lördag, oktober 20, 2007

Minirecensioner

Jag ser massor av film. Och långt ifrån alla skriver jag om, eller överhuvudtaget omnämner. Men när är några av de filmer jag sett de senaste veckorna som jag tycker är värda att få en liten kommentar i alla fall:

Endless Night - enkel och effektiv psykthriller som bygger på en historia av Agatha Christie. Typiskt brittisk med extremt brittiska skådespelare (förutom Britt Ekland och Per Oscarsson givetvis) som spelar typiska britter. Inget mästerverk, men en stark story och bra skådisar gör den sevärd.

Winter Kills - Udda hybrid mellan konspirationsthriller och svart komedi. Jeff Bridges undersöker vem som mördade sin storebror, Presidenten, och går igenom en parad av bisarra karaktärer som kanske kan ha något med mordet att göra. ALLA, från Elizabeth Taylor, Tisa Farrow, Joe Spinell, Anthony Perkins, Eli Wallach till John Huston, Toshiro Mifune, Sterling Hayden, Dorothy Malone och ett dussin till fantastiska skådisar gör större eller mindre roller.

Frankenstein conquers the earth - Toppen-kaiju av Inoshiro Honda och med Nick Adams i högform. Frankensteins monster blir stor som... Godzilla, fightas mot Baragon - en underjordisk dinosaurie med ett lysande horn. Riktigt god japansk monsterunderhållning med otroliga effekter för sin tid.

The Flesh and Blood show - Pete Walkers första första skräckförsök och det är både bu och bä. Snygga miljöer och bra skådisar i en klassisk slasher-uppsättningen, men är svag när det gäller just terror och läskigheter. Mer naket än gore alltså.

Missing in action - Chuck Norris-klassikern som faktiskt var betydligt bättre än jag mindes den. Massor av bra action och stunts i regi av Joseph Zito. Utspelar sig främst i Thailand och det blir både bra djungelaction och stadsaction.

Frankenstein-rullen tror jag att det blir en längre recension av senare, men ni får hålla er lugna med detta tills vidare.

To me Cyborgs are magic - Intervju med Sam Firstenberg


Denna intervju publicerades 2003 på Cinema Nocturna. Den finns även återgiven på Sams officiella hemsida. Jag ber om ursäkt för eventuell felaktig engelska.

To me Cyborgs are magic. Ninjas are magic. Cannon-productions are pure magic. So the only thing to do was to talk to one of the most productive directors in Hollywood, Sam Firstenberg, the creator of such classics as Revenge of the Ninja (the best Ninja-movie ever?), Cyborg Cop 1 and 2, American Ninja, Ninja III and many more.

Sam started his movie career in 1973 when he met the legendary producer Menahem Golan. He started with serving coffée, cleaning and driving. Or just being a runner. But the magic was there. Sam was on a movie set! After many hard, but funny, years as a assistant director and also director for his own short movies he finally was offered the directors chair for Revenge of the Ninja. So let?s talk with Sam about his long career in movies, and of course we begin with Ninjas!

Fred Anderson:
In 1983 you directed in one of the biggest cultmovies ever, Revenge of the Ninja starring the notorious Sho Kosugi How did you get involved in a Ninja-movie?

Sam Firstenberg:
The company that bought my student film "One More Chance", Cannon Films, had just finished a movie called Enter the Ninja. They were looking for a director for the sequel and asked if I would be willing to take on the project, to make an action movie. The truth is that I had never before heard the word "ninja" in my life, but being young and eager I did not want to pass on such an opportunity so I faked my way in by letting them think that I knew what it was all about. After watching the original movie, and two books later, I was knowledgeable enough to get started, and then I was introduced to Sho Kosugi, the star of the movie, and he took me under his wing, so to speak, and gave me an in-depth introduction into the subject. I then realized that all we had to do was make a good action movie with a ninja twist.

FA: Im not sure, but Revenge of the Ninja should be the first of your works for Menahem Golan and Yoram Globus. Tell us about these legendary producers. Where they easy to work with?

SF: I have known Menahem and Yoram for many years, in fact many years before I directed Revenge of the Ninja - I worked as an assistant director on many of their films, even one that Menahem Golan directed (Diamonds with Robert Shaw). The way they worked was that Yoram Globus was in charge of finances, and had little input on the creative side; Menahem Golan was the creative producer, involved in all the stages of making the movies. His main interest was in the script and in the editing. During the shooting I was basically left alone. I would say that in this sense, it was very easy to work with them, as long as we did not go over budget or exceed the schedule - which I never did. They trusted me and we had a very good relationship.

FA: I?m not familiar with Breakin? 2, but was it a success? Wasn?t this at the end of the breakdancing-era?

SF: First, I think the movie was at the height of the breakdance era. The first movie to come out was Breakin' and then a movie called Beat Street, but "Breakin'2-Electric Boogaloo" topped them all and became a national and world-wide immediate hit with the young audience. It was 1985 and even today, I still get fan mail from people who say that this movie influenced them as teenagers. Incidentally, two weeks ago it came out on DVD.

