lördag, september 29, 2007

Svullet Frenulum på Piratebay!


Jepp, tror fan det är Svullets samlade verk där, inklusive Balladen om Fred och Markus - den andra sången som är tillägnad mig hittills i mitt liv (den andra är hemlig och finns utgiven med en internationellt känd artist, bisarrt nog). Så det är bara att tanka!

(Undrar ni över bilden? tänkte ha en käck och fin bild på en av medlemmarna i Svullet och sökte på hans nick, och fick upp Collie-bilden. Så den fick duga.)

"Att komma ut är en plikt"


Denna krönika kan verka lite hård, men jag tycker den är så bra eftersom den säger ett antal sanningar som vissa har svårt att ta till sig. Den finns att läsa i senaste numret av QX, på sidan femtio och författaren heter Mats Strandberg. Tidningen går att hitta lite överallt, gratis givetvis, eller så tankar du ner en pdf här.

"DET HÄR MED ATT KOMMA UT eller inte komma ut… hbt-are är den enda minoriteten som kan ställa oss den frågan. Som har ett val. Jag menar, en man från Kenya behöver knappast berätta för familj och vänner att han är svart. Vi kan däremot dölja vår rätta identitet. Åtminstone i teorin. Men jag skulle vilja påstå att vi egentligen inte heller har något val. Är du under arton år så okej, jag förstår om du vill vänta tills du är myndig och äntligen kan ta makten över ditt eget liv. Men därefter är alla som stannar kvar i garderoben oärliga, fega och hycklande. Jag är ledsen, men så är det. Inga ursäkter. Inget pjosk. Att komma ut är din förbannade skyldighet och det här är några av anledningarna:

* Du kommer aldrig att lära känna dig själv på riktigt så länge allt handlar om att försöka dölja vem du är, passera obemärkt, bete sig ”normalt”. Jag minns fortfarande hur det var att leva i andra hand genom att lyssna andäktigt till mina vänners historier. Jag följde deras kärleksliv, ville ha alla detaljer men tvingades hitta på halvsanningar och lögner om mitt eget. Jag blev den som visste allt om alla, men som inte visste någonting om mig själv.
* Ingen annan kommer heller att lära känna dig på riktigt. Du kommer aldrig att kunna tala fritt eller öppna dig själv helt så länge du måste undvika eller mörklägga en så väsentlig del av dig själv. Det här kanske låter som en självklarhet, men själva vidden av detta går bara att se från andra sidan garderobsdörren.
* Självhatet gror och frodas i garderobsmörkret. Det är inte förrän du kommit ut som du kan leva med sann självrespekt.
* Så länge du inte har självrespekt har du inte en chans till en bra, fungerande
kärleksrelation.
* Att inte komma ut är att samarbeta med homofoberna. Så länge du gömmer dig samarbetar du med dem som vill osynliggöra, sprida hat eller skuldbelägga.
* Du håller kvar din omgivning i föreställningen att icke-heterosexuella människor är någonting som inte existerar i deras värld, något som inte angår dem, utan bara finns någon helt annanstans, långt borta.
* Förvånansvärt många av de personer som klagar på att diverse hbt-kändisar är ”dåliga förebilder” (för fjollig / för butchig / för schlager / för sexfixerad / för asexuell etc etc 4-ever) sitter själva och trycker i garderoben. De har därför ingen som helst rätt att uttala sig. När du kommer ut blir du den sortens förebild som är långt viktigare än kändisar: den som finns i vardagen. Du påverkar människor som inte själva kommit ut än. Du blir en tankeställare för tanklösa heteros. Du är en del av en kedjereaktion, vare sig du vill eller
inte.
* Det är nästan 40 år sedan Stonewall. Mycket har hänt sen dess, men inte tillräckligt. Så varför går det så långsamt? För att så många fortfarande sitter och hukar i garderoben. Ju fler vi blir som lever öppet, desto mäktigare blir vi.
* Det kan verka läskigt att komma ut, men vad är läskigast? Att få det avklarat och gå vidare, eller att leva ett liv i rädsla för att bli ”avslöjad”? Och ja, jag har träffat människor med mardrömshistorier om nära och käras reaktioner när de kom ut. Men de är förvånansvärt få. Och jag har fortfarande aldrig, aldrig träffat någon som kommit ut och ångrat sig. Däremot har jag träffat många som ångrat att de inte kom ut tidigare.


Mats Strandberg"

Roy, Den Levande


Orkar inte skriva något om Du Levande, förutom att jag gillade den skarpt. Alla andra skriver om den ändå, men få har varit statist i den. Jag var statist. Man man vet vart i bilden jag är och om man kisar en aning så kan man se mig vrida på huvudet och le åt statisten bredvid.

