lördag, november 03, 2007

Herregud

Nu är det någon talanglös SVD-tant som har det tråkigt.

Astrid Suger

EXT. GATA - DAG

TIM kommer gåendes, lite bakålutad och med en tydlig slacker-look.
SUWWE går förbi och dom nickar åt varandra. När Suwwe kommit nån meter bakom honom så ropar han.

SUWWE
Mer närbilder grabben! Mer musik.

Tim flinar brett och höjer huvudet som bekräftelse att han hört vad Suwwe sagt.

Ola kommer in från sidan och joinar upp med Tim.

OLA
Ey.

TIM
Tja.

OLA
Fika?

TIM
Sure.

OLA
Bra.

TIM
Coolt.

INT. CAFÉ - DAG

En bok av den kända, och framlidna, barnboksförfattarinnan Astrid ligger på bordet mellan dom. Det är Ola som köpt den.

TIM
Varför köpte du den där?

OLA
Till min lillebror.

TIM
Är inte han för gammal då?

OLA
Ingen blir för gammal för Astrid.

TIM
Astrid suger kuk i helvetet.

OLA
Ursäkta?

TIM
Astrid suger kuk i helvetet.

OLA
Det gör hon väl inte?

Tim lutar sig tillbaka och sträcker på sig. Han spanar omkring sig och tittar Ola djupt i ögonen. Ingen säger något.

OLA (cont'd)
Eller vadå? Vad menar du?

Tim harklar sig.

TIM
Problemet, och det kanske är allvarligt i vårt svenska lagom-samhälle, är att man måste gilla Astrid. Och det gör inte jag.

OLA
Inte alls? När du var barn då?

TIM
Det var nog då jag skydde henne som mest. Nu är hon i alla fall död.

OLA
Men varför?

TIM
Enfaldigheten. Dumheten alltså. Barn som gjorde omöjliga och orealistiska saker. Jag uppfostrades istället med King Kong och Bride of Frankenstein.

OLA
Som om inte det skulle vara orealistiskt då. Så kan du ju inte...

TIM
För ett barn som mig var det verkligheten. King Kong var fadern, Frankensteins Brud var modern och den Osynliga Mannen var brorsan.

Ola tar upp sin Astrid-bok och bläddrar igenom den snabbt.

OLA
Jag förstår inte vad du menar, men okey. Du blev uttråkad?

TIM
Exakt. Jag blev uttråkad som fan. Det gav mig inte. Tyckte att berättelserna var som klister. Som att tugga en stor slev riktigt äckligt potatismos. Det tycker jag fortfarande förresten.
(pausar en stund)
Vad tycker du då?

OLA
Jag tycker det är förjävligt att säga att Astrid suger kuk i helvetet.

TIM
Varför?

OLA
För hon är död.

TIM
Så om jag hade sagt "Hitler suger kuk i helvetet" så hade du blivit lika upprörd?

OLA
Naturligtvis inte. Man kan inte jämföra Hitler med Astrid. Det är som att jämföra Djävulen med Gud.

TIM
Om man inte tror på Djävulen och Gud då?

OLA
Vadå?

TIM
Då tror man inte heller på helvetet. Jag tror inte på helvetet som du kanske vet.

OLA
Och?

TIM
Alltså så suger Astrid bara kuk.

OLA
Men folk kan i alla fall ta illa upp av att du säger så om henne.

TIM
Men...jag Har ju inget emot att suga kuk. Det är oralsex helt enkelt, inget annat. Jag tror hon sug kuk faktiskt. Kanske inte på sin ålders höst, men antagligen när hon var yngre. Jag ser inget fel med det. Jag är inte den som dömer.

OLA
Hmmm

TIM
Så att påstå att det är fult att säga att Astrid suger kuk är egentligen väldigt fördomsfullt. Ska man inte få idka oralsex bara för att man skriver barnböcker?
(uppgivet)
Detta är ju som Olle Hellbom och hans troskanter. Dom som skapar måste få utlopp för sina sexuella drifter.

OLA
Vad har Hellbom med detta att göra?

