lördag, september 15, 2007

"Bdokningsservice 2"

I mitt gamla inlägg angående det otäcka företaget (eller snarare företaget med den otäcke ägaren) så kom det en kommentar om en person som hade varit med om liknande saker på samma förtag och som också skrivit om detta i sin blogg. Där har även andra kommenterat och varit med om samma sak. Så det är lite rekommenderad läsning.

Recension: The Hand (1981)


Jag undrar om inte The Hand visades någon gång på Kanal 5, när kanalen inte hette så och Ronny Svensson visade oerhört skumma rullar sent på nätterna. En viktig del av min filmiska uppfostran kan tilläggas. Det var där jag såg en Argento-film från början (Four flies on grey velvet) och det var där jag insåg hur dragen jag var till lågbudgetfilmer, b-action, skräck, indie, sjuttiotalsthrillers… och så vidare.

The Hand är en sån där film som ständigt får epitetet ”kalkon” eller ”flopp”. Att den blev en flopp stämmer säkert, men det är fullt möjligt att den gick hyfsat bra på bio och video, då den är långt ifrån en kalkon.

Michael Caine spelar Jonathan Lansdale, hyfsat framgångsrik serietecknare med skapelsen ”Mandro” bakom sig. Han bor i ett fint hus med sin fina fru och sin fina dotter, men givetvis är inte allt så jättebra. Lansdale börjar bli mer och mer stingslig, irriterad, sur gubbe helt enkelt, och det finns tendenser från frugan att vilka separera. Bli särbo ett tag. Detta uppskattar givetvis inte Lansdale och blir mer kall och otrevlig.

Då sker det som vi alla väntar på. I en bilolycka får Lansdale handen avkapat (med ett obehagligt ljud pålagt kan tilläggas) så att blodet sprutar och han inser att allt mer eller mindre är över. En tecknare som förlorar sin tecknar-hand. Hans förlag vill att en annan person ska teckna serien, men Lansdale motsätter sig det hela.

Samtidigt så börjar han drömma om sin avhuggna hand, och någon… kanske handen, börjar ta livet av folk runt omkring honom. Sådana som gjort honom illa…

Detta är helt klart ett barn av sin tid. Slashers och skräck var högsta mode, om än inte speciellt kulturellt godkänt, och på något sätt fick den unge Oliver Stone skriva och regissera en mördarhandfilm med Michael Caine. Det är en snygg och lite gammaldags film som ändå lyckas flörta med blod och elände. Känns som en William Castle-film förklädd till något mer erkänt. Även om det händer (haha, ”händer”) mindre än man kan tro så är det ett bra driv i berättelsen och man lider verkligen med den bitterhet och ilska som Caine sjunker djupare och djupare ner i. Caine har en tendens att ibland gapa lite för mycket, vilket han gör här också, men å andra sidan så känns scenerna därmellan väldigt äkta och Caine gör en av de mest övertygande fylle-promenader jag sett.

Stone regisserar ganska tillbakadraget, men ibland så förstår man vem som är regissören. Svart-vita sekvenser och vita flashar smyger sig in mycket effektivt, om än övertydligt när det är dags för Lansdale att bli galen eller få kontakt med den fiktiva eller icke-fiktiva handen. Stone använder sig väldigt bra av flashbacks också, inte för långa eller trista, utan små korta och snyggt tajmade inslag.

Carlo Rambaldi har gjort titelkaraktären, en ilsken sliten hand som gör allt för sin herre. Även om han inte ber om det. Överlag fungerar det bra, även om den är lite väl plastig stundtals. Men jag köper det ändå. En mördarhand är trots alltid en mördarhand.

Värt att nämna är flera av birollerna, vilka alla är bra castade (som vanligt i Stones filmer). Här ser vi den alltid sevärde Bruce McGill som Lansdales sleaziga kollega, Charles Fleischer som tecknare som ska ta över Mandro och den lysande Viveca Lindfors som en psykiatriker som dyker upp mot slutet.

Fick tag i den nya tyska DVD’n och bilden är toppen, men tyvärr innehåller den inget form av extramaterial. Vi vet alla hur Oliver Stone skyr denna filmen som pesten, men jag tycker han ska stå för den. Det är en charmig liten skräckfilm som fungerar bra än idag. Hade varit väldigt intressant att höra ett kommentarspår (som Stone är en mästare på) ändå!

