lördag, september 22, 2007

Alice och jag


Jag älskar dokumentärer, och har börjat köpa på mig fler och fler. Tack vare DVD så finns dom billigt och lätt tillgänglig överallt. På senare tiden har jag köpt tre stycken: Kamrater, motståndaren är välorganiserad/30 år har gått, kamrat (släppt av Noble under rubriken "Gruvboxen"), Alice och jag samt Hugo och Rosa.

Har sett Alice och jag nu, och det är nog en av de mer rörande dokumentärer jag sett på ett bra tag. Ett mycket bra porträtt av inte bara Alice Timander, utan även regissören själv och de kvinnor som förekommer runt Alice. Det handlar om moderskap, ensamhet, karriär, kärlek och förmågan att inte kunna känna kärlek.

Faktiskt hur bra som helst. Sällan jag blir berörd av en film, men nu var det alltså dags. Köp eller hyr på en gång.

Polens stolthet: Disco Polo!


När man som jag är ganska mångkulturell av sig, så stöter man även på riktigt otäcka avarter av icke-svensk musikalisk kultur. Jag såg till exempel denne man på pendeltåget. Han verkade lycklig, pussade på sin fru och kände sig harmonisk. Förutom att han var över fyrtio år och hade ”synthtofs”. Va fan? Sånt har ju bara åttaåriga pojkar. I alla fall hade mina klasskamrater det när jag var i den åldern. Själv vägrade jag. Såg så grymt fult ut.

Så jag visade denna bild för polacken som utbrast, med en blandning av förtjusning och skräck ”Ah, Disco Polo!”.

???!

Jepp, Disco Polo verkar vara Polens svar på dansband, fast ännu värre. Som en blandning mellan disco, folkmusik, dansband och musikalisk prostitution. Personer som uppträder med Disco Polo-musik har gärna en synthtofs. Jag frågade polacken om han kunde ge mig lite kodord för vad Disco Polo är och det blev absurt likt våra svenska dansband:

Dricka hejdlöst med alkohol (vilket iofs man börjar göra redan som femåring i Polen)

Texter om medelålders kärlek (även om det givetvis finns undantag, se Arvingarna och att sjunga om hur man ska ha det i medelåldern)

Massproducerad dynga för en icke-kritisk massa (vilket iofs stämmer på mycket)

Dessutom är det ett populärt inslag vid bröllop. Som om det inte vore hemskt nog.

Finns massor på YouTube, men här har ni lite blandat. Uppenbarligen ett TV-reportage som börjar med några sköna amatörbilder från en polsk fest där ett liveband skämmer ut sig med ett riktigt taskigt framförande och falsettsång.

Jag kommer också att tänka på Dahlgrens favorit, den fantastiska Belinda Bedekovic, som desperat försöker se sexig ut spelandes på ett en bärbar keyboard.

Skäggprojektet 2


Ja, ni ser ju. Så här såg det ut tidigare i veckan. Det ser faktiskt, även om ni inte tror mig, bättre ut nu. I alla fall lite. Men det ser mer ut som det hårlösa bröstet på en pojkscout. Fast med rävskabb.

Jag ska i alla fall inte återfödas som en and


På lunchen brukar jag äta en smörgås (lugn mamma, jag äter ordentligt övriga dygnet) och gå och sätta mig på en bänk ovanför Stadshagens tunnelbanestation. Det är lugnt och stilla och inte många brukar promenera där. När det kommer någon så blir jag mest bara stressad. Som om de inkräktar på mitt territorium.

Har jag sedan tid så vandrar jag ner till något som jag tror kallas för Karlbergskanalen, där halvrika moderater puttrar omkring i sina hobbybåtar och försöker se avslappnade ut, trots att dom vet att samhället håller på att gå åt helvete på grund av deras politik. Men nåja, det hade inte med änderna att göra.

