lördag, december 08, 2007

Fest, middag och... fest!


Det är mycket nu. Julfest på jobbet där jag höll i musiktävlingen (som blev en succé kan tilläggas), pussade VD'n på kinden och säkert var väldigt pinsam i övrigt, men det var jul som fan.

På Lördagen så träffade jag morsan och Torfinn och åt Kina-käk i Märsta. Helt okey, och jag gav dom lite julklappar (+ joddelkorv) samt att jag fick några julklappar och mammas hembakade kakor mumsigt.

När det var över så lugnade jag ner mig nån timme och sedan bar det av till Klubb Super 8's tioårsfest tillsammans med Anneli, vilket var mycket trevligt. Jag blev som en heterosexuell skolpojke från sjuttiotalet när jag upptäckte att Christina "Thriller - En grym film" Lindberg var där och jag hälsade och pratade en stund med henne, vilket var trevligt.

Köpte lite filmer, Arne Mattsson, svenska mondofilmen Anaconda samt fantastiska totalt bortglömda mästerverket Gräset Sjunger med Karen Black och John Thaw. Blir nog en recension på den faktiskt.

Annars så diskuterade vi Stellans Skarsgårds snopp (vilken förevisades på projektor i festlokalen), Nicolas berättade om sitt möte med Christopher Lambert på en fest och Anneli, grymt snygg i sina coola kläder, lyckades NÄSTAN få iväg mig på efterfest på nån bar vid S:t Eriksplan.

Men jag kände att jag ville hem. Bor man i Märsta så gör man ju det tyvärr :(

Månen Returns

fredag, december 07, 2007

The Legend of Bruce Lee - TV-serie i 40 avsnitt!



Ser ut som en typisk Hong Kong-såpa. Fast med massor av action, påhittade såpaintriger om Bruce liv och gästskådisar från varenda b-actionfilm på jorden. Alltså kan det mycket väl bli sevärt.

Kenny Starfighter blir film!


Mycket goda nyheter, då jag tycker TV-serien var fantastisk! En sån där ungdomsserie som faktiskt inte skrev ungarna på nästan och dessutom var rolig för oss lite äldre! Johan Rheborg har berättat nyheten på sin blogg. Tack!

Titeln? KENNY BEGINS. Love it!

Yoko, Thomaz och en triangel


Jag nämnde för vännen Thomaz Ransmyr (köp hans skiva om döden, den är briljant!) att jag lyssnat mycket på Yoko Ono den här vecka och speciellt då albumet Yes, I'm a witch. Det visade sig att Thomaz hade mer att säga om sin relation med Yoko än vad jag kunde ana:

Jag gjorde en version av hennes "everyman has a woman who loves him" (från 1980) där jag ändrade texten så att den handlade även omo bögar och flator. Sen hade hon utställning och happening i Stockholm, jag var där med XXXXXX och XXXXXX från Malmö, och kulturhusets personal gav Yoko min skiva. 10 dar senare går hon officiellt ut med att hon ska göra en nyinspelning av sin låt, med titeln "everyman everywoman" för att stödja kampen för homosexuellas rättigheter - och mycket riktigt är det med "min" textvariant! Det är remixer av den singeln som du finner på albumet.

Ni har väl antagligen hört Imperial March, en av John Williams få lyssningsbara verk och något som kännetecknar hela Star Wars-serien? Det var min polare Kenneth som påpekade en väldigt störig detalj med det stycket. Om man lyssnar VÄLDIGT noga så hör man att med jämna mellanrum så ett... PING! Jepp, någon spelar triangel. Mitt i detta mega-verk så har man slängt in en stackar som slår på en triangel med jämna mellanrum, och ganska långa såna mellanrum också. PING! Efter ett tag blir det absurt störigt och det är svårt att sluta lyssna på den där jävla triangeln!

PING!

Damn you John Williams! Du skulle ha kört koskälla istället!

