lördag, november 24, 2007

Recension: Mannaja (1977)


Är det inte märkligt att en av italiens absolut bästa westernfilmer också är en av dess sista? När Sergio Martino regisserade Mannaja så markerade den slutet för en av tidernas mest strålande och intressanta filmperioder i Italien.

Maurizio Merli spelar Mannaja, en yxkastande revolverman som är ute efter hämnd. Efter en dramatiskt jakt i ett dimmigt träsk där han hugger armen av den notoriskt kriminelle Burt Craven (spelad av sköne Donald O’Brien) så för han honom till närmsta stad, Suttonville, för att inkassera de femtusen dollar Burt är värd. Tyvärr så styrs staden med järnhand av den ultrakristna kapitalisten McGowen (Philippe Leroy) i samarbete med hans onde hejduk, den galne tysken Voller (John Steiner) och hans två dobermanhundar.

Eftersom McGowen styr hela staden finns det inte ens någon sheriff där och Mannaja spelar av Voller femtusen dollar istället, släpper Burt och finner sig i ett evigt fiendeskap med Suttonvilles maffia. Men uppenbarligen är det något annat som drar honom till denna stad, och det handlar inte bara om pengar…

Han bestämmer sig för att ta ner McGowen, hans män och krossa detta lilla imperium. Även om han så är blind, bara har en stenyxa och dessutom måste ta hand om ett glatt ambulerande horhus…

Det där sista lät kanske humoristiskt, men filmen är verkligen seriös så att det stänker om det. Våldet är grafiskt och brutalt och det finns få karaktärer om inte är cyniska mördare eller giriga slavdrivare. Hela Suttonville känns som en slavkoloni under ultrakapitalisten McGowens styre, och det föder både ännu mer girighet och mer våld. Till den grad att det finns såna som gör uppror. Intressant rent politiskt alltså, och om det är medvetet från filmskaparnas sida är frågan, men det blir lyckad på film.

Till skillnad andra italienska westerns så är den här faktiskt inspelad i Italien och inte i Spanien, och ryktet säger att westernstaden dom hade till sitt förfogande var så risig att man helt enkelt dolde mycket av den i dimma, regn och damm – vilket också ger filmen ett fantastiskt utseende och en stämning som är väldigt unik.

Sergio Martino har kommit lite i skymundan, trots sin berömmelse, som en av actiongenierna i sitt land. Få av hans kollegor kommer undan med såna energiska och fantasifulla våldsbaletter som Martino. Han gillar att blanda handkamera med tagningar filmade från långt avstånd och inzoomat mot händelsernas centrum, så att det nästan blir en dokumentär känsla över våldet. Han låter stuntmännen arbeta extra hårt också med massor av schysta fall och dueller.

Njuta Films har släppt en fantastiskt anamorfisk utgåva av denna klassiker. Färger och skärpan är total, till den grad att man kan skymta sladdar till squibs och liknande – men jag lovar, det kunde man på biograferna när den kom också. Så detta är det enda sättet man ska se Mannaja. Glöm bort usla grekiska piss-kassetter och beskåda en av de hårdaste och brutalaste italienska westernfilmerna som den ska ses.

Let's talk about disaster-movies, baby!


“Let’s talk about disaster-movies baby, let’s talk about you and me. Let’s talk about the good thing and the bad things…” - Salt-N-Pepa 1990

I think it’s because the miniatures. I just love miniatures. I’m not one of those nerdy creatures sitting and building the shit in my room late at night, but I just love watching them being crushed, stomped, burned and shaked into pieces in monster-movies. Especially Kaiju-movies. So it was natural to go from Godzilla to Earthquake, and that last movie opened a new world for me. I was maybe eight years old, had saved fifty swedish kronor and bought a VHS-tape that a classmate of mine stole from her father. It was a TV-recording of Mark Robsons Earthquake. It blew my mind.

Huge citys crumbling and falling, thousands of extras being killed by falling debris, Charlton Heston looking sweaty and Ava Gardner pretending to take suicide. The first two things attracted my violent, macho side, and the two last things attracted my then slumbering gay-side. There’s nothing more interested than to see soap-storys combined with huge distaster-setpieces. Well, maybe a big monster destroying buildings for hunky japanese actors in sixties-style glasses (the actors had glasses, not the monster). But that’s another story.