I have been told that on e-bay original posters and laser discs go for about $200- $300 apiece! It became an icon of the 1980's.

FA: In Ninja 3 you worked for the second time with actress Lucinda Dickey. How was it working with her?

SF: Coming from a dance background, she easily adapted to the ninja moves. Lucinda was not a martial artist, but she quickly caught on. Ninja 3 was the first time I worked with her; Breakin2 was the second movie.

FA: Talking about Ninja 3, is this the weirdest ninja-movie ever made?

SF: Yes! And the only one with a ninja hero that is a woman.

FA: I canät say Michael Dudikoff is one of my favorite actors but I always enjoys American Ninja 1 and 2. How was it working with mr Dudikoff and what's your personal opinons on these movies?

SF: Michael was the perfect American Ninja teenage idol type, with his James Dean demeanor. The first American Ninja is definitely one of my favorites with a wholesome and reluctant hero and with an innocent love story. It has very juicy villains. The second American Ninja does not have as good a story as the first movie. It would have been better if it had continued the themes of the first movie, but unfortunately it did not.

FA: Haven?t seen Avenging force, but friends tell me that it?s one of the most solid movies in Dudikoffs career. Can you tell me more about making this movie and working with Dudikoff?

SF: Not only is it a solid movie for Dudikoff, but it is a solid action movie period. Michael is great, the action is magnificent, the visuals are terrific. The story takes place in New Orleans so the atmosphere is charged with mystery and the lead villain, John P. Ryan, is the best villain ever! When it came out the movie got some great reviews - too bad it is not as famous as American Ninja.

FA: I always love productions from Nu Image and also, of course, the Cyborg Cop-series. In the first one John Rhys-Davies played the bad guy. He's a solid actor and is now more famous than ever after appearing in the Lord of the rings-trilogy. How was it working with him and David Bradley in Cyborg Cop. Was it and it?s sequel big hits?

SF: John Ryhs-Davies is the greatest! Such a nice person to work with and extremely talented, full of creative ideas, and very accommodating to the director. He is a classically trained British actor. David Bradley is less of an actor but more of a martial artist so he brought this talent to the movie. The Cyborg movies did not reach the success of the American Ninja series in popularity.

FA: Most of your movies, at least the Ninja- and cyborg-movies have been very violent and sometimes genreated moral panic in countries with harder censorship rules. What do you think about the graphic violence in your movies and the censorship?

SF: I would like to know in which countries the movies created a moral panic. but on a more serious note, there is an audience for all types of entertainment. I always try to keep the violent action in a cartoon-like atmosphere so that we don't confuse what we see on the screen with reality. I stay away from sadistic themes, and never have violence against women or children, and always stay in the realm of "movie-land." In principle I am against censorship and the rating system should provide viewers with guidelines to the content of the movie so that the viewers can make the choice whether to see the movie.

FA: You worked as a second-unit director on Crocodile, once again for Nu Image. Was it easy to work with Tobe Hooper and what do you think of the movie?

SF: Tobe and I are good friends; I know him for many years, since we both worked at Cannon Films where he directed the movie Life Force. Tobe entrusted me with all the action-y sequences of the Crocodile movie and basically I did my best to accommodate his movie.

FA: I actually hold a dvd of Spiders 2 in my hand this weekend, but I was broke right then and couldn't afford buying it, so I haven't had the pleasure of seeing it yet. Are you happy with the final result?

SF: Spiders is a complex movie from an optical effects standpoint. It has 160 optical effects. One thing I learned is that when you work with a low budget you don't get the same quality of results that the big budget movies get. But yet, it is a considerably scary and tense horror picture.

FA: To be honest, I first thought it was something for April Fools Day, but you are nowdays co-director with Ed Wood? Appearently, after reading at your official site, the raw material for an unknown Ed Wood-movie has been found and you have directed an additional 30 minutes of scenes and now completed this movie. When can we see this movie? Will hope for a nice dvd-release with lot's of extras :) I?ve only seen pictures from the new scenes, is there any pictures from the old material and have you been able to identify the orignal actors and actresses?

SF: A lot of information concerning your question is coming soon on our website surplusmale.com. I believe you will find all the information as the updates and pictures are posted and the site develops. This is an extremely exciting project but we do not yet have a release date. It might go to sci-fi festivals first, so stay tuned.

www.surplusmale.com

FA: A final word to our readers?

SF: The greatest satisfaction of my work is to know that there are people all over the world who enjoy the movies that I have directed. This is the reason I make movies - to entertain audiences, and take them into a 90 minute journey of fantasy, thrill, and excitement. If all of this works, then I am grateful.

Please visit Sam Firstenbergs official site.

Och besök gärna hans IMDB-sida också.

Screenshot från Kolossen i Rhodos


Kunde bara inte låta bli. Underbar tagning, snyggt som fan. När film är film helt enkelt: visuell, spännande, dramatisk och med ett koncept som inte kan misslyckas.

