fredag, oktober 05, 2007

En UFO-bild


Jag har försökt vara pedagogisk här. Bilden blev lika suddig som är UFO-muppar har tagit bild på en utomjordisk farkost, och jag måste erkänna att upplevelsen för mig var nästan likadan. I alla fall föreställer detta tre ting:

1. En arabisk herre.

2. En ölburk.

3. En stereo (eller en klassisk "bergsprängare").


Jag har tydligt markerat upp på bilden så att ni ser hur detta lustiga ekipag var sammanfogat. Denna man, med ölburk på huvudet och diggande rekordhög arabisk tok-pop vandrade långsamt fram på Stockholms gator. Ibland stannade han till och samtalade med människor, hela tiden med ölburken balanserandes på huvud. Väldigt imponerande.

Det är så här jag också vill tillbringa min fritid.

P.S Tryck gärna på bilden så blir den större.

Skylt för efterblivna?


Jag förstår inte varför dessa kvartersskyltar måste vara designade som om vi boende skulle vara förvuxna jättebäbisar som inte förstår bättre? Istället så klappar man oss på huvudet med dessa absurda, usla och riktigt, riktigt fula bilder som ska lära oss att hålla rent på gården eller plocka upp efter hundjäveln.

Ett öga i Husby


Var i Husby idag. Tittade på en lägenhet. Tyvärr riktigt sunkig och det är inget jag kommer att tacka ja till. De andra som var där och kollade såg minst sagt förskräkta ut över hundpiss i hissen, nerfettade tapeter i vardagsrummet och ett kök från artonhundratalet. Fan att jag inte fick den där lägenheten i Rinkeby. Den var underbar.

Men jag hittade ett öga i Husby. Utanför porten. Litet och blått och med inte mindre än fyra pupiller på fyra sidor. Ska tillverka ett litet mobilsmycke av den tror jag. Så att jag kan hålla koll min omgivning ordentligt.

Intelligensnivån på en homofob?

Ja, det kan man fråga sig vad den ligger på. Men nu har Sveriges förenade gaystudenter återigen blivit utsatta för en bajsig påhälsning. Någon, eller några, har kladdat bajs på entrédörren och portelefonen. Första gången hände det under Pride, andra gången nu i veckan.

På något sätt känns det skönt att debatten förs på det här sättet, för då vet vi alla vilka enfaldiga idioters om hatar där ute i mörkret.

Vem kan identifiera denna miljö?



Vi arbetar med en dokumentär och vi har försökt identifiera denna miljö ett bra tag nu. Först trodde vi det var i Lockne, Jämtland, men det är troligtvis utanför Stockholm. Någon som känner igen sig?

Det förvrängda cornflakespaketet


Här är det... som jag nämnde i en annan post. 6000 kronor kostar det, i papp och allt. Står i en monter på Hotell Clarion.

Jag hoppas att cornflakes ingår.

torsdag, oktober 04, 2007

Efter Nynäshamn kommer Utopia...


...ja, så står det skrivit på en pendelkarta jag hittade på en av tågen. Direkt efter Nynäshamn så kommer uppenbarligen Utopia, det där stället man alltid drömt om.

Kanske är det sant. Det är väl från Nynäshamn som båtarna går? Iväg ut mot europa. Eller kanske mot Finland. Vilket kanske inte är riktigt lika kul. Om man inte gillar knivslagsmål och vodka.

Fast från Finland kan man fortsätta igenom Ryssland och bort mot Asien. Och vips så kanske Utopia ligger där, skimrande och glädjespridande. Lugn och trivsam. Lycklig och fridfull.

Jag hoppas på det i alla fall.

Med en stor svart hand vill han fånga er....


På centralstationen finns det dörrar lite överallt. Inte något konstigt med det. Men alla varnar för en märklig varelse som finns där bakom Han/hon har en stor svart hand som kan sträcka sig till och med genom svåra hinder. Munnen är ett gapande, skrikande hål och den primitiva pannan är så låg att den döljer de små plirande och ondskefulla grisögonen.