I still consider Earthquake a personal favorite. A true classic of maybe not to original scriptwriting, but the perfect entertainment a Sunday afternoon. So what else was there for a boy like me? Soon after this my dear mother rented Towering Inferno and I got my big share of celebrites being trapped in this lovely deathtrap of a skyscraper. People burning, falling from great heights and stubborn people thinking that taking the elevator is a good idea (the same thing in Earthquake to, if you remember, but with very cheesy animated blood splattering the camera). The first scene when someone is on fire is still one scene that I remember so clear that it could have been something from my own life. Or something. Okey, let’s take more celebrities and stick them into a small space. The Poseidon Adventure. Great movie, but the problem with me is that I never find airplanes, submarines and boat really interesting. I want huge distaster. Buildings falling and so on. But TPA was a nice movie with good actors, the sequence when the boat is turned around is lovely.

This reminds me of Grey Lady Down, a submarine-movie with… Charlton Heston. I remember it to be quite boring, but the scene where David Carradine sacrifices himself to save his shipmates was a trauma for me. I still have problem with small spaces and lots of water.

One of the first movies I ever bough on VHS was When Time Ran Out…. I know I lot of people dosen’t like it, but for a kid it was greeeeeat! Except for the insomniac-performance of Paul Newman it’s a fairly spectacular volcano-movie with some earthquakes, tidal waves and other cool stuff. A great cast to: Jacqueline Bisset, William Holden, Edward Albert, Red Buttons, Barbara Carrera, Alex Karras, Burgess Meredith, Ernest Borgnine, Pat Morita and the man of my dreams when I was around ten years old, James Franciscus. There’s absolutly nothing original with this movie. The characters has been in all other disaster-movies from the seventies and the storyline is so basic that it could easily be a parody in a Simpsons-episode. But it has some good effects (and some very bad ones to), a high bodycount and people falling into lava. Always good.

High bodycount? This takes us to one of my big guilty pleasures: The Swarm. Probably the most stupid and idiot disaster/killer-animal-movie ever. But it’s so filled with disasters, action and actors sleeping thru their parts that it’s really good entertainment. It seems like Irwin Allen wanted to do the ultimate disaster-movie that would crush all competition. There’s nuclear-disasters, train-accidents, citys on fire, a flower-festival being attacked by millions of bees… you got it all Irwin. And of course a great cast of Michael Caine, Henry Fonda, Olivia de Havilland, Richard Chamberlain and the rest of the gang of actors that usually showed up in these kinda movies. I’ve heard it lost an absurd amount of money, but for me, it’s always one of the best.

Wait here… train-accidents and Citys of fire? This takes us to lesser known, but okey movies. First of all we have one of these terrorist-disaster-movies, The Cassandra Crossing directed by the almighty George P. Cosmatos. Sophia Lorén, Richard Harris and a bunch of eurocult-actors on a train on it’s way to disaster. The terrorists are swedish by the way, which makes me proud. It’s a good adventure-thriller, and it ends with a great train-accident, some nice bodycount and overall a greatlooking movie. And then we have City on fire, Ava Gardner – Leslie Nielsen – Barry Newman – Henry Fonda - James Franciscus (yeah!) and of course, the bisarre Shelley Winters. A city on fire. That’s the story and it’s actually quite good. Nice fire-scenes, burning people and lot’s of dangerous situations. A little unknown, but still very good.

But even Sean Connery had it hard once and at that time even he took a role in a disaster-movie, the quite ordinary Meteor. Not bad at all, but a bit slow and some of the effects are really weak. I love the tidal wave flushing Singapore down the toilet and the avalanche-scenes (but those where stockfootage from a superior movie), but it felt very uninspired and just a bit flat. Yeah, those Avalanche-scenes where stockfootage from Avalanche, a very good movie with Rock Hudson and Mia Farrow. Very standard, but nice scenerys, some good lowbudget-effects and the actors are above average. Produced by Roger Corman of course, who else.

Talking about Meteor, another really good movie on that theme was made-for-TV A Fire In The Sky. I don’t remember much, but it was big, long and some great scenes of Phoenix being smashed to pieces by a comet! Richard Crenna is in it, and that’s a good thing!

Yeah by the way, talking about terrorist-disaster-movies. Rollercoaster is a great one. Two Minute Warning is maybe not a disaster-movie, but it has the feeling of one and is quite good (haven’t seen Black Sunday though) and even The Hindenburg falls into that area, but I found it a bit boring. I’ve been staying away from all these airplane-movies because I just find them boring – though The Concorde - Airport '79 is quite fun.

Of course there’s much more. A lot made for television during this area and of course helluva lot of more movies made in other countries than the US. I’m a big fan of Submersion of Japan for example, but the americans has always been good at making these big, shallow, spectacular disaster-movies.