Där brukar jag sätta mig nere på en brygga, titta på utsikten och få lite stillhet. Tills änderna kommer. Dessa totalt förvirrade tokfåglar som av någon anledning faktiskt tror att jag kommer att mata dom. Jag är mest fascinerad över deras rörelseschema.

När jag var lite hade jag en skämtboll av någon form av hård skumgummi. Det var en tyngt i ena sidan på den, så att när man sparkade iväg den eller bara lät den rulla, så började fara åt alla riktningar, som om den var lätt schizo och ville vara på flera ställen samtidigt. Precis så är änderna. Det finns ingen rim eller reson i deras rörelsemönster. Dom far omkring som den där skämtbollen, framtillbakabakåtframåtåtsidanåtandrasidantillabakaigen och sedan allt igen fast omvänt.

Vad är det med dom egentligen? Återföds jag som ett djur så ska jag inte bli en and. Jag ska ska bli en lemur, och sitta där fången på skansen och rulla in mig i min svans. Sedan, när jag blivit riktigt gammal och känner att jag vill avlivas och vandra vidare in i lemurhimlen, så tänker jag attackera en gammal tant och strypa henne med svansen.

Eller nåt sånt.

Dialektkampen - fulaste loggan någonsin?


Detta måste vara den fulaste, äckligaste, mest illa genomtänka logotypen någonsin i Sveriges historia - man undrar vad Aftonbladet tänkte? På något sätt påminner den om Moesgaards fula "sol med tummen upp"-logga som han försöker lansera i Lars Von Triers Riket, fast i det fallet så var det ju meningen att den skulle vara ful.

fredag, september 21, 2007

Skäggprojektet


Hade min förbaskade mobilkabel fungerat så hade jag kunnat visa hur det går med mitt skäggprojekt. Min dröm, och så har det alltid varit, är att få ett bra skägg. Ett sånt där snyggt trimmad skägg som John Goodman har i The Big Lebowski. Jag är alltså trettio bast nu, och har ännu inte lyckats med att få snygg ansiktsbehåring. Liksom många andra män så har jag problem med skabb. Ja, det ser ut som rävskabb i ansiktet när jag försöker odla skägg. En fläck här, en fläck där. Och några platser där jag minst av allt vill ha skägg.

Jag förstår inte vad problemet är. Kan inte direkt klaga på min kroppsbehårig i övrigt och testosteron har jag nog mer än nog av. Istället ser jag ut som en väldigt smutsig rumänsk luffare som toppat ansiktet i kaninbajs. Eller kanske blivit mulad av en annan rumänsk luffare i kaninbajs. Alltså, den andra rumänska luffaren är inte i kaninbajs. Utan att han hade mulat mig, om jag vore en rumänsk luffare, med kaninbajs. Ni förstår vart jag vill komma antar jag?

I min bekantskaptskrets finns det personer (Hej Christian. Hej Daniel. Hej Björn. Hej Markus. Osv.) som rakar sig på morgonen och har ett helskägg vid lunch. Vad dom har som inte jag har förstår jag inte. Men jag är i allaf all inte ensam. Min chef har visst liknande problem. TheG, den galne polacken, har också såna problem. Eller ja, den senares problem enligt honom själv är att han ser "skitful" ut med mustasch, så det kanske inte räknas som riktigt samma problem.

Är det meningen att jag ska leva med goatee för resten av mitt liv? Varför, varför, varför kan jag inte få mitt älskade helskägg?

torsdag, september 20, 2007

"Självklart, fullständigt självklart, måste en konstnär ha rätten att skapa och ifrågasätta"


Bra ledare av Jon Voss som säger i stort sett allt vad jag tycker. Bara ett litet lästips så här på kvällskvisten.

Bortcensurerad från SF's hemsida :)

Förut fanns jag skådespelare i Roy Anderssons Du Levande på SF Bios hemsida, det vet ni som läste mitt förra inlägg i ämnet, men nu är jag bortcensurerad :) Någon... tror jag vet vem... blev väl lite avis ;)

onsdag, september 19, 2007

På lösa boliner?