Recension: The Colossus of Rhodos (1961)


Innan Sergio Leone blev Sergio Leone så var han en flitigt anlitad second unit-regissör, speciellt när det gällde spektakulära actionsekvenser och andra scener som var svåra rent tekniskt. Efter att bland annat arbetat på Ben-Hur och regisserat större delen av Last days of Pompeii så fick hans chansen till ett helt eget mastodontspektakel, nämligen den utmärkta The Colossus of Rhodes.

Enligt legenden ska Kolossen på Rhodos ha varit ett fyrtorn i brons, formad som en man. Huruvida den har existerat eller inte, eller om det överhuvudtaget var ett fyrtorn är det ingen som vet, men i den här filmen så är det helt enkelt en stillastående försvarsmekanism utan dess like. Utrustad med katapulter som slänger hett bly, en annan mekanism som häller samma sak på fientliga fartyg och i stort sett ointaglig, så blir den ett fenomenalt ämne för en äventyrsfilm.

Det pågår skumma saker på Rhodos. Rebeller vill störta den nuvarande kungen då han indirekt förslavar folket för sitt eget högmods skull. Dessutom vill alla, inklusive Grekland, ha en bit av kakan då Rhodos och dess ointagliga hamn är viktigt hur försvarsperspektiv. En besökande grek, Darios (Rory Calhoun), lyckas bli inblandad i intrigerna och anklagas för att ha konspirerat mot Rhodos kung och hans allierade. Detta gör att Darios inser hur korrumperat och fascistiskt samhället är och han slår sig ihop med rebellerna och äventyret är minst sagt igång.

Även om konceptet i sig inte är speciellt unikt, så är det ändå en unik peplum. För att vara en mindre känd film så har uppenbarligen MGM öst in lite extra pengar i den och genom Sergio Leones regi och den fantastiska scenografin så blir detta en höjdare. Stora svepande tagningar, typiskt Leone, växlas med fartfyllt (och totalt orealistisk) action. Det är gott om svärdsfighter, stunts och jakter, speciellt i den andra delen av filmen. Leone gillar att berätta utan dialog och det finns många fina tagningar där mycket sägs utan att ett enda ord yttras. Men det är trots allt en italiensk mastodont-wannabe och det är uppenbarligen ett gun-for-hire-arbete för Leone. Dialogen fungerar, men är långt ifrån så smart och dubbelbottnad som i en vanlig Leone-film, våldet är mer naivt och familjeanpassat (även om det är en hög bodycount, många pilträffar, tortyr, hungriga lejon och annat skoj).

Men det är en snygg film med fart i. Relativt välspelad också, speciellt av rebellernas ledare, Peliocles, spelad av den franske mästerskådisen Georges Marchal. Ni som har läst mina recension av dessa filmer vet att jag väldigt lätt accepterar bildsköna, ytliga, men coola skådisar som Rory Calhoun, Victor Mature, Richard Egan, Howard Duff och givetvis den ultracoole Nick Adams. Rory gör sitt jobb precis som han förväntas göra, och visst… hans fönade look och Hollywood-leende kan vara irriterande för den oinvigde, men det hörde till genren helt enkelt. Och han gör det bra.

Förutom all action och dramatik så bjuds vi på en fet och välgjord jordbävning på slutet, i storm och ösregn, vilket gör att den känns ännu mer kaotisk och påkostad. Detta verkar vara den tredje gången Leone får hantera en sån scen. Han gjorde det i Last days of Pompeii och senare i Sodom and Gomorrah. Många panikscener, stora hus som faller samman, stackars statister som blir krossade av stenväggar och samtidigt så börjar det blossa upp stora eldhav ur marken. Fanken, inte illa alls.

Taglinen ”A truly colossal motion picture” och att den är filmad i “SuperTotalScope” gör att detta blir en sann klassiker i genren.

P.S Sedan att i stort sett alla man har skamlöst lite kläder på sig är givetvis bara en fördel ;)

fredag, oktober 19, 2007

Skönheten och odjuret på pendeltåget

Satt på pendeln för någon vecka sedan. Trött efter jobbet givetvis. Finns inget mer uppiggande än att titta på människor, studera, analysera, förfasa sig, beundra eller bara titta utan någon form av uppsåt. Ansikten är verkligen, för att vara lite klyschig, en enorm källa till underhållning och fantasi.

En snygg kille sätter sig snett emot mig. Han är toktrött och sluter ögonen och försöker sova. Jag gissar att han ska ända till Märsta eftersom han så obekymrat sätter sig till rätta för att låta sömnen ta överhanden. Jag får fantasier. Han ser ut som någon ståtlig Maya-indian - fast bara i min fantasi, med snygga drag och ja, allmänt stilig. Tänk att bli räddad av honom från en ond, elak mördarpanter? Leva tillsammans lyckliga i ett trähus nånstans i Amazonas och slåss mot vikingar. Typ. Trevligt att titta på i alla fall, och när han dessutom sover så kan jag titta hur mycket som helst. Tack och lov. Resan hem är räddad.