So, any more disasters you want to recommend? Not only from the seventies or from the US of course. Let the good tidal waves roll!

fredag, november 23, 2007

Paul Schrader


Sitter och läser en intressant intervju med Paul Schrader på DN's hemsida. Min relation med Schrader har alltid varit väldigt tudelad. Samtidigt som jag faktiskt beundrar hans dekonstruktion av män och kvinnor, så finner jag mig ofta lätt uttröttad av hans manus. Som om de innebär för mycket. Som om han laddar dom med så mycket undertryck att dom väller över och blir... tråkiga.

Inte allt givetvis och han är en väldigt, väldigt bra författare. Kanske bara inte riktigt min stil. Cat People gillar jag väldigt mycket dock. Igår så åkte jag ut till MediaMarkt (och mådde dåligt som vanligt, förstår inte vad det sker med mig så fort jag kommer ut i de trakterna) och hittade till min förvåning The Yakuza på DVD. Schraders första filmatiserade manus, skrivet ihop med sin bror Leonard. Enligt vissa källor fick han så mycket som trehundratusen dollar för manuset, och det är konstigt att filmen inte blev kändare än vad den blev. Har själv inte sett en, men eftersom en ska behandla Yakuzan och relationer mellan amerikaner och japaner så har jag alltid känt att den varit lockande. Återkommer väl med en kommentar när jag sett den.

För övrigt så tycker jag att Schraders starkaste film är Rolling Thunder, ni vet den beryktade rullen med William Devane (i sitt livs roll) och en ung Tommy Lee Jones. Fantastiskt hämnddrama med scener som är svåra att glömma. Det är väl som alla andra riktigt bra filmer fast i någon form av rättighetshaveri och att se den på DVD inom den närmast tiden är väl att glömma.

Schrader berättar underhållande om sin fars ovilja att accepterar Schraders yrkesval:

"Enda gången det kom på tal var då min far ringde mig om "Kristi sista frestelse" och hade frågor kring produktionen. Jag var förvånad. Så ringde han igen, och undrade om premiären. Han ringde en tredje gång, och ville veta om biografer. Då förstod jag. "Pappa", sa jag, "är du engagerad i kampanjen för att stoppa filmen?" "Ja", svarade han. "Men bara lokalt!" Och han lyckades stoppa den lokalt! Det var enda filmdiskussionen jag haft med min far nej, vänta, det finns en kommentar till. Min andra film, "Hardcore", spelade jag in i min hemstad. Jag filmade i vår kyrka, i min hemtrakt. Mina föräldrar var statister i scenen i kyrkan. Filmen fick premiär, och min bror berättade att vår pappa sett den. Han hade kört till Chicago, fyra timmar bort, så att ingen skulle se honom gå in i bion. Så jag ringde och sa "Pappa, Len säger att du åkte till Chicago och såg 'Hardcore'?" Det blev tyst. Så sa han: "Ja, det gjorde jag." "Vad tyckte du då?" Det var tio månader efter inspelningen. Min mor hade hunnit dö. Han sa: "Ja, jag är glad att din mor inte var i livet och såg den med mig!" Det är enda recensionen jag fått av min far - Hahaha!"

Recension. Leviathan (1989)


Som den ungdom jag en gång var så slukade jag film. Absolut inte i de enorma mängder som jag slukar film idag, men bra nära. Även då, i mitt ungdomliga oförstånd, så drogs jag mer till kopiorna än till orginalen. Tyckte att rip-offs oftare var mer renodlade som underhållning och där man skalat bort allt det där tråkiga som bara var till för att tillfredställa recensenterna och finsmakarna. Själv var jag ute efter underhållning. Så därför finner jag mig än idag så såna till synes absurda situationer att jag föredrar Doom framför Aliens eller After the fall of New York före Escape from New York. Ni förstår den tragik som mina medmänniskor tycker sig se i min smak. Givetvis har dom fel.

På video fanns det ett antal filmer att hyra och just denna gången var det två filmer som var lockande: The Abyss och Leviathan. The Abyss - halvtrist, påkostad utomjordingsblaj och Leviathan - Monstermayhem med Peter Weller. Båda i undervattensstationer och med en samling färgstarka karaktärer som förhoppningsvis råkar illa ut. Mitt val föll på Leviathan och tack vare det så slapp jag se Zzzzz-festen The Abyss än på ett tag.