Någon skrev "På lösa boliner" idag, och jag blev tvungen att kolla upp vad det betyder... och vart det kommer ifrån:

"När din farmor sa "på lösa boliner", menade hon att något skedde lite oplanerat och slarvigt. En bolin är ett gammalt ord för en lina som fästes vid nedre kanten på ett råsegel för att kunna sträcka seglet. Därmed är det möjligt att segla tuffare mot vinden. Det är intressant att uttrycket inte används så ofta numera. Kan det bero på att skepp med råsegel är sällsynta eller att det kanske är mer regel än undantag att vi lever på lösa boliner?"

Så skriver man på Ordbruket, Fojo. Intressant, och ännu ett mysterium löst.

tisdag, september 18, 2007

Det gör ont att halka i ett badrum - och det vet manusförfattarna!

Det gör ont att halka i ett badrum. Eller duschrum. Eller toalett. Alla vet det. Det finns få mjuka ytan, inga sköna soffor att landa i. Inga stötdämpande träbord att ramla sönder. Finns det något att ta tag i så är det oftast fuktigt och halt, och man slår sig ännu värre och rycker sönder nerverna i armen när den slinter från sitt grepp. Det är dessutom trångt och obekvämt, och ger mer utrymme för klassisk slugger-taktik än mer avancerat stylande. Det är väl några av anledningarna att jag gillar action/fighting-scener i dylika miljöer.

En klar favorit har alltid varit True Lies då Arnold bråkar med terrorister inne på herrtoaletten. Sanslöst våldsamt, både pangpang och slagsmål. Givetvis finns det en oskyldig åskådare som får bli comic relief. Arnold slåss med Kristianna Loken i Terminator 3 också, i en fight som absolut inte är bäst, men som är så skönt over the top att den är svår att tycka illa om. Gillar speciellt när Terminatrixen tar Terminatorn i jackan och byxorna och håller han som ett litet djur och dänger honom rakt igenom en massa väggar och dörrar.

Så Arnold kan det där.

På tal om muskelberg så har både Dolph och Jean-Claude varit inne i badhus och bråkat en del. Dels har vi Dolph på ett japanskt spa i Showdown in little Tokyo där han bland annat får slåss under vatten en hel del, plus skottlossning med i stort sett nakna japanska män. Inte illa. Van Damme daskar ryss-skurkar i Maximum Risk, och jag har för mig att det inte alls är illa där på det ryska badet. Det ser ont ut i alla fall.

I The Black Sheep Affair, Hong Kong-filmen, så finns det en otroligt bra fightingscen i ett duschrum där det smärtar i varenda klipp. Tror det är storskurken som får smaka på stryk, men visar sina talanger mot de andra bad guysen. Väldigt imponerande. Annars är den bäst för att toksnygge Chiu Man Chuk spelar huvudrollen. I Story of Ricky så förekommer det också en hel del duschrum, även om inslagen där handlar mer om splatter-scener än om renodlade slagsmål. Läser flera rapporter om att David Cronenbergs Eastern Promises ska innehålla en spritt språngande naken Viggo Mortensen som fightas mot ett par elaka skurkar i ett... badhus, eller något liknande. Så det är något att se fram emot.

Kan ni tipsa om fler action/fightingsekvenser i liknande utrymmen?

Förresten, det är roligt med slagsmål i små trånga utrymme också. En av höjdarna är slagsmålet i hissen i Diamantfeber, som fortfarande är en av de mer råa och snyggt koreograferade slagsmålen någonsin i en Bond-film. Förekommer det inte också ett trångt slagsmål i utmärkta Danny The Dog?

Tipsa gärna om fler filmer om ni kommer på nåt!