Le Grand Christmas Competition

Har inte hunnit skriva speciellt mycket i bloggen den senaste veckan då jag kommit hem väldigt sent, arbetat mycket och sedan försökt använda resterande tiden att kolla på film - och det har jag inte heller hunnit. Jag och förberett en tävling för företagets julfest ikväll, en musiktävling. Ska försöka vara klurig och kommer enbart att spela covers och ställa frågor kring dessa. Här är playlisten, fast frågorna och bonusfrågorna orkar jag inte skriva ner nu:

Rally – Livet är en fest
Max Raabe und das palast orchester – Oups, I did it again
Mupparna – Mah Na Mah Na
Hellsongs – Breaking The Law
Leena Skoog & Anders Höglund – Jag Älskar Dig Så
Tokyo Ska Paradise Orchestra – Sesame Street
The Ark – Kolla Kolla
Scissor Sisters – Comfortably Numb
Leif Norbergs – Highway To Hell
Agneta Kusoffsky – Fame
Sator – Ring Ring
Pat Boone - Enter Sandman


Jag har försökt vara hyfsat kommersiell, eftersom det inte får bli för svårt heller. En del av dessa versioner är faktiskt riktigt bra. Pat Boones cover av Enter Sandman är förvånansvärt bra. Tänk er Metallica i storbandsversion? Fungerar! Den sämsta är nog Leif Norbergs med Highway To Hell... det låter som en olycka på... motorvägen :)

torsdag, december 06, 2007

Makwan Mouloudzadeh avrättades i morse


Makwan Mouloudzadeh blev 20 år, avrättades för att när han var 13 år hade sex med ett par andra pojkar i samma ålder. "Offren" tog tillbaka sina vittnesmål i rätten, men det hjälpte inte. En ung kille blev avrättad av religiösa knäppskallar på grund av sin läggning. Eller sitt helt naturliga experimenterande.

Jag måste ta och citera idioten, Sami Mohammad Sulaiman, Kuwaits ambassadör:

Vad jag saknar är en förståelse för att det här är ett påhopp på vår tro, på oss som människor.

Som om vi ska ha förståelse för en religion som vill avrätta homosexuella enbart för att dom är homosexuella? Citatet ovan är efter den lätt komiska rondellhund-affären där han krävde förståelse för sin religion. Reinfeldt, det fega kräket, bemödade sig till och med att ha möte med dessa män (för det är i stort sett alltid män). Snacka om att fega ur och vika sig för vad en religon anser. Han skulle bara ha ignorerat saken och fortsatt umgåtts med en annan god fin homofob...

Det är konstigt hur religionerna, kristendom, islam osv osv, alltid vill få tillstånd till hat och våld, medan dom mer än gärna trycker ner såna som inte anser som dom.

Extra intressant blir det nu då det islamska rådet i Norge vänder sig till Europeiska Fatwa-rådet och ber om råd hur dom ska agera i avrättningsfrågan - att man ens behöver göra en sån sak? Finns det inga riktiga män där borta? Vad kommer Fatwan att svara? Troligen att dom stödjer avrättningar och att homosexualitet är e dödssynd. Detta betyder givetvis inget för oss homosexuella, men det visar återigen hur religionen verkligen är ett opium för folket.

En intensiv ondska, oavsett du är med i Livets Ord eller heter Mahmoud Ahmadinejad.

Givetvis förväntar vi oss att högerspökena visar att dom är riktiga människor och protesterar mot Irans vansinniga behandling av oliktänkande... eller är det för många Moderater som har affärsintressen där nere? ;)

En annan sak som kommer att ske, och som alltid sker, är att folk går ut och apvrålar att minsan inte alla religiösa människor är på det här sättet, och att det finns vettiga kristna och muslimer. Det gör det. Finns massor av vettiga, men då ska dom fan visa att dom är vettiga också och gå ut och protestera mot vad deras sektkamrater håller på mig. Jag vill se en demonstration där kristna och muslimer går sida och sida och visar sitt förrakt mot dödstraff, mot avrättningar av homosexuella och allt annat som deras religioner stundtals förespråkar eller helt enkelt är för fega för att kommentera.

Ut med er! Visa att ni kan respektera människor, kärlek och ge religionen lite gott rykte. Var inte så jävla fega!

Scorsese gör Hitchcock-film


Sjukt snygg reklamfilm som både är en pastisch på Hitchcock och samtidigt fejkdokumentär á Forgotten Silver. Absurt snygg. Se själva.

