lördag, december 01, 2007

Norsk muslimsk socialdemokrat gör bort sig


Den socialdemokratiska politikerna Ashgar Ali vägrar ta ställning för eller emot dödsstraff för homosexuella inom den muslimska kulturen.

"Jag vet inte"
är hans dyngidiotiska och korkade svar angående om han är för eller emot dödsstraff för homosexuella. Han är givetvis en skam både för muslimer och för socialdemokrater. "Jag vet inte" är fegt eftersom det till hundra procent betyder att han är för dödsstraff. Varför skulle han annars överhuvudtaget tveka i en sån fråga?

Bygg en rondellhund av fanskapet!

Jag hoppas att svenska socialdemokrater gör ett inlägg i den här debatten och att detta pucko avsätts från sin position på en gång.

Det religiösa hatet


Ibland så undrar jag vart det religiösa hatet kommer ifrån. Vad är det som gör till exempel kristna så osäkra på sig själv att dom måste hata, håna och uppmuntra till våld mot till exempel homosexuella eller andra som aviker från den konservativa kristna normen? Det finns absolut inget i bibeln som backar upp det hatet.

Jag tror man är rädd för människans frihet. Att inte vara styrd av en makt ovanifrån. Att inte vara styrd av pastorer, präster, rabbiner, imamer eller vad det nu är man böjer sig för. Man gillar inte att tappa kontrollen.

Läser på Tor Billgrens blogg om den kristne evangelisten Scott Lively som har specialiserat sig på homohat i Ryssland och i övriga Östeuropa, på de platser där homosexuella har det som svårast (med homosexuella menar jag givetvis HBT, men det förstår ni). Vad driver honom till detta hat? Är han garderobsbög själv och låter sitt hat välla ut för att döva sina egna känslor? Vad driver egentligen en klassisk looser som Åke Green att hävda att homosexuella är en cancersvulst på samhällskroppen? Har han homosexuella känslor själv?

Vi vet hur det är konservativa läger i USA, med Ted Haggard som exempel. Öppet hatiskt mot homosexuella, men själv uppenbarligen homo eller bi. Ett självförrakt.

Det intressant är att det inte finns många homovänliga kristna (läs religiösa) människor som vågar sätta sig upp mot resten av sina gelikar. Trots att man tror på ett kärleksbudskap som inte utesluter homosexuella och man har inget emot giftemål och adoption, så vågar man knappt säga något - och kläcker man ur sig nåt så är det under anonyma nick på nätet - där det ändå inte gör någon skillnad.

Det verkar som religiösa människor rent allmänt är rädda för varandra. Man är rädda för att stötats ut ur gruppen, tryggheten, bara för att man har en intelligentare och kärleksfull åsikt.

Det är något som är knasigt, eller hur? Så jag sitter här på min kammare och funderar på hur jag ska förhålla mig i detta. Ska jag bli arg? Ska jag bli ledsen? Ska jag bli våldsam? Egentligen borde jag bli alla tre, då man bör använda samma metoder tillbaka mot människor som vill en ont.

Men nej, jag orkar inte. Jag är lycklig, är kär, vet vem jag är och kan lätt genomskåda kristna extremister som ljuger en rakt upp i ansiktet. Jag, och många medf mig, är så otroligt mycket över dessa personer. Vi tittar ner på en samling insekter som desperat försöker få uppmärksamhet innan dom trampas ner av en picknickande HBT-familj.

Hatet kommer aldrig att segra. Det vet jag.

Men frågan är om normala och kärleksfulla kristna människorna orkar stå upp mot idioterna i deras församlingar? Våga protestera mot homofobin, hatet och våldet som sprids i religionens namn.

Vågar ni det?

fredag, november 30, 2007

Fan, jag gillar verkligen Dreamcatcher!


Fan, jag måste erkänna. Jag gillar verkligen Dreamcatcher. Kanske beror det på att jag lätt faller för filmer som gärna klämmer in för mycket än vad recensenter och publik normalt accepterar. Dreamcatcher har liiite för mycket, och det är det som gör den så go.

