lördag, oktober 27, 2007

Recension: Today we kill tomorrow we die (1968)


Bill Kiowa (Brett Halsey) har spenderat de senaste fem åren i en cell, tränat på att dra sin egenhändigt täljda trärevolver snabbt och bara haft en enda tanke: hämnd. När han väl kommer ut så samlar han ihop traktens iskallaste mördare för att ställa allt till rätta igen. Han hittar den storvuxen busen O’Bannion (Bud Spencer), den uttråkade sheriffen Francis 'Colt' Moran (William Berger), den extravagante spelaren Jeff Milton (Wayde Preston) och kvinnokarlen Bunny Fox (Franco Borelli).

Han lockar dom med den oemotståndliga repliken ”Här är 5000 dollar. Du får 5000 dollar när uppdraget är slutfört”. Alltså ger han sina medhjälpare 10000 dollar för att jaga och ta ihjäl den livsfarliga psykopaten, våldtäktsmannen och allmänna galningen James Elfego (Tatsuya Nakadai) och hans stora gäng med otäcka skurkar.

Så dom rider ut, spårar gänget… och sätter igång sin lilla plan.

Från början var jag lite skeptisk till Today we kill tomorrow we die. Trots bra skådisar, Argento på manus och en bra regissör så kändes de första minuterna av filmen billig och oinspirerad. Och visst, det är en lågbudgetfilm. Är man bortskämd med Sergio Leones feta vyer och saftiga set pieces så kanske man blir besviken här, men… enkelheten och de intelligent skrivna karaktärerna gjorde detta till en höjdare.

Brett Halsey, som spelar Bill Kiowa, utstrålar en fantastisk kombination med sorg och iskall hämnd. Jag tror inte han drar på mungiporna en enda gång under i hela filmen. Brett var känd som en hunk, men trots detta och kanske därför så blir hans uppenbarelse så otroligt mycket mer effektivare. Man kan lättare relatera till det liv han hade innan fängelse och se hur han blivit nu. Han medarbetare gör alla bra roller, speciellt William Berger som den uttråkade sheriffen som säger upp sig för att få lite äventyr igen. Bud Spencer har vi här innan hans stora karriär, men hans stil och humor lyser igen ordentligt. Han får slåss lite och är stor, bufflig och trogen sina vänner.

Filmens höjdpunkt rent skådespelarmässigt är Tatsuya Nakadai, denna fantastiska japanska skådis som utstrålar en sådan kyla att han blir läskig att titta på. Med sina stora bruna ögon som analyserar läget, som växlar mellan ilska, mordlust och ondska, så dominerar han alla scener han är med i med sin extrema karisma. Ett lysande val av skådis, och det är synd att han inte var med i speciellt många internationella filmer. Han är förvisso gigant i Japan, men kunde mycket väl ha varit lika stor som Mifune i resten av världen.

Även om filmens låga budget kanske avspeglas i lite slarvig ljussättning och foto som ibland inte går upp till Leone-normen, så har den ett väldigt driv i sig och actionscenerna är av hög klass. Det går våldsamt till och regissören Tonino Cervi använder sig gärna av handkamera och medvetet lite skakigare tagningar när det ska bli intensivt. Scenen då Nakadai hoppar ombord på en penningtransport är ett lysande exempel på den intensitet som Cervi lyckas få fram.

Finalen är klassisk i sin enkelhet, då ”vårt” gäng tar hand om Elfegos gäng Rambo-style i en skog. Det är här det närmast börjar likna en skräckfilm stundtals. Manuset är för övrigt ett gott exempel på att man inte behöver prata så mycket i en film. Blickar, kamerarörelser och skådespelarna som kan sitt jobb klarar mycket väl av att leverera en historia utan en massa prat.

Jag kan inte påstå att bilden är av referenskvalité, men jämförelser till exempel med den tyska utgåvan säger att detta troligen är det bästa grundmaterial som gått att få fram. Studio S har åter igen sett till att vi får lite sällsynt film på DVD i Sverige och detta är givetvis ingen undantag.

fredag, oktober 26, 2007

Recension: Frankenstein Conquers The World (1965)


Andra världskriget och Hitlers tredje rike faller långsamt mot sin plågsamma död. I sitt labb så arbetar en mycket tystlåten Doktor Frankenstein, tills att soldater stormar in och tar hans huvudprojekt - ett hjärta som aldrig kan dö, och som tidigare suttit i det berömda monstret. Hjärtat fraktas via ubåt till Japan där det göms undan... och faller i glömska. Frankenstein Conquers The World har startat.