Peter Weller spelar Beck, fel man på fel plats. Inte alls förtjust i sitt yrke att bossa för ett gäng hårda undervattensbufflar och som helst vill sitta och gräva i en jordhög någonstans, långt från havets frukter. Det är tre dagar kvar till att dom ska få komma upp, få sin välförtjänta bonus och njuta av fast mark under fötterna igen. Vad händer då? Buzz 'Sixpack' Parrish (spelad av utmärkte Daniel Stern, mer känd som en av inbrottstjuvarna i Ensam Hemma-filmerna) hittar ett sjunket sovjetiskt militärfartyg, Leviathan, som är fyllt av missbildade människorester... och, vilket gör Sixpack glad (hans smeknamn refererar inte en eventuell välbyggd kropp, utan snarare hans kärlek för alkohol), man hittar även lite redig rysk kvalitetsvodka. Som man smuttar på. Och sedan går det åt skogen. En del av personalen får märkliga hudutslag, hög feber och dör. Sedan går det åt en ännu värre skog. Richard Crenna, som spelar Dr Glen (doktorn med ett mörkt förflutet) vill gärna försöka mörka upp händelserna, både för att inte sprida panik nere i basen men också för att inte riskera att bli kvarlämnade nere i djupet av den mäktiga organisationen som beställt gruvarbetet...

Leviathan är en fantastiskt stämningsfull kombination mellan The Abyss, Alien och The Thing. Manuset är absolut inte lika subtilt och genomtänkt som föregående filmer, men lyckas nästan komma upp i samma klass som Carpenters film. Det är en lyckad monsterfilm med massor av slem, gore och sköna karaktärer som blir jagade av en mycket märklig mutant. Naturligtvis gör miljön mycket av det hela. Det är trångt och fuktigt, slitet och mörkt - men går aldrig över i uppenbar lågbudget. Scenografin är faktiskt riktigt bra. Sedan har vi effekterna av Stan Winston. Han har skapat utmärkta monstereffekter som kanske, troligen på grund av budgetskäl, känns lite plastiga ibland, men har en lagom bisarr-nivå. Det simmande benet tillhör en av mina favoriter.

Skådespelarna finns det inget att klaga på egentligen. Det är i stort sett samma karaktärer som i filmerna nämnda ovan, men skådespelarna klarar av det fint och verkar engagerade i historien. Peter Weller tillhör en av mina absoluta favoritskådisar och som det proffs han är så gör han alltid det bästa av saken. Ernie Hudson, Daniel Stern, Richard Crenna, Meg Foster och resten av gänget gör karaktärer med djup och känner för dom, vilket är relativt ovanligt i en vanlig monsterfilm.

Filmen är regisserad av mästaren George P. Cosmatos. På långfilmsfronten inte direkt produktiv, bara elva långfilmer på tjugosju år, men däribland några av mina favoritpopcornrullar: Cobra, The Cassandra Crossing, halvhyfsade Rambo 2 och den fantastiska svarta komedin Of Unknown Origin, där Peter Weller blir galen i sin jakt på råttan som förstör hans hus.

Såna här filmer har jag svårt att sluta titta på. Det kan bero på enkelheten i berättelse, men också på att dom oftast har en opretentiös skaparglädje över sig: "Skit i kritikerna. Skapa underhållning".

torsdag, november 22, 2007

Recension: Phone Sex (2006)


Recension är väl att ta i, eftersom den är omöjlighet att recensera. Däremot så är det ett stycken lysande konst i form av 1 timme och 35 minuter telefonsvararmeddelanden där alla personer har ombetts att svara på frågan: Vad är sexigt?

Så på trassliga telefonlinjer från all världens hörn så svarar alla från Ron Jeremy, Nicolas Debot, Margaret Cho, Penn Jilett, okända och kända, på just den frågan. Det är svårt att sluta lyssna och lustigt nog så fann jag det perfekt att jobba till. Att sitta och skriva till, trots att jag vanligtvis stör mig enormt på prat i bakgrunden när jag arbetar med mina noveller.

Jag kommer inte ihåg vem det var som sade det, men bara löftet om sex... något sexuellt, var sexigare än själva sexet. Vilket jag håller med om.

Njutafilms har släppt den på DVD och den är helt klart att införskaffas, både för oss med intresse för konst och människors inre. 119 kr kostar den på SubDVD. Go get it man.