* Snölandskap
* Synska snubbar som ser syner
* Parasiter som ger folk dålig mage
* En OND Morgan Freeman
* Utomjordningar
* Flashbacks till barndomen
* Visualiseringar av hjärnans minnescentrum
* Blod och gore
* Paranoia
* Konspiration
* Ren skräckfilm
* Science fiction
* Touch av äventyr
* Sidohistoria om efterbliven man
* Bilkrasch
* Buskishumor
* Typisk Stephen King-karaktärer

Typ, och lite till. Den ger mig allt vad jag vill ha i alla fall.

Alla dessa TV-serier!

Friheten med DVD eller liknande format är att man enkelt kan få tillgång till diverse TV-serier utan att behöva ens röra vid en vhs. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av Prison Break, CSI: Klövsjö, Lost och det de andra megaserierna. Men givetvis så följer jag några mer eller mindre hippa produktionen, givetvis i min egen takt på DVD:

Dexter - Jag slutade att se serien efter halva säsongen då en idiot på Filmcafé lyckades avslöja en oerhört viktig plotpoint, men nu har jag tagit upp serien igen och den fortsätter vara lika intelligent och rolig. Amerikansk TV-dramatik blir bara bättre och bättre.

Twin Peaks - Eftersom jag aldrig var någon större fan när den sändes och vid repriserna, kanske på grund av den extrema hypen (sånt får mig oftast att tappa intresset) så ser jag nu om serien i lugn och ro. Pilotavsnittet är ruggigt roligt och välskrivet, och man fastnar på en gång. Ska bli kul att återuppleva denna TV-klassiker.

Rome - Ja, vad ska man säga. Romare, våld, sex och intriger. Det kan inte gå snett. Verkligen en typisk såpopera, fast så otroligt mycket bättre och intressantare... och sedan var det ju detta med romare, våld, sex och intriger ;)

Empire - När Rome gick bra så slog nån annan kanal till och producerade miniserien Empire. Påkostad och mer familjevänlig, även om inte det säger så mycket. Dock sevärd, men jag har inte sett tillräckligt mycket för att kunna ge en bra kommentar.

Millenium - Den mästerliga thrillerserien med Lance Henriksen som Frank Black. Har absolut inget negativt att säga om den. Läskig, blodig, välspelad och oväntad. Storartad dramatik.

The Lone Gunmen - Spinoff till Arkiv X som floppade och lades ner efter en säsong. Men det är en skön bagatell till serie med mycket humor och hyfsat absurda avsnitt. Den är mycket lätt att tycka om.

I, Claudius - Typiskt välspelat och välproducerat brittiskt TV-drama från sjuttiotalet. Men liksom Empire har jag inte riktigt hunnit engagera mig i den ännu.

Homicide: Life on the street - Sjukt bra snutserie i någon form av ultrarealistisk filmstil och med skådespelare som spelar stjärten av alla svenska Persbrandt-amatörer!

Bläckfisken - Har också precis börjat kolla på denna vansinnigt fängslande italienska miniserie från '84 och organiserad brottslighet på Sicilien. Otroligt mångbottnad, våldsam, charmig och intelligent. Man fastnar direkt. Kan knappt bärga mig när det gäller återstående säsongerna.

Sedan har jag också den nya miniserien Salems Lot att beta mig igenom. Den verkar okey och har bra skådespelare. Måste köpa orginalserien också, som jag minns som oerhört läskig. Jag vet inte om Linus på linjen räknas som serie, men den går jag också igenom. Tyvärr så ligger Kolchak nerpackad sedan ett halvår tillbaka, men denna föregångare till Arkiv X är riktigt sevärd. Tänker Colombo/Kojak/Cannon - fast med levande döda, utomjordingar, demoner, spöken och givetvis en tidsresande Jack The Ripper!

