lördag, november 17, 2007

Sverige sämste filmtyckare slår till igen

Janne Ahlgren anses väl rent allmänt vara en av sveriges sämsta och mest amatörmässiga "recensenter". Med illa skrivna texter där humorn faller så platt att det blir pinsamt så är han en skam för Discshop. Läste just recensionen av nån japansk ubåts-film som verkar ganska trist och som jag troligen aldrig kommer att se. Som vanligt så attackerar Janne personer som kan tänkas tycka om filmen:

"Men å andra sidan kan jag inte finna någon film i närminnet som så väl skulle vara anpassad för ett småberusat gäng killar som vill skratta hejdlöst och såga ohämmat en film innan de drar vidare till närmaste krog där de blir avvisade av eventuella raggningsobjekt och ejekterade ut på gatan med garderobiärens stövelavtryck i ändalykten."

Så nu vet ni. Såna som kan tänkas faktiskt gilla den här filmen, och inte följa Jannes smak, är indirekt på samma nivå som fulla killar som supe och beter sig illa på en krog.

Personligen bryr jag mig inte om själva filmen. Det är helt ointressant, men som jag skriver i min text angående hur jag anser att en god recension ska vara så bryter amatörskribenten Janne mot egentligen allt. Speciellt när han attackerar läsarna och sätter sig själv och sin smak ovanför allt annat.

* Varna aldrig.
Det mest puckade som finns är ändå att varna för en film. Typ "Se den inte!", "Håll er ifrån denna usla produktion" osv osv. Att man är så övertygad om sin egna fantastiska smak att man faktiskt säger åt, och därmed klappar läsarna på huvudet, att inte se en film. Det är att överskatta sin egen smak och underskatta läsarnas smak. Jag rekommenderar hellre folk att se en film så att dom kan bilda sin egen uppfattning istället för att varna och se ner på läsarna. Detta hör ihop med vissa recensenter som gärna skriver att folk som gillar den här filmen är dumma i huvudet. Eller liknande. Det finns en hel del såna som direkt förolämpar sina läsare, och konstigt nog så köper folk det.


Janne är faktiskt en av anledningarna att jag inte köper speciellt mycket på Discshop nu för tiden. Jag har tre stycken rabattkuponger á femtio kronor styck liggandes bredvid dator, men jag drar mig jäkligt mycket för att använda dom...

Recension: Mission Finale (1988)

Under synonymen Ted Kaplan så regisserade Ferdinando Baldi ett antal actionepos med Mark Gregory och lite andra hunks på åttitalet. Han var också mannen som regisserade världens troligen enda 3D-western, Comin’ at Ya! Hur nu Ferdinando och hans kollegor hamnade i Nordkorea är ett mysterium, men han fick i alla fall också äran att ha regisserat världens troligen enda nordkoreanska actionfilm, Mission Finale. Tro det eller ej.

Mark Gregory är ett riktigt svin. Han spelar Jason, en mycket lömsk, svartmuskig och sexgalen slavhandlare som kidnappar stackars koreanska landsbygdskvinnor och säljer dom till villiga män över hela världen. Inte bara till sex, utan även till vetenskaplig forskning. Allt i kapitalismens underbara namn. Till sin hjälp har han en lång blondin, Glenda (Sabrina Siani) och några mer eller mindre anonyma asiater.

Den stenhårde Ken-dockan Lou, spelad med sedvanlig icke-existerande karisma av Frank Zagarino hyrs in för att stoppa elände och får en italienare och dennes koreanska styvsyster som hjälpredor och actionmedarbetare.

Egentligen känns detta mer som en typisk italiensk b-action från slutet av åttiotalet, då genren dött av en aning och idéerna var bara understegs av den lilla budgeten. Den är helt kompetent uppbyggd egentligen, det är bara att den är så ofantligt traditionell att man börjar skruva på sig lite i soffan. Den sätter liksom aldrig fart. Mycket prat och lite kickande nordkoreaner.