Dirch Passer sjunger om jättemonster



Min mor sade en gång att Dirch Passer var en av de roligaste komiker hon visste när hon var ung. Om detta stämmer kan bara hon svara på, men jag tycker han verkar lite läskig, speciellt i detta sångnummer från den danska orginalversionen av Reptilicus :)

Det sades förresten att Dirch Passer hade såna problem med kronofogden att han till slut brukade ta betalt i sprit för sina insatser. Om detta stämmer vet jag inte heller, men det är onekligen en intressant tanke.

Nu blir jag påmind om den fantastiska svenske karaktärskådisen Per-Axel Arosenius som fick ett helvete på grund av sin insats i Hitchcocks Topaz. Svenska skattemyndigheter fick för sig, i sin vanliga naiva enfald, att Arosenius hade tjänat enorma summor pengar på denna film som han undanhöll för myndigheten, och förföljde honom till den grad att han en den tjugoförsta mars 1981 ställde sig framför skattekontoret i Nacka och begick självmord genom att dränka sig i bensin och tända eld på sig själv.

Ännu ett offer för svenska myndigheter. Och kanske svensk avundsjuka?

Recension: Yongary (1967)


Även gamla hundar kan lära sig att sitta. Eller gamla koreanska monster. Eller whatever. I alla fall så har jag fått nöjet att se om Yongary, den fina gamla kritikersågade monsterfilmer från 1967. Koreas mindre ansedda svar på Godzilla alltså. Jag skrev en ganska negativ recension av denna 2004, men nu när jag fick se den rent ut sagt fantastiska versionen släppt av MGM i deras Midnite-serie så har jag fått tänka om. Den engelska dubbingen är fortfarande där, mest för att den koreanska inte existerar längre. Det finns en väldigt bra artikel om restaureringen av Yongary som jag rekommenderar er att läsa. Men nu är den tillgänglig i sin fulla längst, med perfekt bild (i stort sett) och naturligtvis i sin korrekta ratio.

Yongary är i stort sett lika naiv som sina japanska förebilder, men man har i alla fall inte försökt dölja vart inspirationen kommer ifrån. Den skulle lika gärna kunnat vara japansk, om det inte vore så att koreaner överlag är snyggare än japaner och det avslöjar en del. Eller typ nåt sånt. Nädå, men i alla fall...

Vi får som vanligt följa ett kärlekspar, inte verkar speciellt heta på varandra kan tilläggas, en eländig snorunge som ställer till det och diverse biroller som vi aldrig lär känna riktigt. Jordbävningar slår till i Korea, men de visar sig komma från Yongary, ett eldätande (eller snarare energiätande) monster som har fått sitt namn efter en gammal koreansk legend. Det röjer runt ett tag och militären vill sååååå gärna nuke' it. Men givetvis protesterar våra hjältar. Naturligtvis ska det gå att lösa på något annat sätt. När så man äntligen i alla fall lyckats få monstret medvetslöst så väcker snorunge upp med en maskin som får folk att klia sig hämningslöst, monstret vaknar upp och börjar dansa som en typisk koreansk amerikansk-influerad tonåring och fortsätter sedan att slå sönder hus, bränna upp miniatyrfordon och vara allmänt våldsam.

Eftersom handlingen inte direkt bryter någon ny mark så måste jag säga att jag har svårt att minnas några storymässiga detaljer. Allt är en enda röra. Men det är en skön rulle. Den har ett bra flyt och massor av monsteraction. Överlag är effekterna ganska välgjorda, speciellt hus och fordon, medan monstret är hyfsat plastigt och med väldigt tydlig mekanik i huvudet. En del andra effekter, såsom backprojektioner och liknande är ganska dåligt, i alla fall för en ovan tittare. Själv så bryr jag mig inte speciellt mycket. Huvudsaken filmen roar mig.

Och det gör den givetvis.

Den amerikanska dvdn är väldigt köpvärd och ingår i en double feature med den mindre utmärkta Konga, en brittisk jätteapa-film med bland andra Michael Gough.

George W. Bush förtjänar själv spöstraff

Det är såklart att George W. Bush inte tänker protestera speciellt högljutt mot sina vänner i Saudiarabien. Han tänker för mycket på pengar, och för dollaros så offrar gärna en högerkristen kapitalist som honom en nittonårig kvinna.

Ett god representant för den kristna tron alltså ;)

Fast å andra sidan. Vad hjälper det att protestera? Inte ett skit givetvis. Bara ord. Men det är principen. Att få se Bushen försvara en arabisk kvinna som fått spöstraff. Den dagen det sker så... så... ja, då vet jag inte vart världen tagit vägen.

Sverigemoderaterna?

Moderaterna samarbetar med Sverigedemokraterna.