Akta er.

"Alex Schulman avslöjar: Jag är Bergmans okände son"


Tänka sig så liten världen är...

"I ett exklusiv intervju i dagens DN så avslöjar den föredetta värstingbloggaren Alex Schulman att han är Ingmar Bergmans okände son. Detta ska ha bevisats genom ett faderskapstest för tre år sedan. Att han aldrig påtalat detta i sin blogg kan förklaras med respekt för sina officella föräldrar."

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2964&a=685865

(Okey... jag behövde bara locka lite läsare till min blogg. Ta en titt på Fredrik Strages underhållande YouTube-genomgång istället. Sorry.)

Recension: The Phantom of the opera (1989)


På höjden av sin Freddy Krueger-popularitet så rollsatte man Robert Englund som den tragiske fantomen på operan, i denna Harry Alan Towers-produktion. Ett lyckat val, om än lite kontroversiellt, då Robban kanske inte ger den mest seriösa känslan när man först hör talas om filmen. Det blir dock betydligt bättre än vad man kan tro.

Dwight H. Little (som regisserade mästerliga Halloween 4) håller i spakarna i denna ambitiösa och löjligt snygga variant. Jill Schoelen spelar en ung sångerska som genom ett tidshopp/flashback/whatever hamnar, från vår tid, till det förgångna där hon är en operettlärling som dessutom är fantomens stora favorit. Fantomen är arg och bitter över att han sålde sin själ till djävulen (som för övrigt spelas av en dvärg i en flashback) till förmån för att hans musik skulle bli genialisk, men att hans övriga liv skulle bli en tragedi.

Filmen följer orginalhistorien ganska bra och konstigt nog, trots de exploativa tendenserna med grafiskt slasher-splatter och nakenhet, så blir det nog den bästa filmatiseringen hittills jag sett. Kanske är det för att det är en av de få versionerna som faktiskt har gjort den som skräckfilm och inte som något romantiskt tjafs? Det är mer eller mindre en slasher. Fantomen är en ålderdomligare variant av Freddy Krueger, fast utan oneliners och med ett ansikte som bara till hälften är förstört. Blodet stänker åt alla håll, och det är väldigt, väldigt snyggt. Little kör hårt med kameran, ljussättning och musik och det hela skulle mycket väl ha kunnat bli det som inte Argentos version blev (dock så gillar jag den, fast det är inte den mest lyckade).

Detta är också innan Robert Englund blev megaful, och med bisarr makeup som ska dölja hans ärrande ansikte så kan man nästan tro att han är en hunk där under. Förresten så blir det vibbar av Motorsågsmassakern då fantomen hela tiden måste skaffa ny hud till sitt ansikte, vilket innebär grafiska närbilder på när han tar på sig skinn, syr fast det och givetvis tar bort det igen. I sann åttiotalsanda.

Kolla in den här filmen och jag tror inte ni blir besviken. Det är ett barn av sin tid, men också ett blodigt och snygg barn som verkligen är ambitiösaren än vad man skulle kunna tro.

onsdag, oktober 03, 2007

Cruising goes martial arts


Det finns säkert muppar där ute som suckar och tror att det kommer en remake av William Friedkins Cruising snart, bara på grund av det nyväckta intresset av hans gamla klassiker. Men vet ni vad, kineserna har redan hunnit före. 1990 så hade Sammo Hungs Pantyhose Hero premiär, där Sammo och en kollega (för att öka på buskishumorn) går undercover som bögar för att fånga en seriemördare (med fetisch för Batman-prylar) i gayvärlden.

Egentligen samma film som Cruising, fast med tonvis med VÄLDIGT låg humor och riktigt bra martial arts. Humorn är på gränsen till homofobisk, men karaktärerna är också så over the top att man mer eller mindre förstår att Sammo och hans glada gäng mycket väl förstår att homos inte är tecknade figurer, utan människor. Dessutom kryllar Hong Kongs filmvärld av homosexuella.