Men det finns ljuspunkter. En del av actionscenerna är helt okey för den lilla budget, speciellt en fightscen som sker inne i ett hus där bland annat koreaner i kamoflage-utstyrsel slåss och skjuter som om dom skulle kunna bli avrättad av sin regering när som helst. Nä, skämt å sido. Det är ganska välgjord, och speciellt en hoppspark ser riktigt snygg ut. Annars är det mest explosioner och skottlossning. Mot slutet finns det en mycket tidstypisk attack mot hemligt läger-scen som håller god klass, snygga stunts och löjligt mycket explosioner.

Annars är det just den nordkoreanska miljön och kulturen som är intressant. Det verkar vara ett väldigt vackert land, det vill man i alla fall få oss att tro, och även om det inte är mycket människor i bild i miljöerna så får vi några glimtar av storstäder, hamnar och en märkligt öde motorväg. Vad jag vet så sägs det inte att det är Nordkorea, men man låtsas inte som om det är något annat land i alla fall och traditioner och kultur lyser igenom.

Den koreanska titeln är ”Majee mak im moo” och filmen har även släppts som ”Ten Zan - Ultimate Mission”.

JCVD



Kan inte nog fortsätta hävda att Jean-Claude Van Damme har blivit en riktigt bra skådis. Och denna teasertrailer för hans kommande belgiska fejkdokumentär är extremt bra.

fredag, november 16, 2007

Dagens DVD-trofeér!

Stavas "Trofeér" så där? Orkar inte kolla stavningen. Någon får gärna rätta mig.

Tänka köpa skor. Faktiskt. Sedan kom jag på att SubDVD bytt lokal och hälsade på dom istället, köpte två filmer, sedan insåg jag att om jag promenerade tio minuter så hamnar jag ju på Serie- och skivhandel. Där köpte jag tre filmer. Sedan kom jag hem och hittade en till film på hallmattan. Drugs.

Blue Sunshine - Jeff Liebermans anti-drog-skräckis från '76. Inte sett, men asbillig idag och i morgon på SubDVD. Femtio rixdaler är bra det.

Phantom of the paradise - Brian De Palmas klassiker som jag aldrig har sett. Men nu har jag ännu en De Palma i samlingen och det känns bra. Den verkar jäkligt skön.

Of Unknown Origin - George P. Cosmatos mästerverk till svart komedi. Peter Weller spelar en man som blir besatt av att döda råttan i sitt hus. Fenomenal.

Leviathan - Underskattad monsterrulle av Cosmatos, även här med Peter Weller och ett gäng andra olycksaliga människor på en undervattensbas.

In the mouth of madness - John Carpenters mästerverk. Surrealistisk och orginell skräck med Lovecraft-referenser och schysta monster.

Welcome to the jungle - Nyproducerade kannibalfilm av Gale Anne Hurd. Verkar vara en rip-off av Cannibal Holocaust OCH Blair Witch. Säkert skoj.

Tre Ting

Tre saker jag reagerat på:

Promenerar nere vid Karlbergs slott igen, eller egentligen på andra sidan, där alla feta båtklubbar ligger. Tittar på en intressant skylt som satts upp:

"Varning för svag is vintertid".

Vintertid. Säger ni det. Hur är det under sommaren då? Säkrare is? Kan man gå på sjön på midsommarafton? Det vore mysigt. Guppa fram där på vågorna, med skorna som små båtar. Man kanske kan sätta små raketer på dom (med gaffa) och tillverka sig en liten motorbåt?

----

Vi har något som heter Atletica Gymnasiet bredvid oss här på Kungsholmen. Kryllar av snorisar där. Hur känner man igen en elev från Atletica Gymnasiet, skolan som har "Utbildning Idrott Äventyr" som slogan? Jo, i samma ögonblick som dom lämnar lokalen så tänder dom en cigarett och vips har vi ett bolmande moln av fjortisar som vandrar mot tunnelbanan. Dom skulle lika gärna kunde öppna en starköl eller börja injicera heroin där på gatan. Jag antar att hälsa ingår i utbildningen på den här skolan, även om den verkar ha misslyckats totalt när det gäller rökningen.