Ett tjugotal år senare så arbetar den tokkäcke amerikanske forskaren James Bowen, som charmar japanska damer på löpande band, men främst är där för att arbeta med de radioaktiva skador och mutationer som skett efter den fasansfulla atombomben över Hiroshima. Han arbetar tätt med den lätt ostabile Dr Kawaji (Tadao Takashima) och den söta och smarta Dr Togami (Kumi Mizuno). Men mystiska saker händer i trakten och en konstig, missbildad pojke med låg panna och hungrigt uppseende syns i mörkret. Och han växer. Och växer.

Till slut lyckas man fånga denna mystiska pojke och finner att är produkten av Frankensteins fortsatta forskning. Han är i stort sett odödlig, hugger man av en arm så får den ett eget liv till exempel. Till slut så växer han sig till ja... Godzilla-storlek och smiter och börjar utöva ganska harmlös djävulskap runt om i landet. Detta är naturligtvis inte acceptabelt och militären vill DÖDA DÖDA DÖDA, vilket forskarna motsätter sig.

MEN... ett mystiskt underjordiskt monster, mer känt som Baragon, med självlysande horn och hungrigt som fan (det äter bland annat hästar) börjar utöva våldsamheter, förstöra byggnader och orsaka mystiska jordbävningar. Tyvärr så förstår inte alla att det faktiskt rör sig om två olika monster och Frankensteins monster får skulden för allt. Tills det är dags att bevisa motsatsen givetvis...

Det är blandade åsikter rent allmänt om denna film, men precis som King Kong Escapes så är det nästan en perfekt matinéefilm med en historia som har bra driv, välspelad och faktiskt otroligt bra specialeffekter för att vara en film från den här eran och genren. Inoshiro Honda är på topp, med snygga tagningar och som utnyttjar hela budgeten till att få filmen att se väldigt påkostad ut. Den stora nackdelen är egentligen att det inte är tillräckligt med stadsförstörelse. Monstrerna rör sig mest på landsbygden och bergsområden, när vi så gärna vill se dom promenera genom höghus och få japanska människor att ställa sig och peka mot skyn och sedan springa som fan. Men de miniatyrscener som finns är otroligt bra gjord, på gränsen till att det är svårt att se skillnad på verkligheten och vad som är fejk. Man har också lyckats få in människor i miniatyrlandskapen, vilket se riktigt bra ut.

Skådespelarna är bra och jag kanske är den ende mannen på jorden som verkligen gillar helylle-amerikanen Nick Adams (bara namnet!). Han kanske inte är något stor skådis, men är en perfekt kontrast till de mer seriösa japanska skådespelarna och väger upp på ett utmärkt sätt. Jag har velat fram och tillbaka om Koji Furuhata är jobbig eller sevärd som monstret, och jag har inte kunnat komma med något tillfredställande svar. Å andra sidan så tycker jag hela Frankensteins monster-karaktären är jobbig och dryg, men ändå... på nåt sätt... så finns det något otäckt över honom. Speciellt i vissa närbilder av ansiktet. Men nej, i fortsättningen föredrar jag nog ändå hederliga gummidräkter. Vilket för oss till herr fladderöra själv, Baragon. Det är ett snabbt, aggressivt och roligt monster som kämpar hejdlöst för sin överlevnad. Även om utseendet gränsar till fånigt så vinner han till slut på mycket charm och fighting-teknik.

Något som jag tycker är lite ovanligt är att man talar så öppet om atombomben över Hiroshima. Personligen tycker jag det mer har antytts i tidigare kaiju-filmer, men här har man till och med rekonstruerat bomben i inledningen av filmen och visar en färgglad rökpelare som förstör lite höghus. Jag har bara sett den japanska versionen, men jag vet inte om snacket om bomben är ändrat i den amerikanska - men det skulle inte förvåna mig.

Filmen har också världens mest oväntade inslag av jättebläckfisk, vilket jag än idag skrattar åt (av ren chock givetvis) när jag tänker på. Faktum är att det på samma gång är helt absurt...och helt jävla perfekt. Inom kaiju-genren alltså.

Att skriva

Jag tror det var Stephen King som skrev att man ska skriva om sånt man kan något om. Det kan nog stämma. Det är mycket författare och familjefäder hans romaner, och homokaraktärerna har blivit betydligt vettigare sen hans dotter kom ut som lesbisk.

Själv har jag skrivit i hela mitt liv. Jag har en portfölj fylld av ganska illa skrivna deckarhistorier, hårt framknattrade på skrivmaskin under diverse semestrar och tråkiga helger när jag var liten. En gång försökte jag renskriva, men det går inte. Det ska vara som det är, renskrivs det på dator så ser man allt som inte är så bra. Så det får nog stanna där det är.

Under 2007 så har jag skrivit under perioder, oftast efter en längre period av tänkande. Skrivit ner idéer, grävt upp gamla historier och tagit grunden och gjort en ny historia. Dom brukar landa på mellan fem och femton sidor A4-sidor. Det är precis lagom.