Det var mitt stora trix för att synas, och det lyckades. Göra en rörelse som avviker från den stora massan, och jag blir lättare att hitta.¨

En del har skrivit att skådespeleriet var risigt. Det är amatörer, det vet alla, men faktum är att det var mer välspelat än en normal Beck-film, där folk sprutar fradga omkring sig när dom är arga, rullar med ögonen och tror att dom spelar en Bergman-uppsättning på dramaten. Det är fan mer naturligt när icke-skådisar spelar. Fast det beror väl på regissören. Argento klarar inte amatörskådisar, men Roy... ja, han kan få dessa att spela skiten ur alla dessa fisförnäma, stroppiga egomonster som befolkar vår svenska kulturvärld.

I alla fall. Du Levande. Se den. Kommer inte att vinna någon Oscar, men den utklassar redan nu många av dom som kommer att vinna.

Katolska kyrkan yrar på som förvirrade höns igen

Det är konstigt att religiösa organisationer alltid vill ha ursäkter när man driver med deras mytologi när dom själva är extremt ovillig att be om ursäkt för all ondska, död och tortyr som har utförts av deras egna led.

"Fä...ärdig!"


God damn var jag hatar den här skylten. Inte hatar, men ogillar den. Vanligtvis har jag inget problem med uselt formulerade meningar, men... allvarligt. En mening som lyder så här...

"PLOCKA UPP!!! EFTER DIN HUND"

...är troligen skriver av en person som inte ens vet hur man knyter sina skosnören. Först och främst använder man inte tre utropstecken efter varandra, sedan så ska väl utropstecknen i så fall vara sist i meningen, inte mitt i den!

Att den sedan är illustrerad med en ful hund som säger "Fä...ärdig" gör det hela ännu värre. Tyvärr ser jag den varje dag då jag går till och från lägenheten. Så det är en tung börda jag måste bära.

Pendel-visdomar


Det kändes som om pendeltåget gav mig några mer eller mindre meningslösa visdomar igår. Den första, och den mest meningsfulla var när tåget stannade till i Solna och några personer kom springandes in på perrongen och kastade sig ombord på tåget. Chauffören, antar jag, tog då till orda:

"Ni både försenar tåget och och förkortar livet om ni stressar på det viset."

Sant. Tog åt mig lite där. Jobbar för mycket och njuter inte tillräckligt av min livssituation: hyfsad lön, flyttat till Stockholm och ett trevligt känsloliv. Men ändå så försöker jobbet ta över mitt liv hela tiden. Men det ska det inte få göra. Måste trycka bort dom känslorna.

På vägen hem sen så hade någon vänt på en av reklamaffischerna och skrivit på baksidan "Där ondskan härskar är godheten ett grovt brott!". Jag vet inte om personen bara yrade eller om det var en hänvisning till nuvarande regeringen, eller någon annan regering där kärlek och godhet har ersatts av cynism och egocentrering (Kuba, USA, Sverige, Iran, Kina, Nordkorea, Tyskland osv osv).

Jaja. Who cares.

fredag, september 28, 2007

Recension: Pathfinder (2007)


Slog till och köpte "Pathfinder: The Legend of the Ghost Warrior extended unrated edition" i en thailändsk utgåva som även innehåller ett fånigt vikingasmycke.

Egentligen så hade jag ingen lust att se Pathfinder, mest för att jag hade fått för mig att det skulle vara en seriös nyinspelning av Vägvisaren. Men så av någon anledning så fick jag se dvd-framsidan som fick den att framstå som värsta übermensch-conan-filmatiseringen och givetvis blev den intressant.

Kollade upp den på nätet och nio av tio hatade den och tyckte mest att den var en ursäkt för att visa grafiskt övervåld, stora vapen och alldeles för mycket action och yta istället för fint berättande och en seriös vikinga/indian-skildring. Och vips så blev jag fast.

Köpte utgåvan på SubDVD's butik och såg den tillsammans med polack i min säng, och givetvis tyckte vi den båda var skitbra. Karl Urban spelar Ghost, en vikingapojke som är den enda överlevande efter en upptäcktsfärd. Han tas om hand av indianer och växer upp och blir en redig och välbyggd hunk med Conan-frisyr som bara väntar på att få göra upp med sitt förflutna.

När sedan nya monster-vikingar anländer för att döda alla indianer dom ser så måste Ghost kämpa emot som värsta Rambo. Huvuden flyger, armar kapas, ögon petas ur, spetsningar, sönderskurna halsar, uppslitna lik... ja, detta är en minst sagt grafisk tokskildring av hur vikingar och indianer myser med varandra.

