fredag, december 14, 2007

Recension: Robot Jox (1990)


Om det är något jag älskar förutom monster… och katastrofer… och mördardjur, så är det robotar. Och Robot Jox har en shitload av robotar. Eller i alla fall två, men dom slåss mot varandra och det är ju det som räknas trots allt.

Året är 1988. Empire gnuggar sina giriga händer. Transformers är hett som tusan, så nu ska deras egen robotfilm slå världen med häpnad. Det kanske den hade gjort som inte hela rasket gått i konkurs, filmen blivit liggandes i två år och sedan släppts utan några större rabalder 1990, vid en tidpunkt då Transformers-hysterin sedan länge var över.

Året är framtid, det tredje världskriget har naturligtvis ödelagt natur och mänsklighet, och resterna av mänskligheten kämpar för överlevnad. Det har bildats två supermakter i världen, och nu så kämpar man för världsherraväldet genom att slåss om jordens ytan med hjälp av gigantiska robotar. Dessa maskiner styrs av hårt tränade fighters, och på den goda sidan har vi Achilles och den onda (som naturligtvis bryter på ryska… eller nåt annat ”ont” språk) representeras av Alexander.

Efter en fruktansvärd katastrof under den tionde matchen för Achilles så säger han upp sig. Men han har svårt att hålla sig ifrån det hela, speciellt som de nya, på konstgjord väg, framställda krigarna är duktiga rent tekniskt – men är usla att tänka som en naturligt född människa. Samtidigt så finns det uppenbarligen en spion i lägret… och vem kan det vara?

Den stora sista matchen närmar sig och frågan är om Achilles tänker ställa upp igen. Eller om mänskligheten får acceptera att de onda har vunnit makten över det sista markområdet, Alaska…

Filmad på plats i Italien så är detta kanske Charles Bands främsta verk som producent. En snygg, välgjord lågbudgetdänga med massiva robotar – animerade av mästaren Dave Allen, och i regi av en annan mästare – Stuart Gordon.

Manuset är ett tätskrivet och aldrig tråkigt matinéäventyr som fungerar fint med Stuart Gordons alltid lika visuella, men aldrig ytliga, regi. Stuart förstår att kameran är en del av berättandet och använder sig mycket av djup, panningar och hårda klipp. Men det gör filmen ovanligt spännande i sina färgglada serietidningsvärld.

Men givetvis så skulle aldrig en sån här film fungera utan bra effekter. Trots den låga budgeten så blir det riktigt imponerande, och stop motion-effekterna är fantastiska. Man har dessutom lyckats med konststycket att få miniatyrer att se hyfsat realistiska ut, något som är väldigt svårt. Ibland skiner effekterna igen, speciellt när det är dags för backprojection/bluescreen eller vad man nu använde sig av på den tiden.

För att vara barntillåten så är den ovanligt blodig och innehåller även nakenscener. Extra roligt är det när skurken, då hans robot blivit träffad av en missil, skriker ”kurwa” högt – vilket är det polska ordet (och svordomen) för ”hora”. Det visste nog inte MPAA om.

En mycket bra och charmig robotfilm som förtjänar lite högre status än vad den haft innan. Go get it please.

Walk Hard (2007)



Det var någon som häromdagen skrev att det behövdes en rejäl vitamininjektion för att parodifilmen ska återuppstå, och jag tror fan i mig att Walk Hard är vad vi behöver. John C. Reilly är countrysångaren Dewey Cox, och detta är filmen om hans liv. Typ. Fast med mer referenser till barn som blir utihuggna med machetes.

torsdag, december 13, 2007

Carola 2


Ahh... kom just ihåg den gången då Marco berättar i ett reportage i Böglobbyn om när Carola sade till honom att han skulle komma till helvetet för att han är den han är. Underbart Carola. Inte bara har du en trist och menlöst röst som bara menlösa schlagermuppar kan älska, du anser att transpersoner brinner i helvetet också.

Recension: Hostel 2 (2007)


Börjar man inte bli trött på det fåniga och ointelligenta uttrycket "tortyrporr"? En nedlåtande benämning skapad och använd av människor som anser sig för fina för såpass "fula" filmer som den här. Dom använder det magiska ordet, och sedan är dom rentvådda även om dom skulle gilla filmen.

Hostel 2 är i alla fall en intelligent inscensatt uppföljare med karaktärer som är väl utmejslade, utan att filmen förvandlas till något som den inte är.