Det är ofta svart, med mänskliga relationer satta mot en extrem bakgrund. Jag har aldrig kunnat skriva spänning, i alla fall inte i novellform, men ser mina berättelser mer som genre-dramor. I år har jag fokuserat på ganska svarta HBT-relaterade historier, ofta med någon form av genreinslag. I Cruising får vi följa en medelålders, på jakt efter något uppe på Frescati. Khanom är en delvis självbiografisk reseskildring och urartar i otäckheter. Lärjungen som Jesus älskade är en historisk hämndberättelse i med allas vår favoritprofet i en central roll. Frostblommor, där jag skriver om något som jag absolut inte kan, handlar om den eviga kärleken mellan en kinesisk astronaut och en rysk rymdtekniker. Chubs and chasers är en variant på en mycket gammal berättelse, fast satt i chubs och chasers-miljö. Mannen från helvetet (mycket tillfällig titel) är en liten historia som hur det kan gå när man möter det man tror är sitt öde. Ett kopp té från helvetet, het som fan är en mänsklig berättelse om två män och deras relation under femtio-sextio år. Månen är en Roald Dahlsk-berättelse om hur man tar tag i en homofob skogstokig lärare på en dyr privatskola. Just nu arbetar jag med ett par noveller som heter Truckflata, Bögskräck och eventuellt Cruising 2.

Sedan har jag funderat på en dyster postapokalyptisk historia, antingen i klassisk Road Warrior-miljö eller mer som en zombie-historia. Fokus på ett par som kämpar sig igenom eländet och försöker skapa sig en ny framtid. Det bästa med att skriva fiction är att inga gränser finns. Det är bara att köra på, ingen ska ändå filma skiten sen.

Det kan hända att jag lägger upp dom som PDF på nätet förr eller senare, eftersom att få dom utgivna troligen är omöjligt.

När jag analyserar innehållet i dessa historier så handlar det flesta i grunden om att stå för det man är och för den eviga kärleken. Kärleken som aldrig tar slut. Men även kärlek som kan övergå i hat och sorg. Men som aldrig lämnar en.

Buziaczki skarbie!

Jag är nog lyckligare än någonsin. Känner mig avslappnad, kan fokusera på arbetet, ser massor av film, har börjat skriva igen på mitt evighetsprojekt: novellsamlingen, veckorna går snabbt, dagarna ännu snabbare, helgerna är lugna och slappa. Kort sagt: Jag trivs utmärkt i Stockholm.

Men det beror givetvis inte bara på det. På Stockholm. Det beror också på att sedan en tid tillbaka har jag träffat en mycket, mycket trevlig kille. Intelligent, öppen, snäll och med utmärkt film- och musiksmak. Sedan är han vansinnigt kramgo också! "Polacken" har jag kallat honom tidigare i bloggen, men från och med nu får han heta "Gregory" eftersom varken jag eller ni kommer att kunna uttala eller stava hans riktiga namn korrekt :)

Igår kväll var vi på en riktigt bra indisk restaurang, Indian Sitar nära Mariatorget. Vi lyckades, som vanligt kan tilläggas, ta fel tåg och hamnade nära SideTrack istället för vid Medborgarplatsen - så vi chansade, gick fyrtio meter och där var det en helt tom, extremt lugn indier som vi testade. Jävligt gott. Utmärkt Biff Vindalo (kanske inte lika het som Ellora borta vid Zinkensdamm dock) och en sån där skön indisk ägare som växlade mellan att verka extremt irriterad och väldigt trevlig. Som det ska vara på en indisk restaurang alltså.

Sedan gick vi till "vårt" ställe, kysstes och tittade ut mot en stad som vi båda känner att vi äger vid det här laget. Så starkt känner vi för varandra. Det har vuxit fram otroligt bra. Så givetvis är vi båda nöjda.

Vi träffades tidigare i veckan också, glömde bort tiden, tog fel på en tid och den kvällen kom jag hem tjugo över tolv på natten - och tänk då på att jag stiger upp vid sex noll noll nu för tiden. Igår så varit vi ute i bättre tid, men tyvärr hade det skett en olycka på tågstationen i Solna (en femtonårig pojke hade blivit ihjälkörd av Arlanda Express) och det slutade med att jag kom hem strax före tolv. Så det har varit en tröttsam, men underbar vecka.