Den lär väl dyka upp på fler officiella DVD’s snart, så passa på att se om denna underskattade lilla rulle när ni då får chansen.

fredag, september 14, 2007

Som övermogna meloner en varm sommardag...


Häromkvällen så såg jag om John Irvins bortglömda lilla vietnam-film Hamburger Hill, fylld av kommande karaktärskådisar i sina första darrande roller. Sevärd och ovanligt mänsklig när det gäller de amerikanska soldater, men vietameserna är som vanligt mest bara zombies som figurerar för att bli kött. Och på tal om kött. När man minst anar det så dyker det upp en nästan Braindead-artad huvudexplosion. Antagligen ganska trimmad av MPAA eller på order av bolaget själva, men den finns där och sticker ut helt vansinnigt. Som om den är kvarglömd från någon annan eftersläntrande åttiotalsskräckis.

Men i alla fall. Vi vet alla att huvudexplosioner är kul. Det piffar upp trista filmer, utökar en splatterfilms charm och är en välbehövlig paus i en seriös krigsfilm. Funderade på vilka de bästa - eller i alla fall mina favoriter - huvudexplosionerna är. Det är ett svårt val, ibland handlar det om realismen man vill åt, och ibland är det bara en underhållande splattereffekt. Men i alla fall. Här några favoriter:

Scanners - Givetvis, klassikern, och troligtvis den ultimata huvudexplosionen. Väldigt realistisk, så realistiskt att jag tror Norges censur (givetvis) trodde det var ett riktigt dödsfall om filmats och använts i ett kommersiellt syfte. Haha, liksom. Snuff-movie á la Cronenberg.

Indiana Jones: Jakten på den försvunna skatten - Ni kanske inte kommer ihåg detta, men här bjuds det på en fullfjädrad huvudexplosion. Nej, tänker inte på huvudsmältning (det kanske jag kan ta upp någon annan gång), utan det faktum att en av nazisnubbarnas medarbetare, en arab, får huvudet söndersprängt i den spektakulära finalen. MPAA gick i taket och Spielberg och Lucas fick lov att dölja lite av explosionen av pålagda eldeffekter. Men den är go ändå.

Maniac - Tom Savini, det gamla surkartet, har stått för sin beskärda del av explosioner och denna gången är det han själv som råkar ut för eländet. Han får huvudet bortskjutet av Joe Spinell, sittandes i en bil, rakt igenom vindrutan. Väldigt obehaglig, skitig och realistisk. När man filmade effekten i New Yorks hamn så satte man bilen på ett släp, Savini sköt själv sönder huvudet med ett riktigt vaken och sedan drog dom iväg ekipaget innan snuten han dit. Gerilla!

The Prowler - Farley Granger var en gång en stolt hunk i klassiska femtiotalsfilmer. Och här får han huvudet bortsprängt som en fet melon i en slasher från 1981. Det är så en karriär ska fungera. Granger var visst inte alls förtjust i scenen eller att överhuvudtaget gjuta av huvudet, men ställde givetvis upp. Även här stod Savini bakom spakarna och även här använder han en riktig hagelbrakare när huvudet ska åt himlen fara. Riktigt bra. Bra slasher också. Om än lite långsam.

Wild At Heart - höll på att glömma detta totalt oväntade himlafärd då... jag tror det är Williem Dafoe som av misstag skjuter huvudet av sig. I vissa versioner var Lynch tvungen att lägga en effekt-damm-dimma över bilden för att det inte skulle bli för grafiskt, men man ska givetvis se den i full färg - blodrött! Det är så plötsligt att man bara börjar skratta. Ett fantastiskt utslag av blodig svart humor.

Licence to kill - Bond-rullen som alla hatar, men som faktiskt är riktigt bra. Tillhörde den icke-politiskt korrekta eran och är ovanligt våldsam och svart för att vara Bond. Här blir i alla fall Anthony Zerbe, denne fantastiska karaktärsskådis, inlåst i en tryckluftskammare och genom rutan kan man se hur hans huvud sväller upp till en ballon och sedan exploderar grafiskt. Helt vansinnigt för att vara en Bond-film och en tok-chock för alla fans. Men skoj på sitt lilla sätt. En stund före så slår faktiskt Bond ner en vakt som spelas av Lars Lundgren, som jag skrivit om tidigare i bloggen. Så nu vet ni det.