Själva Hitchcock-filmen, Key To Reserva, ser otrolig ut. Några tankar bara: Hitchcock skulle aldrig använda vinkeln på lampan när mannen försöker skruva loss den först. För extrem för Hitchcock, även om den formen av vinklar av någon anledning alltid kopplas till honom.

När handen är i förgrunden, hållande flaskan (tror jag det är om minnet inte sviker) så skulle handen vara lika skarp som mannens ansikte. Nu är det i fokus, men eftersom handen uppenbarligen är ditlagd efteråt eller är en fejkhand av trä så skulle Hitchcock uttnyttja perspektivet och lagt båda i skärpa.

Annars, briljant. Att strypa någon med violinstråken känns genialt, speciellt som det sker nu. Så brutalt, men ändå så vackert. Jag är övertygad om att Hitckcock skulle ha älskat det utförandet.

onsdag, december 05, 2007

Nu är det Geijer på gång!


Fan vad skoj. Ett av sjuttiotalets stora, feta politikerskandaler har just vaknat till liv. Det var på tiden. Givetvis kommer alla inblandade att förneka att dom besökte minderåriga prostituerade och många kommer att referera till att personerna är just horor/narkomaner/osv osv och inte går att lita på, eftersom det är det bästa sättet att trycka ner människor som inte är starka nog. Peka på deras svagheter.

- Den uppgiftslämnaren hade tydligen en oerhört skakig bakgrund och fälldes även för brott, säger Olof Johansson.

Haha, precis som jag trodde. Jag lovar att jag skrev det första stycket innan jag läste Olof Johanssons uttalande. Nu vill jag bara läsa listan på alla som ska ha gjort dessa sexköp. Kanske döljer det sig några riktigt sköna hycklare där?

Läs mer.

Yoko Ono - Yes, I'm a witch



Jag har hört mycket, mycket bra musik på senaste tiden. Har upptäckt Spiritualized, lyssnat in mig på Porcupine Tree, börjat lyssna på Polyphonic Spree igen... allt är utmärkt. Men det som jag får rysningar av eftersom det är så sjuhelvetes jävla bra är denna platta, "Yes, I'm a witch" där Yoko Ono har låtit ett gäng musiker/band/artister tolka om hennes låtar - oftast har dom behållit hennes röst med trixat med arret.

Hur som helst så får man, som Gunde Svan sa en gång, "ståpäls" eftersom det är så löjligt bra. Man blir lycklig över sån genialitet. Sån experimentalitet. Sånt jävla japanskt arthouse-pretto-performance-röj!

Fan, har bara lust att skrika som bara Yoko Ono kan skrika. Men då skulle jag nog bli utkastat från kontoret. Tyvärr.

David Warbeck 1941- 1997




Jag vet inte varför Warbeck dök upp i mitt inre nu på morgonen när jag vandrade från Helenelund till kontoret, men det är alltid en person som ger mig inspiration och hopp - trots han allt för tidiga död i cancer 1997.

Grejen med David Warbeck att han verkade vara en fantastiskt livsnjutare, som till exempel Roger Moore och Orson Welles, och liksom Roger (och även Charles Bronson) en man med väldigt gott rykte. Bronson har nog fortfarande Hollywoods bästa rykte, både som människa, som make och som skådespelare - det sistnämnda har i alla fall blivit bättre med åren. Roger Moore, som alltid varit en underskattad skådespelare, verkar alltid ha tagit sin karriär med en klackspark och lyckas både vara rolig och intelligent. En av anledningarna att han var ovillig till att göra James Bond under de sista filmerna var helt enkelt att han tyckte det var pinsamt att en såpass gammal man som han skulle ha dessa unga kvinnor. Och tittar man på hans andra större projekt under sjuttio- och åttiotalet så har han i stort sett alltid jämnåriga kvinnor runt sig. Han blev aldrig gubbsjuks om en viss Sean Connery.

David Warbeck kunde också ha blivit James Bond, men Roger Moore fick rollen före honom. David hade blivit en perfekt sjuttiotals-Bond, fylld med samma form av humor som Moore och samma råhet som Connery och romanernas James Bond. Som en tidig Daniel Craig kanske.