Det har blivit galet (mitt modeord för veckan) mycket dvds också:

Faraon - Polsk mastodontfilm från 1966
Sexmisja - Polsk scifi-komedi från åttiotalet
2001 - Gåva från Gregory
Requim for a dream - Gåva från Gregory
TCM: The Beginning - Bra uppföljare till remaken
Bordertown - Jag vet, sågad som tusan. Men intressant ämne
300 - Ett måste för mig
Santa's slay - Såg fånig ut och kostade trettio kronor...
Attack of the Sabretooth - Har hört att denna creature feature ska vara kul
Turistas - Hostel-aktig äventyrsfilm som är okey
Today we kill tomorrow we die - Spagge-western från Studio S
Infection - J-horror som jag har hört ska vara bra
Kiss of the dragon - Bra Luc Besson-producerad Jet Li-rulle
7-man army - Tokbra Shaw Brothers-film
Vengeance - Thai-creature feature
Brutal River - En till thai-creature feature


Hörde av Anneli att Flicka och hyacinter är skitbra. Så jag måste köpa den när den kommer ut på Studio S.

På lördag visas Främmande på Stockholm Queer Film Festival. Det är blandade känslor. Egentligen har jag inte alls lust att gå dit, men jag får väl göra det för konstens skull. Har bestämt mig för att gå dit ensam, tolv noll noll, men vill någon hänga på så får ni väl göra det. Men jag kommer inte att vara speciellt social. Det bara skönt att göra en film och sedan kasta bort den. Låta den försvinna. Men tyvärr så är konst inte till för att läggas i byrålådan. Film är till för att visas. Så jag får stå mitt kast.

torsdag, oktober 25, 2007

pendel-blicken

Rubriken är en aning missvisande, för detta är en blick som inte bara finns på pendeltåget. Den finns på t-banan. Bussar. Vanliga tåg. Ja, till och med på vissa politiska möten - det vill säga, blicken som inte riktas någonstans. Inte på något levande i alla fall.

Personligen så vill jag vara i fred på tåget, om det inte är så att jag åker med en vän eller liknande givetvis. Jag vill inte prata med någon, för oftast är det tidigt på morgonen eller efter jobbet, och då har man nog med problem ändå förutom att inleda samtal med en finsk fullgubbe eller en gammal tant som snackar om invandrarproblem.

Så då gör man som jag, sätter sig vid fönstret och tittar ut. Problemet är bara att det börjar mörkna - vilket innebär att man tyvärr måste se reflektionen av den personen som troligen sitter mitt emot den. Ibland så vaknar man upp ur sin titta-på-ingenting-fas och märker att man har suttit och tittat rakt in i ögonen på en annan människas reflex! Otäckt! Då gäller det att hitta en punkt där utanför, kanske horisonten, där man kan fästa blicken och slippa social kontakt.

Ännu jobbigare är det när man inte har fått någon sittplats och tåget är fullpackat med folk. Folk står över allt (av någon anledning så ställer sig hellre folk mitt i öppningarna, istället för att gå in mot sätena där det oftast finns mer plats, och tittar... på ingenting. Dom har hittat en mutter att fokusera på. Eller en reklamaffisch. Man kan se tio personer stå tätt tillsammans och ALLA har hittat olika saker att titta på. Jag kan slå vad om att man fäster ett snöre från deras blick till blickpunkten så kommer inget snöre att röra vid det andra.

Så skickliga är vi på att undvika andra.

Det trevligaste sättet är ändå att sätta sig bredvid någon som har ett husdjur med sig. En hund, en katt i en bur eller något annat hårigt djur. Då kan man sitta titta på det hela resan. För ett djur är betydligt vänligare och mindre paranoid än en människo. En katt tror inte jag är en galen våldtäktsman bara för att jag råkar titta den i ögonen. Och en hund tror inte att jag flörtar bara för att jag råkar kolla in hundens nos. Typ.

Jag har börjat ta med mig en bok på tåget nu. Det är bra. Och hitta ett säte där man slipper sitta mitt emot nån meningslös människa. Då får jag vara helt i fred.

Och det är ju det jag vill.

onsdag, oktober 24, 2007

Frikyrkan

Jag skulle tipsa om en annan blogg som jag skriver i ganska sällan, och då mest för att bearbeta min egen ångest över mitt religösa förflutna. Frikyrkan heter bloggen, och handlar i stort sett om mina minnen från Pingstkyrkan, EFS och andra församlingar som jag varit aktiv i under åttio- och nittiotalet.

Religiösa och deras fixering vid barn

"Barn hr rätt till mycket mer än kärlek. De har rätt till utbildning,mat över huvudet och rätt att känna till sitt ursprung. Adopterade vet att rotlöshet kan vara oerhört plågsamt. Påtvingad rotlöshet är barnmisshadel. Det handlar inte o hetero och homo. Det handlar om barn!"

Peter W skrev detta som en kommentar till att Jan Myrdal svamlar på, och Peter har naturligtvis helt rätt. Vad som är konstigt är att hela Bevara Äktenskapet-kampanjen inte verkar handla om äktenskapet, det handlar om barn. Vad nu barn har med saken att göra?