TIM
Egentligen ingenting, men som en stolt heterosexuell man, som jag förmodar att han är eller var, så uppskattade han säkert troskanter.

Ola ser förvirrad ut och dricker lite av sitt té.

OLA
Men folk tar ju illa vid sig när du säger sånt här.

TIM
Och?

OLA
Ja...och? Vadå?

TIM
Ska inte människor få rätten att ta illa vid sig av då? Ska man inte få ta valfritt kvinnligt förnamn och påstå att en person med det namnet suger eller har sugit kuk?

OLA
Nej, men...

TIM
Precis. Astrid suger kuk i helvetet är en mening om både är väldigt fördomsfri angående vissa personers sexualitet och dessutom ett statment mot de frikyrkliga dårarna som härjar på våra gator.

Ola suckar och sträcker på sig som om han skulle resa sig.

OLA
Snart säger du väl att Tove Jansson suger kuk också?

TIM
Nej.

OLA
Vad säger du då?

TIM
Eftersom hon är död så sög hon inte kuk, hon slickade fitta och eftersom helvetet inte finns så är det slut med det nu.

OLA
Är det?

KLIPP TILL SVARTRUTA MED VIT TEXT:

SLUT.


FA 050208

Gregory - Lee Van Cleef?

fredag, november 02, 2007

Ulf Ekman och det här med pengar...

...att Livets Ord är en sekt är fortfarande känt och den räknas som en sekt, även om vissa personer vill påstå motsatsen. Pingstkyrkan är också en sekt, även om dessa är lite större än små obetydliga saker som Jehovas Vittnen till exempel.

Men Livets Ord och dess gelikar har alltid kretsar kring pengar och framgång - vilket inte är något fel i sig, men det rör sig ofta om pengar och framgång på bekostnad av människor.

Ulf Ekman sitter i Oral Roberts Universitys styrelse, en skola som gravt har missbrukat sin makt och spenderat miljoner på materiella ting - sådant som handlar om rent slöseri med troligen insamlade pengar som ska gå till något givande. Att Rektor Richard Roberts också är misstänkt angående något som har med minderåriga elever på skolan är bara grädden på moset.

Åter igen så visar religionen sitt sanna ansikte. Med pris och lovord om gud så uttnyttjas människor, pengar slösas hejvilt på saker som enbart handlar om yta och utseende. Pengar förtrollar de kristna, speciellt det högt upp i ledningarna, och det är bra att dessa läskiga människor tas ner på jorden igen.

Tv-apparater, vitvaror, mobiltelefoner (21 stycken på två år), lyxbilar, hästar, jetplan, kläder, möbler, resor till exklusiva resmål med mera. Under de senaste 14 åren ska parets hem ha byggts om elva gånger. Allt detta betalt av ORU.

Recension: Companeros (1970)


Yodlaf. Smaka på det namnet ni. Yoooodlaf. Låter säkert svenskt för en italienare... och för resten av världen, men är egentligen namnet på den svenska vapenhandlare som Franco Nero spelar i Sergio Corbuccis Companeros: Yodlaf Peterson. I alla fall...

Yodlaf har begett sig till Mexico för att sälja vapen till den för veckan tillsatte presidenten, General Mongo. Det första som händer är att han stöter på den minst sagt trögtänkte mexikanen, och diktator-medarbetareb, Vasco (Tomas Milian) som genast vill avrätta honom – vilket nära lyckas om inte slumpen spelar en liten roll i det hela.

Det slutar med att Yodlaf och Vasco ska bege sig till ett fort där en professor Xantos (Fernando Rey) sitter fången. Han är ledaren för motståndsrörelsen och är den ende överlevande som vet koden till det svenska kassaskåp (av märket ”Svenson”)där hela landets förmögenhet ska ligga. Samtidigt så smyger John (Jack Palance) omkring med en proteshand, en tam hök och givetvis en marijuanacigarett ständigt hängandes i mungipan. Med sig har han sina udda medarbetare, bland annat en kines med gigantisk hörapparat... och målet är att hämnas på Yodlaf, som övergav honom hängandes på ett kors i något skumt närliggande land.