Men David blev aldrig någon stor stjärna, även om hans blev väldigt omtyckt av fans av eurocult-filmer. Hans skräck, action, thriller och äventyrsfilmer producerade med italienska pengar är alltid ett nöje - speciellt för att Warbeck alltid ser ut att ha så förbaskat kul i sina roller. Det utstrålar sån kärlek, trots ibland sunkiga manus och vissen budget.

Även om Warbeck under hela sin karriär alltid refererade till "wifey" där hemma, så hade han ingen fru. Warbeck var homosexuell, men gjorde ingen större affär av det hela, även om han blev lite mer öppnare på ålderns höst. Intressant tanke, en homosexuell skådespelare som James Bond... jag gillar tanken, det hade vänt upp och ner på många homofobers tankeverksamhet, såna som anser att homosexuella beter sig på ett visst sätt.

Ett par veckor före sin död så spelade han in ett kommentarspår till Lucio Fulcis The Beyond, tillsammans med sin motspelerska den lika briljanta Catriona MacColl. Ett kommentarspår som är så fyllt med humor och rapphet så det är svårt att förstå att han faktiskt spelade in det på sjukhuset, sängliggandes och bara med en kort tid kvar. Men in i det sista så skojar han med en Catriona, driver med sig själv, berättar vilda ankedoter om geniet och galningen Fulci och visar en självinsikt som de flesta andra skådespelare saknar.

Ibland när jag känner mig deppad så knäpper jag på The Beyond, spolar fram till den dramatiska finalen där David och Catriona flyr från källaren och kommer till sjukhuset. David har en stor gammaldags revolver som han dödar massor av zombies med. För någon sekund så vill David skoja till det, och av någon anledning så har Fulci tagit med det i filmen - kanske som en blinkning till publiken, det är bara en film.

David och Catriona går in i hissen och det sista vi får se innan hissdörrarna slår igen är David som börjar ladda revolvern genom att stoppa ner en kula i röret istället för i den roterande trumman.

Han sneglar upp på sin älskade och flinar. Hon ser vad han gör, flinar tillbaka och sen går dörrarna igen.

Magi.

tisdag, december 04, 2007

Nollåttor och Surjämtar

Jag har alltid tyckt det varit barnsligt med Stockholmsmobbingen. Speciellt eftersom stockholmarna själva mer är nyfikna och öppna angående landsbygden. Nu bor jag i Stockholm och även innan har jag aldrig hört en stockholmare snacka skit om till exempel Östersund. Eller annan obygd. Däremot, i småstäderna, så är det alltid ett jävla barnsligt tjat om "fjollträsk", "nollåttor" och hur dryga, kalla, otrevliga och elaka storstadsbor är. Det är bara fånigt och trist. En stor gäspning som bara mer bygger på fördomarna om till exempel jämtlänningar som sura, bakåtsträvande apor. Vilket dom inte är. Inte mer eller mindre än någon annan i alla fall.

Det handlar ju om samma sak som rasism eller homofobi. Det man inte känner till är man rädd för och är man rädd så börjar man hitta på fördomar för bekräfta hur farligt det är där utanför sin lilla stad eller by. Givetvis finns det undantag. Givetvis finns det dryga stockholmare, men å andra sidan har jag mött lika många dryga östersundare.

Jag ser småstäder som små hundar. Små rackare som har sådan ångest över att dom är mindre att dom måste bjäfsa och gnabba för att få någon uppmärksamhet. Försvisso så får nog traditonellt Stockholm mer uppmärksamhet i media än Östersund eller Brunflo, men det är mer människor och det händer mer saker. Så det blir liksom naturligt. Dessutom så är det väldigt få svenska långfilmer som utspelar sig i Stockholm. Nästan för få. Det är bara småstäder runt om i landet som gäller tyvärr. Finns för få vettiga storstadsskildringar nu för tiden.

En typisk stockholmare är varken mer dryg, kall eller otrevlig än ett vanligt miffo på Östersunds gator. Allt handlar om den illusion som man gärna vill spä på. Samma sätt som Sverigedemokrater eller Bevara Äktenskapet arbetar alltså, och minst lika ointelligent.