Äktenskapet handlar om att förena två vuxna människor som är förälskade i varandra (vilket förvisso inte alltid stämmer i religiösa sammanhang, där kvinnan oftast är underställd mannen och det handlar om ren barnproduktion). Men eftersom majoriteten av till exempel alla svenskar inte är bekännande kristna så kan man inte heller utgå från den kristna normen när det gäller äktenskapsfrågan.

Man måste utgå från att vuxna människor inte ens vill ha barn, att barnet egentligen är obetydligt i den här frågan. Det handlar om kärlek mellan vuxna människor, så snacket hela tiden om barn är bara ett billigt och ganska ointressant knep från de religösa "extremister" (jag tror nämligen att långt ifrån alla som är religiösa har såna naiva tankar som dessa personer) som ligger bakom kampanjen att få med sig konservativa religösa, sverigedemokrater, nationdemokrater och andra som säger sig värna om barnen.

Intressant nog så kan ett barn, bevisligen, få exakt samma saker som Peter W strävar efter, även med föräldrar som är homosexuella - eller singlar - eller ensamstående efter den ena partners död - eller adopterade (själv har jag bara levt med en förälder i stort sett hela livet, och det har fungerat utmärkt): "rätt till utbildning, mat över huvudet och rätt att känna till sitt ursprung".

Så hetero eller homo, det kvittar. Tryggheten finns där ändå. Eller vill de kristna att man ska sluta ta hand om föräldralösa barn? Är barnhem ett bättre alternativ än än två kärleksfulla föräldrar? Jaja. Jag vet att svaret kommer att bli enormt förvirrande, men det är inte så mycket att göra något åt.

Könsneutralt äktenskap handlar nämligen inte om barn. Det är ett faktum.

tisdag, oktober 23, 2007

Jan Myrdal svamlar på igen

Detta var ganska roligt, och tragikomiskt. För en man som stött massmord på miljoner av människor är det kul att se att han faktiskt har tid att genomföra en såpass illa genomtänkt text.

"Faderlösa barn bör inte finnas enligt svensk lagstiftning då något sådant grovt kränker barnets rätt. Ty faderskap är ingen blott symbolisk fråga; den bestämmer männens/fädernas underhållsskyldighet och barnens arvsrätt."

Genom detta så hävdar denne demente äldre herre också att ensamstående föräldrar, specifikt ensamstående mödrar begår något olagligt och kränker "barnets rätt" (herregud, barnets rätt handlar väl om att få kärlek?).

Enligt mansgrisen Jan Myrdal så kan en kvinna inte klara sig utan mannen. Mannen är den personen som ska se till att hon överlever, försvara henne från faror och agera hushållets inkomstkälla.

Men å andra sidan, det är naturliga åsikter för Janne, eftersom han bör vara... tvåhundra år gammal vid det här laget? Det borde påverka hjärnan aning.

Lite läsning för Christer

Ja, svenskarna är faktiskt väldigt positivt inställda till äktenskap för homosexuella. 61 % säger ja till det enligt en oberoende undersökning - en undersökning som paranoida kristna antagligen anser är vinklad och köpt av den där mystiska organisationen "homolobbyn".

Inte helt förvånande är det Kristdemokraterna och Moderaterna som är mest negativa mot kärleken, men vad har vi att förvänta oss av den sortens människor egentligen?

Men vi vet vad Christer kommer att svara. Han kommer att säga att, precis som jag skriver ovan, att undersökningen inte har något mer verkligheten att göra. Att den är vinklat bla bla bla. Struntprat alltså, från en högerkristen som hellre tillber mammon och makten än kärleken.

Fassbinder goes metal?


Mycket underhållande och toknördig idé. Dina favorit-arthouse-regissörer som hårdrocks-logotyper :)

Barnfilmen Arn

"Ett antal mycket närgångna och detaljerade vålddscener där halsar skärs upp under ymnig blodsutgjutelse, huvuden och lemmar huggs av, en ung pojke bevittnar mordet på sin far samt den döende tempelriddaren som genomborrad av spjut hostar blod medför att filmen bedöms kunna orsaka psykisk skada hos barn under 15 år."
Länk

SF visar återigen vilka kulturellt fega veklingar dom är. Nu siktar dom på ett få Arn, som från början inte direkt ser bra ut, att bli ännu mesigare genom att klippa bort det grafiska våldet och sikta mot en bredare familjepublik.

Jag hade faktiskt velat gå och se den på bio, men knappast i en version gjord för medlemmar ur Pingstkyrkan. Så det blir inga pengar från mig. Tyvärr. Som en Rexxie kommentarer till den här posten så handlar det troligtvis att försöka rädda upp en dålig film från att gå riktigt dåligt. Man "räddar" filmen genom att göra den till en familjefilm, dölja fasorna och eländet som trots allt sker i krig. Gör en nymoralistisk tolkning av otrevliga saker. Kanske handlar det om att inte reta upp kristna allt för mycket? För kristna hävdar ju alltid att dom är dom godaste och finaste människorna på jorden. Och då kan man ju inte reta upp dom med en mångmiljon film som hävdar att det gick våldsamt till när det kristna härjade fritt. Fast där är jag bara paranoid. Det endast som räknas här är pengar. Pengar. Pengar.

