lördag, september 08, 2007

George A. Romero är vis som vanligt


"That way, if I see a nice sunset, I can shoot it without writing a memo. I am able to do what I want — and dig my own grave."
- George A. Romero angående att han inte vill jobba med stora filmstudios.

Länk

Vilket stöldgods!


En artist har stulit tusentals vinylskivor, kläder och ETT EX av Bert Karlssons bok, "Mitt Liv Som Bert". Bra att det verkligen kom fram i utredningen. Och i tidningsnotisen.

Tyvärr...


...Det kan ALDRIG bli trendigt eller hippt att vara bagare. Adam kommer aldrig att kunna öppna filialer i New York, London, Paris, Tokyo... även om han verkligen försöker låtsas att Bakery By Adam låter tok-trendigt.

Recension: Snuten i 87:e (1972)


Se här, en film med Burt Reynolds som jag lyckats missa under alla år. Jag kände inte ens till den, hade aldrig sett en svensk hyrkopia eller hade hört speciellt mycket om den. Vilket är synd, för det är en riktigt bra och charmig Ed McBain-filmatisering av den eviga TV-regissören Richard A. Colla.

Det är en normal arbetsvecka på det 87:e distriktet. En våldtäktsman går lös, någon tänder eld på lodisar och mitt upp i allt så börjar det komma telefonhot om att viktiga personer i staden kommer att mördas om inte 5000 dollar betalas till utpressaren. Man tror att det hela är ett tomt hot, men så mördas faktiskt personen i fråga… och nästa gång är det en ännu viktigare person, och denna gången är budet 50000 dollar.

Hela tiden figurerar en flintskallig man med hörapparat i bakgrunden, som vittnen säger att dom sett eller mött, men spåren verkar bara leda mot småtjuvar och allmänna förlorare. Separat så börjar man luska i alla olika fall, och Carella (Burt Reynolds) blir nästan uppeldad av lodis-mördaren, eviga charmören Kling (Tom Skerritt) försöker sätta på den nya kvinnliga tuffa detektiven McHenry (Raquel Welch) och mitt i alltihopa så blir samtliga poliser och hela distriktet mobbat av två väldigt dryga målare som åter igen ska förgylla interörerna med den äckliga ljusgröna färg som deras station alltid har varit fylld av.

Den här rullen är från 1972, och den har försvisso en TV-känslan – vilket troligen kommer från regissören – men å andra sidan behöver inte det betyda dåligt. I detta fallet, eftersom den är så karaktärsdriven och nästan allt hänger på manusförfattaren Ed McBains (under sin pseudonym, Evan Hunter) otroligt kvicka dialog, så blir det nästan en fördel. Även om filmen är snygg och elegant, så tar inte det visuella över skådespelarnas utmärkta prestation och givetvis, som nämnt ovan, det utmärkta manuset.

Jag har aldrig förstått varför Burt Reynolds har ansetts var en andra gradens skådespelare. Personligen tycker jag han har visat prov på ett brett skådespelarregister, även om givetvis hans inriktning nästan alltid har varit halvironiska hjältar med hår på bröstet och snabba repliker. Men vi vet alla hur bra han är i Deliverance, eller Sharkys Machine. Eller Stick. Eller kriminellt underskattade åttiotalsrullen Malone. För att inte tala om senare arbeten som Boogie Nights och Striptease. Cannonball Run 1 och 2, Nu blåser vi snuten-filmerna och Ingen blåser Hooper är givetvis även dom riktigt charmiga. Han är dessutom skönt otrevlig i Hunters’s Moon och klarar sig bra i TV-filmerna Hard Time. Men å andra sidan, jag har altlid varit ett stort fan av Burt… och det kanske förblindar mig från att se hans sämre sidor.

Det enda som stör en aning är faktiskt dom dryga målarna som mobbar stationen. Som karaktärer känns dom överflödiga, som om man inte litar på att alla andra välskrivna karaktärer ska vara nog för att underhålla publiken. Nu är dom inte med SÅ mycket, men tillräckligt att man ska reagerar.