Skräck? Knappast, detta är långt ifrån traditionell skräck. Det handlar mer om makabra thrillers med en viss form av udda humor.

Tvåan tar vid på ett fullständigt logiskt sätt och trots att storyn är likartat, så är det en handling som håller själv utan att bli en kopia av första filmen.

Eli Roth visade sig vara en riktig talang efter den genomusla och humorlösa Cabin Fever, men med Hostel-filmerna så visar han vilken oerhört kompetent regissör och historieberättare han är. Filmen har bland det bästa jag sett i klippning på många år. Inte en enda tagning sitter fel, är för lång eller för kort.

Det bästa är egentligen berättelse om affärsmännen, uppenbarligen en förlängning av det som är orginalets bästa scen, då affärsmannen håller sin monolog i omklädningsrummet. Roger Bart och Richard Burgi är fantastiska som amerikanarna som vill imponera - på sig själva - genom att döda för första gången.

Spana också efter en underhållande cameo av Ruggero Deodato som kannibal (vad annars?), Luc Merenda som den italienska poliskommissarien och Edwige Feneche som konstlärarinnan i början. Coolt som tusan.

Synd att den bombade på boxoffice, för en tredje avslutande del med en saftig hämnd på tortyrorganisationen hade varit riktigt coolt.

Recension: Mördaren – En helt vanlig person (1967)


Denna kombination mellan thriller, drama och svart komedi kanske inte är Arne Mattssons största hit, och naturligtvis inte (eftersom svenska recensenter som vanligt inte förstår ett skit) hans mest hyllade heller. Men den är betydligt smartare och vassare än vad den först ger sken av.

Allan Edwall, konduktören vaknar upp och gör sig redo för en dags arbete på tåget. Samtidigt så hör vi Heinz Hopfs fantastiska röst som beskriver ”mördaren”, vem han/hon är, vad som kan ligga till grund för mordlusten och så vidare. I tåget har en bisarr samling människor samlats, alla långt ifrån vanliga. Vi har det stele militärfyllot Adolf Hellberg (Lars Ekborg), snuskgubbarna Torbjörn Grälle, resande i ”special-litteratur” (Karl-Arne Holmsten) och föredetta sjömannen Vilford Berg (Curt Masreliez), skådespelerskan Karin Swan (Elsa Prawitz, Arnes fru för övrigt), den blygsamme och tafatte Valfrid Andersson (Björn Gustafsson) och ett gäng andra udda existenser, oftast smått småperversa, giriga, dumma och elaka.

Det givna samtalsämnet är ”tågmördaren”, den personen som slänger av unga kvinnor från tåg mitt i natten efter att dom varit på toaletten. När detta sker ännu en gång så börjar naturligtvis spekulationerna. Vem är det som tassar omkring på tåget och smider såna onda planer? Är det sadistiske Direktör Assarsson med fetisch för plastrockar? Eller kanske ungdom på drift, Mats (Tore Bengtsson) som verkar ha ett förflutet på Långholmen... eller är det helt enkelt filmens tidigare berättarröst, den homosexuella narkomanen Gregor Hult (Heinz Hopf)? Som spindeln i nätet så fungerar Allan Edwalls konduktör koll på allt som en hök, och det hela spinner vidare då den nästan absurt korthuggne Kommissarie Tryggve Holm (Erik Hell) dundrar in och börjar förhöra folk genom att i stort sett bara låta dom säga ett eller två ord...

Det är en absurd film. Den är stundtals kryptiskt och har en märklig blandning av humor och ångest. Alla skådespelare är givetvis väldigt bra, som alltid i Arnes filmer, men Karl-Arne Holmsten är briljant i en roll där han mer eller mindre spelar motsatsen till Kapten Hillman – det vill säga ohyfsad, korkad och inte ett dugg bra på att uttrycka sig. Björn Gustafsson är otroligt charmig som vagnens mobboffer nummer ett, Elsa Prawitz visar vilken stor komedienne hon är med massor av snabba och vassa repliker. Ja, alla är bra. Klarast lyser nog Allan Edwall som har sån intensitet som skådespelare att han nästan klättrar ur bild.

Föreståeligt nog så ger ett tåg inte samma utrymme för Arnes extravaganta och intelligent använda kameraåkningar (recensenterna kallade honom lite nedlåtande för ”Orson Räls”, eftersom han inte sysslade med filmad teater som de flesta andra svenska regissörerna), men han gör sitt bästa med miljöerna och det blir väldigt stämningsfullt och ger utrymme för vackra och otäcka skuggor, skrymslen och vrår.