Companeros är en riktigt smart, rolig och våldsam spaghettiwestern som visst mer eller mindre ska vara en nyinspelning av samme regissörs Mercenary från ’68. Inte sett just den, men denna nytolkning är så bra som en western kan bli.

Den lever främst på ett gäng sanslöst inspirerade skådespelare, där givetvis Franco Nero och Tomas Milian gör det bästa för att tävla mot varandra i genialitet, charm och humor. Franco är smartasset som vet hur man ska ta sig ur de flesta knipor, medan Vasco är dumskallen som inte förstår allt, agerar först och tänker sedan, men ändå har ett hjärta av guld. Det blir många skratt, både och verbala vitsar och slapsticksekvenser. Jack Palance är fantastisk skön som den ständigt påtände John, och han visar verkligen vilken underskattad skådespelare han är.

Fernando Rey och Iris Berben får vara filmens seriösa inslag, och dom väger upp väldigt bra. Det är svårt att blanda humor och allvar, speciellt i en sådan utsliten genre som westernfilmen, men här fungerar det utmärkt. Att göra filmen politiskt är ett genidrag och det finns en del subtila skämt om hur dessa såkallade frihetskämpar uttnyttjar makten för sina egna behov. Bland det roligaste är när Vasco putsar stövlarna åt den nuvarande diktatorn, dödar honom genom lite oövertänkt ilska, skapar en revolution där General Mongo utropar folkets frihet, sätter sig ner på samma plats som den förre diktatorn och Vasco fortsätter att putsa hans stövlar istället. Allt på ett par minuter.

Sergio Corbucci kan verkligen skapa intensiv action och Companeros är inget undantag. Det är en hög bodycount och speciellt shootouten på slutet är fantastiskt. Men å andra sidan är det alltid vackert att se Franco Nero med ett maskingevär.

Som svensk är det alltid kul med en cool svensk karaktär, som dessutom – förutom namnet – verkar hyfsat realistiskt. Franco ser ganska svensk ut, och som den Stockholmare karaktären är så pratar han faktiskt ganska bra svenska. Inga knasiga meningsuppbyggnader eller påhittade ord direkt. Det förekommer en kortare dialog på svenska då han och Professor Xantos utbyter hemligheter så att inte Vasco ska förstå.

En film gjord med kärlek helt enkelt. Love it or dö.

torsdag, november 01, 2007

Recension: Die Dritte Generation (1979)


Jag ska vara ärlig att påpeka att jag inte alltid hänger med i den politik som diskuteras och slits sönder i Fassbinders Die Dritte Generation, men i grunden förstår jag att det är en drift med terrorismen som en allt mer menlös provokation, som dessutom utförs av människor som är mer wannabe än med verkliga och genomtänkta mål.

Vi befinner oss i Berlin och i hamnar mitt i en samling intellektuella popvänster-människor, som lever sina trygga liv med trygga jobb och relativt trygga förhållanden. Men tristessen får dom att bilda sin egen lilla terroristcell och planera kidnappningar och bombdåd, för att stjälpa samhället. Men dom är så absurt klantiga, usla och löjeväckande att dom knappast kommer att klara av sitt mål, och dessutom finns det redan någon inom gruppen som samarbetar med den kapitalistiska affärsman (spelad svinbra av Eddie Constantine) och det som troligen är underrättelsetjänsten.

Två män dyker upp i lägenheten helt oväntat och påstår sig vara vänner till den nerknarkade Ilse (Y Sa Lo), en av dom Franz, spelas av den utmärkte Günther Kaufmann. Båda har just kommit ur det militära och känner sig vilsna. Franz dras in i denna amatörmässiga terroistcell på grund av sina sprängämneskunskaper.

I stort sett varje scen akompanjeras av högt uppskruvade tv-apparater där politiska diskussioner pågår. Man börjar förstå att kunskapen inom gruppen inte är speciellt stor, och allt dom kan är hämtat från tevens underbara värld...