Vi ska ju helst undvika att göra upp med Sverigedemokraterna, men lokala förhållanden gör ibland att läget ändå blir sådant. Och det finns inga sanktionsmöjligheter för den som bryter mot policyn. Det vore fel att komma med centrala diktat, säger moderaternas kommunikationschef Pär Henriksson till Blekinge Läns Tidning.

Eller så beter man sig som folk och ser till att ändra på "lokala förhållanden". Naturligtvis är det helt oacceptabelt att Moderaterna samarbetar med ett öppet främlingsfientligt parti. Men det förvånar mig överhuvudtaget inte. En moderat är alltid en moderat, även om kappvänderiet ändå alltid tillhört Folkpartiet och Centern. Men sån smittar väl också...

onsdag, november 21, 2007

Lite goda kristna i farten igen...


Lite jesuitpräster i farten. Något som verkar vara hyfsat vanligt med tanke på alla erkännande, skadestånd och rättegångar mot dessa kyrkans pedofiler. Åter igen får vi bevis för att kyrkans representater är så långt så heliga, goda och gudfruktiga som dom påstår sig vara. Dom är precis, varken mer eller mindre, som resten av jordens befolkning. Antingen goda... eller helt jävla puckade.

Men vi vet hur vad de krista tycker om sig själv... ;)

Vilket påminner mig om en gamla historia som min mor har berättat för mig. Jag kommer inte ihåg detaljerna, men här kommer en rekonstruktion:

Gamle Olle och hans fru Agda hade till slut dött och återförenats i himlen. Båda hade varit goda människor i hela sitt liv och kände sig förtjäna av lite lugn och rå. Dom blev runtvisade av en ängel och när dom kom närmare ett större hus där högljutt tal, vrål och rop klingade så bad ängeln dom vara tysta och tassa förbi.

Så dom gjorde det.

När dom kom förbi så kände sig Olle tvungen att fråga varför dom var tvungna att vara så hemlighetsfulla när dom gick förbi det där huset.

Ängeln bara suckade och sade "För där sitter pingstvännerna och tror att dom är helt ensamma i himlen".

Haha. Ja, den blev inte så rolig när jag skulle återberätta min version. Men ni förstår poängen. Vissa har rätt, och vissa har fel. Och vi vet ju alla att de kristna anser sig ofelbara och genomgoda.

Jan Myrdals vän inför rätta


Ja, vän och vän ;)

Men uppenbarligen gillade tok-kommunisten Jan Myrdal Pol Pots terror-regim i Kambodja under sjuttiotalet, och därför ska det bli väldigt intressant att få höra vad en av de närmsta och mest kunniga inom tortyr har att säga. Uppenbarligen har han funnit Gud och ska ställas inför rätta, efter en lång period i fängelse, och troligen så kommer han att berätta ett och annat om Bevara Äktenskapet-representanten Jan Myrdals myspolare.

Gregory känner att naturen kallar



Gregory pinkar ungefär en gång i kvarten, och denna gången hann vi tio minuter från hans senaste toalettbesök (på restaurang Torget) innan det var dags igen.

Vi tog lite bilder i Gamla Stan och sedan skulle jag visa honom den där stora runda innergården som uppenbarligen tillhör kanslihuset. "Oh, maybe I can find a place to pee" slänger han ur sig och jag blir naturligtvis nervös som en räka. Inte kan man kissa på en sån plats. Det är säkert kameror överallt och troligen vaktbolag som håller hård koll på en sån plats.

Så jag pekar ut genom porten och ner mot vattnet. "Go down by the water instead" säger jag och yttrar mina farhågor angående övervakningskameror och vaktbolag. Gregory, som uppenbarligen tycker jag är onödigt jobbig, går med på det samtidigt som jag förklarar att det faktiskt, på nåt sätt, är förbjudet av kissa på allmän plats. Jag har själv sett snutar arrestera människor för det - som om det inte finns allvarligare brott att utreda.

Men i alla fall, ut genom porten och ner mot vattnet. Jag pekar på en stor fin gård, lagom mörk och diskret och tycker att det är en bra plats. Så Gregory kilar in där och jag går ner mot vattnet och ser två fiskeentusiaster stå och veva med sina spön i kylan.

Sedan vänder jag mig om. Ser alla övervakningskameror. Pansardörrar och skyltar. Inser plötsligt att Gregory står och pinkar precis mellan Riksdagen och Högsta Domstolen, vid en byggnad som uppenbarligen tillhör någon av dessa höjdarställen. Sedan får jag ett "skojigt" sms från min käre G som skriver att han blivit arresterad. Haha. Jättekul. Han vet verkligen hur han ska trycka på mina nerver.