Men herregud, nu glömmer jag filmens bästa snubbe: Yul Brynner. Denna minst sagt udda, hemlighetsfulla och karismatiska karaktärsskådis vars liv nästan var totalt okänt (i alla fall sanningen om livet) tills hans son släppte en biografi för nåt år sedan. Ryss, allt-i-allo, som gled in i skådespelaryrket efter att ha jobbet som cirkusartist och musiker, knarksmugglare åt Jean Cocteau och hamnade till sist i musikalen Kungen och jag, som sedan blev film och som sedan fick honom att bevara sitt trademark, den rakade skallen, för resten av sitt liv. Här spelar han givetvis den flintskallige mannen med hörapparat och har en sån utstrålning att det är svårt att sluta kolla på snubben. Röst, ögon, ansikte, kroppsrörelser… allt så så formidabelt att det är absurt. Jaja. Se filmen för fan! Köp Studio S fina utgåva och njut av lite bra sjuttiotalsfilm.

torsdag, september 06, 2007

Recension: The Living Dead Girl (1982)


Jean Rollin är ett GENI. Jag står för det tills den dagen jag står där på kanten till en dyster grav på den franska landsbygden, redo att vampyrifieras av en lesbisk skönhet i vit klänning. Eller nåt sånt. Ett geni är han i alla fall. Nu vill jag inte påstå att jag är någon expert på Rollin, men det jag har sett är absolut förtrollande. Just The Living Dead Girl var den första Rollin-filmen jag såg, på en Redemption Benelux-utgåva någon gång för länge sedan. Och vilken upplevelse.

Filmen börjar med den enda sekvensen som sticker ut från i övrigt en väldigt jämn film. Det är en ganska corny liten historia om några onda män som dumpar giftigt avfall i källaren under ett slott, råkar ut för en mindre jordbävning som i sin tur får tunnorna att läcka och som i sin tur väcker upp den levande döda flickan... som i sin tur tar livet av männen på blodiga sätt. Så även om det fortfarande är välgjort och ganska stämningsfullt så påminner det mer om en Andrea Bianchi-film än en Rollin-rulle (bra ord... "Rollin-Rulle"... rullar bra på tungan).

Genom flashbacks så visar det sig att den döda flickan (som egentligen är en ung blond kvinna givetvis) var förälskad i en annan flicka i barndomen, en brunett. Dom svor att aldrig skiljas åt och svor i blod. Vilket bokstavligen blir sanning nu. Samtidigt så härjar det ett lagom vulgärt amerikansk par i närheten, där kvinnan lyckas ta en bild på den levande döda flickan… och det blir mer blodigt kött på grillen…

Living Dead Girl är en sån där film som jag brukar slänga in på ”mina absoluta favoritfilmer”, oftast utan att tänka efter. Den är skön liksom. Men det är nu när jag ser om den i Njuta Films fina utgåva, anamorfisk widescreen, långt borta från VHS-skräpkvalité som jag verkligen inser hur vacker, berörande och cool den är. Hur Rollin lyckas balansera precis på kanten att göra en sån här film icke-spekulativ är något jag frågar mig. För det är massor av nakna kvinnor, blod, lesbiska undertoner (övertoner också för delen) och gjord på väldigt låg budget. Men ändå så höjer han sig så ofantligt över vanlig exploitation. Kanske beror det på en respekt för karaktärerna, en vilja att faktiskt, utan kommersiella motiv, vilja berätta en historia? Inte vet jag. Men den har allt en film bör ha: god konstnärlig kvalité (och ”konstärlig” för mig menas att den är gjord med hjärta) och tokmycket blod, våld och sex.

Kan det bli bättre?

The hamsterhjul keep on turning


Det känns som om luften gått ur mig sedan förra veckan. Allt från dödsfallet till att det varit löjligt mycket på jobbet. Med en graviditet och en semester så är styrkan halverad, och det känns. Igår gick jag och la mig några minuter efter nio på kvällen och jag känner mig fortfarande trött och sliten.

Tror jag känner... eller tror och tror. Jag känner mig verkligen till hundra procent uppgiven på människor, samhälle och världen i övrigt. Dumheten som slår mot en dagarna i ända, fördomar och tröghet. Fientlighet mot det som är främmande. Feghet i åsikter. Jag hamnar alltid i konflikter. Vet inte om jag är konfliktsökande, men det känns som om att jag bara måste säga emot om någon säger något dumt. Jag blir inte arg tillbaka, inte från början, utan försöker resonera. Fattar dom inte efter lite enkelt resonemang, då är det dags att bli irriterad. Förskjuta dom. Skita i idioterna. Frysa ut.

