att det kommit en sexologi-utbildning. Tror jag att han är less, han lär väl inte få nåt i första taget.

Kantarellerna anfaller Bert Karlsson!


Någon av kvällstidningarna hade en bra rubik idag:

"BERT KARLSSON I SVAMP-BRÅK. BLEV INSTÄNGD I KANTARELLSKOG"

Själv börjar fantasin spela. Vad hände Bert? Var det riktigt otrevliga svampar där inne i kantarellskogen? Stora, tuffa, brutala typer med flugsvampar och maskar tatuterade på sig? Var det Bert som gav sig på svamparna eller var det dom som oprovocerat attackerade honom? Fast å andra sidan, när det gäller Bert Karlsson så är väl hela han en enda stor provokation. I alla fall så trodde jag att kantarellerna var relativt fredliga svampar, lugna där i tuvan. Kanske småpratandes med sina vänner och kollegor, tankar om tider som flytt, lite av nostalgiker kanske?

Det vore mer naturligt med otrevliga giftiga flugsvampar eller varför inte dessa flåbusar, champinjonerna! Brunskjortor säger jag bara! Röksvamparna, höga och puffandes på allehanda droger, eller kanske trattkantarellerna, kantarellernas onda lantis-kusiner. Samurai-galningarna Shiitake som skövlar skogarna, den fjäskande smörsoppen, den elaka ryska KGB-svampen StenKREMLan, den livsfarliga Blodriskan eller kanske den till synas myspysige Karl Johan-svampen med seriemördar-tendenser?

Men istället kantareller. Är det en revolt på gång? Kommer små kantarell-karteller att blomma ut över vårt land och sakta ta över vår civilisation. Detta är kanske det sista vi får se. I morgon så står vi där i skogsbrynet, med lustiga stora hattar på huvudet och väntar på att smörslungas till himmel... eller helvete.

Var tvungen att fråga Castellari...

Det var som jag misstänkte, Inglorius Bastards var en av de första filmerna att använda steadicam. Såg två tagningar i filmen som stack ut, mest för att det var så ovanligt men såna fria åkningar på den tiden, att jag var tvungen att fråga Castellari, och han bekräftade det. Så nu vet ni... Rocky, Maratonmannen, Halloween... och Inglorius Bastards. Hyfsat coolt :)

tisdag, augusti 28, 2007

Recension: Inglorius Bastards (1978)


På den tiden man hängde på ganska trista VHS-forum där folk tävlade om vem som kunde hylla usla grekiska fullscreen-utgåvor på grund av nostaligvärdet, så satt jag och längtade tills att just denna film skulle leta sig ut på ett bättre format, eller i alla fall i en bättre utgåva. För några år sedan letade den sig ut på en japansk DVD, men va fan... jag har ingen lust att betala så feta pengar för en utgåva som ändå kommer i en billigare och bättre variant inom en snar framtid.

Och nu är den här.

Märkligt nog så är Sverige det första landet förutom Japan som släpper den här på DVD, och det är tack varje hjältarna på Studio S samt danskarna dom samarbetar med.

Inglorius Bastards börjar med färglada förtexter med siluetter av soldater som flyger åt alla håll och kanter medan det exploderar runt omkring dom. En tågsiluett åker över bilden och det är väl handlingen i korthet också. Ett gäng desertörer och kriminella soldater ska föras och ställas inför krigsrätt för sina brott. Där ibland den rasistiske snyggingen Peter Hooten, den fräcke och hårde Fred Williamson (eller ”Bongo” som Hooten kallar honom), megatuffe Bo Svenson, den tokiga italienaren Michael Pergolani samt megamesen Jackie Basehart. Deras lilla karavan blir bombad av tyskarna och vårt glada gäng lyckas fly! Efter att ha dödat lite mer tyskar så slår dom sig till ro i en lada och där träffar dom på den deserterande tysken Raimund Harmstorf (lämpligt nog kallad ”Adolf”) som visar sig beredd att hjälpa dom över gränsen till Schweiz.

Men ack så fel allt kan gå! Genom ett litet förhastat beslut så dödar våra hjältar ett gång tyskar – som visar sig vara förklädda amerikanare, på väg mot ett specialuppdrag där dom ska stoppa ett tåg och stjäla någon hemlig mekanik i en bomb. Bo Svenson tycker det är en bra idé att försöka lura den amerikanska armén och gänget påstår sig vara specialförbandet, en bluff som kanske inte räcker allt för länge, men det var värt ett försök i alla fall. Bara Fred Williamson i nazi-uniform bör väl säga en hel del om det.

I alla fall går deras uppdragsgivare, spelad av Per Ragnar-lookaliken Ian Bannen, med viss tveksamhet upp på tokerierna och man får även hjälp av franska motståndsrörelsen, som leds av coole Michel Constantin...