"Fans" som inte respekterar filmskaparens vision

Ibland undrar jag varför fansen där ute gnäller för. Vad dom gnäller över är oftast att deras favoritfilm har blivit omgjord. Det senaste exemplet är att Friedkin har färgkorrigerat Cruising och fixat till en del andra saker som han hade tänkt sig skulle vara från början. Samma sak med George Lucas. Eller Spielberg. Eller... ja, ett helt gäng till. Men varför gnäller "fansen" då? Jo, för att deras egna nostalgi-värderingar krossas. Dom gillar inte att någon annan, i detta fallet regissören/konstnären/skaparen ändrar i sitt eget verk.

Man är så bakåtsträvande att man anser att konst måste vara samma sak år ut och år in. Förändring och utveckling är av ondo och regissörens vision är givetvis alltid usel och bör inte respekteras. I fallet herrarna Friedkin, Spielberg, Lucas så har ingen av dom behov av mer pengar. Dom gör det för att deras konstnärliga vision inte kunde bli uppfylld när dom väl gjorde filmen. Och får dom chansen så.. givetvis.. fixar dom till det som har gnagt dom i många år. Vilket naturligtvis är helt rätt.

Det är som att renovera ett hus. Eller måla om lägenheten. Eller fixa till bilen. Exakt samma sak.

Det kanske handlar om jantelagen? Denna underbara svenska tradition. Du får inte vara bättre än någon annan, och genom att förbättra din egen film så försöker du vara bättre än fansen. Som filmskapare tycker jag man ska försöka skita i fansen. I alla fall de fans som lever i det förflutna och som inte respekterar förändringar. Ett riktigt fan accepterar och förstår varför regissören gör det han gör. Förstår man inte såna enkla saker så kanske man ska luta sig tillbaka och bli söndermatad av en menlös Rolf Lassgård-film istället. Eller kanske nya omgången av Svensson Svensson.

Toalettbestyr


Det har väl hänt er många gånger att man lugnt går till toaletten, öppnar dörren och där... utan att man minst anar det... står en person och kissar. Eller ännu värre, sitter och bajsar (och tänk om han/hon skulle stå och bajsa!!!). Nåväl, ni förstår chocken. Generad säger man ursäkta om det finns tillfället till det och stänger igen dörren, oftast samtidigt så att man inte står och tittar på personen allt för länge. Sedan blir det en generande nickning i korridoren efteråt, som om man har en ömsesidig hemlighet som inte får spridas vidare.

Själv tycker jag det är konstigast att personen som är inne på toaletten oftast bara, om han står upp, vänder på huvudet och tittar vem som öppnar dörren, eller bara tittar upp om han/hon sitter ner. Det är ingen som kastar sig på dörrhandtaget och skriker "nej!" eller något sånt mer logiskt. För vem vill se när man utför något så primitivt som sina naturbehov? Nä, istället så tittar personen på en. Lugnt. Kanske lite förvånat. Och väntar på att man ska slå igen dörren och om möjligt mumla en ursäkt utanför dörren.

Jag, personligen, ser detta som något väldigt allvarligt och vidtar alltid säkerhetsåtgärder innan jag börjar uträtta det jag ska uträtta. Oftast så stiger jag in, låser och drar i handtaget så att det verkligen är låst. Sedan intar jag position, och kollar handtaget så att dörren fortfarande är låst. Är läget sådant att det passar så kan jag sitta och hålla i handtaget under hela akten. För vem vet, kanske är det någon som rycker tag så hårt i dörren att den går upp av misstag? Dock, och detta kanske är udda, så låser jag aldrig dörren när jag bara lånar toaletten för att tvätta händerna. Istället så ställer jag upp dörren så att folk ser att jag tvättar händerna, och lugnt kan vänta utanför. Bara så att dom vet att jag inte gjort något mer än just det. Dessutom känns det mer causual och avslappanat att bara kila in och tvätta händerna, och sedan smita ut igen. Lite världsvant så där.