En reklamfilm jag var med i för några år sedan



Nån gång... kanske var det 2001. Minns inte. Kanske senare, så agerade jag i denna väldigt populära reklamfilm för Fristads Kläder. Det var nog den som gick mest av den serie filmer som producerades. Givetvis på TV4 Riks. Så under några år fick jag höra skämt från allt från bensinmacksexpediter till snorungar.

Men kul hade jag. Och 3000 spänn för tre timmar arbete var okey. Felix Herngren regisserade. Och jag fick kläderna efteråt :)

torsdag, november 29, 2007

Robert Karlsson Svärd R.I.P

Jag kände inte Robert, men jag visste om hans arbete inom RFSL - vilket var utmärkt.

Det lustiga är att när skvallerpressen först rapporterade om hans död så hade dom en riktigt schyst snaskig rubrik, om än subtil: "RFSL-anställd hittad död på hotell i Thailand". Eller något liknande.

Bara att man ville få fram att Robert var anställd av RFSL visade på att man ville försöka antyda något mer, i sann kvällstidningsanda. För "alla" vet ju vad man gör i Thailand, speciellt på hotell. Och råkar man vara homosexuell så finns det bara en anledning att vara där.

Kalla mig paranoid, men kvällspressen ville på något sätt antyda att Robert kanske blivit rånad/mördad/drogad av nån manlig prostituerad. Något var det dom ville antyda, men det är svårt att förstå vad. Och varför? Var det så intressant att Robert var anställd på RFSL? Hade det skapat samma rubriker om mekanikern Olle, 52 år, hittad död på ett hotellrum i Phuket? Troligen inte.

Nu var det givetvis inte så, Robert dog av en elstöt i duschen.

Världens bästa dansscen



Jag håller långsamt med säkert på att listar de hundra bästa filmsekvenserna någonsin. Allt från nån sekund till fyrtio minuter. Men jag kan bara inte låta bli att tipsa om denna fantastiska, glada, sköna, underhållande, lekfulla, geniala och delvis improviserade dansscen från Takashi Miikes Happiness of the Katakuris - som jag anser vara en av världens bästa filmer. Njut.

En förtjusande bild på Tiny Tim



"I'd love to see Christ come back to crush the spirit of hate and make men put down their guns. I'd also like just one more hit single" - Tiny Tim

onsdag, november 28, 2007

Tiny Tim - Do You Think I'm Sexy



Här i Sverige är det nog inte många som vet vem Tiny Tim är. Själv så har jag varit en fan i fem-sex år och jag håller honom som en av USA's intressantaste artister. Han är uppenbarligen känd för sin vansinniga låt Tiptoe thru the tulips, som med sin extrema falsettröst och bisarra uppenbarelse blev en stor hit på sextiotalet. Orginalet är från 1926 och det var bra exempel på hur Tiny Tim, genom sin enorma kunskap i musikhistoria, gärna förde fram okända guldkorn. Men "Tulips" blev den låt som följde honom till hans död.

Min personliga favorit är också ett av mina absoluta favoritalbum, Tiny Tim and Brave Combo med plattan Girl - en platta där ha intelligent och med väldigt lite falsettröst och mycket av sin imponerande baritonröst gör fantastiska covers på både nytt och gammalt. Utan tvekan ett mästerverk.

Ett exempel på den kärlek som mer erkända musiker visade Tiny Tim den gången då Cliff Richard, eller någon annan menlös artist, uttalade sig om Tims cover på Stairway to heaven. Han tyckte givetvis den var värdelös och att skämt. Då gick Led Zeppelin ut och offentlig försvarade Tiny Tim och sade att Cliff Richard aldrig skulle komma upp i den klass som Tim gjorde när han framförde sin version. Det är kärlek.

Tiny Tim var ett geni. Ett äkta geni. Udda förvisso, men så långt ifrån menlös som man kan bli.