2004 så hade Jackie Chans Enter The Phoenix premiär, en film med ett tydligt gaytema och som korsade detta med kung fu och action. Betydligt mer lyckat och där stereotyperna var mer välskrivna och med en mer subtil glimt i ögat än i Pantyhose Hero. Utan att förolämpa folk för deras sexuella läggning så bjuds det på allt från våldsam kung fu, där givetvis får homo-hjälte är bäst, till dratta-på-ändan-humor.

Själv tyckte jag repliken där några karaktärer frågar sig vart dom kan hitta homosexuella, och glatt utropar självsäkert, "Thailand!".

måndag, oktober 01, 2007

Recension: Cruising (1980)


Jag är väl knasig, men jag tycker att till exempel Kevin Kline-filmen Ute eller inte är betydligt mer homofobisk än William Friedkins Cruising. Faktum är att jag inte tycker Cruising är homofobisk överhuvudtaget, utan snarare en väldigt mörk skildring av en seriemördare, snuten som jagar honom en den subkultur som filmen utspelar sig i. Det skulle lika gärna kunna vara lantmännens riksorganisation, den hade blivit lika mörk och dyster ändå.

Al Pacino spelar en ung snut som får i uppdrag att gå undercover som läderbög i New Yorks homosexuella S&M-värld. Mördaren mördar sina offer som han uppenbarligen raggar upp på barer eller i parker, och knivhugger dom brutalt till döds. Pacino vill snabba på sin karriär som snut och få en högre rang och kastar sig utan att tveka in i sin nya roll som läderbög.

Men myndigheterna börjar bli nervösa. När det är dags för ett stort politiskt event i stan så vill man inte att rubrikerna ska skrika ut att en homo-mördaren härjar i parkerna och man pressar Pacino att ge sig djupare och djupare in i kulturen. Konstigt nog så anpassar sig Pacino väldigt bra och börjar bli mer och mer engagerad i det han pysslar med, till den grad att han förlorar intresset i sin flickvän och börjar visa någon form av intresse för den snälle killen i lägenheten bredvid. Samtidigt blir hans sinnelag mörkare, han börjar inse att han kanske inte är den personen han trodde att han alltid varit… och frågan är, kommer han… eller vill han ta sig ur det han nu påbörjat?

Nej, Cruising är inte det minsta homofobisk. Snarare är det en ärlig och realistiskt skildring av S&M-kulturen med scener inspelade på plats på klubbarna med ”äkta” statister och, ryktas det om, äkta sex-scener. Det mesta sade dock ha fått klippas bort av Friedkin på begäran av Warners, men visst, det verkar minst sagt intensivt i klubbsekvenserna. Huruvida mördaren är gay eller inte är också ointressant. Det har inte med saken att göra. Den råkar bara utspelar sig i dom kretsarna. Och som homo så tycker jag det är smickrande på något sätt. Varför ska inte homosamhällets subkulturer skildras på ett sånt bra sätt när heterosamhället vänds ut och in i analyser och åsikter?

Cruising utmärker sig på flera sätt som en stilbildare i ”gay-genren”. Dels så är det nog en av de första filmerna som visar bögarna som ”män”. Ja, starka, manliga, inte ett dugg förtryckta. Jag tycker inte det är fel med motsatsen, för sånt är minst lika vanligt, men det är roligt att se något som är väldigt långt ifrån bitterbögarna i Boys in the band och tokfjollorna i La Cage aux folles. Som omväxling helt enkelt.

Sedan så är detta en film där Al Pacinos karaktär tydligt uttrycker, trots sin macho-stämpel, sin avsky mot hur snuten behandlar bögarna. Han tycker inte synd om bögar, han tycker bara att dom ska respekteras som människor – och inte på grund av deras sexuella läggning. Något som faktiskt känns ovanligt att höra.