Stundals känns den som en skräckfilm, ibland som en monsterfilmer, ibland som First Blood, ibland som en Roger Moore-James Bond (tänker specifikt på "pulk-jakten") och kanske mest som en åttiotalsfantasy, fast blodigare.

Kan inte påstå att det är någon perfekt film. Marcus Nispel gör snygga och ytliga filmer som känns väldigt konsturerat skitiga, men jag gillar ändå hans stil. Sedan kanske han har större svårigheter att berätta en historia, men skitsamma. Blir jag underhållen så blir jag. Första halvan av filmen är den bästa, medan den andra halva tenderar att bli lite utdragen och rörig. Ibland kan jag tycka att Daniel Pearls foto är lite FÖR stiliserat och att man arbetat för hårt med färgkorrigeringen, men allt det där är småsaker. Det här handlar trots allt om jävligt opretentiös våldsunderhållning där man, liksom med 300, skitit i mycket fakta och kört hårt på sånt som ser tufft och hårt ut istället. Vilket jag tackar för.

torsdag, september 27, 2007

Jag vill också äga ett förvridet cornflakespaket


Sitter på Hotell Clarion, Ringvägen ni vet. Tafflig futuristisk hörna som hämtat från en billigare version av Kubricks 2001. Men jag trivs i min hörna. Känner mig bekväm. Kan titta på folk, och folk undviker att titta på mig - vilket jag tackar för.

Ett gäng gråa, trådsmala modeller, killar och tjejer, slår läger vid hissarna framför mig. Tar bilder, poserar. Får hoppa undan för tjocka tyska turister, nån enstaka dokusåpakändis och hotellpersonal som kommer dragandes med överlastade bagagevagnar.

Sitter och funderar på det där cornflakespaketet som kostade 6000 kr nere i foajen. Hade jag varit jävligt jävligt rik så hade jag nog köpt det. Sånt där är till för människor som måste spendera sina pengar på något.

En del köper en limpa och lite korv på vägen hem. En del köper ett förvridet cornflakespaket av papp för 6000 kr. För första gången önskade jag att jag vore rik och uttråkad. Så att jag också fick äga.

Recension: Commando (1985)


Det är sällan som om jag skriver om väldigt, väldigt omtalade filmer. Oftast blir det i mitt tycke underskattade mästerverk, exploitation med lite mer budget än fem dollar, historiska mastodontfilmer, DTV-action och dylikt. Men ibland är det svårt att låta bli att skriva lite om en favoritfilm som just kommit ut på DVD.

Commando är, även om jag sagt det om andra filmer, en av mina favorit actionfilmer. Jag såg den för första gången hemma hos Eckeskogs i Sigtuna, på en risig VHS-kopia tillsammans min bästis på den tiden, Lucas. Redan då så var den som ett… jag skulle vilka använda ordet smörgåsbord, men det är så jäkla äckligt… julbord av fantastisk underhållning. Den ena otroliga scenen efter den andra, och fyllt med fåniga oneliners, tokvåld, explosioner och skottlossningar.

Regissören Mark L. Lester berättar i en featurette hur han blev tillfrågad att regissera av Joel Silver på ett Playboy-mansion-party. När Lester undrade om han fick läsa manuset så fick han ett snabbt ”nej”, eftersom han inte hade ställt upp på att göra filmen då. Kanske det. Fast Lester verkar vara så barnsligt förtjust i action och äventyr att han nog hade gjort den ändå.

Orkar naturligtvis inte skriva något direkt om historien, som ni ändå alla känner till, men det är en mycket enkel storyline som fungerar ungefär som ett dataspel. Hjälten ska ta sig från en plats till en annan, på en viss tid, och under tiden möter han diverse badguys som han ska kämpa emot. Slutbossen är extra svår med först en stor armé att kämpa emot och sedan nemesis själv, den sköne Vernon Wells som Bennett.

Mycket mer än så är det inte. Arnold Schwarzenegger gör absolut inte sin bästa insats, men han fungerar så pass bra att det är svårt att se någon annan skådis i rollen. Dan Hedaya som Val Verdes nya diktator-wannabe spelar över så att ögonbrynen nästan ramlar av och de enda som är riktigt, riktigt bra är Bill Duke (givetvis), Alyssa Milano (som Arnolds dotter) och givetvis fantastiska David Patrick Kelly som den ultraslemmiga Sully. Sedan har jag alltid tyckt att Rae Dawn Chong är en cool skådespelerska och verkar vara avslappnad och rolig privat. Så det är synd att hon inte blev den stora stjärna som jag gärna sett henne som.