----

Snubben som sitter på kuren på Stadshagens T-banestation liknar, ganska avlägset, Anita Ekberg. Han är uppenbarligen sydamerikan och har det där charmiga paddutseendet som Anita har, samma stora fläskiga glasögon. Skillnaden är väl att han har mycket mer välbevarad hud och inte behöver trehundra kilo spackel på sig. Hans jobb verkar fantastiskt skönt faktiskt. Finns inga ungdomsgäng eller mördaralkisar i Stadshagen. Bara lite stillsamma kontorsnissar och det är läskigt lugnt där. Sitta där och läsa böcker, titta på människor och bara njuta av den underbara utsikten... eller, nej, det där sista tar jag tillbaka. Nå, ett framtidsjobb för mig verkar det som.

Svettiga feta män i tajta trikåer


Detta lilla kåseri blev jag ombedd av SweWrestling år 2003. Redaktören frågade mig alltså. Så jag skrev en fånig lite text där jag drev med fenomenet, redaktören (Sebbe?) skrattade och godkände och publicerade texten. Det var på den tiden sidan hade någon form av hemsida, idag är det bara ett forum.

Naturligtvis, som de distanslösa människorna många wrestlingfans verkar vara, så blev folk tokarga. Verkligen. Det var som om jorden hade gått under. Jag blev mordhotad via mail och redaktören Sebbe gick ut på forumet och avsade sig ansvaret för texten. Idiotiskt och efterblivet alltså. Men vad kunde jag förvänta mig.

Så nu... för första gången sedan 2003 så får texten en liten nypremiär. Den är fånig, vulgär och mer fånig - men jag står för åsikterna till 100 procent :)

Svettiga feta män i tajta trikåer (som avslöjar deras inte allt för imponerande organ), gärna med hockeyfrisyr och dåliga tänder. Ja, det är mina första minnen av denna så kallade ”sport” vid namn wrestling.

Givetvis tyckte jag det var enormt spännande och se såna tuffa slagsmål på teve, uppenbarligen live framför en stor publik och med kommentatorer och allt. Jag kommer till och med ihåg vart jag såg wrestling först, på Linköpings stadshotell en sen natt. Sen dess har min hat-kärlek växt till oanade nivåer!

Men vad är då poängen med denna form av sysselsättning? Är det att höra Hoa-Hoa Dahlgren dra dåliga ordvitsar (för oss svenskar) eller kanske är det ett sätt för dom barbariska ölhävande, kepsbärande amerikanarna att få ut sin aggressivitet genom att kika på svetton och fetton genom sina tjocka Stephen King-glasögon nätterna igenom?

Jag tror privat att det handlar om undertryckt homosexualitet.

Bara att sätta sig ner och beundra svettiga och oljiga män som idkar intim kroppskontakt med varandra tyder på det. Men även den manliga samhörigheten, att skrika tillsammans, att mysa i soffan samtidigt som domaren blir påsatt av en upprörd tävlande, att smeta in varandra i väldoftande kroppsoljor.

Det är det som det handlar om. Glöm fotboll, glöm hockey… wrestling är det perfekta för denna form av dolda känslor. Kanske längtar man efter en redig mans hårda kram, eller så vill man bara klä sig i väldigt tajta byxor.

En annan teori, som jag iofs sätter på många olika företeelser, är grottmans-teorin. För länge, länge, länge, länge, länge sedan så var vi grottmän och spenderade dagarna med att brottas med mammutar, slåss med sabeltandade tigrar och släppa omkring med fruntimmer i håret. Det är nu, i denna civiliserade tid som vi behöver denna form av faror på samma sätt som våra avlägsna släktingar hatade dom. För någonstans inom oss så är det oerhört macho att jaga mammutar eller kanske brottas med en tvåhundrakilos rumänier som inte har rakat armhålorna på flera år.

Vi har en sådan saknade efter dessa faror att vi helt enkelt måste låta oss fascineras av wrestling.

Jag kan inte säga att jag är någon större fan av denna verkliga version av Bumbibjörnarna (feta, tajta kläder och roliga namn. Och som dessutom slåss), men jag förstår passionen. Till och med jag kan vakna upp om natten efter att ha drömt om Jake The Snakes drogrusiga tårar som rullar ner för hans kinder, men jag kan också vakna upp och tror att jag just har dängts ner i golvet av två jättelika tvillingar med randiga baddräkter, hockeyfrisyrer, dåliga tänder och minimala penisar.