De mordscener som finns med är fantastiskt filmade och håller internationell klass, som hämtat från en film noir från fyrtiotalet. Men det är annars en ensemblefilm där skådespelarna går före handlingen. Dock så få vi en fantastiskt scen mot slutet där Heinz Hopf håller en väldigt självutlämnande monolog, väldigt gripande, och där stjäl han allas uppmärksamhet. Filmen har även några väldigt kryptiska detaljer, speciellt på slutet – och jag välkomnar en diskussion av slutet för er som har sett den, men varna gärna när det kommer till spoilers. Jag vet inte hur jag ska tolka det faktiskt.

Storyn akompanjeras av ett mycket bra jazzscore av Arne Mattssons huskompositör Georg Riedel och det är något jag gärna skulle ha på min mp3-spelare.

Klubb Super 8’s dvd är väl så bra som man kan få en sån här film antar jag. Den är presenterat i sin orginalratio och svärtan och skärpan är väldigt bra, så även ljudet.

Dutti statsminister!

Så han vågar sig ut i natten? Ensam som en riktig man? Nä, med livvakter givetvis. För en statsminister skulle aldrig våga ta sig an problemen på något annat sätt - i säkerhet från det otrygga, allt det där som kan ställa hans liv upp och ned.

Det hjälper givetvis inte ett skit att Fredrik Reichführer varit ute och nattvandrat, han och hans regering har ändå gjort så mycket skada mot ungdomar, åldringar, sjuka och andra som inte är vita, medelålders män med en lön betydligt högre än genomsnittet.

Naturkatastroferna tilltar. So what. Jorden är fucked up ändå. Men det beror inte på klimatet, det beror, enligt kristna, på att det finns för många homosexuella. Ännu en logisk tanke från ett gäng hjärndöda apor.

onsdag, december 12, 2007

Månen Frenulum

Åtta skäl att aldrig skaffa barn

Såg att Bögjävlar lagt upp en länk till Andres Lokkos text "Åtta skäl att aldrig skaffa barn", vilket onekligen stämmer väldigt bra. Läs och njut.

Fyra månader idag


Vi träffades för första gången den tolfte augusti... och fan, vi håller ihop efter fyra månader. Inte helt illa faktiskt :) Puss Gregory!

tisdag, december 11, 2007

Carola


"Samhället måste ge homosexuella hjälp och information så att de kan vänja sig av med sin onormala läggning”

"Visst, jag har blivit mer vidsynt i min attityd gentemot homosexuella, men för mig kommer homosexualitet alltid att vara onaturligt"

"Men jag känner människor som blivit straighta efter förbön. Och som lever lyckliga i en man- och kvinnarelation i dag"

"Jag har inga problem med homosexuella, men sedan vill jag faktiskt bli respekterad för att jag kanske inte kan köpa allt, om jag säger så, utan att bli beskylld för att vara intolerant"


Eller

"Samhället måste ge oliktänkande hjälp och information så att de kan vänja sig av med sina onormala åsikter”

"Visst, jag har blivit mer vidsynt i min attityd gentemot svarta, men för mig kommer svarta alltid att vara onaturliga"

"Men jag känner kvinnor som blivit slavar till sina män efter förbön. Och som lever lyckliga i en man- och kvinnarelation i dag"

"Jag har inga problem med judar, men sedan vill jag faktiskt bli respekterad för att jag kanske inte kan köpa allt, om jag säger så, utan att bli beskylld för att vara intolerant"

Sporthets och andra nyheter

Ja, det är bra. Lär barnen att livet är en hård tävling där de svagaste slås ut. Lär barnen att bli rasistiska och homofoba svin, som det så ofta är i sportsammanhang. Lär dom att vara hårda och brutala, att se ner på förlorare och att visa vem som är vinnaren. Lär barnen att tävlingar är allt. Att vem som är bäst är allt. Att egot gör före gruppen.

Av någon anledning försökte man få in mig i sportsammanhang när jag var barn. Jag var inte det minsta intresserad. Genomskådade tävlingen på en gång, såg ner på de föräldrar som stod på läktarna och stressade upp sina barn med hårda ord och besvikna miner när det gick fel. Jag genomskådade skiten på en gång. Livet består så mycket av tävling ändå. Hade jag haft barn, något jag givetvis aldrig kommer att skaffa, så hade jag aldrig låtit dom pyssla med sport. Jag vill inte att dom ska beblandas i en sånt öppet fascistisk och elitistisk sammanhang. Ett sammanhang där inte alla är värda och fördomar är lika viktiga som att sparka på bollen. Äckligt.

