fredag, november 09, 2007

Månen Fyra

Månen Tre

Terroristattack i Pressbyrån

Kistagallerian har typ tvåhundra Pressbyråer. Det finns en i varje hörn och vissa av dom säljer inte ditt, medan andra säljer datt. Så det är alltid spännande att försöka pricka rätt Pressbyrå när man är stressad och påväg till sitt andra kontor.

Jag kan faktiskt väldigt enkelt ta mig till tunnelbanan utan att överhuvudtaget gå in i gallerian, men jag hittar alltid på något som gör att jag måste in dit - oftast just till Pressbyrån. Dels är det roligare att gå den vägen från mitt kontor, och dels så finns det otroligt mycket snygga män att titta på. Så ytlig är jag. Men alla nördar/asiater/övriga snyggingar samlas automatiskt i Kista. Troligen består den stora nörd/asiat-ansamlingen på grund av Ericsson och andra företag som drar åt sig massiva mängder av dessa varelser.

Det är så säkert att få se någon snygging att jag inte ens behöver hålla tummarna längre. Jag vet att efter en promenad genom gallerian, eller runt ingångarna, så kommer det alltid att finnas något trevligt att titta på.

Men i alla fall. Idag köpte jag min lunch-Red Bull, sockerfri givetvis (vilket smakar skit, men jag försöker låta bli att få i mig för mycket socker - och nej, jag tror inte man får cancer av artificiella sötningsmedel) och studerade den minst sagt berusade (nåväl, så farligt var det inte) arabiska äldre mannen som stod i kön bredvid. När han vände sig om och gick iväg så tappade han sin plastpåse och en ölburk, oöppnad, ramlade ut och rullade längst med golvet. Kassörskorna tittade upp och försökte se vad som hände.

"Lugn, det är bara Al Qaida-bomb" förklarade den gamle araben och skrockade för sig själv när stapplade ut, på väg mot nya äventyr.

Det livade faktiskt upp min ganska trista förmiddag. Ett Al Qaida-skämt i Pressbyrån är aldrig fel.

Nyhet: Tecknad jätteråtta stal strips av gnagare


Återigen känner sig kvällspressen tvungen att påpeka att det är ett montage. Iofs finns det folk som är korkade där ute, men alla ser väl att det är en tecknad råtta som gnager på en burgare (när artikeln i övrigt påstår att det är ett strips som blev angripet). Visst, någon form av lam humor från icke-humoristerna på Aftonskvallret, men ändå! ;)

När jag tänker efter är nog det roligaste med hela bilden att killarna som blev bestulna av råttan försöker se så tuffa och coola ut som möjligt. Men dom måste väl imponera på brudarna... eller nåt. För inte är det direkt något intressant att hamna i tidningen över.

Förresten, angående sjuttonåringen som tatuerade sig helt frivilligt och "lagligt" (dvs inget fel under arton, men ljög om sin ålder) så finns det en grundlig genomgång av fallet här där det bevisas ganska klart och tydligt vad som hänt. Underhållande.

torsdag, november 08, 2007

Månen Två Punkt Ett


Jag gjorde om djuret sover-bilden. Denna känns bättre och vi slipper den dåligt tecknade armen som stack in i förra versionen.

Stackars liten gosse

Den här sjuttonåriga snorisen gjorde en fantastiskt tatuering på sin rygg, hans morsa upptäcker det, blir förbannad och drar upp himmel och jord. Men herregud. Någon form av eget ansvarskännade bör man väl ha? Eller? Det är inte ens olagligt att tatuera någon under arton, även om det inte anses moraliskt rätt. Och är man sjutton så klarar man att ta det ansvaret.

Hoppas hans gnällmorsa inte kommer längre med ärendet. *håller tummarna*

Månen Två

Månen Ett

onsdag, november 07, 2007

Månen


Får jag presentera en kille som kallas för Månen. Långt senare, när han är över sextio år så förekommer han i min novell "Månen", men här ser ni honom som barn. Kanske runt sju år.

Tänkte rita, när andan väl faller på, några teckningar om Månens liv som psykopatisk, känslokall (utom i de fall han inte får som han vill, då grinar han) och fullkomligt korkad snorunge.

Har ni några förslag på vad som ska hända? I högst en ruta. Eller två. Eller kanske, fast det känns väldigt ambitiöst, tre rutor? Helst utan dialog. Bara en berättartext.

Inspiration mottages mer än gärna.