Det är livet, som någon säkert har sagt någon gång.

Om mordplanerna på Filippa Reinfeldt och alkis-moderater

Jepp, så seriöst var det.

Fanns inte något nyhetsvärde i det överhuvudtaget. Ännu ett försök av Aftonblaskan att köpa sig lite läsare. Rena lögner, påhittat "fakta" och ja, rent skitsnack.

Psykpatienter som känner agg mot offentliga personer finns det gott om, så dom har väl att göra de kommande veckorna om dom ska skriva om alla andra mentalt instabila människor som vill mörda... typ... Idoljuryn.

Blogge Bloggelito har skrivit en underhållande text om snyftar-historien Kristina Axén Olin, moderaten som nu sjukskriver sig för sina missbruksproblem. Rekommenderade och intelligent läsning.

Trams om jämtar

Stefan Nolervik har hittat en text på wikipeda om Jämtland och hur dess innevånare är. Givetvis är han upprörd över att man mer eller mindre anser jämtarna anses vara ett eget folkslag, och jag håller med honom.

Personligen anser jag det vara jämtarnas eget fel att dom benämnas på det här sätter eftersom dom alltid är så noga med att berömma sin egen godhet, sina unika egenskaper, sitt förhållande till resten av omvärlden och sig mer eller mindre som en egen folkgrupp.

Jag har sedan länge stört mig på denna vi och dom-mentalitet som alltid dyker upp, lustigt nog speciellt i mindre order. Det är smådjurs-syndromet, man måste vara extra kaxig för att synas medan storstäderna helt enkelt inte bryr sig. Och då man förstår att ingen bryr sig om jämtländska trams-presidenter och en onyttig och larvig patriotism så börjar man dra till med uttrycks om "fjollträsk" - som naturligtvis är en indirekt homofobisk uttryck, då en riktigt "jamte" är macho och manlig och inte som "bögarna i fjollträsk". Typ. Jag har hört mycket de femton år jag bott i Östersund.

Jämtarna är inte det minsta unika eller speciella. Inte heller härjedalingarna, sundsvallarna, stockholmarna, göteborgarna, invanrarna, bögarna, flatorna, politikerna... vi är alla exakt samma människor, lika värd, inte mindre unik än någon annan.

Men många har svårt att förstå det.

Som en hund som väljer mellan katt och kanin

Ibland känner jag mig som en glad hund.

Husse öppnar dörren, jag springer ut, får syn på en härlig färsk katt som desperat försöker gömma sig i ett hör av trädgården, med staket bakom sig och ingenstans att ta vägen. En enkel match för mig givetvis. Behöver inte ens tänka. Behöver bara springa ut, rusa fram mot kattkräket och ruska fienden tills att det blir ätbart.

MEN samtidigt som jag springer mot katten så ser jag en ullig vit int ont anande kanin som sitter och mumsar på en morot några meter bort. I samma ögonblick som denna härliga, gulliga köttklump med döda hajögon och morot i käften uppenbarar sig så försvinner tanken på katten och jag kastar mig efter kaninen istället.

Så jag känner mig som en glad, hungrig hund som inte riktigt kan fokusera. Eller som har minne som en guldfisk, när jag borde ha minne som en elefant.

Gregory skickade ett sms i morse: "Good luck with the shoes", vilket naturligtvis var djupt ironiskt. För jag tjatar varje dag om att NU ska jag ut och köpa ett par vinterskor som inte har några stora dräneringshål i sig eller är kalla som Reinfeldts hjärta. Så jag skriver ut mig från kontoret, börjar promenera mot tunnelbanan... och plötsligt ser jag kaninen inom mig: en dvdbutik.

Tjugo minuter senare står jag på Sci-Fi Bokhandeln, Monkey Beach, Serie- och skivhandel, SubDVD (som just har bytt lokaler för övrigt) eller något annat morotsätande dvd-monster.