Själv minns jag bara gången då vi pratade i mobil med varandra och han nära på blev arresterade av sysslolösa snutar som hade fått en anmälning från någon att det stod en skum typ utanför huset varje kväll och snackade i mobil. Gregory fick tömma allt i fickorna, visa passet, visa hur han bodde (lite längre bort i ett annat hus) och agera fin och lydig skummis.

Snacka om att jag var nervös, speciellt som det sista jag hörde var någon som frågade "Vad gör du här då?" på svenska och sedan bröts samtalet i över en halvtimme...

Dagens skvallerpress


Finns det egentligen någon som tycker Idoljuryn är ett intressant ämne? Eller är det bara jag som är vettig på hela planeten?
---
Kinesiska doktorer varnar för sexscenerna i Ang Lees nya Lust, Caution.

– De sexuella manövrerna i ”Lust, Caution” är onormala kroppspositioner, säger Yu Zaoze, gynekolog på sjukhuset Guangzhou Modern, till The Times och fortsätter:
– Bara kvinnor med flexibla kroppar, och som har gymnastiska- och yogaerfarenheter, kan utföra sexövningarna. Men för andra så kan imitation leda till onödig, fysisk smärta.


Personligen ser jag fram emot filmen. Mest för att det aldrig känns fel att se Tony Leung i såna avancerade aktiviteter ;)
---
Gamle högerfascisten Chuck Norris har aldrig varit någon favorit hos mig, men han har plockat lite självironipoäng (något jag trodde han inte hade) genom att delta i en reklamkampanj för nån fascistnisse i USA. Underhållande.
---
Kristdemokraterna vill att ni överger era barn. Som om det skulle göra världen lyckligare.
---
Det slår mig hur sjukt lik Göran "Tokstollen" Hägglund är gamle sektgurun Ulf Ekman - fast ung.
---
En vettig och intelligent präst har slutat på grund av idiotin inom den svenska kyrkan. För det ÄR farligt att hävda att Jesus skulle kunna ha varit homosexuell. Tänk om han vore det, då skulle ju hela religionen falla på grund av att homosexuell kärlek inte är lika mycket värd som heterosexuell kärlek.

Nog med rapporter från skvallerpressen idag.

Ännu en ond person borta

Jag brukar då och då skriva om människor som egentligen inte har gjort något gott, men som nu har avlidit och kanske gjorts jorden till en mikroskopiskt bättre plats. Nu är det gamle över-rasisten Ian Smith som gått hädan, av ålder givetvis, men det tackar vi för.

Ännu en vit förtryckare i Afrika som gått mot det sälla jaktmarkerna, sånt är skoj.

tisdag, november 20, 2007

Bluffande Brillo-Bedragar-Pontus är en hjälte på sitt lilla sätt


Tycker inte ni att man tassar runt Pontus Hulténs skuld i hela Warhol-affären? Ni vet dessa hundratals Brillo-boxar, falska givetvis, som han spred vind för våg under nittiotalet? Det är som om man inte vill säga det högt: Pontus Hultén är kriminell. Bluffmakare. Förfalskare. Uttnyttjare. Bedragare. Osv. Osv.

Förvisso är gubben död och kan inte försvara sig, men det är uppenbarligen så att han visste om att han spred nyproducerade Brillo-boxar till omvärlden. Det finns liksom inte utrymme för något misstag.

Gubben var alltså en bedragare. Den store Pontus bedrog hela konstvärlden.

Fast naturligtvis är det roligt som fan. Jag tycker inte dom Brillo-boxar som producerades 1968 i Sverige är mer Warhol bara för att dom producerades då och med godkännande. Som något påpekade, en av Warhols idéer var kopiering. Och detta måste vara den ultimata installationen och hånskrattet mot pretentiösa och pengakåta konstsamlare världen över.

Ett värdig avslut för Pontus. Och för Warhol.

"Nya bilder visar en lycklig Nai Xun Xue"

Man behöver inte vara lycklig bara för att man ler. SVD, sveriges FOX, slår till igen med egna åsikter i en nyhetsartikel.

Jag tycker mer leendet och beteende tyder på stor förvirring, ett pålagt ansikte för att dölja svaghet och sorg. Något som inte är helt ovanligt i den kinesiska kulturen. Men å andra sidan, vad vet SVD om kultur?