Det är en komplicerad handling under ytan, och jag greppar inte allt. Det är stundtals svårt att förstå om Fassbinder ställer sig på någons sida, eller om han bara finns där som regissör för att objektivt berätta den här farsen. Vi förstår hur som helst att de enda som blir uttnyttjade i den här svarta komedin är terroristerna själva, i sin naiva inställning till revolution. Leende industrikapitalister, underättelsetjänsten med den slemme Gerhard Gast (Hark Bohm) som ledare, och även far till en av terroristerna den krullhåriga Edgar Gast (spelad mycket lågmält av en lysande Udo Kier), ler mest åt eländet och verkar alltid veta vad ”terroristerna” ska ta sig för.

Det finns många bra och starka scener i filmen, men den som jag själv anser vara den bästa är då Eddie Constantine leende måste upprepa ett budskap som terroristerna vill att han ska säga in i en videokamera. Men dom är inte så duktiga på tekniken, och vi ser att Eddie – som troligen redan vet att dom är dömda att misslyckas, bara ler...och upprepar sina repliker perfekt.

På något sätt så verkar terroristerna ännu mer vara de clowner och missfoster dom klätt ut sig till. Det är då känslan av tragikomik infinner sig. Ordentligt. Ett ännu hårdare slag mot terroristerna är de ”meninglösa” kapitlen som filmen är uppdelad i, med titlar tagna från snuskigt klotter som tagits från offentliga toaletter runt om Berlin. Både fantastiskt roligt, och väldigt elakt.

En sann skådespelarfilm med många av Fassbinders skådespelare: Volker Spengler, Harry Baer, Günther Kaufmann och Margit Carstensen i fantastiska prestationer.

En film som både lyckas bli kall och klinisk, men ändå visa det vi tror är äkta människor.

Fred Phelps krossas

Fred Phelps och hans otäcka församling av rednecks och sinneslöa hatande neanderthalare har dömts till att betala lite över tio miljoner dollar i skadestånd till en familj som dom har terroriserat.

Fred Phelps och hans gäng mer med kända för att attackera och håna begravningar av homosexuella personer och i stort sett koppla ihop alla former av världskatastrofer, krig och elände med att det finns homosexualitet i USA. Denna gången så hade dom deltagit vid begravningar av amerikanska soldater med såna fina plakat som "Thank God for dead soldiers" och "You're going to hell".

"Defence attorney Jonathan Katz's argument that the $2.9m in compensatory damages already far exceeded the defendants' net worth and would be enough to "bankrupt them and financially destroy them" was ignored."

Haha, underbart. Tio miljoner dollar, det lär inte ens en liten skitförsamling som denna (ca 70 medlemmar) kunna skrapa ihop. Så det är slutet. Familjen Phelps har krossats.

Tack för det. Den enda sanna glädjen är skadeglädjen.

onsdag, oktober 31, 2007

Recension: Whity (1971)


Nu är det ett faktum. Det kvittar om du är en intellektuell, tysk arthouse-regissör med smak för långa svarta män, knark och ångest: gör du en western så måste du helt enkelt själv dyka upp i en biroll som tuff revolverman och slåss, supa och spela kort.

För mig så sätter det Fassbinder som en av de mänskligaste regissörerna där ute. Även om det inte är ens pojkdröm, så vill nog alla män som inte låtsas vara något annat än vad dom är, någon gång ikläda sig revolvermannens roll och se tuff ut på en saloon. För det verkligen onekligen kul.

Whity är gjord under Fassbinders tokproduktiva period. Under lite mer än ett år så regisserade han elva långfilmer, ingen vet inte riktigt i vilken ordning, i alla former av dramagenres. Just denna blev en western, inspelad i Almeira, den spanska westernmiljö där bland annat Sergio Leone och tusen andra spagettiwestern-regissörer låtit importerade skådisar dö under solens stekheta blick.