När vi ändå är inne på toalettbestyr så kan vi ju snacka om utedass. Dessa styggelser. Dessa miljöpartistiska järnjungfruar! Dessa luktmässiga tortyrkammare. Samma sak med bajamajor eller andra offentliga toaletter. Hur man kan vilja dela sittring eller ställa sig på ett nerpissat golv helt frivilligt övergår mitt enkla simpla förstånd. Man får helt enkelt se till att planera. Uträtta det man ska INNAN man beger sig ut (tro mig, det går att planera på det sättet), låta bli mat och dryck som kan ge magproblem och se till att man vet när man kommer hem. Jaja. Nu försvinner jag iväg i meninglösheter här.

Tillbaka till utedass.

Det är en sån där sak som folk tycker är "naturligt", "mysigt", "folkligt". Hur fan kan man tycka en toalett, dessutom en öppen sådan i en trälåda, vara mysig? När man blickar ner i det svarta hålet och inser att därnere finns hundra liter skit... ens egen troligtvis. Ja, då vill man bara försvinna iväg i en rökpuff. Som nån blond, billig antisemitisk trollkarl på Rondo... eller ja, ni vet vad jag menar. Själv får jag hellre blodförgiftning när magsäcken spricker än går in på ett utedass. Jag har gjort det förut, och jag vägrar känna en miljon människors avlagade rövsvett mot min egen hud. Usch.

Det var inte bättre förr. Det är betydligt bekvämare och bättre med hederliga toaletter i ens egen lägenhet, såna man kan rengöra och pyssla om själv, och där man vet vart man sätter fötterna.

Dagens viktiga ämne var alltså avklarad.

måndag, september 17, 2007

Recension: Adrenalin Fear The Rush (1996)


Albert Puke brukade visst Scanbox personal kalla regissören Albert Pyun. Vilket naturligtvis inte tyder på någon större respekt från deras sida. Själv har jag stor respekt för den överproduktive Albert. Få regissörer har kunnat slänga ihop filmer så snabbt som Pyun, och få exploitationregissörer har skapat så mycket debatt. En hel del beröm. Men också massor av skit. Jag är väl benägen att hålla med om att långt ifrån alla av Pyuns rullar håller jättebra klass. Men intressant nog så har dom någon form av konstnärlig integritet som sticker ut. Man känner igen en Pyun-rulle. Vrickade karaktärer, massor av steadicam, vild klippning och kanske mer yta än innehåll. Så även Adrenalin: Fear The Rush.

Året är 2007. En textskylt säger Boston, men miljöer, dialekter, bilder och sånt som nämns i nyhetssändningar säger att det är östeuropa. I alla fall. Samhället är i kaos. Det pågår upplopp, massmord, kriminalitet. Myndigheterna försöker desperat hålla ihop samhället. Men det verkar inte gå så bra. Natasha Henstridge spelar en snut som helst av allt vill ut ur Europa. Hon har fått tag i ett falskt pass åt henne och sonen, men innan hon hinner göra mycket så blir hon kallad till en brottsplats. En muterad man, inte helt olik vissa mutanter i Hills Have Eyes-filmerna, dödar och skapar kaos i ett ödelagt kvarter, som dessutom hänger ihop med ett gammalt fängelse. Natasha och Christopher Lambert, den gamle fransosen, kallas dit och upplever... som så många andra har skrivit... en handling som kanske är den mest TV-spelsartade som filmatiserats. Det är en konstant jakt genom gånger, ventilationstrummor, korridorer, hål och i stort sett alla andra former av utrymmen som man kan ta sig igenom. Ibland känns det som The Descent, med en blek mutantjävel som blängar på och sedan attackerar våra hjältar i kolsvarta utrymmen med bara en ficklampa som belysning. Ibland är det Doom med massor av pangpang, hyfsat med blod och bra stämning. Det blir faktiskt spännande. Trot eller ej.