Detta är tveklöst det mest underhållande och opretentiösa men-on-a-mission-film som gjorts. Oförargelig i sitt tokvåld (som dock fick den efterblivna svenska censuren att förbjuda filmen två gånger... snacka om idioter) där bodycounten utan tvekan går upp i tresiffigt tal. Castellari har skapat ett perfekt matinéeäventyr med en ruggigt skönt rollsättning där karaktärerna är tydligt utmejslade och ingen är bortglömd, och ändå blir det aldrig trist. Jag kan inte svara på vad budgeten låg på, men den känns lite högre än en del andra italienska krigsfilmer från den här tiden. Stora, feta vidbilder, massor av explosioner, trillioner stuntmän och jävligt schysta miljöer. Givetvis är det lågbudget jämfört med 12 fördömda män, Kellys hjältar eller Örnästet, men det är så bra tempo och så effektivt berättat att den mycket väl står sig mot tidigare klassiker.

Men det är actionscenerna, som vanligt, som är höjdpunkten i Castellaris filmer. Det är mycket action kan tilläggas, till den grad att surpuppor som är uppvuxna med Saving Private Ryan skulle tycka det var för mycket av det goda. Men Castellari vet vad massan vill ha och tonvis med tyskar får sätta livet till i skottväxlingar, knivkastning, explosioner och en massa häftiga ”kasta stuntmän av tåg”-scener. Intressant nog så använder sig inte Castellari så mycket av slowmo, hans trademark, förutom mot slutet då han använder det i ett par väl valda dramatiska scener. Det är imponerande att se hur Rocco Lerros stuntgrupp arbetar, och stundtals ser det riktigt farligt ut. Folk faller och far, slår sig och undkommer med nöd och näppe hårda explosioner. Finns även en ett schyst motorcykelstunt och en scen med brinnande människor som Castellari har filmat ovanligt snyggt och tillbakadraget, till en grad att det faktiskt känns realistiskt.

Hur är bilden då? Den är i toppskick. Om man bortser från den allmänna ”sjuttiotalskrigsfilmskänslan”, så skulle den kunnat vara filmad igår. Skarp och klar bild, levande färger och givetvis anamorfisk. Ljudet fungerar utmärkt, även om vi inte snackar någon avancerad mega-mix här. Trevligt nog har Studio S inkluderat både det italienska och engelska ljudspåret, varav det senare är att föredrar eftersom de flesta skådisarna ändå snackar engelska och man får höra deras riktiga röster.

Som bonus kommer en ovanligt välbehållen anamorfisk trailer som avslöjar allt roligt i filmen, en trivia sektion som tyvärr påstår att Udo Kier har en cameo på slutet – vilket inte stämmer (det är Manfred Freyberger som spelar den rollen, och han påminner vagt om en äldre Udo), ett uselt IMDB-rykte som troligen spreds av Mike Martinez en gång i tiden. Annars en del kul info om filmen. Biografin om Castellari är välskriven, även om den påstår att hans postapokalyptiska filmer är från nittiotalet. Tyvärr så akompanjeras filmografin om Bo Svenson av en bild av Raimund Harmstorf, också slarv som inte bör upprepas av danskarna (som har gjort DVD'n).

Intervjun med Castellari är bra, snyggt fotad, men burkigt kameramic-ljud. Den är väldigt informativ om allt UTOM Inglorius Bastards, vilket är lite trist. Men i övrigt en bra och personlig inblick i Castellaris karriär. Första delen förekommer förresten på Njuta Films utgåva av New Barbarians.

Det stora guldkornet är annars den nästan en timme långa dokumentären om kompositören Francesco De Masi. Det är en mycket bra och ingående redogörelse över hela De Masis karriär, berättad av honom själv.

Ännu ett höjdarsläpp från Studio S, som också har ett snyggt instick som osar retro och en print som är betydligt bättre än vad man skulle kunna vänta sig av en såpass obskyr klassiker.

Iväg och köp nu!

Måste väl också tillägga att Studio S även ska ge ut en remastrad utgåva av Castellaris fantastiska mördarhajfilm, The Great White (aka Jättehajen, vindsurfarnas skräck) senare i år. Vågar man hoppas på en fin utgåva av Castellaris tidigare WW2-film, Eagles over London också?

Håll också utkik efter Umberto Lenzi-filmen Battle Force, stjärnspäckad italiensk krigsfilm som äntligen kommer ut i sin kompletta version!

måndag, augusti 27, 2007

Jag, en semikändis del 2


Så bisarrt. Hörde att jag uppenbarligen finns med i ett nytt lexikon om svenska trollkarlar.

"Boken ”Sveriges trollkarlar” är på 328 sidor, innehåller 1.165 kortare eller längre biografier över svenska trollkarlar, är illustrerad med närmare 500 foton och levereras tillsammans med ett inbetalningskort till Svensk Magisk Cirkels postgiro 253884-1 på 240:- plus porto 40:- alltså summa 280:- (Utom Sverige inom Norden är portot 80:- summa 320:-) Glöm inte att ange namn och adress! Skicka gärna in beställning till Christer@magiarkivet.se"

Alltså ett fett lexikon över 1165 stycken svenska trollkarlar genom tiderna. Där nånstans finns visst "Fredson". Ens förflutna dyker alltid upp och hugger mig i hälsenan. Har inte läst vad det står, men jag ska försöka ta reda på det.