Läs mer på Wikipedia. Sedan kan ni försöka göra ett försök att söka på YouTube. Det finns gott om fantastiska Tiny Tim-klipp där. Se själva.

Recension: Shark Attack (1999)


Av principskäl så försöker jag låta bli att skriva om filmen jag inte tycker om. Jag måste dock göra ett undantag, och det också av två principskäl:

1. Det är en creature feature.
2. Det är del ett av tre i en ”trilogi”. Och jag ska recensera alla.

Så enkelt är det. Personligen kan jag inte motstå mördardjurfilmer, även om just Hajar är bland de tråkigare djuren att göra film av. Bara ett fåtal lyckade exempel finns, till exempel Hajen och uppföljarna samt Enzo G. Castellaris The Great White. Sedan gillar jag Deep Blue Sea också, men det vågar man inte säga högt eftersom då börjar aporna skrika ”Den är ju overklig! Hajar kan inte simma baklänges”. Som om resten av filmen är realistisk...

I alla fall. De stora konstnärerna på Nu Image insåg att med mördardjurfilmer så kan man tjäna pengar, så dom slängde ihop denna ”quickie”, Shark Attack, med Casper Van Dien och Ernie Hudson på några veckor någonstans i Afrika, och resultatet är väl sådär.

Casper spelar en hajexpert som får ett email från en polare som behöver hjälp med sin hajforskning. När han kommer dit så har polaren blivit uppkäkad av en haj och det visar sig att det inte bara finns muterade ugglor i mossen, utan även muterade hungriga hajar.

Bakom det hela så verkar Ernie Hudson stå, vilket inte direkt är en spoiler, eftersom det är tydligt redan från första gången man får se honom där med kapitalistisk cigarr, kostym och skamlöst uttnyttjande av sina kära medlandsmän.

Sedan blir det lite hajattacker. Nån biljakt. Ett par explosioner. Lite smyga hit och dit. Ett barslagsmål och nån till hajattack.

Problemet är väl att det inte är tillräckligt med hajattacker. Mer annat. Känns som en actionthriller med hajar inslängda bara för att ursäkta titeln. Dessutom är alla attacker ganska oinspirerade och ospektakulära. Man har lagt mer krut på övriga actionscener och det kanske hade varit bäst om man gjort en renodlad actionfilm av det hela.

Skådespelarna gör väl sitt. Casper är ingen mästerlig skådis, men hans filmer blir nästan alltid en guilty pleasure för mig. Vet inte varför. Men det är något visst med en Ken-aktig skådespelare som verkar helwacko verkliga livet. Ernie Hudson, några kilon tyngre än i sina glansdagar, inkasserar checken utan problem.

Så i det hela en besvikelse. Men å andra sidan så finns det del två. Och tre. Kan knappt bärga mig.

Dyskalkypoppy

Porcupine Tree




Något som har stannat inom mig sedan i lördags är Gregorys lycka när han står där nästan längst fram och rockar till Porcupine Tree. Med ett stort brett leende.

Bland det vackraste jag sett.

Vårdat yttre?

Vad är det egentligen att ha vårdat yttre? Är det att, liksom Reklamfabriken i Helsingborg att ha Hitler-Jugend-stil, pingstkyrke-kostym och moderat-frilla som högsta mode? Eller är det ovårdat att ha piercings och färgat hår?

Åter igen så har vi något som handlar om vad någon anser vara vårdat. Jag tycker min goda vän Stellan ser mer välvårdad ut till exempel den läskige KD-ledaren, och det trots att den förstnämnde har tusentals piercings, tatueringar, smink och färgat hår.

Man KAN INTE ta hänsyn till vad människor som aldrig sett en svart person, som tror att homosexuella är pedofiler, som anser att livet tar slut när man fyller arton, anser. Bakåtsträvande konservativa som tror att allt var bättre förr.

Det enda man kan ta hänsyn till är människan som måste få ha sin frihet. Vi lever inte på femtiotalet längre. Vi fjäskar inte för nazisterna, som de "goda" svenskar och kristna vi var. Året är 2007 och acceptans för människors olikheter måste eftersträvas.