Då dyker odjuret upp, med sin skötare.

En morfar/farfar kommer med sitt lilla barnbarn. En femårig med röd jacka, stora läskiga ögon och en rosa Bratz-mössa. Gubben sätter sig bredvid mig och odjuret sätter sig mitt emot mig. Givetvis måste hon luta sig mot skönhetens ben när hon tar sig för mig och stackarn vaknar till liv igen. Fan. Odjuret sätter sig... och börjar långsamt svinga med sina små korta grisben. Tyvärr inte så korta som jag hade önskat, då dom varje gång träffar mina fina svara kostymbyxor. Jag försöker dra undan benen, men hon liksom undermedvetet fortsätter att gunga sina knubbiga lemmar ännu mer. Som den svensk jag är så sitter jag tyst och surar.

Men odjuret orkar inte sitta på sin plats. Hon tränger sig förbi skönheten, som vaknar upp igen - och låtsas som om att "nej, det gör inget. hon är så gullig så", och sätter sig i morfars knä. Där hon givetvis inte kan sitta still. Så hon börjar kravla omkring som en panikslagen griskulting och... börjar ta på skönhetens ben. På låret. Morfadern gör givetvis ingenting.

Skönheten vaknar upp igen, ser förvirrad ut och försöker luta sig mot sin ryggsägg, som för att få stöd för armen som lutar upp huvudet. Han vill inte veta av odjuret. Ingen vill veta av odjuret.

Nu står odjuret upp i utrymmet mellan morfar och skönheten, och hon börjar slå med näven mellan skönhetens ben - på den lilla biten av sätet som syns där. Ingen gör något. Skönheten vaknar inte upp, otroligt nog, eller så låtsas han inte om det. Odjuret tränger sig förbi igen, sätter sig mitt emot mig, sparkar mig på benen, tränger sig tillbaka IGEN, väcker skönheten och bestämmer sig för att häcka sin feta barnhäck på ett annan säte där det finns två platser lediga bredvid varandra.

Som alla små djur så lägger hon sig på sätet och rullar fram och tillbaka."Roll, roll, roll in ze hay" för att citera Young Frankenstein.

Då är vi redan framma i Märsta. Jag har fått smutsiga byxben. Skönheten har inte fått sova och morfar har stolt fått visa upp sitt läskiga grismonster till barn.

Alla lyckliga.

Fem dagar utan socker

Som den västerlänning jag är så lider jag, som så många andra, av någon form av bisarrt sockerberoende. Står det en skål med något sött så äter man. Och äter igen. Och sedan är det svårt att sluta äta. Som en labrador i en brödfabrik typ. Fick jag inte socker i mig så började jag få abstinens. Både fysiskt och psykisk.

Så jag bestämde mig för att ta en period helt utan socker, eller så lite som möjligt i alla fall. Försöka övervinna den här drogen och se om det överhuvudtaget går att leva utan något överdrivet intag av socker.

Nu är det Fredag och jag har inte ätit något sött sedan söndagen, då jag bestämde mig. Jag har märkt, speciellt de första dagarna, en form av energibortfall, känslomässiga berg-och-dalbanor och faktiskt, en form av trögtänkthet - som troligen hänger ihop med trötthet.

Men det börjar att gå över och vi får se hur länge jag kör det här. Har inte känt mig speciellt kreativ eller kvick för att skriva här så mycket, men kanske börjar det gå över nu.

Det värsta är att jag tänker på godis hela tiden. Choklad i alla sorter speciellt. Eller fet mat, Burger King, Max osv osv. Tänk att bara få äta! När polacken på Skype igår började snacka om sin kärlek för Marabou så kände jag hur saliven började rinna till och han fick helt enkelt inte nämna drogen nåt mer.

Jaja. Jag blir nog mitt naturliga jag förr eller senare. Hoppas det i alla fall.

torsdag, oktober 18, 2007

Att namnge sin mobil

Hörde detta på pendeltåget idag:

Tonårsbrud 1: Man måste verkligen titta på den för att se vad den ska heta.
Tonårsbrud 2: Mike!
Tonårsbrud 1: Nej, Spike Minoda.
Tonårsbrud 2: Mike är mycket bättre.
Tonårsbrud 1: Jag döpte mobilen till Frank Travis först. Den fick heta Travis i en vecka. Men det kändes inte rätt.
Tonårsbrud 2: Mike är jättebra.
Tonårsbrud 1: Det blir Spike eller Mike.

Dalai + George = sant


Titta, två bakåtsträvande konservativa på samma bild? Inte undra på att båda ser så nöjda ut, när dom får leka tillsammans.

In Beyond Dogma the Dalai Lama writes that "homosexuality, whether it is between men or between women, is not improper in itself. What is improper is the use of organs already defined as inappropriate for sexual contact. - Dalai Lama

onsdag, oktober 17, 2007

Technovikingen

Främmande får sin premiär!