Dawn of the dead - Höll på att glömma Romeros zombieklassiker! I början av filmen så förekommer nog den första huvudexplosion jag någonsin såg. Det är en sekvens då soldaterna anfaller ett hus där svarta och fattiga har barrikerat sig och en av människorna, som troligen inte ens är en zombie, får huvudet bortblåst. Gaylen Ross, som spelar den kvinnliga huvudrollen, fick agera huvudgjutarobjekt för övrigt! Se den fina bilden :)

Det var sju exempel på huvudexplosioner. Har ni några förslag? Tänkte försöka gå igenom halshuggningar någon dag också :)

torsdag, september 13, 2007

Recension: The Senator (1983)


Så har jag troligen sett min första iranska thriller.

Jag har helt medvetet undvikit iranska filmer eftersom den alltid verkar innehålla iranska kvinnor som går över en öken, medan hettan vibrerar i luften omkring och deras kläder fladdar i den minimala vinden. Klipp till en fårad man som grälar med sin bror om rätten till djuren på gården. Och så vidare.

Så den första iranska filmen jag såg… och köpte, hade stenhårda snubbar med stora mustascher och pistoler på framsidan. En bra början helt enkelt. Den engelska titeln, och det är allt jag vet, är The Senator och handlar om två karaktärer, väldigt olika, vars öden möts i en schyst heroin-konspirations-affär. Dels har vi den glade, naive och snälle taxichaffisen som helst vill gifta sig med sin kusin och se till att mamma får träffa en doktor på grund av sin bensmärta. Sedan har vi den sjukt laglydige polisen Haghgoo som aldrig har brytit mot lagen. Chauffören visar sin fina körförmåga i en biljakt och blir anställd av Khomeri, en riktigt slemmig politiker (antyds det i början) som också är heroinhandlare. Givetvis vet inte vår hjälte att det är heroinsmuggling det handlar om, och blir fast – av Haghgoo – i ett tillslag. Men efter ett tag så inser Haghgoo att hans nye vän är oskyldig, släpper honom fri och får själv sparken för detta tilltag.

Där hade en vanlig svensk film slutat. Men eftersom detta är en hård iransk film så sluter dessa två stiliga hjältar upp tillsammans för att slå hårt mot hårt när det gäller Khomeri och hans heroin-liga. Med jakter, lite skottlossning, slagsmål och lite trevliga story-twists som resultat.

Trots den låga budgeten och enkla handlingen så var detta en riktigt effektivt berättad historia. Spännande och välspelad, med en intressant blandning av iransk kultur och kommersiell thriller-underhållning.

Det som är riktigt intressant är det dystra och svarta slutet som absolut inte är till någon fördel för iranska myndigheter. Det är obarmhärtigt och våldsamt och det förvånar mig att en så pass systemkritisk film letat sig ut ur den iranska myllan.

Lyckas jag identifiera några skådisar eller hittar någon bild/affisch från filmen så lägger jag upp dom här. Denna hemsida fanns angiven på fodralet.

Edit 080802: Vaultkeeper har listat ut vem regissören är, vilket är en Mehdi Sabagh-Zadeh. Filmen ska ha släppts in 1983 och var en stor succé enligt en sida.

Montaget i The Parallax View


Såg Parallax View för första gången för någon vecka sedan. En skön, intelligent thriller med Warren Beatty som journalist som undersöker dödsfall kopplade till ett politisk lönnmord tre år tidigare.

Jävla bra film, men det som verkligen sticker ut är det montage som Beatty får se under sitt besök på det mystiska bolag som verkar ha koppling till morden. Han ska testas och man sätter honom i ett stort mörkt rum där han blir bombarderad med denna fantastiska sekvens. Hjärntvätt även för oss som ser filmen.

En analys av sekvensen finns på DVD Savant. Läs gärna och se till att se hela filmen också. Men för er som vill se montaget, gå till YouTube och njut av en märklig och cool idé.

onsdag, september 12, 2007

...is quite simply one of the most daring, hypnotic and absolutely vital horror films of the past decade.


Jag får välmående mysrysningar när jag ser hur väl bemött George A. Romeros nya zombiefilm Diary Of The Dead blir. Till och med vanligtvis stenhårda och aldrig ursäktande Fangoria ger den nästan högsta betyg. Nu kan jag verkligen knappt vänta!

tisdag, september 11, 2007

Årets DVD-månad?