Skådespelarna är en klass för sig. Al Pacino är lysande. Fullkomligt lysande. Inget överspel så långt ögat når. Det tackar vi för. Paul ”jätteöronsnibbarna” Sorvino är lågmäld och dyster, och visar nästan en apatisk hållning som chefen som måste se till att hans snutar fångar mördaren. I mindre roller ser vi också ett fantastiskt gäng karaktärsskådespelare: Joe Spinell, Don Scardino, Karen Black, Gene Davis, Powers Booth, Ed O'Neill, James Remar och coole Mike Starr.

William Friedkins regi är fläckfri som vanligt, och gör sig intim med karaktärerna på nästan ett obscent sätt. Ibland vill man inte bli så personlig med totalt okända människor, men Friedkin lyckas alltid. Han har också lyckats få till ett soundtrack som måste tillhöra snutfilmshistoriens bästa. Hård punkrock och avantgardistisk filmmusik, vilt blandat, och det blir så jäkla bra. Försök tanka ner soundtracket om ni hittar det, för det är mycket lyssningsbart.

Jag gillar slutet. Kryptiskt. Gäckande. Vad hände egentligen? Vad tänker Pacino ta vägen? Och gjorde han verkligen det som antyds? Jag vet inte. Eller jo. Jag vet. Har bildat min uppfattning och för mig är det bara så. Vad tror ni?

Just det. Varför är Ute eller inte homofobisk? För att den spelar de givna fördomarna rätt i händerna på en trygg heterosexuell publik som kan skratta åt ”galenskaperna”. Här kan dom inte skratta. Gör dom det så får dom en kniv nedkörd i strupen. Med all rätt.

Edit: bara tvungen att länka till den ashårda orginaltrailern.

Det äckliga formatet VHS

Eller DVD-panik. DVD-orgier. DVD-...nånting. DVD är för mig det som verkligen fick mitt samlande att urarta. Efter att ha spenderat många år med att titta på sunkiga, sunkiga vhs-kopior som oftast kostade tokmycket pengar, så gjorde DVD'n sin entré och sedan dess har jag varit fast.

Nu kan jag köpa tredubbelt så mycket film för samma pengar som jag köpte tre gånger så lite VHS för en gång i tiden. Dessutom är titlarna mer obskyra, bättre bild och oftast utgivna av sanna filmfantaster. Istället för de sunkiga bootlegs i fullscreen med grekisk text som man fick stå ut med förut.

Nej. Det finns inget gott med VHS. All film av intresse som kom ut på VHS kommer att förr eller senare leta sig ut på DVD. Jag kommer ihåg när folk svor på att Pupi Avatis House with the windows that laugh aldrig skulle kommaa ut på DVD... nu kan vem som helst köpa den för en billig penning.

DVD'n krossade VHS-runkerier. Körde ner kassetterna i halsen på stroppiga VHS-samlare som helt av allt ville att bara dom skulle kunna få äga en viss film. Kom en film ut så att den blev lätt att få tag i för vanliga människor så beklagades det över detta. För det fick ju inte vara för enkelt.

Själv så ser jag bara lättillgängligheten som viktig. Inte bara för mig som filmsamlare, men också för alla dessa människor som är väldigt nyfikna på udda film. Sällsynt film. Bra film. Eller enkelt enkelt konstig film. Det är skönt att vem som helst nu kan ta och köpa sig en Lucio Fulci-film på Discshop för 99 kr och se vad det är för något. En del gillar det inte. Men många älskar det. Dessutom får dom se filmen i bra kvalité, för det mesta - allt hänger på mastrarna som ni väl vet - och fri från VHS-störningar och suddig bild.