Men skådespeleriet är knappast höjdpunkten i den här filmen. Det viktiga är actionscenerna. Här har vi ett bra exempel på en ”riktig” actionfilm, det vill säga där historien drivs framåt av actionscenerna. Det är lite snack mellan, men annars går vi från action till action, och det ena byggs upp så att det blir mer spektakulärt än det föregående. Givetvis så är det varuhus-scenen som som sticker ut rejält till en början, men allt förminskas givetvis av slutet där Arnold röjer sig igenom Dan Hedayas lyxkåk med allehanda vapen och oneliners. Först så spränger han lite kåkar på det som tidigare var Randolph Hearsts stora ägor och sedan så fortsätter mejandet inne i Harold Lloyds gamla lyxvilla. Så det är minst sagt snygga miljöer.

I denna directors cut, som faktiskt känns helt nödvändig, så är dessutom den berömda trädgårdsskjul-scenen förlängd med mer skoj saker man kan göra med ett sågblad och lite mer blod och elände överlag. Tidigare i filmen så finns det två dialogscener som fungerar skitbra och som bara gör att filmen blir bättre, som man lagt till.

Bild och ljud är givetvis så bra som det kan bli och det känns skönt att kunna kassera sin gamla skit-DVD (som för övrigt var den första DVD’n jag köpte).

Det kommer också med ett par deleted scenes, som alla är bra, men som inte tillförde något till filmen. Det roligaste är några alternativa oneliners istället för den klassiska ”Let off some steam Bennett”, även om den nämnda repliken är den bästa. Featurettens består av två ganska ytliga, men underhållande produktioner. Den ena, ”Pure Action”, behandlar filmens tillkomst på ett lättsamt sätt och den andra ”Let off some steam” är betydligt lustigare och tar upp humorn i filmen, samt givetvis sånt vi alltid velat höra skaparna tala om: de homosexuella tendeserna hos Bennett, Bill Dukes rosa underläpp och del annat tramsigt och fånigt som får en att le. Kommentarspåret är ganska lugnt, och även om Lester inte direkt är världens snacksaligaste snubbe, så kommer det fram en del kul fakta. Det roligaste är väl att han erkänner att han faktiskt trodde att Arnold var lika stark som ryktet sa och att han hade förväntat sig att Arnold verkligen skulle kunna hålla David Patrick Kelly i benet över ett stup utan någon som helst hjälp eller säkerhet!

Nåväl. Ett av årets mest efterlängdade DVD’s för min del har äntligen kommit. Nu ska jag försöka planera hur jag ska förstöra och förnedra den gamla svenska utgåvan, filma det och lägga ut det på YouTube inom en snar framtid.

"Hasselblad ger pris till barnporrfotograf"


Expressen förnekar sig aldrig. Sysselsätter sig med icke-nyheter och försöker blåsa upp saker och ting till något som det inte här. Det som har hänt här är att den kvinnliga fotografen Nan Goldin tagit en barnbild. Inte en barnporrbild. Den föreställer två flickor som är precis som barn är. Det vill säga, är dom nakna så är dom nakna. Inget mer med det. Sånt ser vi i nästan varje familjealbum, i svenska långfilmer, i reklam och på gatan.

Engelska myndigheter är kända för sin tröghet och beslagtog bilden vid en utställning i England, eftersom någon anmält den som barnporr. Expressen hänger på. Nymoralister som dom är och plötsligt så stämplas egentligen allt som barnporr. Vilket bara är larvigt.

Jag skulle kunna skriva en lång harang om hur hemskt det är med barnporr, men det vore fegt eftersom barnporr inte har med saken att göra här. Det är ett fotografi av två barn, inte meningen att var pornografisk. Det finns säkert någon pedofil som kan bli upphetsad av det, men den personen kan troligen bli upphetsad av i stort sett allt annat som har med nakna barn att göra. Så själva förbudet/moralgråten är bara fjantig.

Hittade ett fint fotografi på mig som barn. Ett av mina favoritfoton faktisk. Jag är naken, men det är inte barnporr. Och vore det barnporr så skulle jag och mina föräldrar bli polisförhörda på direkten, bannade från webben och moraliskt förkastade av Expressen och folk som bli hysteriska av saker som inte man bör bli hysteriska av.

tisdag, september 25, 2007

Douglas Pearce - Sven Melander?

Don "The Dragon" Wilson - Babyn i Braindead?

Jabba - Anita?