Och katten har helt försvunnit ur mitt världsbild. Jag tror inte det blir några vinterskor i år. Jag får stå där på nyårsafton, frysa tårna av mig och hoppas på bättre tider...

torsdag, november 15, 2007

Månen Sju

Månen Sex

onsdag, november 14, 2007

Nordkoreansk b-action


Har inte känt mig speciellt skrivsugen den senast tiden. Det har varit roligare att teckna (lugn, det kommer flera nya Månen-bilder senare i veckan), snacka med Gregory, se på film och invänta nästa löning - och det senare är alltid månadens höjdpunkt.

För tillfället har jag sugit i mig lite för mycket Cola Zero vilket för att jag kommer att hålla mig vaken lite för länge, men det är lugnt ändå. Istället så njuter jag av något så udda som Mission Finale (aka Majee mak im moo), en samproduktion mellan Italien och... Nordkorea från 1988. Mark Gregory, som försöker som vanligt vara macho - men tyvärr fungerar det inte, och en skönt stel überblond Frank Zagarino (som spelar ex-balettdansör och nu legoknekt).

Kanske mer för oss om är vana att se italiensk b-action, men i övrigt är den mest intressant eftersom det ändå just är en nordkoreansk b-actiondänga med blod, biljakter, explosioner, slagsmål och oneliners. En recension kommer nog så småningom.

(Måste bara tillägga att det sker ett snyggt slagsmål just nu, med lite schysta ninja-moves från kammoklädda nordkoreaner mot en biffad Zagarino. Helt okey faktiskt.)

Blir ingen Saw IV i helgen heller. Gregory ska upp och jobba i Funäsdalen några dagar. Så det är väldigt tråkigt, men vi får väl njuta av denna nya del i tortyrsagan nästa vecka istället...

För övrigt kollade jag upp om det fanns någon officiell Nordkorea-sida och det närmsta jag hittade var denna. HUR officiell den är vet jag inte, men den är i alla fall lagom humoristiskt. Jag rekommenderar en titt i forumet där medlemmarna, troligtvis människor som aldrig satt sin fot i nekrokratin Nordkorea, kallar varandra "Kamrat" och förefaller vara exceptionellt humorlösa.

Men jag ska dit någon dag. Kim Jong Il ska i alla fall vara en fanatisk filmälskare, precis som mig, så något har vi nog gemensamt.

tisdag, november 13, 2007

Kinesa i Kina?

Det kanske inte är välbekant för alla att jag då och då fått erbjudanden om att arbeta i Kina. Jag har en god vän där sedan många år tillbaka, en malaysian som arbetar inom reklam och närliggande områden. Jag har skrivit treatment åt filmer för honom, designat tröjor... och en del annat som jag faktiskt inte kommer ihåg.

Har naturligtvis ju äldre jag blivit mer restriktiv med vad jag gör och nu på senare tid så har vi inte hörts så mycket. Men så hörde han av sig igen. Han bor och arbetar i Shanghai, en modern och framåttänkande stad (åtminstone utåt) som gärna välkomnar västerlänningar. King, som min vän heter, vill gärna att jag ska försöka ta mig dit och arbeta med honom igen. Det är projekt på gång, saker på "g". Fortfarande inom reklam och media. Man gillar mina arbeten där borta, och givetvis är det lockande att lämna allt här och åka dit. Men jag vet inte.

Främst är det nu för att jag inte vill åka utan Gregory. Har ingen lust att lämna Sverige precis när jag träffat en riktigt, riktigt bra kille. Så åker jag, så måste han hitta jobb där också - vilket han är öppen för. Men det blir givetvis mer trassel och komplikationer.

Men det som stör mig, och har stört mig sedan det först börjades snacka om saken för flera år sedan, är att jag inte riktigt känner mig tillfreds att arbeta i en diktaturstat. En stat som förtrycker oliktänkande, homosexuella och andra som kan störa den prydliga kinesiska ordningen. Givetvis är Shanghai, och gamla kolonin Hong Kong, mer fri och man kan vara öppet homosexuell, pyssla med mer vågad underhållning och ha lite friare åsikter. Men vad hjälper det när resten av landet är styrt som i Nordkorea... trots att amatörkommunister OCH kapitalister gärna vill påstå motsatsen.

Så vill jag egentligen bidra med skatt och framgång till ett land som helst vill se mig död? Jag vet faktiskt inte. För det är mycket som sker under ytan, tyvärr...