Det är en absurd DVD-månad. Flera av mina mest efterlängtade filmer kommer på DVD, majoriteten för första gången.

Först ut har vi Scarecrows, William Wesleys fantastiska skräckfilm om ett gäng ex-militärer som genomför en kupp och råkar hamna rakt ner i ett fält... med mycket våldsamma fågelskrämmor. Otroligt atmosfärfull, blodig och snygg.

From Beyond, i en "unrated directors cut". Stuart Gordons efterlängtade Lovecraft-filmatisering, nu med allt som tidigare varit bortklippt och givetvis restaurerad och med extramaterial. Hurra!

Commando, directors cut. Arnold-klassiker ÄNTLIGEN ute i en vettig utgåva! Mark L. Lester har försökt lappa ihop det som MPAA fick bolaget att ta bort, plus kommentarer och featurettes. Fantastiskt. Kan knappt bärga mig.

Cruising. Detta är stort. William Friedkins mörka deprimerande seriemördar-klassiker med Al Pacino som undercover-snut i homosexuella S&M-kretsar. Löjligt kontroversiell när den kom, Warner fick stora skälvan och denna utgåva sägs innehålla lite mer än vad som visades på bio och senare på video. Mums!

Överkryssade baguetter?


Läser detta i någon av våra folkkära skvallertidningar och häpnar över hur snåla Viking Line kan vara:

Vid ingången till Viking Lines terminal finns skyltar som upplyser om säkerheten ombord på fartygen.
- Skyltarna hade överkryssade baguetter, inte överkryssade knivar eller vapen, säger Kaj Wahlberg.
Enligt Helena Kneck, informationsansvarig på Viking Line Skandinavien, är förbudet främst en säkerhetsfråga.
- Det har hänt att resenärer har försökt värma mat inne i hytten vilket är strängt förbjudet, säger hon.
- Dessutom kan vi inte ta ansvar för resenärernas hälsa om de äter mat som vi inte vet har förvarats och tillagats på rätt sätt, säger hon.


Detta handlar givetvis inte om säkerhetstänkande eller någon tanke på resenärernas hälsa. Det handlar om att Viking Line vill att man ska köpa deras grisdyra mat och dricka deras grisdyra drycker. Att en del av deras kunder bara vill åka över till Finland och shoppa utan att äta deras groteska buffé har nog inte slagit kapitalistsvinen på Viking Line.

Har ni förresten ätit buffén på en dylik båt? Jag har gjort det och då var det första och enda gången jag skämdes för att vara "rik" västerlänning. Mat och dryck i överflöd, människor som åt bara för ätandes skull. Riktigt äckligt.

måndag, september 10, 2007

Släpkärra


Min polske vän, byggarbetare och fantast av elektronisk musik kan några få svenska ord och uttryck. Här är dom:

"Släpkärra"
"Knulla" (jag är den skyldige till den visdomen)
"Hej"
"Jävla Polack"

Alltså, fyra uttryck som man klarar sig med i Sverige. Det behövs egentligen inget mer.

Vilket får mig att tänka på svenskt ordet "släpkärra" är. Finns det något svenskare? En del ord kan väl många icke-svenskar gissa sig till vad det betyder, men "släpkärra"? Vad heter släpkärra på tyska? "Slepenkerre"? Knappast. Antagligen något som inte ens går att besläkta med vårt fina svenska ord.

Så härmed kröner jag SLÄPKÄRRA till det svenska språkets officiella ord. Några protester? Knappast. Dom raderar jag bara.

Bland thailändare och norrlänningar


Jag befinner mig i Märstas egen Mos Eisley Cantina. Tre thailändare, en norrlänning och en till oidentifierad person finns i lägenheten, äter exotisk mat och talar på Star Wars-språk. Prok Wook Plok Krupatong Dok Lok!

Peter Haber


Jag höll på att gå ner en handikappad man idag. Vilket var pinsamt. Inte för att han var handikappad, utan för att anledningen var att jag såg en man som såg ut som Peter Haber och därför inte såg vart jag gick någonstans. För vem i hela friden tycker Peter Haber är intressant? Mycket pinsamt.

söndag, september 09, 2007

Kryp inte in...


...du kan bli ihjälklämd.