Den 27:e oktober så får Främmande (som tidigare hette Deja Vu) sin officiella premiär på Stockholm Queer Film Festival. 12.00 visas filmen, vilket är en dålig tid av publikmässiga skäl, men man kan inte få allt ;) Min kortfilm Hör Hans Röst är även med i kortfilmstävlingen som börjar 19.00 samma kväll.

Ska givetvis försöka vara på plats vid båda tillfällena :)

För mer info se hemsidan.

Vi har även en liten egen hemsida om filmen här.

tisdag, oktober 16, 2007

På tal om våldtäkter av män...

... så har ni väl noterat att Studio S ska ge ut Jörn Donners "Män kan inte våldtas" från 1978?

20 september 2007

200.000 SVENSKAR SÅG FILMEN SOM SKAPADE EN MASSIV DEBATT!

MÄN KAN INTE VÅLDTAS (1978) är tveklöst en av de filmer som skapat störst debatt i svensk filmhistoria.
Anna Godenius, som var glödhet efter TV-succén "Ärliga blå ögon" (1977), brädade självaste Bibi Andersson när hon lade beslag på huvudrollen. Hon spelar Eva, en bibliotekarie som blir våldtagen av en bilförsäljare (Gösta Bredefeldt) efter ett nattklubbsbesök. Men istället för att bara bli ett offer i statistiken iscensätter Eva en raffinerad hämnd. Våldtäktsmannen ska själv bli våldtagen!
I Sverige såg närmare 200.000 biobesökare filmen, som även blev en försäljningssuccé i resten av Västeuropa samt Japan och USA (där den fick titeln "Manrape").
Märta Tikkanens roman som ligger till grund kom 1975 och startade en våldtäktsdebatt som nådde sin massiva kulmen när filmversionen hade premiär. Än i dag säljs boken flitigt i pocket. För regin svarade Jörn Donner, som just avslutat sina fem år som chef för Svenska Filminstitutet. "Män kan inte våldtas" var hans tolfte film och hans ojämförligt största succé.


Finns mer info på deras hemsida under rubriken Nyinköpt.

(och förresten, get over it!)

Plymouthbröderna

Detta var något nytt för en sekt-intresserad person som mig: Plymouthbröderna - galen, konservativ kristen (ja, det är kristendom det handlar om - finns det någon inriktning av kristendomen idag som kan sägas vara den "rätta" kristendomen?) friskola där man uppenbarligen är rädd för hr satan.

Kontroll, hjärntvätt och lögner - typiska saker i religiösa sammanhang. Och intressant nog var dom med och finanserade en kampanj för högeraporna själv, Alliansen. Kristdemokraternas riksdagsledarmot Annelie Enochsson ska enligt henne själv också fått "moraliskt stöd" från denna farliga organisation. Den kristna dagstidningen Dagen har också ställt sig positiv till Plymouthbröderna och deras farliga anhang.

Men så snackar vi högern också. Moderater, Kristdemokrater, Sverigedemokrater... same shit.

måndag, oktober 15, 2007

Poppy Deluxe

Förbjud religiös undervisning

Det låter naturligtvis helt vettigt. Barnen har rätt att göra ett fritt val i vuxen ålder om vilken religion dom ska välja, OM dom överhuvudtaget vill ha en religion att luta sig mot.

Religösa riter hör inte hemma i skolans undervisning, på samma sätt som det inte hör hemma i politiken - men som det är nu, så sker det titt som tätt så nämns övernaturliga sagoväsen.

Undervisa om religion är naturligtvis perfekt, och det finns inga planer på att ta bort det, men religionsundervisningen ska vara kritisk. Det handlar oftast om religioner som förföljer och förtrycker människor, oavsett om snubben dom dyrkar heter Jesus eller Mohammed, då sådant ska givetvis inte uppmuntras.

Att få gifta sig

"Dessutom har man fortfarande inte lyckats att tala om varför man vill ha denna förändring och man nonchalerar vad begreppet äktenskap betyder. Äktenskapet är ett internationellt och interkulturellt begrepp som handlar om en relation mellan en man och en kvinna."
- Yvonne Andersson, KD

Jo... inom religiösa organisationer kanske. Det är religionen som ställt detta absurda krav genom åren. Som har ansett att man+kvinna=rätt. Men vi lever i ett betydligt mer upplyst samhälle. Religionen har ingen makt, speciellt inte i ett land om Sverige, och KD famlar efter ljuset som sakta håller på att falnar ut. Dom har rekordlåga siffror, och det beror på att dom är slut som parti. Ingen vill ha med religiösa extremister att göra, speciellt om det är människor som inte vill att alla människor ska ha samma rättigheter.

För ska det vara så svårt egentligen? Ska det vara så svårt att inse att homosexuella också är människor, med känslor och kärlek? Eller är det något som är unikt för den våldsamma kristna tron?

länk

Mer tankar kring Possession...