Tragiskt och puckat. Till och med kvinnliga domare är idioter. Visste ni det? Eller tror ni inte att kvinnor kan vara onda? Den kvinnliga domaren här är på samma nivå som våldtäktsmännen, om inte lägre, eftersom hon uttnyttjar sin makt att frikänna uppenbara brottslingar.

Respekt! Att infiltrera Nobelfesten och förnedra pajsarna (ni vet dom som inte lyckades förhindra "mordförsöket" på Reinfeldt) på SÄPO är stor respekt. Hoppas fler försöker.

Men Federley, visa att vi kan slå tillbaka! "Enligt Federley förklarade han för männen att de ”inte skulle slå tillbaka". Om vi inte visar att vi mycket väl kan slå ner en homofob så kommer såna här jävla homofob-apor att fortsätta... och fortsätta.

SMS

Vad är det med folk? Har ni tänkt på att om man råkar få ett sms i en folksamling så verkar folk bli otroligt förvånande över att det plingar till. Folk vänder sig om - dom känner inte efter sina egna mobiler - utan bara vänder sig om, sneglar på en och sedan så tittar dom på något annat. Det händer mig jämnt.

Har folk inget liv? Har dom aldrig hört en mobil plinga förut? Är det den svenska avundsjukan som slår till "Ojdå, han ska inte tro att han är nåt för att han får ett sms från en god vän när jag själv aldrig för några sms från någon av mina få vänner" eller "Hmph, han tror att han är något för att han har en mobiltelefon! Jäkla yuppie!".

Luktar som tiden då mobiltelefonerna just kom och inte alla hade råd med dom.

Eller blir folk störda? Knappast, med tanke på allt annat oväsen runt omkring. Det måste störa betydligt mer än ett pip eller två. Det är som det här larvet med att det är förbjudet att prata i mobil på vissa ställen. Det handlar inte om någon form av känslighet för strålning eller nåt annat trams. Det handlar om en gammaldags syn att folk ska vara tysta och osociala på tåget/tunnelbanan/whatever eftersom det är det enda rättvisa. Skrattretande nog försökt mupparna på SL genomföra någon form av mobilförbud i sina vagnar, vilket givetvis inte lyckades. Själv såg jag skyltarna och ignorerade dom på en gång. Kan folk sitta och snacka högt med varandra live så kan fan jag snacka med någon i mobil eller få sms hur mycket som helst.

Jag har börjat stirra tillbaka när folk tittar på mig på grund av detta "otyg" (som någon av mina mer rabiata läsare skulle säga, speciellt när det gäller affischering). Fuck them liksom!

måndag, december 10, 2007

Månen Again

Månraker

Tragiska Liza


Är det inte tragiskt att se alkistanten Liza Minelli få en struntsumma för att slumma runt på scen tillsammans med inte speciellt ansedda Carola? Liza har sedan länge haft svåra ekonomiska svårigheter på grund av sina alkohol- och drogproblem och är känd för att princip ställa upp på vad som helst för att kunna sponsra sin missbruk och sitt crew av wannabes.

Liza visst nog knappt vem Carola är, hon visste nog inte ens vem Jan Malmsjö var. Och absolut inte vem Michael Nyqvist var. Allt handlar om att få ihop pengar så att hon slipper gå i personlig konkurs.

Ännu mer komiskt är det när en person som troligtvis inte har någon kunskap om lagar och förordningar bestämmer sig för att förstöra kameran till någon skvallerjournalist. Och blev anhållen. Är det pengar som får folk att tro att dom kan göra vad som helst? Eller tro att bara för att dom är moderat så kan dom bli sjukskrivna på grund av alkholism? Trots att en vanlig Svensson inte alls får samma vackra behandling.

Carola och hennes producenter var med och sponsrade fördettingen Liza Minellis missbruk. Grattis. Men är man mediahora så är man.

Mardröm i potatislandet

För några veckor sedan hade jag en fruktansvärd mardröm. Det är sällan jag drömmer drömmar som gör att jag vaknar upp med en ångestklump i bröstet och mår illa. Det var väldigt enkelt och realistiskt, det vill säga inga atomkrig eller monster eller seriemördare eller något annat. Tyvärr var det inte dessa gigantiska DVD-butiker som jag brukar drömma om heller, fast det är inga mardrömmar. Det är bra drömmar.