Nu ska vi ut på tiger... dvd-jakt!

Som dvd-missbrukare så finns det såna där dagar då man bara måste ut på JAKT. Leta rätt på lämpliga offer, fram med betalkortet och sedan låta ännu ett par mer eller mindre nödvändiga dvds slinka ner i väskan. När jag och Joao är ute så blir det vanligtvis samma gamla runda, som bara stundtals är effektiv:

Record Hunter - Bra butik med god omsättning på dvds, även om kanske de mer udda filmerna och fina utgåvorna uteblir. Men filmerna ligger mellan femtio och hundra kronor och är oftast i bra skick. Man kan göra en del fynd på övervåningen där man ställer de boxar som kan väldigt fördelaktigt prissatta. Det finns en mindre butik några meter bort som främst fokuserar på cds, men som har en liten dvd-avdelningen också. Det är helt okey, och har bra pris på boxarna, men det är också tyvärr ganska mainstream.

Sedan så tittar vi nästan alltid in på Buylando som finns i närheten, och där har jag aldrig köpt något. Men vi snackar alltid om att köpa varsin box då två boxar går för 499 kr, vilket är okey. Men det har aldrig blivit av. Av någon anledning så skippar vi sedan hela city och beger oss till gamle trotjänaren Science Fiction Bokhandeln där det oftast är dyrt (men inte så ABSURT dyrt som på Megastore eller Åhléns), men som trots allt har en del bra film. På hyllan precis ovanför trappen till dvdavdelningen så brukar det vara diverse erbjudanden och där kan man göra fynd.

På Söder tittar jag nästan alltid in på Filmkedjan och Nr 1 Video för att se vad dom säljer ut för x-rentals. Speciellt Filmkedjan, där borta i närheten av Medborgarplatsen, har oftast dokumentärer och skräckfilm på utförsäljning vilket är fenomenalt. Filmkedjan vid Mariatorget har tyvärr helt dött på intressanta-filmer-fronten och där är jag ytterst sällan nu för tiden. Nr 1 Video är grymt mainstream, men det är alltid roligt att plocka på sig lite såna filmer för tjugonio kronor styck.

När jag är själv så blir det lite längre eskapader. Dels brukar jag, trots att det är trist att gå dit, bege mig till Serie- och skivhandel på Sveavägen. Dom har ett underhållande sortiment av skräck- och asiatiska filmer för helt okey priser. I övrigt är dom välsorterade och har en stundtals också väldigt pratglad personal som gärna snackar film om det finns tid över. Efter att jag varit där, eller ibland före, så går jag till SubDVD på David Bagares Gata och tittar vad dom har för nyheter. Oftast så köper jag något som är utgivet av Studio S eller Njuta eller Klubb Super 8 då den prissättningen är väldigt bra.

På Söder finns det främst två platser som jag söker, dels fantastiska Monkey Beach där Micke gärna snackar filmaffischer, Kirk Douglas-filmer och berättar om när Tarantino var på besök (eller andra legender, till exempel att Dogge Doggelito köpte en vhs-utgåva av den polska mastodontfilmen Faraon för några år sedan). Jävligt bra sortiment, bra priser och Micke vet det mesta om samtliga filmer som finns där, speciellt om det är från sjuttiotalet och neråt i kronologin. Det är sällan jag går från Monkey Beach tomhämt, senast blev det Sam Fullers The Big Red One samt Towering Inferno - båda i feta special editions.

På Högbergsgatan finns det också en butik som säljer vinyl, cd och dvd och som har ett mycket bra sortiment av arthouse. Där köpte jag bland annat sex-sju Fassbinder-filmer för ett tag sedan, allt till ett bra pris. Ett ställe jag kommer att besöka fler gånger.

Just det. På lördagarna brukar det ibland stå nån nisse och sälja filmer på Hötorget. Precis framför själva konserthallen, inte borta vid det motsatta hörnet. Där finns det en hel del bra och även där har vi en bra källa till dokumentärer för en väldigt billig penning. Senast köpte jag Alice och Jag där samt Hugo och Rosa.