...detta innehåller massvis med spoilers. Så läs inte om ni inte redan har sett filmen.






Jag har grubblat mer på Possession och vad som verkligen sker i den. Personligen så tror jag det handlar om en spegelfilm, samma sak sker från två olika håll. Kanske fler håll.

Mark, Sam Neill alltså, spelar en person som har varit ute på hemligt uppdrag. Han arbetar för någon hemlig myndighet som uppenbarligen sysslar med spioneri eller liknande. En myndighet, som det antyds verkar känna till det som sker i filmen.

När Mark är borta så inleder hans fru ett förhållande med ett monster, en utomjording. Dessutom en utomjording som börjar bli en kopia av Mark. För mig känns det som om ångesten inte bara ligger hos Mark och hans fru, även monstret.

Tänk efter. Monstret är uppenbarligen också ute på hemligt uppdrag. Infiltrerar och spionerar. Kan monstret också vara otrogen någon på sin planet/dimension? Kan det vara så att Mark har varit otrogen, och i kaoset som sker själv verkar vara extremt ångerfylld och fylld av skam?

Samtidigt börjar också Mark intressera sig för sin sons lärarinna, som är en exakt kopia av hans fru! Hon har bara absurd gröna ögon. På slutet, när sonen dränker sig i badkaret så krafsar Mark-kopian på dörren och lärarinnan försvinner in i sin egen värld... tittar rakt in i kameran med sina onaturliga ögon och samtidigt så börjar ljussken och muller höras. Som om det är en invasion.

Detta är alltså inte bara en skilsmässofilm mellan Mark och Anna (hans fru alltså), utan också mellan monstret och det som är hans partner (Anna-kopian), samtidigt som vi också får bevittna splittringen av gay-detektiverna och Heinrich och hans mor – samt givetvis också Heinrich och Anna... eller är det Anna-kopian?

En film som handlar om att bryta upp. Att acceptera vad som sker. När folk inte accepterar vad som sker i den här filmen så blir det bara ännu värre. Den har många nyanser. Väldigt många.

Bland det mest korkade jag läst på länge

På den sinneslöa bloggen, Att Älska Alex Schulman (skapat av en av de människor som Alex uppenbarligen förraktar, eftersom allt har varit en drift med de stackars idioter som tillfredställt sig åt hans texter) så hittade jag en formidabelt korkad text. Läs den själv.

Mitt svar är:

* Är det så att bara för att man är man så ska man tåla övergrepp?

* Är det så att heterosexuella män automatiskt vill ha sex med alla kvinnor?

* Är det så att han nödvändigtvis faktiskt var hetero överhuvudtaget?

* Är det så att författaren återigen bygger på myten att kvinnor är av det svaga könet och därför lätt skulle bli övermannade (de var fyra stycken) av en sjuttonåring?

* Det finns många exempel på där en våldtäkt inte lämnat några fysiska spår. Så det behövde nödvändigtvis inte gå "lugnt till".

* "Varje killes dröm är en trekant, nu fick han flera lekkamrater" - Är det verkligen varje killes dröm, eller är det fördomar som talar?

* Vill verkligen alla killar ha sex med tjejer? Nej, det finns en hyfsat stor grupp som är homo också, som gärna håller sig ganska långt borta från sexuella aktiviteter med kvinnor.

* Varför skriver författaren inte samma sak om kvinnor/tjejer? Så här hade det sett ut då:


"Ni kanske har läst artikeln i Aftonbladet om den 17-åriga tjejen som blev våldtagen av 4 stycken jämnåriga killar. Visst är det absurt att ett killgäng utför våldtäkt, men jag undrar om inte hon verkligen tyckte om detta. Snälla, det var fyra killar som ville ha sex med honom.

Jag tror att i själva akten, måste hon ha "njutit" kanske. Varje tjejs dröm är en trekant, nu fick hon flera lekkamrater. Visst det är synd att det utfördes på detta sätt, och hon mådde dåligt av det....men innerst inne måste hon ha sagt, "fan vad coolt, jag blev tagen av 4 killar". Men när hon insåg att det var ett våldtäkt då mådde hon dåligt.

Det hände en liknande händelse en gång innan, men då fick den tjejen en kvist uppkörd i sin röv o allt - då kan jag förstå det inte var skönt. Men just vår 17-årige flicka hade inga fysiska skador, så jag antar att ”övergreppet” gick lugnt till.

Sen undrar jag bara, han är en TJEJ borde inte han ha överbemannat dessa 4 killar?

PS!! Jag tror att hon insåg att det var en våldtäkt efter ett tag!!!"


Och plötsligt har vi en bloggare, troligen man (som det brukar vara), som förespråkar våldtäkt på kvinnor/tjejer/flickor. Ja, det gör han säkert, för skriver man en sån här sak om en kille som blir våldtagen, då anser man det vara like okey att våldta en kvinna.

Nu vet jag att bloggaren älskar Alex Schulman, och gör allt för att imitera den lätt efterblivna stil som Alex slog till med...men man kan väl inte bli hur korkad som helst? Eller?