Titelkaraktären Whity, som är den enda äkta svarta personen i (det finns en till svart person, men det är en vit skådespelerska med svärtat ansikte) en historia som är befolkad av onda, vitsminkande vitingar som egentligen bara vill döda varandra. Han är tjänare år en rik familj där fadern eventuellt är döende i cancer, hans två perversa söner – den ene bisexuell transvestit med smak både för Whity och sin mor, och den andra bara efterbliven, går omkring i gröna prydliga kostymer och stirrar tomt framför sig. Modern vill egentligen bara att fadern ska dö någon gång och det underlättas inte av att fadern går till en hora – som är kär i Whity – och modern duperas av en falsk mexikansk läkare som kanske, eller kanske inte, är kär i henne.

Whity själv vägrar lämna sin ”familj”, och blir frivilligt piskad istället för sönerna. Men horan vill att han ska lämna allt och följa med henne istället, men Whity, trogen som han är, stannar heller hos sina minst sagt dysfunktionella ägare.

Någon journalist skrev en gång ”Det finns inga lyckliga människor i en Fassbinder-film, och de som är det har bara inte fått veta de dåliga nyheterna ännu”. Kan mycket väl stämma, även om det kanske mer handlar om att dom inte är lyckliga på samma sätt som vi föreställer oss lycka är. Whity är uppenbarligen nöjd med sin tillvaro som slav åt sadisterna, men är samtidigt korkad och naiv eftersom han inte förstår sitt eget bästa. Han låter sig pryglas eftersom han inte vet något bättre.

Detta är en långsam film, och säkert påfrestande för personer som är vana med ett något snabbare tempo. Tagningarna är långa, det är långa pauser innan karaktärerna säger något och folk tänker mer än vad man kanske kan tro att en filmkaraktär bör göra. Men det hela blir som en förvrängd variant av westernmytologin, som ett sjukt och ruttet american gothic-motiv. De vitsminkade anletena och stelt skådespel påminner inte helt oväntat om en viss Roy Andersson, och man kan undra om han fick lite inspiration härifrån?

På något sätt så känns det som om Fassbinder är fången i westernmiljön och inte kan ta ut svängarna rent historiemässigt som han brukar göra. Som om han för stor respekt för Almeiras miljöer, för traditionerna där och för den filmhistoriska bakgrund som platsen fått redan så tidigt.

Men det hindrar inte filmen från att vara ett utmärkt stycke arthouse, men sköna bisarra karaktärer (Ulli Lommel är fantastiskt som sexmonstret Frank) och Günther Kaufmann, som spelar Whity, har en nästan apatisk inställning till karaktären och hur han ska bete sig. Som om han befinner sig en i konstig dröm, som en betraktare. Överlag är det väldigt bra skådespelare, och Ron Randell, den gamle amerikanska b-skådisen, är värd att nämnas som den psykopatiska fadern.

Men ändå, det jag kommer att minnas längst, är Rainer Werner Fassbinder som revolverman, med kråsskjorta, hatten käckt på sned och med den där oktoberfest-uppsynen som bara en lagom fet arthouse-regissör i tjugoårsåldern kan ha – vare sig han vill det eller inte.

tisdag, oktober 30, 2007

Recension: Murder-Set-Pieces (2004)


Problemet med amerikansk indie-film är att filmskaparna oftast tror att det räcker med att slänga dit lite tuttar så blir det bra film. Eller i alla fall underhållande film. Dessutom så blir det oftast så tydligt att regissören är heterosexuell och tror att alla heterosexuella män vill se nakna kvinnor hela tiden, vilket till och med jag tror kan bli tråkigt i längden. Detta problemet har delvis Nick Palumbo, som har koncentrerat sig på att göra en sådan kontroversiell film som möjligt utan att tänka på att försöka skapa riktigt intressanta karaktärer. Nu låter jag gnällig, men det finns faktiskt en del riktigt bra saker med Murder-Set-Pieces också.