Megastore i PUB-huset har jag slutat besöka (finns den kvar överhuvudtaget?) och den nere vid Sergels Torg är så absurt dyr att det bara måste vara idioter som handlar där. Åhléns kan ibland ha bra reor och då går det att fynda, men i övrigt… nä. Små butiker är bäst när det gäller dvd, speciellt för oss som gillar mer än bara Adam Sandler och Colin Nutley.

Små, små städer

Varje dag i tio års tid har jag tänkt tanken att flytta ifrån Östersund. Försökt komma på listiga lösningar, letat jobb - till och med varit på intervjuer, men inget resultat. Ibland har jag haft kortare bisarra knäck här nere i storstan. Allt från medproducent till Regina Lund till slummat omkring på House of horrors Nacka-kontor. Patetiskt givetvis.

Men allt för att komma ifrån goa, fina, mysiga och hopplöst bakåtsträvande Östersund. Jag älskar vissa delar av Östersund. Jag älskar mina vänner och kollegor där, jag gillar att knata in på Videoteket efter jobbet tillsammans med Kenneth och impulsköpa lite DVD. Jag gillar att bli uttvingad på ölkväll med Markus och gänget - trots att jag alltid är motvillig och stannar högst två timmar, men dom gav aldrig upp. Det uppskattar jag. Dom förstod att Fred behövde lite övertalning och bearbetning. Även om jag alltid hatade O'Learys ("Larrys") eftersom det fanns störande TV-apparater överallt som förvandlade människor till apatiskt stirrande zombies.

Men det där är över nu. I alla fall som det brukade vara. Så jag saknar det. Jag saknar även film, ost, standup och spelkvällar med Stellan - och ibland de sömniga bröderna Emil och Tony. Saknar att möta upp med Stellan på Willys en fredag/lördagkväll, köpa kinapuffar, "peppi" och sånt där som gjorde kvällarna ännu mer perfekta.

Så visst. I want it all back.

Men å andra sidan så har jag alltid motsatt mig småstaden som trygghet och stabilitet. För jag tycker att det är en illusion som måste krossas. Småstaden är minst av allt stabil och trygg. Det finns mer oro och obehag i en mindre stad, och den håller ihop sämre. En större stad som Stockholm (eller till och med trista Göteborg) har lärt sig efter många år och många människor att hålla ihop sig.

Själv behöver jag en stor stad runt om kring mig. Jag behöver människor, anonymiteten, trafiken, stora hus och så vidare. Jag behöver alla dessa miljoner intryck för att inte bli uttråkad.

Och det blir jag inte i Stockholm.

måndag, november 12, 2007

Månen Fem

2160 timmar


Det vill säga tre månader idag. Sen vi träffades för första gången. Och än så länge har vi inte hittat några större nackdelar med varandra ;)

Igår var vi på Moderna Museét, tittade på pretentiös videokonst av Gunvor Nelson och Gregory blev tillsagt inte mindre än tre gånger av vakter att hålla sin ryggsäck i handen och inte ha den på ryggen. Mycket underhållande. Både på grund av hans dåliga minne och på denna underhållande regel.

Sedan åt vi på Indian Sitar, för andra gången, och det är en liten pärla faktiskt. Dessutom är det skönt med en restaurangägare som ständigt verkar vara arg. Så där underbart irriterad och arg som bara en medelålders indier (eller vad han nu är) kan vara. Vi var så mätta efteråt att vi kände oss döende. Så då blev det en öl (för Gregory) och en kopp choklad med grädde på Torget i gamla stan, vilket är ett trevligt och lugnt ställe. Såg en snubbe från Östersund som jag inte sett på hundra år där också.

På lördagen sprang jag förresten på Jonny Strömgren, auktoriserad ninja i Ninja Mission 2000. Han hade bott i Stockholm nu i åtta år, jobbar som någon form av ekonominisse på Kanal 5 och såg ut att må gott. Trevligt som fan. Tänkte på honom bara för någon vecka sedan.

Mycket trevlig helg, men jobbig eftersom det är vardag igen och då blir det svårare för mig och G att träffas. Så vi hoppas på helgen. Då hoppas vi att det blir Saw IV på bio och ett vackert snöfall.