Det var länge sedan SF producerade konst ändå...

Citerar, som avslutningsvis, galningen Polanski som säger något väldigt klokt:

"I don't really know what is shocking. When you tell the story of a man who is beheaded, you have to show how they cut off his head. If you don't, it's like telling a dirty joke and leaving out the punch line."

Vilket påminner mig om David Cronenberg:

"Censors tend to do what only psychotics do: they confuse reality with illusion."

måndag, oktober 22, 2007

Köp Kort Flim Noll Tre


Inspelad: 1999, 2001, 2005 & 2006
Total speltid: 46 min film + 26 min extra
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Widescreen 16:9, Fullframe 4:3

Kortflim Noll Tre är en samling med filmer gjorda i Östersund av de tre filmarna Markus Widegren, Fred Anderson och Pierre Toresson.

Vi bjuds på fartfylld action i Just Killers och Shaolin Tennis, slapstick-humor i Sale! och Brädbiten, underlig humor i Knölen, Teflon och Liv farlig ledning, surrealistiska historier i I korridoren och Nosferatu kommer ut, samt absurd konstfilm i REN och Crepuscule De Mentiere.

Som extramaterial får vi se Bakom kulisserna på Just Killers samt Bloopers från Just Killers. Dessutom en kort men intensiv inblick i Hur Flim gjorde filmen Liv farlig ledning. Därefter följer den kortare versionen av Shaolin Tennis som en liten repris.



Filmerna:

Just Killers (8:05) Regi: Fred Anderson
Shaolin Tennis (1:00) Regi: Fred Anderson & Markus Widegren
Sale!(3:53) Regi: Fred Anderson
Brädbiten (6:22) Regi: Pierre Toresson
Knölen (5.58) Regi: Pierre Toresson
Teflon (3:13) Regi: Markus Widegren
Liv farlig ledning (2:40) Regi: Markus Widegren & Fred Anderson
I korridorerna (7:03) Regi: Markus Widegren & Fred Anderson
Nosferatu kommer ut (1:29) Regi: Fred Anderson & Markus Widegren
REN (2:46) Regi: Markus Widegren & Fred Anderson
Crepuscule De Mentire (3:42) Regi: Markus Widegren & Fred Anderson

Extramaterial:

Making of Just Killers (20:56)
Bloopers of Just Killers (4:30)
Bakom Liv farlig ledning (0:23)
Shaolin Tennis (short reprise) (0:30)

Totalt 46 minuter film & 26 min extramaterial.


Kostar endast 40 kr och går att köpa via Markus Widegrens affär och hemsida.

Vi segrade! SL tar bort reklamen!

Vi har sedan du hörde ifrån oss fått besked från SL om att man nu arbetar med att så snabbt som möjligt få bort dessa reklamskyltar. SL kommer också att se över rutinerna för att välja ut reklam tillsammans med Clear Channel så att detta inte händer igen.

Tack!

Dålig vits - med aktuellt tema

- Jag hörde att förre tv-chefen var med om en drunkningsolycka.
- Jaså, Sam Nilsson?
- Nej, uppenbarligen inte.

länk

Bevara Äktenskapet - ett tillhåll för fascister?

Ja, det verkar så. Flera av Bevara Äktenskapets främsta beundrare och reklampelare är extremister, alla på sitt sätt. Paolo Roberto har slagit rekord i att uttala dumheter överlag som homosexualitet och homos som vill gifta sig. Bland annat så hävdar han att homoäktenskapet är MOT tvåsamheten. Några slag för mycket ovanför bältet kanske?

Jan Myrdal är en gigantisk, dement föredetting som egentligen inte går att ta på allvar, om man inte som honom stödjer diktaturer och vänster-fascism. Och det gör uppenbarligen människor som stödjer Bevara Äktenskapet.

”Man bygger rättfärdighetens rike och nu när alla kan stilla hungern och skyla sin nakenhet skall alla också få ordentligt tak över huvudet /…/ Det var ett den segrande bonderevolutionens land.” - Jan Myrdal 1978, då redan ett par miljoner människor slaktats av Myrdals vänner.

Moderaten Anna Maria Corazza Bildt, precis... gift med über-moderaten själv, Calle, har ett förflutet inom det fascistiska italienska partiet Forza Italia - ett parti med en uttalat främlingsfientlig inställning. Samma parti samarbetar även med det uttalat rasistiska och fascistiska Alleanza Nazionale och Lega Nord. Alleanza Nazionale är för övrigt partiet med en minister som vill HALSHUGGA homosexuella!