Visst finns det en massa människor som vill passa in sina medmänniskor i en mall, som ett dansband där alla ser likadana ut, beter sig likadant, har samma pingstkyrke-smak och röstar på folkpartiet.

Som arbetsgivare så skulle jag anse det vara viktigast att personen var trevlig och gjorde sitt jobb bra. Sedan om snubben ville klä sig i kvinnokläder, ha piercings eller klä sig i ortodoxa religiösa kläder - det bryr jag mig inte i.

Huvudsaken kunskapen, serviceandan och vänskapen finns där.

Poppy hyllar Dick

tisdag, november 27, 2007

Men herregud vad äckligt!

Räk- och hummerlasagne serverade man nere på lunchrestaurangen idag! Vad är det för påhitt? Hur kan man kombinera något så ondsint och äckligt som räkor och hummrar med något så gott som lasagne? Det är som att blanda bajs med glass typ!

Både jag och Markus enades om att snorsoppa troligen skulle vara betydligt godare och fräschare än räk- och hummerlasagne!

måndag, november 26, 2007

Recension: The Yakuza (1974)


Veckans bästa film. Och det är bara måndag än så länge! Hur ska detta gå? Sydney Pollacks The Yakuza har länge varit en film som gäckat mig. Har alltid velat se den och vips, utan någon som helst förvarning så finns den på svensk DVD och för en hyfsat billig penning på MediaMarkt.

Paul Schrader och hans bror Leonard sålde manuset till The Yakuza för trehundratusen dollar, vilket till och med idag är en jäkligt saftig summa pengar för ett manus. I alla fall i u-landet Sverige. Vad dom hade totat ihop var troligen den hittills enda intelligenta och respektfulla, realistiska och utmärkta amerikanska Yakuza-skildringen någonsin, fast givetvis med amerikanska inslag – som inte kunde bli bättre.

Robert Mitchum spelar Harry Kilmer, auktoriserad privatdeckare, investerare, före detta polisman. Alltiallo helt enkelt. En dag så ringer hans gode vän Tanner (Brian Keith) och behöver desperat Harrys hjälp. Tanners dotter har blivit kidnappad av den japanska maffian efter att Tanner lyckats fippla bort en vapenaffär. Yakuzan vill ha tillbaka sina pengar, eller åtminstone vapen och hotar att skickat honom hans dotter – i flera mindre paket.

Harry beger sig till Japan där han tar hjälp av Ken Tanaka (Ken Takakura), den mystiska Yakuza-brodern till hans livs kärlek, Eiko (Keiko Kishi). Men mötet med Eiko väcker nya känslor till liv och även Harrys ”livvakt”, som skickats med av Tanner, den unge och lydige Dusty (Richard Jordan) blir lite beförtjust i Eikos dotter.

Men fritagningen av Tanner dotter går snett, flera Yakuza-medlemmar dör och snart så är det fler än maffian som vill ta livet av Ken, Harry och deras vänner och familjer…

Holy batarang! Som jag skrev här ovan, veckans bästa film och det kan inte bli bättre än detta.

Sydney Pollack har varsamt fört Schrader-brödernas manus till den vita duken med en sådan perfektion att det är absurt. Respekt finns både för karaktärer och dramat som för actionscenerna och våldet. Skildringen av Yakuzans traditioner, språk och beteende är mycket fint skildrat, till den grad att man faktiskt tror sig förstå hur det fungerar. Man accepterar hedern och den så kallade rättivisan utan problem.