Sven Garrett spelar The Photographer, en tysk porr/modefotograf som även extraknäcker som ultravåldsam seriemördare i Las Vegas. Han träffar samtidigt en kvinna och försöker ha någon form av normalt förhållande, men kvinnas dotter tycker inte om honom - och det är lätt att förstå varför eftersom han är enormt osympatisk och trist som person. Ingen charmör direkt. När han inte försöker träffa kvinnor lite normalt så lockar han dom till sig, tar bilder och sedan dödar han dom på väldigt utdragna och brutala sätt - dock inte splatterorgie, det rör sig mer om strypningar, dränkningar, misshandel och ett och annat knivhugg. That's it, liksom.

Jag känner mig väldigt kluven till Murder-Set-Pieces, och jag kan både förstå de som gillar filmen och den som sågar den. Det negativa är givetvis att karaktärerna är ganska intetsägande och gränsar till tristess. För oss från Europa så är det inte heller speciellt exotisk med en tysk och skön tysk brytning, den europeiska genrefilmen har sedan länge matat oss med det. Hitler-dyrkan känns också som ett slag i luften. Hade varit intressantare om vår seriemördare dyrkade något mer aktuellt. Tyvärr är det så att Hitler har förvandlats till en sagofigur, och speciellt har han nog gjort det i USA. En spökgubbe som bara seriemördare, KKK'are och andra extremister kan dyrka. Lite fantasilöst.

Å andra sidan så jobbar skådespelarna hårt med att få liv i sina karaktärer, och trots trista repliker så kan jag verkligen inte såga någon skådis. Dom gör sitt jobb så bra som det går och Sven Garrett kan säkert göra lite mer karaktärsroller i framtiden, om han bara får något mer intressant att arbeta med. I mindre roller ser vi Tony Todd, i en av sina få "normala" roller och han är en av höjdpunkterna. Även Edwin Neal, liftaren i Texas Chainsaw Massacre och Gunnar Hansen (hr Leatherface) gör kompetenta cameos. Alltid kul att se veteraner stjäla lite scener.

Nick Palumbo har dock gjort en ultrasnygg film och han vet hur man ska peka kameran, och få ett driv i berättandet - trots manuset. Det är snyggt, varierat och ser påkostat ut. Ovanligt slick för att vara en såpass smal film. Han använder sig av mycket snygga visuella lösningar och lyckas skapa några väldigt effektiva scener, bland annat badkarsmordet som är väldigt effektivt och obehagligt, men även scenen där Sven hittar en bäbis. Den scenen är riktigt, riktigt obehaglig. Och bra.

Så filmen lever ett gott liv på snygga bilder och en del snygga... murder set pieces, som titeln trots allt refererar till. Bilden är i toppklass, dock ej anamorfisk och Njuta Films har också letat upp ett kommentarspår och lite annat intressant extramaterial. Gillar ni filmer som är hämningslösa i sin moral och mer kyliga i sinnet än det normala så ska ni absolut ta och se den och få en egen uppfattning.

Moderat komik

- Äktenskap är för man och kvinna. Det handlar om släktets fortbestånd. Om alla par var homosexuella skulle inte mänskligheten överleva.- Erna Arhag (m)

länk

Men roligaste är nog Tor Billgrens analys av detta moderat-påstående och hans förslag om hur världen skulle se ut om alla var moderatpolitiker. Eller rullstolsbundna. Eller blinda.

Fast nu har faktiskt moderaterna varit goa nog och sagt ja till könsneutralt äktenskap, vilket troligtvis är det enda goda moderaterna har gjort. Moderaterna påstår sig vara de som ligger bakom alla stora homoreformerna, men det är givetvis ren bluff. Det är bisarrt nog en folkpartist, den intelligenta och vettiga Barbro Westerholm, som var den största kraften bakom 1979 och 1994 (med stöd av vänsterpartiet och socialdemokraterna) års förändringar.

Men i och med moderaternas beslut nu i helgen, att dels köra över KD-nissarna och visa att även homosexuella ska ha samma rättigheter som heterosexuella, så måste jag säga att det är bra och duktigt av moderaterna. Det trodde jag inte faktiskt.

*klappar Reinfeldt på huvudet och ger han en sockerbit*

måndag, oktober 29, 2007

Asiater i westerns och asiatiska westerns


The fastest gun in the West joins with the most brutal hands in the East!