(ps. jag insåg nu när jag redigerade om författarens text att han/hon är en fantastiskt usel skribent också... riktigt illa skrivet)

söndag, oktober 14, 2007

Recension: Possession (1981)


Jag är tvungen att mula i mig choklad. Bara frossa i mig socker och skräp, onyttigheter och skit. Det känns som om hela min energi är borta, som om jag blivit uppäten av satan själv, nertuggad och uppkräkt. Och trot eller ej, det är en jävligt positivt upplevelse i det här fallet. Det är som om kroppen behöver sötma efter att ha sett Andrzej Zulawski ångestframkallade skilsmässoskräckis Possession. Som om kroppen skriker efter gift, bara för att kunna rena sig från den kick av ren djävulskap som den blivit tvingad att ta in.

Fuck.

Sam Neill spelar en man som arbetar inom underättelsetjänsten. Vi vet inte med exakt vad, men det ger stora pengar och bekostar en stor flott lägenhet, en vacker fru och en söt son. Men efter att ha kommit hem från sin senaste uppdrag så är allt annorlunda. Frun, spelad med obehaglig närhet av Isabelle Adjani, vill lämna honom. Hon har någon annan. Eller något annat. Där sätter det Zulawski igång en av de mest intensiva relationsuppslitande filmerna jag sett. Neill och Adjani ger så mycket av sig själv att man ser, man märker av, att det påverkar dom. Det är inte längre skådespeleri. Det känns så äkta. Så jävla äkta. Neill lyckas spåra Heinrich, en övermänniska, intelligent och överlägsen, i den galne tysken Heinz Bennent. En man som lika bra bemästrar slagsmålets konst såsom sexualkunskapens. Men det verkar som om han också blivit övergiven. Isabelle har en annan. Någon som bor på Sebastian Strasse 87, 1 trappa upp. Någon som drar in henne, och alla andra runt omkring i en otrohetshistoria som skulle kunna få Bergman avundsjuk.

Ämnet och känslan i filmen är inte helt nytt. Cronenberg gjorde en excellent skillsmässoskräckis i och med The Brood några år innan, även den fokuserar på sexualitet, kött och ångest. Men Possession är något extra. Den utspelar sig i Berlin, på västsidan, som är kliniskt rent. Allt är prydligt, åtminstone på utsidan, och Zulawski använder stora, stora, stor bilder, kombinerat med nästan för intima närbilder. Långa tagningar, ibland med handkamera, ibland med vagn, en del omöjliga. Totalt omöjliga. Skådespelare som sliter ut sitt innersta i långa plågsamma scener. Vem kommer omöjligen att glömma bort Adjanis missfallsscen i gångtunneln? Att Adjani överhuvudtaget överlevde psykiskt (ryktet säger att hon blev djupt deprimerad och försökte ta självmord på grund av den här filmen) är ett mirakel.

Det bästa med en konstnär som Zuwalski är att han förstår att för att bjuda på ett engagerande drama så måste man göra något extra. Det finns inte en sekund av dialog som är dålig, som är trist. Heinz Bennent kan tyckas spela över, men hans karaktär är så vild, så out of there, att det fungerar fantastiskt. Scenen då han spöar upp Neill tillhör en av höjdpunkterna. Allt går så lätt, och Neill är ett sånt underläge, och ändå får tysken tid nog att posera och visa sin manliga överlägsenhet.

Även om det till största delen är ett drama, ett dialogbaserat drama med fantastiskt foto och regi som känns så mycket film som det kan bli, så slår Zuwalski till med några chockerande sekvenser av brutalt våld, monsterbisarro och till och med en del små imponerande actionsekvenser. Den absurda humorn, med allt från den rosta strumpan, till den hysteriska detektiven som förföljer Adjani vid ett tillfälle, vävs så bra in i helheten att det är svårt att förstå hur det går att producera en sådan perfekt film.

Jag vet, det är bara superlativ. Och dessa gäller också Studio S fantastiska DVD. Det är en lysande print som antagligen aldrig sett bättre ut. Även om det kan bli lite grynigare i mörka scener, så gör det bilden och historien rättvisa. Man nämner Bergman på baksidan, men han kan skita på sig när det kommer till den här filmen. Perfekt filmkonst helt enkelt. Inte ett ord till.

Argentos bakhuvud

Det krävs väl en nörd för att fungera över sånt här, men efter att ha sett Argento-filmer i många år så har jag noterat en detalj i åtminstone tre, möjligtvis fyra av hans filmer. Nämligen Argentos fascination av bakhuvudet. Givetvis så ser vi bakhuvudet på människor i alla filmer som gjorts, men dessa tagningar är så tydliga och klara.

Det känns som om Argento vill säga nåt med bilderna, eller i alla fall antyda att något kommer att hända med karaktärerna eller med historien runt omkring. Det kanske är undermedvetet från Argentos sida, något han lägger till för att det känns rätt.