Max Von Sydow


En av våra absolut största skådespelare är Max Von Sydow. Utan tvekan, han är dessutom en man som aldrig varit rädd för att sälja sig. Han gillar ett bekvämt liv, och hoppar alltså mellan mega-spektakel-rullar och indie-filmer, allt för att både ha roligt (vilket han vågar ha, något som få andra skådespelare aldrig skulle erkänna) och att tillfredställa sina konstnärliga ambitioner.

Läser i en av skvallerblaskorna att han ställt upp i en film gratis. Anledningen är att han tycker rollen/manuset är så jävla bra. För det kan kanske inte vara så lätt alltid att vara sjuttioåtta år, även om man är man, och få intressanta roller att arbeta med. Då måste du den klassiska Hollywood-hjälten, och det har aldrig Max Von Sydow varit. Han är tysken, europeen, den exotiske, den iskalle, den gamle företagsledaren, den buttre, den ännu gamle. Men som det proffs han är så gör han något bra av alla roller. Det är skillnaden mellan honom och till exempel tröttsamma pellar som Mikael Persbrant, Peter Haber och snart också Michael Nyqvist (tyvärr). Kjell Bergqvist har hållt någon form av kvalité trots allt, även om han tenderar till att bara bli gaphalsen i gänget.

Nä, länge leve en legend som Max. Han är en stolthet för svenska såkallade skådespelare.

måndag, november 19, 2007

Det värsta med Märsta...

... är att det är ett äckligt nazi-tillhåll. Uppenbarligen så häckar Nationalsocialistisk Front i trakterna då kanske pinsamt utformade propagandaaffischer och klistermärken sätts upp lite överallt av en liten skara enfaldiga människor.

Dessa affischer sitter uppe i ungefär tjugofyra timmar, sedan dras dessa ner av människor (bland annat mig själv) som har bättre förstånd än dessa mördare och kriminella. Det roligaste just nu är ett klistermärke som dom satt upp som protesterar mot "det svenskfientliga VÅLDET" (med stora bokstäver om jag inte minns fel). Vilket är extra tragikomiskt om man tänker på Nationalsocialisternas senaste hobby, att slå ihjäl handikappade och försvarslösa människor.

Det, om något, är hyfsat svenskfientligt.

Denna groteska barn-fixering

Läser detta på SVD:

TREBARNSPAPPA 50+

Det fanns en gång ett annat samhälle, ett samhälle där kärnfamilj och ”heteronormativitet” inte var skällsord. Det var ett samhälle som byggde på gammal tyst kunskap. Kunskap om barns behov, och kunskap om att man måste sätta gränser och normer för drifterna, om man skulle kunna bygga långsiktiga och hållbara relationer, relationer som skulle resultera i att barn skulle kunna få växa upp i en trygg och stabil miljö.

Men nu är det 2007, sent på hösten, och på 30-40 år har vi lyckats rasera mycket. Hälften av dem som nu lovar varandra att leva livet tillsammans klarar inte av det. Och alla tecken talar för att många barn mår mycket, mycket sämre än tidigare generationer. Och det är inte så konstigt – hem och föräldrar är trots allt basen för livet, när man är barn.


Varför är folk så fixerade vid barn? Varför anses barn vara enda anledning till förhållande, kärlek och sex? Jag är inte det minsta intresserad av barn. Tänker inte skaffa barn och har haft den åsikten sedan jag själv var barn. Varför låta någon annan bli beroende av en själv på det sättet, när man själv kan leva ett fritt liv och satsa på det man vill satsa på?

Själva barn-tänket så är så... fantasilöst och tragiskt att jag mår dåligt när jag tänker på det. Folk får gärna skaffa barn, men man ska inte anse att barn är förutsättningen för kärlek och förhållande. Det är precis som knäppskallarna på Bevara Äktenskapet som fokuserade så hårt på barnen att hela deras äktenskaps-teori försvann i någon form av bakåtsträvande stenåldersmentalitet.

Ibland tror jag den här bittra inställningen från barnafödare (och då menar jag både män och kvinnor) handlar om att deras egen frihet försvann i och med barnet. Nu sitter dom där, även om dom aldrig skulle erkänna det själv, i ett fängelse byggt av blodsband. Och därför klarar dom inte av att det finns människor som behåller sin frihet och väljer att inte föröka sig..

Giftemål, förhållande, sex, kärlek behöver inte överhuvudtaget innebära barn. För mig innebär det inte barn, och det är jag väldigt lycklig över.

söndag, november 18, 2007