Efterbliven Ahmadinejad blir utskrattad

Sjukt roligt och det är skönt att se en fullständigt idiot bli utskrattad.

http://www.youtube.com/watch?v=4_3RUwAJ_MI

Tack du som postade klippet i kommentarerna här nedan!

måndag, september 24, 2007

En amerikansk politiker att beundra


Skulle San Diegos borgmästare spela detta så vore han världens bästa skådespelare. Det är han inte. Han är äkta. Och han har totalt svängt i frågan, troligtvis på grund av sin dotter, om giftemål mellan homosexuella. Det är ett mycket viktigt tal och jag tror rent HBT-politiskt kommer det att gå till historien. Jag hoppas att Jerry Sanders budskap sprider sig att andra amerikanska politiker kommer att följa honom.

Död åt de korkade delfinerna!

Efter att jag häromdagen påpekat på hur korkade änder verkar vara, så började jag fundera på om delfinernas - havets heliga kor - kanske är minst lika dumma, fast dom döljer det bra. Det är väl allmänt känt att dom är så fina och goa, smarta, människovänliga och att dom måste skyddas från alla faror. Men om dom nu är så jävla smarta, varför låter dom sig fångas då? Hade jag varit delfin OCH smart, så hade jag nog hållt mig ifrån nät, harpuner, onda fiskare och allt annat som kan vara fara för livet.

Men nejdå. Delfinerna simmar glatt fram och morsar på sina bödlar. Dumskallar.

För att inte tala om det där ständiga byfåne-flinet. Sånt ser man inte på MENSA's sammankomster. Sånt ser du på någon bänk i Strömsund iklädd gummistövlar, mjukisbyxor och pipa.

Mer "tonfisk" åt folket. Det ska bli mitt motto.

Jag älskar bananrepubliker

Jag älskar bananrepubliker. Rent genrellt är det väl ett skojigt påhitt, men planering, logik och genomförande är så skönt galen-diktator-löper-amok-för-skojs-skull-grejsigt.

Förra veckans mest meningslösa dröm

En man, mellan trettio och fyrtio år, så troligen var en polack med munsår som jag sett på bild under förra veckan, jobbar som ordvitsförfattare åt kvällstidningarna. Han har ett lager på tjugofemtusen ordvitsar som kvällspressens journalister kan få köpa av honom för att piffa upp sina mediokra texter. Tyvärr är han lite ledsen en sak och jag bjuder hem honom för att muntra upp honom. Eftersom jag vet att han är litteraturintresserad så köper jag PC för alla plus två till hemma-PC tidningar och lägger dom på bordet bredvid soffan, som lyxiga fotoböcker ungefär. Det skulle han uppenbarligen kunna bli glad över.

Varför är han ledsen då? Jo, denne man med munsår, föredrar kvinnor i åttio-nittioårsåldern och det senaste halvåret har sex av hans flickvänner dött på grund av hög ålder. Så han känner sig ganska deppad över det. Sedan vaknar jag, vänder mig om, tittar på personen bredvid mig och inser att det hela var en mycket meningslös dröm. Och somnar om en stund. Typisk söndag.

Den första som nämner Nangijala när jag dör...

Hat är dåligt. Hat är inte bra, även om det säkert finns en del som hatar och får energi av det. Men det finns en sak jag hatar, vilket kanske kan tyckas vara underligt, och det är en absurd bagatell:

"Vi ses i Nangijala..."

Så, vad är det för hemskt med detta uttryck då? Förutom att Astrids Lindgrens bok med ovan nämnda plats är ovanligt bra för att vara en Astrid Lindgren-bok, så är det också ett falskt och klyschigt sätt att önska någon farväl när personen har dött. Jag läste det senast idag, under kommentarerna på ÖP, angående en bilolycka där två tjugoåriga män dog.

Väldigt tragiskt givetvis, men jag tror inte det är respektfullt att slänga ur sig en sån klyscha som "Vi ses i Nangijala..." (Stavas det så förresten? Orkar inte kolla upp det) och göra döden till någon mysigt Astrid Lindgren-klyschigt. Döden är döden helt enkelt. Går inte att komma ifrån. Tror man inte på Gud, som jag inte göra, så kan man heller inte slänga sig med andra varianter av himlen.

Det näst värsta är när man jämför döden med en sömn. Vilket också är att förenkla något så intressant som döden. Varför använda sig av det uttrycket? Människan sover inte. Han är död. Kaputt. Icke-levande. Finns det något annat efter döden så tror jag man skapar det själv. Man skapar det man vill ha, oavsett man är ond, god eller bara stentrist.

Så nu vet ni det. Den första som nämner Nangijala och sömn när jag har dött kommer jag att hemsöka ordentligt, länge och hårt. Samt fortsätta med det hos era efterföljande generationer.