Själv har jag sett mig som en fattigmansupptäcktsresande. Jag vill träffa människor överallt, jag vill lära känna människor, se bortom ytan och fördomar. Oavsett om det är en thailändsk bonde, en stockholmskis eller en surjämte. Alla är intressanta och alla är minst lika mycket idiotiska, älskvärda, puckade, underbara, ointelligenta, smarta, tokiga, lugna, kalla, varma eller bara sig själva... eller låtsas vara någon annan.

Sverigedemokraterna och bluff-attacken


Jag kom just att tänka på Sverigedemokraterna och den "attack" som flickvännen till ungdomsförbundets ledare utsatts för, Martin Kinnunen. Vad hände egentligen? Och världen verkar helt gått förbi mig, men jag måste i alla fall meddela för er andra som inte heller hört något att fallet är nerlagd. Polisen kunde inte hitta någon form av bevis överhuvudtaget för att det skett någon attack. Inget som helst. Absolut ingenting.

Dessutom har Martin Kinnunen nu sparkats från sin post som ledaren för ungdomsförbundet.

Det säger väl allt om vilket pajasparti som Sverigepedofilerna är?

Kinnunen 1
Kinnunen 2

måndag, december 03, 2007

Till alla som bjuder in mig till Facebook:


För att citera 'Allo 'Allo, den klassiska brittiska buskisserien:

"Listen very carefully; I shall say this only once..."

Jag kommer, aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig skaffa Facebook. Så mycket jag än tycker om er, så tänker jag ändå inte skaffa Facebook.

'Nuff said :)

Oh, my God! Bees! Bees! Millions of Bees!


Hade fullt upp i helgen, men jag lyckades i alla fall pressa in tre långfilmer och två episoder av Millenium. Dessutom började jag se om Rocky och Hostel: part 2. Men i alla fall... av filmerna så blev det först denna:

The Swarm - Irwin Allens tokstollefilm från 1978. Överlång, och då är den ändå kortad med säkert trettio minuter. Inte mycket till handling och katastrofscenerna växlar från riktigt dåliga till ganska imponerande. Allen kunde i alla fall hantera actionscener väl. Tonvis med skådespelare dyker upp och får sin check, och bland dom så imponerar nog Slim Pickens mest, medans Olivia De Havilland och Michael Caine spelar över så att dom nästan dör på kuppen, Henry Fonda och Richard Chamberlain ser väldigt uttråkade ut och resten verkar mest förvirrade. "Charmig men dålig" som Joao sa efter att ha sett den, och det stämmer nog. Får avsluta med detta fantastiska replikskifte, mellan reaktorchefen José Ferrer och biforskaren Richard Chamberlain:

Dr. Andrews: Billions of dollars have been spent to make these nuclear plants safe. Fail-safe! The odds against anything going wrong are astronomical, Doctor!
Dr. Hubbard: I appreciate that, Doctor. But let me ask you. In all your fail-safe techniques, is there a provision for an attack by killer bees?


Horror Express - Eugenio Martíns fantastiska spanska skräckfilm som trots sin exploitationgrund känns väldigt orginell och väldigt, väldigt välgjord. Lågbudget, men har uttnyttjat budgeten fel med snygga scenerier, bra skådespelare, gore och ett bra och spännande manuset. Fotot är riktigt bra och stämningsfullt. Det är vansinnigt att det inte finns en bra DVD-utgåva av denna ännu. För övrigt innehåller filmen en del skön dialog, varav denna är en klassiker:

Inspector Mirov: The two of you together. That's fine. But what if one of you is the monster?
Dr. Wells: Monster? We're British, you know.


Sist ut blev en väldigt bortglömd åttiotalsskräckis.

Bad Dreams - Finns en del uppenbara likheter med Dream Warriors, men denna är helt seriös och betydligt mer obarmhärtig än Freddy Krueger-filmen. Bygger mycket på religiös fanatism (med sektledaren spelad av den coole Richard Lynch, den "snyggt" brännskadade skådespelaren som under en LSD-tripp tände eld på sig själv bakom Museum of modern art i New York 1967). Mycket välgjorda effekter och överlag väldigt hög klass.