För mig handlar inte film om nostalgi. Det handlar om filmen i sig. En del tycker att titta på en VHS handlar om nostalgi och att en del filmer blir bättre på det sättet. Men det är att visa respektlöshet mot filmen, mot skaparna och mot sig själv som tittare. För konst ska förevisas så bra som möjligt. Så nära ursprungstanken som möjligt. Och DVD är bra närmare detta än VHS. Laserdisc är naturligtvis det som VHS-mupparna dyrkar mest av allt. Laserdisc är överlägsen, fantastiskt och otroligt, otroligt bra - men dom orkar aldrig nämna att skiten är otymplig, ohållbar och man måste i de flesta fall vända på skivan (vilket för mig är lika vidrigt som ett reklamavbrott). Så bara den sistnämnda grejen fick mig som filmälskare att hålla mig ifrån detta nostalgiformat.

Nu har vi naturligtvis ett antal andra format att välja mellan, men jag avvaktar lite för att se vart det bär hän.

Orkar inte köpa något som bara kommer att försvinna snabbare än blixten.

söndag, september 30, 2007

De bästa science fiction-filmerna, enligt mig!


Jag är inte förtjust i rymdoperor. Sagotrams med fantasykänsla. Har väldigt svårt för det. Jag säger inte att filmerna är dåliga bara för det, men det är en känsla av tristess som kommer över mig när jag beskådar en film som innehåller lustiga rymdvarelser, laserpistoler, oneliners, fantasydjur och episkt berättande. Jag äger Star Wars, första trilogin, på VHS. Det är det enda. Sedan är det ganska dött på klassisk, typisk sci-fi.

Personligen tilltalas jag av mer ”realistiskt” rotade berättelser där storyn går före action och äventyr. Detta är något som egentligen tilltalar mig mest just när det gäller sci-fi. När det gäller skräck- och actionfilm så har jag en tendens att låta storyn bli mindre viktigt. Men det finns naturligtvis undantag som bekräftar regeln.

Vad finns det då för science fiction-filmer i min samling? Jag har inte ens alla nu när jag tänker efter, men det är favoriter som jag söker upp om och om igen. Först och främst så dras jag till science fiction som är satt i vår tid, eller i en väldigt nära framtid. Gärna med teknologi som evolverar eller tar över.

* Virus, denna minst sagt sågade film med bland andra Jamie Lee Curtis och Donald Sutherland tillhör de dolda höjdarna. Enkel historia där ett gäng bärgare hittar ett stort militärfartyg som tagits över av en teknologisk organism som kan förvandla teknik till robotar eller människor till cyborgs. Massor av sprak och gnistor, mekanik och elektronik. Och snygg som tusan. Synd att den floppade så hårt.

* En annan film som är skamlöst bortglömd är Screamers, ett samarbete mellan Japan, Kanada och USA. Peter Weller spelar militärsnubbe som kämpar mot robotar till bakgrund av en avancerad gruvkonflikt som skapat krig på flera planeter. Paranoia, våld, coola robotar och en enormt snygg produktion hindrade inte den här filmen från att falla i glömska väldigt fort. Synd.

* Albert Pyun är en hatad, men talangfull regissör, som gjort ett par klassiker. Nemesis, denna fantastiska blandning av noir och cyborg-action går fortfarande till historien som den första amerikanska film som efterapade John Woo när det gäller action. Snygga shootouts, bra tempo, vacker och en riktig ”b-klassiker”.

* Vad hände med Tobe Hooper är det många som undrar? Ja, han har sedan sina stora åttiotalsfloppar haft en väldigt framgångsrik karriär som TV-regissör och smusslar ibland ur sig sköna rullar direkt på DVD. Men Lifeforce tillhör hans sista stora mästerverk. En Species-artad historia om ”vampyrer” som tar över jorden och suger livskraften ur folk. Vansinnigt spektakulär, välspelad och lustigt… väldigt brittisk.