Min brorsdotter blåser såpbubblor


Min smarta och vackra brorsdotter Denice blåser såpbubblor. En artikel om fotografen finns här.

Att köpa DVD

... det är något jag gör hela tiden. För mig handlar det om att ha filmen, skapa ett bibliotek där jag när som helst kan plocka fram den och se om den. De flesta filmerna ser jag nog bara en eller två gånger, men det är skönt att dom där. En trygghet i tristessen kanske.

Jag hyr i stort sett aldrig. Ser ingen poäng med det. Varför hyra en film när man nu för tiden nästan kan köpa den för samma pris och äga den för evigt? Grejen är också att jag bara köper film som jag vet att jag gillar eller som jag vill ha. Jag behöver inte spekulera i om en film är dålig eller ointressant och hyra den för säkerhets skull. Jag vet om det är något för mig.

Just nu väntar jag på tre ordrar från fantastiska Axelmusic: Caligula 3-disc, Fassbinderns Beware of a holy whore, Paul leders A.P.E, en amerikansk-koreansk King Kong-rip från '76 samt Gale Ann Hurd-producerade Welcome to the jungle, ny kannibalfilm.

Snacka om en fin blandning av film.

Tacka vet jag streetart

Var inne på Stefan Nolerviks blogg och han hade tagit en bild av ett "klotter" där någon skrivit "FRED" med stora bokstäver. Jag tycker det är vackert också. Även om jag givetvis, som det ego jag är, genast tänkte på mitt eget namn.

I Gamla Stan är det någon som har skrivit "Le, du är vacker" på ett liknande sätt fast med lite mindre bokstäver. Jag försöker alltid gå den vägen när jag ska upp och nörda mig på Sci-Fi Bokhandeln eftersom jag blir så glad över den texten.

Ute på Skeppsholmen är det någon som har sprejat ett fult krokigt rör som sticker upp ur marken till en tigersvans, vilket jag tycker är genialt. Någonstans mot Märsta, om man åker pendeltåg, så är det någon som målat en katt vid sidan om rälsen. Den gillar jag skarpt.

De flesta, som fått lära sig att denna formen av kommunikation är fult, kommer naturligtvis att hata dylika påhitt. Vissa av dom skulle använda ett lite gubbigt uttryck som "otyg". Själv så gillar jag det skarpt. Samma sak med affischkonst och klisterlappar med små statements och andra budskap. Inte mycket annorlunda än med hur grottmålningar fungerar. Man vill framföra någon form av budskap. Så enkelt är det.

Ser hellre sån konst än besöker "fina" och trista gallerier där konstnärerna väller över av egocentrering och högmod. Tacka vet jag streetart.

För övrigt är det skrattretande hur folk tycker att Radioheads nedladdningssatsning. gått. Den har misslyckats. Jomen visst. 1,2 miljoner har laddat ner skivan, 12 % har betalat för den och snittpriset blev 38 kr. Vilket innebär runt femtio miljoner kronor i intäkter till Radiohead. Ett misslyckande? Knappast.

måndag, november 05, 2007

Recension: Dynamite Warrior (2006)



Kanske, för min del, den knasigaste martial arts-filmen jag sett från Thailand (givetvis har Thailändarna gjort många bisarrare filmer än den här, men inte i samma genre). Buffel-western-thaiboxning-fyrverkerikrigs-slapstick-drama. Typ. Fast med en menstruations-sidohandling och onda trollkarlar. Allt i 1910-talets Thailand.

Actionscenerna var väldigt ojämna och regissören Chalerm Wongpim hanterar inte fighting-scenerna lika bra som vissa av sina thai-kollegor (till exempel Rittikrai eller Prachya Pinkaew), men fortfarande skönt överdrivna slow-motion-orgier med huvudkickar och vilda stunts. Många scener där vår hjälte hanterar fyrverkeri-raketer och använder dom både för att speeda upp trävagnar, demolera hus, flyga på själv och bara vara allmänt explosiv med.

Dan Chupong gillar jag verkligen, men mystiskt nog ser han säkert 15 år yngre ut här än i Born to fight. Hur nu det har gått till. Roligt med Panna Rittikrai i en mindre roll också. Hård snubbe. Leo Putt spelar skurken och lyckas på något sätt blanda grov lyteskomik i form av harmynthet med en jävligt charmig utstrålning och någon form av politiskt okorrekt slapstick humor som faktiskt fungerar. Nu måste jag se hans nya film, The Sperm, där han spelar en rockmusiker som onanerar för mycket och vars spermier förvandlas till mini monsterkopior av honom själv som dessutom… verkar det som… tas över av utomjordingar som vill erövra vår kära planet.