Intressant nog så är Stefan Gustavsson, talesman för Bevara Äktenskapet och Svenska Evangeliska Alliansen, som den goda kristna mannen han är, också förespråkare för dödsstraff.

"Som jag ser det finns inga absoluta teologiska eller moraliska hinder för dödsstraff. (...) Jag reagerar på om man hävdar att kristen tro säger ett principiellt nej till dödsstraff. Bibeln förbjuder det inte, det är uppenbart för var och en som läser den. Det finns i Gamla testamentet, och i Romarbrevet 13 talar Paulus om att överheten inte bär svärdet förgäves." Stefan Gustavsson, talesman för Bevara Äktenskapet.

Sedan har vi goe Abd Al Haqq Kielan, ordförande Svenska Islamska Samfundet. En herre med riktigt extrema och föråldrade åsikter när det gäller äktenskap och kvinnor.

Så, på vilken sida ställer ni er? På fascisternas eller kärlekens sida?

Just det... Siewert Öholm är också en av de offentliga personer som ställer sig bakom Bevara Äktenskapet. Något han inte verkade ha så mycket för under sextiotalet när han blev närgången mot ett par minderåriga flickor, trots att han själv hade familj. Är kanske polygami med unga tjejer något hellre Bevara Äktenskapet vill ha? ;)

Det gör givetvis att hitta mer, men det tydligaste exemplet på ren dumhet hittar man ändå på deras egen hemsida, där dödsstraff-förespråkaren Stefan Gustavsson anser att homosexualitet och incest är samma sak!

Kristnazistiskt offensiv

Måste bara tipsa om Blogge Bloggelitos lysande drift med det han kallar för Kristnazisterna! Jag gillar verkligen på vilket sett han anonymiserat deras ledare med en enkel effekt i photoshop - som känns väldigt välbekant efter att ha sett vissa pedofil-skriverier den senaste veckan.

Jag tycker inte man ska debattera med Kristnazisterna. Man ska kriga med dom.

söndag, oktober 21, 2007

Bevara Äktenskapet - eller bevara den kristna tron?

Det verkar som om den kristna extremist-organisationen "Bevara Äktenskapet", med nära kopplingar till den starkt homofobiska tidningen, Världen Idag, har inlett en kampanj för äktenskapets bevarande i samarbete med SL eller vilka det nu än är som har ansvaret för reklamkampanjerna på tågen.

Sidan hävdar att den på inget sätt är homofobisk, men drar också hela tiden referenser till barnets bästa. Alltså, ganska klart och tydligt att två män (detta kanske är en feminist-organisation också? Med det tvivlar jag på, då den är högerkristen och alltså har konservativa idéer om kvinnors status i samhället) eller två kvinnor inte kan vara bra föräldrar. För barnet behöver en pappa. Och en mamma.

Att det handlar om bögskräck är väl självklart. Kristen extremism när den är som mest hal och läskig. Men den handlar också om en attack mot barnen. De barn som bara har en förälder, som har frånskiljda föräldrar, de barn där en av föräldrarna (eller båda) har dött. Där finns det ingen klassisk kristen mamma-pappa-barn längre. Där finns det bara barn som nu blir utsatta för tänkbar mobbing och hån från såna som lever "lyckliga" mamma-pappa-barn-familjer och som noterar att barnet verkar vara onaturligt för att det inte kommer från samma bakgrund.

Det är också givetvis ett hån mot de alla barn som faktiskt har homosexuella föräldrar. Och det är betydligt mer än vad ni någonsin kan tro. Den som är så naiv och tror att homos inte skaffar barn borde tänka om.

Så i grunden handlar det om "barn" och inte om vuxna, självständiga människors kärlek. Vi som är homosexuella, bisexuella eller vad man nu är, har inte rätt att känna kärlek på samma sätt som hederliga kristna.

Kampanjen är ett hån mot en stor del av Sveriges befolkning och SL, Veolia eller vilka dom nu är, stödjer en hatkampanj. En homofobisk kampanj. En kampanj mot kärlek och mänskliga rättigheter. En kampanj som jämför homosexualitet med incest!

Tragiskt. Ni borde skämmas.

Köp Kort Flim Noll Två


När vi släppte Kort Flim Noll Ett 2003 så trodde vi inte att den skulle sälja slut. Det gjorde den, och är alltså out of print och kommer troligen att vara det ett bra tag till. Däremot så släppte vi Kort Flim Noll Två tidigare i år och det är en samling av våra mest mörka, surrealistiska och drömlika filmer.