Kanske har jag någon form av psyk-ådra ändå. Fattar någon inte, har dom åsikter som inte är bra... ja, istället för att försöka dra det så långt att dom ändrar åsikt så fryser jag ut dom utan några större problem. Ignorerar deras email, deras msn-meddelanden. Varför ens engagera sig i idioter? Det är väl så jag resonerar. Dom är redan dömda till dumhet.

Det är väl så att jag blivit allt mer cyniskt. Jag har varit väldigt snäll, väldigt tillmötesgående, och detta är något som folk har uttnyttjat genom åren. Så det där har väl förbytts i mer kyla antar jag. Orkar inte ta skit. Orkar inte vara snäll och go hela tiden. Börjar någon käfta med mig så käftar jag tillbaka. Varför inte? Troligen förtjänar personen den irritationen ändå.

Har jag hamnat i ett hamsterhjul? Utan tvekan, och det är min värsta mardröm. Tragiskt, eller hur? Måste försöka ta mig ur hamsterhjulet. I mitt fall handlar inte hamsterhjulet om trygghet, eftersom som jag sätter osäkerhet framför trygghet. Det handlar mer om att jag inte kan så mycket mer, så vad ska jag ta mig till? Det finns inget annat val än att kasta sig in i hjulet bredvid dom andra hamstrarna och se livet rulla förbi i maklig takt. Eller maklig och maklig. Det går för snabbt i hamsterhjulet. Hinner inte göra allt jag vill göra, och snart sitter jag där och ser tillbaka på ett liv där jag inte fått ett skit gjort.

Deprimerade inlägg va? Eller för er skadeglada kanske det ger lite underhållning, och det är ni säkert värda.

tisdag, september 04, 2007

Recension: Firepower (1979)


Så här många år efteråt så känns, intressant nog, fortfarande Michael Winner som en av englands mest radikal-kommersiella regissörer någonsin. Han har förvisso inte gjort något av intresse sedan Dirty Weekend på nittiotalet, en hårdslående svart komedi som faktiskt fick mig en aning chockerad på grund av sin charmiga cynism och grova våld. När kommer den på en bra dvdutgåva?

Men sjuttiotalet var nog Winners största och fetaste årtionde, främst genom succén med Death Wish och flera andra hårda och brutala action- och äventyrsfilmer. Mot slutet av sjuttiotalet så slängde han dock ihop detta rafflande matinéeäventyr med en veteran-rollsättning utan dess like och en del fenomenal action och cyniskt, utdraget våld.

James Coburn är en legoknekt som har dragit sig tillbaka och pysslar med blommor istället för att leta rätt på brottslingar. De amerikanska myndigheterna vill ha tag på den legedariska Stegner, miljardär, megaskurk och skattefifflare till tusen. Så genom att erbjuda maffiabossen Eli Wallach immunitet så ser han till att dom får kontakt med Coburn, som faktiskt... utan att direkt tveka ställer upp för en skamlös summa med pengar. Inget velande här, vilket var skönt att se för en gångs skull.

På sin jakt så tar han proffsbrottslingen OJ Simpson och beger sig ner till soliga öar för att leta reda på Stegner. Men det är mer komplicerat än vad vi alla kan tro från början, och en skön katt- och råttalek med några bisarra vändingar och klassisk Winner-action sätter gång.

Detta är nog en av de mest lättsmälta Winner-filmerna jag sett från sjuttiotalet och antagligen en av hans mer kommersiella. Handlingen är mer udda än man kan tro först med konstiga idéer, mystisk humor och kända karaktärsskådespelare i varenda biroll. James Coburn ser redan här ut att var runt 120 år gammal, men hans lilla relation med Sophia Loren fungerar bättre än väntat. OJ Simpsons har alltid varit en kompetent skådespelare och sköter sig hyfsat. Annars är det de andra rollerna som glänser. Anthony Franciosa (för genrevänner känd som huvudrollen i Argentos Tenebrae) är alltid lika bra, Vincent Gardenia (en gammal Winner-stammis) gör sin frodiga gubbe utmärkt och Eli Wallach är glad och inspirerad som maffiagubben. I två mindre roller ser vi Jake LaMotta (dvs "tjuren från Bronx") och Billy Barty, dvärgen som vi bland annat sett som bibelförsäljaren i Foul Play och som yngling i Trollkarlen från OZ.