Detta är film när det är som enklast. Storyn är så rak att det blir pinsamt när andra actionfilmer ska försöka komplicera saker. Kameran är hela tiden i rörelse, det är en handling i rörelse, och även om det inte uttalas några briljanta repliker under tiden så fungerar det faktiskt bättre än man kan tro. Det har alltid varit trendigt... och lite fantasilöst att hävda att detta är den sämsta filmen som gjorts. Givetvis rent trams. Är det någon som sett Änglagård 2? Eller Dansar med vargar? Två filmer som i sin inkompetenta uppbyggnad och humorlöshet garanterat är sämre - i alla fall ur min synvinkel, vilket också är den enda vinkel som räknas på den här bloggen.

Det är en snygg rulle, kanske en av Pyuns snyggare produktioner. Det är alltid svårt att göra film som nästan enbart utspelar sig i väldigt dåligt belysta miljöer, men Pyun och hans fotograf har gjort ett mycket kompetent jobb. Liknelsen här ovan med The Descent är inte helt tagen ur luften, även om den kanske inte har samma tekniska genialitet som just den filmen.

Jag köpte den brittiska DVD's som också är den tidigare svåråtkomliga längre versionen. Nästan tjugo minuter längre än den vanliga som de flesta sätt. Jag kan faktiskt inte avgöra vad som är tillagt, men det är inget som sticker ut eller är segt, utan allt verkar ha sin plats. Skådespelarna gör ett hyfsat jobb och Natasha och Christopher har en bra kemi tillsammans. Lambert är för övrigt väldigt illa ansedd som skådis, men jag tycker han är där uppe bland de främsta. Liksom Kinski och Kier så har han bara en väldigt udda uppenbarelse och gör sitt race, vilket han gör bra.

Pyun har tidigare visat sig på styva linan när det gäller lågbudgetaction. Nemesis är kanske den främsta av hans filmer, tokfull med snygg noir-action, explosioner och massor av sköna flörtar med John Woo. Den är till och med såpass nyskapande att jag sett vissa scener plagieras i nyare svindyra Hollywood-filmer. Mean Guns är min andra favorit. Riktigt rak och enkel historia om en gigantisk shootout i ett nybyggt fängelse. Även här glider Lambert omkring och slicka miljöer och med läckra repliker. Så ska ni ha en Pyun-kväll, så vet ni vilka tre filmer som ni ska se.

Staropramen



*Slurp*

söndag, september 16, 2007

Malmskillnadsgatan

Jag och TheG gick uppför Malmskillnadsgatan för att se om thairestaurangen där uppe var öppen. Vi pratade musik och återigen påtalade jag hur absurt det är att slutstation på engelska mycket väl skulle kunna vara antingen en riktigt usel och vulgär discolåt från ´83 eller namnet på ett horhus i Pattaya (dvs "Slut Station", läs det med engelskt uttal).

En kvinna, kanske med sydamerikansk härkomst stod och tittade på oss i en port. Hon såg ut en säkerhetsvakt, klädd i svart och väldigt vårdat. När vi närmade oss så stack hon ut huvudet en aning och sade:

"Får jag erbjuda herrarna en massage. Ett blowjob?"

Jag tackade artigt nej. TheG, som inte förstår svenska, undrade vad hon hade sagt och jag förklarade att hon just hade erbjudit oss sexuella tjänster. Vände mig om. Finns det en prostituerad så finns nästan alltid hallicken i närheten. Men jag såg inte honom. Kanske satt han inne i någon bil, borta från regnet, och studerade sin slav.

Thairestaurangen var stängd, men vi klarade oss ändå. Mat finns det alltid gott om i Stockholm. I alla fall för vissa.

Fred på SF's hemsida!


Ja, tänka sig hur det kan gå. Nu listas jag på SF's biosida som skådespelare i Roy Anderssons Du Levande. Det finns ju ett korn av sanning i det då jag är statist i den filmen, men skådespelare var att ta ;)

Detta påminner mig om en gammal bekant som var statist i Rolf Börjlind (ugh!)-klassikern Dödlig Drift. Hennes arm syns en aning i en scen, och det föranledde att hon krediterades i tidningarna vid TV-visningar som medskådespelare till Stefan Sauk!