Jag ska berätta en hemlighet…

Jag har sett Storsjöodjuret. Vi var egentligen två som såg odjuret, men den andra personen vill inte att jag ska tala om det. Nu skiter jag i honom eftersom han var en idiot, så avslöjar den väldigt ovanliga Fred-upplevelse. För förutom spöket i Thailand förra året, så brukar jag inte vara med om sånt här.

Det var den 12:e november 2006, 12.00. Snön hade inte lagt sig, men det var kallt och blåsig i Östersund. Jag promenerade längst med Brunflo-vägen, försökte glömma bort all skit som just då skedde i mitt. Mest med personen som promenerade med mig.

Jag kommer till en sektion där vi kan se rakt ut mot Storsjön och jag tittar ner. Gillar att se på vattnet, men inte att vara på vattnet. Så det var på säkert avstånd.

Ser något i vattnet… reagerar direkt på det, eftersom det bryter av mot normaliteten. Ren logiskt så ska det inte finnas där. Han ser det också, och vi stannar båda upp. 20-30 meter ut i vattnet ser vi hur någonting simmar. Det är mellan 10-12 meter långt, svart eller i alla fall väldigt mörkt. Det simmar mot vinden och mot det kraftiga vågorna. Finns inte en båt i närheten – och tro mig, jag vet hur vågor generade av en båt ser ut.

10-15 sekunder senare då dyker det och försvinner ner i det märka Storsjö-vattnet.

Sådär ja. Då var det sagt. Inte många som vet. Men där har ni det. Fred har sett ett monster.

Hur värdelösa är egentligen kvällspressens personal?

Dagens icke-nyheter från kvällspressen:

”Facebook har blivit Fakebook”- Någon anser att fejksidor på Facebook är en nyhet.

”Trampade på kanyl – kan ha fått hiv”- HIV-grejen är helt tagen ur luften. En typisk icke-nyhet om sånt som händer varje dag.

”NYA listor: De tjänar mest”- Som om det någonsin varit intressant.

”Bombhotat plan lyfte från Arlanda”
- Man försöker antyda att det lyfte trots bombhotet, men det genomsöktes och fick lyfta många timmar senare.

”Bedragare stal kungens identitet”- Återigen kvällspedofilernas favorti: Facebook. Vilken skandal. Rullar med ögonen.

”Hon bär sin döda pappa på armen”- Jepp, hon har en bild av sin far tatuterad på armen.

”Han är drömgrannen”
- Robert Gustafssons grannar berättar.

”Victoria skiljer sig”
- Silvstedt kanske ska skilja sig.

”Scarlett Johansson tänker resa till Irak”- Jaha…?

Detta var tagit från Aftonbladets och Expressens förstasidor på Internet. Och det finns folk som läser dyngan…och tror det handlar om journalistik. Detta är texter skrivna av värdelösa, meningslösa människor som har en talang som mest lämpar sig att sprida barnporr på nätet. Men det är väl den generella bilden av kvällspressmedarbetare. Hoppas jag.

Kufar


Vad är historien bakom den här killen? Han står där med Åhlénsentrén, med den lilla radion tätt intill sitt örat, spelandes intensivt sitt munspel och dansar en groteskt överdriven Jerry Williams-dans.

Munspelet lär han fått av en ravare under en av dessa stora rave-fester på plattan. Han stod där och dansade tillsammans med kidsen och av någon anledning fick han munspelet som gåva. Och på så sätt fick han sin egen lilla karriär.

Procentuellt tror jag det finns mer udda fåglar i en stad som Östersund, men eftersom Stockholm är en storstad så måste ryktet säga att här finns alla konstiga personligheter. Man kan lätt tro så. Igår såg jag Sergels Torgs fotbollsnisse på villovägar. Han stod där med sin lilla bergsprängare och med fotbollen i en väska en bra bit bort, nästan borta vid bussterminalen, helt inne i sin värld. Det var länge sedan jag såg friidrottaren också, han som härjade på plattan med längdhopp och tog emot den fiktiva publikens jubel efter varje fiktivt rekord.

I Sigtuna fanns det en skön lirare. Kommer inte ihåg hans namn, men han brukade sova i hängmattan i en kompis trädgård. Väldigt snäll, rödhårig (om jag inte minns fel), lepoard-cykelbyxor och skönt dansade genom den lilla överklasshålan varje dag. Såg ut som en övervintrad åttiotalshårdrockare, fast ungefär femtio år före sin tid.

Morsan frågade en gång om hon fick lyssna på hans freestyle (det var kassett på den här tiden) och det visade sig att det var gammeldans. Gulligt.