Det som också gör filmen unik som en tillsynes amerikansk film är att de japanska karaktärerna är lika fint skrivna som de amerikanska. Samma djup, samma genomtänkta utveckling och så långt ifrån karikatyrer som vanligt. Robert Mitchum, som ibland har en tendens att se väldigt uttråkad ut i sina filmer, gör en strålande insats och passar perfekt som den slitne, åldrade Harry. Men bäst av alla är kanske den fantastiska Ken Takakura som Tanaka. Med dignitet och känsla så spelar han en karaktär som desperat försöker hålla väldigt mycket ångest inom sig. Takakura har visst spelat Golgo 13 i en film från 1973 och jag blev extra glad då jag såg en stor Golgo 13-affisch skymta förbi i bakgrunden.

Som actionfilm beträffar så är den mycket bra. Pollack har bra flyt i svärdsfighterna och är sällsynt intensiv även i skottlossningarna, där främst då Mitchum för skjuta ner Yakuzas på löpande band. Men det är Katana-fighterna, med Takakura i högform, som en efter en tar sig igenom ett tjugotal fiender mot slutet som verkligen är höjdpunkten. Vilken kille. Eftersom filmen är gjort i mitten av sjuttiotalet så är det både gritty, blodigt och våldsamt, men snyggt och extremt stilrent.

Om det är något negativt med den här filmen så är det att den kunde ha fått pågå i två timmar till. Eller i alla fall fått en uppföljare. Jag vill veta mer om karaktärerna. Jag vill se dom utvecklas ännu mera. För det finns många gangsters att ta hand om för veckans ultimata radarpar:

Robert Mitchum och Ken Takakura.

Recension: Welcome To The Jungle (2007)


Det är lätt att avfärda Welcome to the jungle som en ripoff på Blair Witch Project eller Cannibal Holocaust. Det är väldigt lätt att avfärda faktiskt. Men jag gör det inte utan blundar för de uppenbara likheterna och försöker se den som en egen film.

Den bygger löst på verkliga fakta. Michael Rockefeller var en rik snubbe, son till nån vicepresident. Född med guldsked i mun och äventyrlig av sig. Tills den dagen han helt enkelt fick för sig att sticka till New Guinea, paddla ut med nån båt, kapsejsa med den och sedan få för sig att simma in till land. Sedan var en myt född. Blev han uppäten av kannibaler? Drog han sig undan sin ytliga, rika familj och blev en djungelman? Eller vad hände egentligen?

Vi får följa två skönt ytliga snygga par som får för sig att de ska kunna tjäna några miljoner dollar på att försöka ta reda på vad som hände. Det är det bråkiga, supande paret som hellre vill leka än vara seriösa. Och sedan har vi det seriösa paret som börjar irritera sig på sina vänners påhitt. Man försöker hålla ihop så bra som möjligt, men slitningar inom gruppen sker och snart så är den trevliga äventyrstrippen förvandlat till en evigt gnabbande, tjat, irritation och tjafs. Samtidigt så börjar de närma sig den plats där Michael Rockefeller ska ha setts för inte allt för länge sedan. En gammal vit man med skägg och glasögon, direkt från den djupa, farliga djungeln...

Visst, den är uppbyggd som en dokumentär. Men det finns inga hintar om att det är materials om har hittats senare, som i Cannibal Holocaust eller Blair Witch Project, utan snarare så skapar materialet sig själv. Vi får se vad som kunna ha bli om någon hittat materialet. Den allmänna moralkakan handlar mest om att man inte ska lägga i näsan i blöt, det vill säga den premissen som många skräckfilmer har. Det känns inte som det finns några större pekpinnar faktiskt. Det är puckade, oansvariga ungdomar som vill tjäna lite pengar, och blir uppätna på grund av det.

Men jag gillar filmen. Trots att den inte är speciellt originell så är den snygg som tusan, långt ifrån häxfilmens skakiga amatörkamera. Stilen påminner mer om den italienska förebilden. Skådespelarna har en naturlighet som det brukar bli vid dylika improviserade filmer. För den känns improviserad, framarbetat på plats, kanske med ett detaljerat treatment som grund. Det blir dock aldrig amatörmässigt. Det känns att det finns en driven producent och en duktig regissör i bakgrunden.