Men actionscenerna är som vanligt Winner trademark, och även här hanterar han dom till perfektion. Det jag gillar med Winner är hans känsla för detaljer. Till exempel så exploderar en helikopter och han lägger till att helikopterdelarna regnar ner på några andra skurkar, som dessutom är hästburna. Vem annars tänker på det? Det är väl Winners lilla känsla för sadism misstänker jag. En snabb och bra biljakt på djungelvägar bjuds vi också på, en del slagsmål och jakter och sadistiskt utdraget eldstunt. Winner använder sig, liksom kollegorna Frankenheimer och Friedkin, nästan alltid av handkamera, inzoomningar och ganska vilda idéer när det handlar om att hantera action. Det är väldigt lite slowmo och det är nästan alltid väldigt rått och obarmhärtigt, även i en lättsammare film som den här.

Vilka är det som ger ut en sån här tuff och svåråtkomlig film i Sverige då? Studio S givetvis! Det finns absolut inget att klaga på när det gäller bild och ljud. Det är kristallklart och filmen ser som ny ut. Tyvärr är den inte anamorfisk, men det är sånt man får ta ibland. Den innehåller också en mycket välskriven och informativ biografi om Michael Winner, som är rekommenderad läsning.

Det vore roligt med mer Winner på svensk dvd, till exempel The Sentinel, Lawman, Stone Killer, The Big Sleep och ovan nämnda Dirty Weekend. Så jag håller tummarna här i min lilla kammare.

Vi är cykelhjälmsbärande zombies


Vi lever i ett vansinnigt överbeskyddande samhället. Ett samhälle där vi klämmer på vuxna människor cykelhjälmar, har varningsskyltar överallt, vill hindra barn från att uppleva samhället och världen. Hur ska barnen fatta något om dom inte vet vad som händer där ute? Tro mig, snorisarna kan mycket väl ta en titt på hemskhetera ute i världen, bara dom har en trygg hand att hålla i. Annars förvandlas dom till inskränkta kristdemokrater/sverigedemokrater som inte ser längre än sin egen nästipp.

Kom att tänka på det här idag när jag såg en artikel i en gratistidning om hur ett betongkonstverk (som spelade musik dessutom) hade försvunnit från sin plats igen. Det var "olaglig" konst och dessutom, enligt Stockholms gatukontor, farligt, eftersom folk ibland cyklade över torget och även synskadade kunde missa denna farliga tingest. Som bot på detta hade dom ställt röda koner runt omkring, för att se till att den trygga svenska allmänheten in skadar sig på denna bit betong.

När man åker tunnelbana/pendel/fjärrtåg så är vagnarna fyllda av varningar. Nedlåtande huvudklappningar som indirekt förklara att vi inte ska luta oss mot dörren och ramla ut, eller stoppa in fingrarna här och där, eller låta bli att göra det och det. När jag pantar flaskor så står det en prydlig skylt att man inte får slänga in brinnande föremål i pantmaskinen. Nähä! Som om någon vandal där ute blir avskräckt av en sån skylt.

Det hela är absurt. Och det blir bara värre. Kvällspressen sätter skräck i folk med korkad onödig forskning som hävdar att vi får cancer av allt från svarta köksredskap till popcorn, att alla bilar vi åker i kan förvandlas till dödsmaskiner och att varenda leksak kan kväva i stort sett vilken person som helst som överhuvudtaget tittar på den.

Sedan har vi allt kulturellt förfall som skrämmer alla naiva människor där ute. Är det inte våld och blod på TV och i dataspel så är det ondskefulla underhållningsprogram på teven till musik där man inte bara likgiltiga sjunger texter om jesus. Dagens kids är så jävla mycket smartare än till och med min generation var, sjuttiotalisterna. Och dom är långt över ännu äldre generationer. Åttiotalisterna och kanske främst nittiotalisterna är generationen som kommer att förändra världen med sin kunskap om kommunikation, öppenhet och intelligens.

Vi andra är bara där som en kötthög. Som eftersläntrande zombies. Bara att acceptera.