* Detta är en film som vuxit, och trots mitt tidigare ogillande av Norman J. Warrens Inseminoid så har den blivit allt bättre med åren. Även här en väldigt brittisk film som verkligen känns mer som typisk brithorror… fast i rymden. Inte så blodig som ryktet säger, men välspelad och klaustrofobisk. Och den har onekligen några riktigt störande sekvenser…

* När jag började med den här listan så hade jag ingen aning om att en Tom Selleck-film skulle leta sig in, men Runaway har jag sett många, många gånger under åren och som robot-film är den riktigt bra. Enkel storymässigt, men känns som en vettig framtidsskildring… även om hushållsrobotarna här känns hopplöst föråldrade. Men Gene Simmons som skurk, spindelrobotar och bra action gör detta till en bortglömd pärla.

* Mitt främsta minne av den här, Saturn 3, när jag såg den som barn, var den minst sagt absurda sekvensen när geniale Kirk Douglas brottas naken med Harvey Keitel. Men annars en orginell och vansinnig historia om världens kåtaste robot. Det är en sån där film som kanske främst lever på en schyst stämning än på själva handlingen i övrigt.

* Split Second, en fan-favorit som aldrig verkar få någon upprättelse. En blandning mellan Alien och demon-film och samtidigt en snabbkäftat brittisk snutfilm. London ligger mer eller mindre under vatten, det är ständigt natt och en galen seriemördare (eller är det en utomjording? Eller en demon?) härjar och tokar sig i natten. Rutger Hauer är tuff och hård och det sprutar blod åt alla håll. Jag kräver upprättelse för denna film!

* När vi ändå är inne på övernaturligheter så kan vi lika gärna dra upp mysiga Dark side of the moon. Bra titel och en bra och krypande handling om en övernaturlig kraft som börjar plocka människorna på ett rymdskepp en efter en. Känns mer som en Alien-klon än något annat och håller god klass trots sin bortglömda status.

* Och då kommer vi naturligtvis till Event Horizon, ett mindre mästerverk, och liksom ovan nämnda film, med ett starkt övernaturligt… ja, helvetiskt tema. Hade massiva problem med filmbolaget och testvisningar och mycket av det som hade gjort filmen betydligt bättre klipptes bort, ner eller försvann helt och hållet. Den fina special editionen visar en del av det som kunde ha varit med i filmen, och det blir lättare att få en bild av ursprungsvisionen då.

Det var tio science fiction-filmer, filmer som har med framtiden att göra, eller bara har ett fantastiskt tema, som alla är sevärda och förtjänar lite mer uppmärksamhet. Bubblare finns det givetvis, alla av god kvalité och kanske lite mer välkända och påkostade: Alien 3, Escape from LA, Ghosts of Mars, Starship Troopers, Total Recall, Blade Runner, Slaughterhouse Five, Johnny Mnemonic, Contamination, Death Machine osv osv.

Men dom snackas det nog om ändå. Så ge dessa i min lista en ny chans är ni snälla. Nu ska jag sova. Natti.

Poppy-go-round

"Dödsamöban äter upp din hjärna"


Min favoritrubrik idag. Expressen bjuder på den.

Givetvis är det ingen nyhet. Försök att inte bada i smutsigt vatten. Typ. Det är där risken finns att man får "dödsamböban". 6 personer i USA har dött av detta i år. 6 personer av en befolkning på 290 miljoner människor. Ja, vi får verkligen se upp här i Sverige. Ja, här i Sverige finns det ingen risk att råka ut för detta monster överhuvudtaget kan tilläggas.

Men skvallerblaskorna måste ju ha nåt trams att skriva om.

Lois Maxwell RIP


Lois Maxwell är död. Ni vet, Miss Moneypenny i Bond-filmerna. Hon var med hela vägen, från Sean Connery till och med Roger Moores sista film. Men då filmserien behövde förnyas, med en yngre Bond, så fick Moneypenny också bytas ut. Kanske klokt. Vad vet jag?

Hon var i alla fall den bästa Moneypenny. Rolig, intelligent, snygg och snabbkäftad. Antagligen Bonds drömkvinna, även om dom aldrig fick varandra.

Lois själv verkade vara minst lika rolig och intelligent som sin karaktär, så det är synd att hon inte fick synas mer i andra filmer.

Hon blev åttio bast.