Den bjuder kanske inte på samma nerv som häxfilmen, och inte samma grafiska våld som italienaren - men den växer med tiden och de gore-sekvenser man får se är väldigt imponerande och realistiska. Den kanske inte attraherar personer som inte klarar av ett långsamt tempo eller som inte innehåller ett dödsfall var tionde minut, men för oss andra så tror jag den fungerar ganska bra.

Blair Witch höll inte speciellt länge. Welcome to the jungle, trots sin fåniga titel, kommer att hålla lite längre. Tro mig.

söndag, november 25, 2007

Recension: Prophecy


Jag är en av de där få filmnördarna som ser genrefilm och inte yrar om att det är roligt med dåliga filmer. Jag tycker den är stentrist att se dåliga filmer. Finner ingen humor alls i att se usla kalkonfilmer som har noll underhållningsvärde. När jag ser ”psychotronisk film” så kräver jag att den ska vara bra och ge mig något, oavsett budgetskala, monsterkostymer eller talanger framför och bakom kameran.

Och jag älskar John Frankenheimers Prophecy. Fel. Sorry. Jag dyrkar den. Ser den som ett naturen-tar-hämnd-mästerverk. Vissa anser väl att björnkostymen är väldigt cheesy och att vissa andra detaljer kanske inte har hållt så bra. Men jag bryr mig inte. För mig är det enda av de bästa mördardjurfilmerna som gjorts.

Något är ruttet i indian-skogen. Barn föds missbildade. Fiskarna blir stora som… jättestora fiskar och samtidigt så härjar ett skumt pappersbruk i trakterna, flottar sitt timmer och lagar det på platser där naturen är extra känslig. Indianerna anses var alkoholiserade busar och samtidigt som folk försvinner i skogarna och del till och med hittas döda, så stiger ilskan på alla fronten. Man tillkallar en expert, Doktor Robert Verne (spelad av den extremt skäggiga Robert Foxworth) givetvis tar med sig sin fru, den smyggravida Maggie (som spelas av stornästa geniet Talia Shire).

Givetvis så hamnar man mitt mellan pappersbrukets anställda och de ilskna indianerna. Men allt är inte papper som glimmar, även kvicksilver och det är så illa att en tre meter hög mutant-björn härjar i skogarna. Äter folk, slår till dom och är allmänt jävla elak och sur.

Och nu finns det fräscht, fint stadskött i skogarna. Mums.

På DVD-insticket står det att det är ”skräckmästaren” John Frankenheimer som regisserat filmen. Han har förvisso regisserat, men epitetet borde istället vara ”thrillermästaren” eller ”actionmästaren”. Om det är något som Frankenheimer gjort lite av så är det skräck. Nu känns dock aldrig Prophecy som skräck, utan mer som en våldsam spännande mördar-mutant-björn-thriller. Frankenheimer vet verkligen hur man berättar en historia och utnyttjar genrens alla möjlighet till coola tagningar. Trots filmens kända PG-stämpel så lyckas han pressa in både blod och gore, våldsamheter och sånt som faktiskt känns ganska otäckt och väldigt intensivt för en snoris. Scenen med pojken i sovsäcken är faktiskt chockerande i sin plötsliga våldsamhet, utan att avslöja en enda droppe blod.

Det finns nog en del som inte riktigt accepterar effekterna i filmen. Björnen är en man i gummidräkt och björnens ungar som dyker upp påminner mer om stela handdockor. Men ack vad effektivt det ändå blir. Eftersom björnen i sig är så rackars bisarr och otäck ut så köper man plastigheten kanske snabbt. Dessutom hjälper blodet och hemskheterna till att liva upp stämningen.

Förutom slutet, som är mycket klyschigt och mest påminner om en karaktär i Simpsons samt att det är en väldigt viktig fråga som man aldrig för svar på så är Prophecy en riktigt bra monsterrulle som levererar vad den ska leverera.

Heja Frankenheimer. Du var bäst!