Av någon anledning så fungerar asiatiska människor/asiatisk kultur väldigt bra ihop med den typiska westernmiljön, speciellt den svettiga och smutsiga italienska varianten där det inte finns några klämkäcka fascistsvin som John Wayne.

Nä, asiater passar bra i dammiga westernstäder med svetten lackandes från armhålorna och med kisande ögon, redo för en duell... ibland med revolver, ibland med kung fu. Tatsuya Nakadai spelar en otäck skurk i Today We Kill Tomorrow We Die. Inte uttalat asiat, men någon blandning av flera olika folkslag. Troligen indian, mexikan och nåt annat valfritt. En lysande casting som tillhör en av den filmens mer lyckade detaljer.

Någonstans har jag en väldigt dålig DVD av Antonio Margheritis The Stranger And The Gunfighter, då under den trista titeln Blood Money. Där spelar Lieh Lo en kines som teamar upp med hårde Lee Van Cleef. Det är verkligen en bra film och extra kul eftersom det var ett tidigt försök av Shaw Brothers and försöka göra mer internationell film. Det är denna films tagline som står överst i det här inlägget.

Shanghai Joe är en spagettiwestern från 1972 där Klaus Kinski spelar mot Chen Lee, även verkar det vara en typisk kulturkrockfilm där Chen får använda sina händer och fötter mot italienarnas svettiga pistoler. Har tyvärr inte sett den, och har inte heller sett uppföljaren 1975 års Return Of Shanghai Joe, åter igen med Klaus Kinski och med "Cheen Lie" - om det är samma skådespelare som Chen Lee återstår dock att se.

Vad har asiaterna pysslat med i sina hemtrakter då? Det som kommer upp först är Sammo Hungs mästerverk Shanghai Express som har alla ingredienser av en westernfilm, fast satt i det tidiga nittonhundratalets Kina. Snygga miljöer, trevlig buskishumor och fantastiska fighter och stunts.

Men det stora mästerverk, i mitt tycke, är Wisit Sasanatiengs Tears Of The Black Tiger, thailändsk melodrama med i en thailändsk westernmiljö och filmad i nåt som skulle kunna vara en överdriven form av technicolor. Anspelar mycket på klassiska thailändska kärleksfilmer från sextiotalet, men blandar in klassisk Hollywood-western och toksplattriga shootouts (inklusive raketgevär) i ett tidlöst mästerverk. Tröttnar aldrig på den.

Min favorit Takashi Miike har visst också gjort en western, som släpptes i år i Japan: Sukiyaki Western Django. Verkar vara någon form av nytolkning av Sergio Corbuccis Django. Har överlag, som vanligt när det gäller Miike, fått bra recensioner och det ska verkligen bli kul att se den. Koreanerna är också på g med The Good, the Bad, and the Weird, en western som får premiär under 2008. Vet inte mycket om den, men det är den utmärkta Ji-woon Kim som regisserar och det är något väldigt bra.

Vet ni några fler exempel förresten när det gäller asiatiska westerns eller westerns med asiater?

söndag, oktober 28, 2007

Filmfestival, whisky och sena kvällar


Det har varit en väldigt bra helg. Först så fick Främmande urpremiär för inte mindre än fyra personer på Stockholm Queer Film Festival! Minst sagt imponerande ;) Men kvällen före hade jag visst fått juryns specialpris för bästa kortfilm, Hör Hans Röst, så det var kul. Fick äran och en blomsterbukett. Har inte fått tag i motiveringen ännu, men jag ska lägga upp den så småningom.

Sedan träffade jag Gregory, vi var på kortfilmsvisningen på lördag kväll, åkte hem, gick och la oss runt 04.30 och sov till 12.00. Härligt! Vi tittade på två skräckfilmer och allt känns så jävla bra.

Har lagt ut en förmögenhet på Fassbinder-filmer och King Roberts whisky, men det var det värt. Nån gång måste man fira!

G'kväll!