Jag har fyra exempel på detta, och det kommer nog massiva spoilers (så har ni inte sett Inferno, Card Player, Nonhosonno eller The Stendahl Syndrome så ska ni inte läsa vidare).

Första gången jag lade märke till det var i Nonhosonno, där kameran gör en diskret åkning och börjar filma bakhuvudet på mördaren där han står och har en konversation med hjälten. Det är en ganska lång stund som kameran fokuserar på bakhuvudet. Det är en snygg liten sak, men det känns lite udda. Som om det egentligen inte hör hemma där. Som om Argento glömt att trycka på ”stoppa åkningen”-knappen ;) Det bara fortsätter och fortsätter.

Den mest uppenbara anledningen är väl att Argento vill antyda att bakhuvudet en stund senare kommer att explodera av ett skott från polisen utanför, eller vill Argento att vi också ska försöka titta in i sinnet på galningen? Nästan fysiskt försöka penetrera huvudet och rakt in i galenskapen?

I den väldigt underskattade Card Player så förekommer det samma sak, fast här är det svårare att hitta en logisk förklaring. Det är en av poliserna som är inne på ett spelhak där dom ska försöka hitta nån som är duktig (och kanske skyldig till morden) på internet-poker. Tagningen, där vi som vanligt ser bakhuvudet på polisen, pågår ganska länge och jag har ingen vettig förklaring till varför. Kommer inte heller ihåg om han har något viktigt att säga eller om han kommer fram till nåt viktigt senare.

Eller är det helt enkelt en listig “red herring”, som ska få oss i publiken att bara bli lite förvirrade?

En av dom finaste exemplen på Argentos bakhuvud-fascination är från den extremt underskattade Stendahl Syndrome där vi ser Asia Argentos huvud bakifrån under en längre stund. Jag är inte säker just nu, men det kan vara efter att en karaktär har blivit mördar eller allvarligt skadad på ett museum (när han letar efter Asia) och hon står utanför och studerar huset. Vi har nyss befunnit oss i ett rum fyllt med statyer.

Jag ser det så att Asia undermedvetet inser att hon är mördaren och kameran hänger länge på henne så att vi ska få en chans att tänka efter, att krypa in i hennes huvud och se vad hon ser.

Ett tidigt exempel på bakhuvuden finns I Inferno, även om jag inte riktigt tror att det hör hemma i den här teorin. Det är på universitetet i Rom (?) då häxan (?) visar sig för den manliga studenten. Han öppnar även ett brev från sin syster. Här får vi se en ganska lång tagning på studenternas bakhuvuden. Troligen är det bara ett udda val i klippningen (kanske materialbrist?) som gjort att Argento hängt länge just på det utsnittet, eller så ska det väldigt utdraget visa hans brevläsning. Jag vet faktiskt inte, men det känns bara som en udda tagning.

I diskussioner på andra forum så nämnde journalisten och skådespelaren Kit Gavin att mördaren i Tenebrae står precis bakom en karaktär i slutet av filmen, i en vinkel där han måste ha tittat rakt in i bakhuvudet på offret. Kanske är det åter igen tanken att vi som åskådare ska känna oss skyldiga, illa till mods, eller helt enkelt väldigt påträngande mot karaktärerna. Kan vi vara mördaren? Eller har vi chansen att påverka utgången?

När jag tog upp detta på Anchor Bays forum så var det också en person som påpekade att Hitchcock använder samma form av vinkel ibland annat Marnie och Vertigo, och det är följt möjligt att Argento är inspirerad av mästaren här.

Vad tror ni då?

Den svenska skolan är död

Den svenska skolan är tragisk, den är fortfarande tragisk och kommer alltid bli tragisk. Som elev såg jag i stort sett (det fanns alltid undantag) fega och tragiska lärare som hellre snabb fick avklarat en lektion än tog upp viktiga frågor.

Som lärarna på Torvallaskolan som pratade hela dagarna om hur roligt det var med Ny Demokrati... till och med vi elever förstod hur jävla puckat det var. Men det var inget som sa åt oss det. Lärarna framstod som fega idioter, och vi kunde inte få någon form av tillit till dom.

Inte då, och inte nu, så klarar man av mobbing. Det är fortfarande samma gamla mystiska resonemang att det hör till. Att det är normalt. En huvudklappning och allt ska vara bra. Jag fick höra lärare som sade att om en person som just sparkat mig att "han är ju en sådan duktig elev". Som om det skulle vara en ursäkt för att slåss och mobbas.

Jag fick till och med höra bögjävel på Wargentinskolan. Då folk ändå är i en halvvuxen ålder. Som Stefan skriver, lärarna skulle behöva ta "människor" på allvar. Eller "människan" kanske. Lära ut den respekten redan i lågstadiet. Inte pränta in någon form av snedvriden normativitet. Visa att människor är olika.

Nej, den svenska skolan är död sedan länge. Och svenska lärare har ingen som helst kompetens. Tyvärr.