Samart Payakarun som trollkarlen Singh och hans bisarra demonvänner, apan och… nåt annat (spelad av människor givetvis) livar också uppstämningen rejält.

Dessutom, typiskt thailändsk, så dyker det upp grafiska splattersekvenser med avhuggna lemmar, blodfontäner från halsar och exploderande ryggar. Allt med ett ohyggligt gott humör. Musiken är mestadels traditionell thailändsk folkmusik som passar utmärkt till lantidyllerna som hela filmen utspelar sig i.

Vetten fan vad jag ska skriva egentligen… den var så konstig. Men spana in trailern här ovan och försök se själva filmen någon gång när ni får tillfälle till det. Eller så drar ni er magic mushrooms istället. Det kvittar nog.

Riktlinjer för hur jag skriver recensioner

Jag vill inte kalla mig för recensent. Eller filmkritiker. Eller nåt sånt trams. Jag är en klassisk tyckare som utgår från min egen smak. Men jag försöker i alla fall ha ett öppet sinne när det gäller filmer. Det sistnämnda är garanterat en bristvara hos andra som tycker om film.

Men jag försöker i alla fall alltid tänka på ett par småsaker när jag skriver om film, några detaljer som jag sätter väldigt högt:

* Sätt filmen i sitt sammanhang.
Det är komplett omöjligt att jämföra en italiensk lågbudgetfilm med typ... Resident Evil 3. Det går inte. Tyvärr. Man måste sätta filmen i sitt historiska sammanhang, förutsättningar och tanke bakom. The Beyond är en av världens bästa filmer, men den hade en liten budget och gjordes med stunds icke övertygande effekter. Men det är egentligen ointressant, eftersom den har något att berätta - även om det ibland är något visuellt som den vill visa upp. Resident Evil tre har en saftig dollar-budget och är troligtvis den roligaste och mest underhållande filmen jag sett på ett bra tag. Båda filmerna har helt olika förutsättningar och olika tankar bakom sig, men jag ser gärna om båda med glädje.

* Jämför inte filmer med varandra.
Nej, jag vill inte jämföra. Jag vill se varje film som sin egen helhet. Det är därför som jag inte jämför Dawn of the dead, originalet med remaken. Men jag tycker båda är mästerverk. Jag jämför inte heller uppföljare med varandra, inte för sakens skull i alla fall. Givetvis kan jag tycka att den ena filmen är bättre än den andra, men jag skulle aldrig anse att en del tre eller fyra automatiskt är sämre än del ett. Samma sak med remakes, spinoffs och rip offs.

* Se helheten, inte detaljer.
Detta hör delvis ihop med att sätta filmen i sitt sammanhang. Jag irriterar mig inte på till exempel en dålig special effekt. Jag gnäller inte över dåliga CG-effekter då det i så fall skulle betyda att jag skulle behöva gnälla på varenda usel latex-effekt i alla dessa slasherfilmer jag älskar. Eftersom jag är begåvad med någon form av inlevelseförmåga och fantasi så kan jag se bortom något som kanske inte är perfekt gjort. Dessutom, viktigast av allt, så gnäller jag inte av rena principskäl på CG-effekter då jag inte är någon nostalgiker. Effekt som effekt liksom. Bra som dålig.

* Varna aldrig.
Det mest puckade som finns är ändå att varna för en film. Typ "Se den inte!", "Håll er ifrån denna usla produktion" osv osv. Att man är så övertygad om sin egna fantastiska smak att man faktiskt säger åt, och därmed klappar läsarna på huvudet, att inte se en film. Det är att överskatta sin egen smak och underskatta läsarnas smak. Jag rekommenderar hellre folk att se en film så att dom kan bilda sin egen uppfattning istället för att varna och se ner på läsarna. Detta hör ihop med vissa recensenter som gärna skriver att folk som gillar den här filmen är dumma i huvudet. Eller liknande. Det finns en hel del såna som direkt förolämpar sina läsare, och konstigt nog så köper folk det.

* Ha ett öppet sinne.
Jepp, klara av och se allt. Som filmskribent och filmälskare ska du inte automatiskt såga en viss form av film, till exempel om den är svensk, eller på ett annat språk än engelska, om den är svart-vit eller stumfilm, lågbudget eller högbudget, skräck eller drama, science fiction eller någon annan genre osv osv. Sånt är ointressant. Film är film är film är film. Osv osv. Man ska kunna älska all form av film, oavsett ursprung och tanke. Annars så kan du inte kalla dig för filmälskare.