Kort Flim Noll Två
Inspelad: 1999, 2005, 2006, 2007
Total speltid: 24 min
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Widescreen 16:9, Fullframe 4:3

Kortflim Noll Två är den andra samlingen med de Östersundsbaserade filmarna Markus Widegren och Fred Anderson. Den innehåller, till skillnad från första samlingen, som var mer humoristisk, ett antal mörka och obehagliga kortfilmer av mer eller mindre experimentell art.

Filmerna varierar från dokumentära, som Hör hans röst och Johnny, via konstfilm som i Naturen gömmer sig och Död humla, till både fiktionen i de smått hallucinatoriska utforskningarna av sjuka psyken i Singig och Out of Body, och den obehagliga drömtydningen i Dream #23.

Hör hans röst har tidigare visats på Göteborgs filmfestival medan de andra filmerna nu finns tillgängliga för första gången.

Filmerna:

Singig (2007) Regi: Markus Widegren
Dream #23 (1999) Regi: Markus Widegren
Död humla (2006) Regi: Markus Widegren
Johnny (2006) Regi: Fred Anderson
Hör hans röst (2005) Regi: Fred Anderson
Out Of Body (2005) Regi: Fred Anderson
Naturen gömmer sej (2006) Regi: Fred Anderson


Ni kan beställa den genom Markus Widegrens hemsida. Där finns också affären med allt annat som går att köpa, bland annat CD-skivor med Termodynamikens Sjunde Lag.

Recension: The Bible (1966)


168 min.

Så mycket tid av mitt liv har jag lagt på The Bible, John Hustons bibel-film från 1966. Jag äger den av rena principskäl. Alla former av bibelepos, episka mastondontfilmer och spektakelrullar ska jag försöka äga.

Att sedan detta tillhör en av de tråkigaste jag sett är bara ett beklaga. Till ytan kan den verka kul då den har ett par roliga historier. Noas Ark till exempel. Sodom. Babels torn.

Tyvärr så blir det inte bättre än snygga miljöer och bra skådisar. Istället ödslas det enormt mycket tid på oerhört långa dialogscener, folk som vandrar oerhört långsamt i diverse öknar och ännu mer ointressanta scener som egentligen bara är till för att tidsmässigt göra det till en mastodontfilm.

Filmen inleds med trettiofem minuter tristess då vi först får se Adam och Eva lulla omkring nakna i Eden. Michael Park och Ulla Bergryd gör sina roller bra och är söta och fina, men efter tjugo minuter mörka skogsscener så börjar man vrida på sig. Det är snyggt i början när Adam uppstår ur sanden och även lite senare när en skugglik djävulsfigur kravlar omkring i ett träd är skoj. Men sedan är det skog, lite naket, mer skog och lååånga scener där inte händer något. Det hela går givetvis över till Kain och Abel, där det är kul att se Franco Nero och Richard Harris, men i övrigt känns det mer som en trist bibelskole-produktion från åttiotalet.

Roligare blir det i alla fall i Noas ark där John Huston själv spelar Noa och gör det utmärkt och med glimten i ögat. Det är några oerhört maffiga scener med båten, lite slapstick där Noa fastnad med foten i en tunna med tjära och åker rutschbana ner för båten och slår foten i huvudet på sin sovande son. Skoj. Även när han samlat ihop djuren så är det förtjusande charmigt.

Vad som följer sen är en ganska händelselös skildring av hur man matar djur med mjölk, tittar på regnet och sover.

Babels Torn är snyggt som tusan. Riktigt välgjort, men det är på tok för kort och det är bara att beklaga att man inte gjorde något mer av historien.

Sedan är det sömndags igen då vi för följa Abraham (spelad av en godkänd George C. Scott) och hans glada gäng av dystra människor. Sodom dyker upp och där får Huston till lite stämning, även om perversionerna består av att män tittar på andra män med kåta blickar, kvinnor som dyrkar en blå get, andra kvinnor med ögon målade i handflatorna och givetvis lustiga kläder och påklädda ormgropar. Inte SÅ kul alltså. Förstörelsen av Sodom är riktigt, riktigt, riktigt jävla tam. Se hellre Robert Aldrichs Sodom and Gomorrah.

Allt är stort och påkostat, men ack så trist. John Huston var en fenomenal regissör, men uppenbarligen gjorde han sitt jobb här, hämtade checken och stack iväg och gjorde någon av sina mer radikalare filmer istället. Skådisarna spelar för det mesta som om dom befann sig på en teaterscen, med vissa undantag. Peter O’Toole är karismatisk som änglarna till exempel. Peter Boyd, en av mina favoriter, gömmer sig nånstans i filmen och var säkert bra. Men jag var för uttråkad för att notera under vilket lösskägg han befann sig.

Nej, ingen höjdare faktiskt. Tyvärr. Då ser jag hellre italienska peplums gjorda med en spottstyver och lite jävlaranamma.