Klart och tydligt budskap från det svenska överbeskyddarsamhället. Fast det är nog inte vidare aktuellt idag. Denna klisterlapp hittade jag på en container idag och troligen är den en rest efter den container-hysteri som skedde 1997 efter olyckan i Norberg (som råkar vara dit min mor och hennes man flyttat).

Två barn blev ihjälklämda då dom lekte i en returpappercontainer och det skapade stora rubriker och en hysteri som nästan hävdade att containers var det farligaste som någonsin uppfunnits. Vad jag vet hade det aldrig skett en olycka innan dess och efter så har det nog inte heller skett något.

2005, så upptäckte samma chaufför som var inblandad i 1997-olyckan, att det låg en berusad man i containern han skulle tömma. Och den mannen hade troligen inte varit vid liv idag om inte chauffören tvångsmässigt hade tagit sig in en titt först.

Men i alla fall. Vi vet alla att klistermärken inte hjälper. Det är samma meningslösa dravel som "din mamma jobbar inte här"-skyltar på jobbet och gnäll-lappar i tvättstugan om att man måste tömma filtret i torktumlaren.

PS: Lämpligtvis tog jag en serie bilder på kyrkogården i Norberg, och dom kan beskådas här.

Filmmagi

"Picture this: the camera shows a gunman from the waist down pulling his gun and shooting a running child. The camera pans up to the gunman's face and... it's Henry Fonda."
- Sergio Leone som övertygar Henry Fonda varför han ska spela skurken i Once upon a time in the west.

Det kan inte vara lätt att vara en mästare


Jag tror vi är en väldigt liten skara som faktiskt förstår Dario Argentos arbete. Jag läser lite nya recensioner av hans senaste, Mother of tears, och finner att jag ser samma kritik om och om igen: att Argento helt enkelt är så långt ifrån en konventionell filmskapare som man kan komma. Det är inget som helst nytt att han berättarteknik, karaktärer, dialoger och kanske främst historier oftast brakar rakt in på osannolikhetstoppen. När dessa självutnämnda experter, som redan bestämt sig i förväg för att hata Argentos moderna filmer, framför sin kritik så kritiserar dom även indirekt "klassikerna". Argentos mästerverk, enligt dom själva. För Tenebrae, Deep Red, Suspiria, Inferno, Opera osv osv är minst lika absurda i sin framställning som Trauma, Card Player, Nonhosonno, Phantom of the opera, Do you like Hitchock?.

Det är samma idéer som förekommer och Argento försöker hela tiden utveckla SIN stil. Klokt nog så lyssnar han inte allt för mycket på kritikerna, utan fortsätter med sina absurditeter i all evighet. Jag menar, när Scorsese hela tiden återkommer till samma teman, skådespelaren, idéer så får han väldigt lite kritik för det. Samma sak med Hitchcock (en av mina favoriter) som körde samma story under hela in karriär. För att inte tala om Bergman eller Woody Allen.

Problemet är väl att Argento sysslar med "ful" film. Han sysslar med genrefilm. Och det är något som aldrig har setts med samma respekt som "vanlig" film. Dessutom gillar Argento det han gör. Han utvecklar sig inom det han vill utveckla sig inom, men lämnar helst inte en genre som han älskar. George Romero, Wes Craven, John Carpenter är tre andra som råkat ut för exakt samma syndrom. Gör dom något helt annat så får dom kritik för det och "fansen" vill arga. Gör dom samma sak igen, så blir "fansen" arga och kräver att deras favorit ska utveckla sig och förändra sig.

Det är skönt med dessa gubbar som fortsätter med det dom gör. Craven och Carpenter med lite högre budgeterad exploitation, Romero med sina samhällskritiska zombiefilmer och Argento med sina totalt perverterade, surrealistiska och sadistiska skildringar av den mänskliga naturen.

Mother of tears
Recension 1
Recension 2

Folkpartisvinen

Nu vill Folkpartiet fälla krokben för oss arbetare igen, givetvis till förmån för utnyttjande arbetsgivare.

Jag kan förstå hur högerregeringen ser ner på alla lättlurade dårar som röstade på dom - för dom var inget annat än en del i pusslet för att få lite tillfällig makt - men detta är lite väl fräckt. Hittills har regeringen sparkat undan benen på svaga och fattiga. Och det fortsätter.