Givetvis finns det alltid undantag som bekräftar regeln. Givetvis, jag bryter själv mot vissa saker ibland. Eller det finns saker och ting som balanserar på gränsen till vad som är farligt eller inte.

Men jag tror nog att det jag främst försöker hålla, och som tyvärr har gett mig ryktet att jag älskar alla filmer, är att försöka enbart skriva om filmer jag gillar, älskar, uppskattar eller helt enkelt blir underhållen av. Vad är det för poäng att skriva om det jag tycker är dåliga filmer? Det blir inte speciellt underhållande läsning och jag har ingen lust att göra reklam för dålig film. Bara sånt jag själv älskar.

Så nu vet ni.

Mer puckade människor...

...denna gången är det asiater som visar hur otroligt korkade och efterblivna vissa av dom är.

länk

Har förresten roat mig med att se hur illa behandlade nazzarna är i Märsta. Dom sätter upp sina jävla pedofilaffischer och ett dygn senare så är dom bortrensade, främst av privatpersoner. Jag brukar riva ner skiten när jag ser den.

Stackars idioter. Deras mödrar måste ha tappat dom i golvet när dom var bäbisar.

Och titta vad som fanns att köpa...


...på mässan!

Mitt ibland klassiker som Jesus Christ Serial Rapist, Jack Frost 1 och 2, Mördartomater-filmerna och lite andra klassiker så fanns även Kraftverk 3714 till salu! Det är verkligen en film som lever sitt eget liv.

Det finns övrigt ett exemplar kvar på Discshop och åtta stycken på webhallen.

Science Fiction Mässan 2007






Lördagen var lugn och skön, även om jag hade lite problem (som vanligt) med att slappna av. Blir stressad när jag försöker ta det lugnt ibland, så det var jobbigt. Uppe tidigt som vanligt, tittade lite på film, surfade, latade mig. Precis som en lördag ska vara. Har inte riktigt sett poängen med att sysselsätta sig hela helgen. Jag skulle ha tillräckligt att göra ändå.

Träffade Gregory runt 17:30 och vi var sugen på grekiskt, så vi åkte ut till Söder och hittade en resturang som jag glömt namnet på nu som hade goda, goda färsbiffar och överlag en trevlig atmosfär. Roligt också med en servitris som faktiskt var glad och verkade mena det också. Inte ett fånigt spel för gästerna. Gregory stod för notan, trots att det nästan var hans sista pengar. Men det sade han inte förrän dagen efter. Jaja, dessa gentlemanna-fasoner! ;)

Tog en Staropramen Granat på Half Way In, gick till vårt utkiksställe och blickade ut över staden som det känns som om vi äger och sedan tog vi pendeln hem. Vi var uppe ovanligt tidigt på söndagen, det vill säga 09:45 och mötte upp med en strålande snygg Anneli som hoppade på i Karlberg. Sedan var det ett par timmar sci-fi mässa som gällde.

Första gången för mig, så jag var lite skeptiskt. Och visst fanns det medelålders män med kulmage och allt tunnare hår som lullade omkring i Star Trek-uniformer, goth-killar som grävde bland alldeles för dyra skräckfilmer hos Dark Disc och småbarn som hade the time of their life där. Men det var ändå väldigt kul. Anneli poserade med några aggressiva stormtroopers och Gregory var väldigt fascinerad av Alien-monstret. Själv köpte jag några filmer hos Sub DVD som hade väldigt bra priser (Keoma, Puzzle, Phone Sex och Magic blev det) - och då glömde jag även att köpa några Masters Of Horror-avsnitt som jag ville ha. Träffade Richard från Klubb Super 8 och det var minst sagt ett par coola och intressanta släpp på gång.

Sedan var det dags för mig att vara nörd. Fick en pratstund både med Julian Glover och Gunnar Hansen samt signerade fotografier av dessa herrar, vilket var betydligt roligare än vad jag kunde tro. Tror det var bra att man kom på en söndag då köerna inte var så långa. Både Julian och Gunnar var pratglada och läskigt sociala.

Efter två-tre timmar så var vi nöjda, åkte in till stan, åt på Broncos och sedan lämnade vi Anneli och for hem till Märsta igen. En toppenhelg!