I alla fall så var jag otrogen mot Gregory... med Woody Allen! Jag och Woody hade jättetrevligt, vi åt på mysiga restauranger på Söder, gick hand i hand på gatorna och var väldigt romantiska. Men hela tiden i drömmen så hade jag den där känslan av "vad håller jag på med?". Hur kan jag träffa Woody Allen i smyg när jag har en sådan underbar kille som Gregory?

Sedan vaknade jag upp, jag slängde mig på mobilen och skickade ett gulligt SMS till Greg. Jag har inget emot Woody Allen som filmskapare, men jag skulle aldrig inleda ett förhållande med honom. Dessutom skulle nog Mia Farrow och Soon-Yi Previn bli hyfsat chockade...

Köpte lite Arne Mattsson-filmer på Klubb Super 8's tioårsfest. Började se på Mördaren - En helt vanlig person, som verkar vara en mysig och snygg film som friskt blandar humor, allvar och renodlad mordthriller. Det som man lade märke till på en gång var den vansinnigt rappa och roliga dialogen, varav denna är min favorit hittills:

"Man ska inte dricka vatten. Det är sånt man omkommer i" och "Sverige, det är ett jävla potatisland".

Om jag hinner, ska träffa Joao efter jobbet idag och köpa lite julklappar, så ser jag nog klart den ikväll

Ajöken.

söndag, december 09, 2007

Recension: Chosen Survivors / The Earth Dies Screaming


Köpte ännu en av Midnite Movies-serien som nu tagits över av FOX. Otroligt fint initiativ först av MGM och nu av FOX att släppa en massa obskyra genrefilmer i restaurerade och billiga utgåvor. Just detta släpp handlar om undergången på olika sätt.

Chosen Survivors (1974)

Grymt snygg karaktärsdriven thriller/skräck/drama om tio personer som drogas och förs ner i ett underjordiskt komplex, jäklars långt nedanför jordens yta. Det sker ett atombombskrig och dessa människor ska vara med och start en ny värld.

Men paranoian och stressen bryter fram ganska omgående och det hela blir inte bättre av att blodtörstiga fladdermöss finner att människor är goda att mumsa på. Man måste försöka rädda sig på något sätt, men frågan vad som är värst - att dö av fladdermöss eller strålning?

Ganska långmäld film, oerhört snyggt fotad och regisserad. Inledningen är så bra att man bara myser. Massor av slowmo, skön musik och en filmisk ingress som verkligen fångar tittaren. Resten av filmen lever på den snygga scenografin och bra skådisar, bland annat Bradford Dillman och Jackie Cooper. Intressant nog så är fladdermusattackerna ganska lama och förvirrande och de visuella effekterna håller inte riktigt. Men resten av filmen väger upp väldigt bra.

The Earth Dies Screaming (1964)

Tio år innan så hade denna likartade film premiär. Brittisk science fiction där hela Englands (kanske världens?) befolkning dör och några få överlevande samlas och söker skydd i en liten brittisk by.

Det visar sig att utomjordningar har tagit över jorden i form av robotar, som är ganska cheesy, men har coola hjälmar, och dessutom har förmågan att återuppliva döda människor och använda dom som zombies för att bekämpa våra hjältar.

Terence Fischer, mästaren själv, gjorde denna på en absurt liten budget, och det syns. Men åter igen så är det ett ganska välskrivet manuset med intressanta karaktärer som får historien att leva upp. Tyvärr så kanske en del retar sig just på robotarnas ganska usla utförande, men bortser man från det rent tekniska så är dom kusliga. Och zombisarna, med sina vita ögon, är ännu kusligare.

Båda filmerna är i fantastiskt kvalité och det är beundransvärt att man lägger tid att på restaurera dessa klassiker i sitt ursprungliga skick.

Recension: White Dog (1982)


Sam Fuller gjorde sin sista film USA i och med White Dog, och det kan vara lätt att förstå om man tänker på vilket konservativt land USA är, med massiva problem med rasism. Att detta lilla märkliga drama skulle orsaka sån ångest hos Paramount är i dagens läge mest bara roligt, eftersom man kan skratta åt vilken enfald det finns. Speciellt när det rör sig om en sådan smart film.

Kristy McNichol spelar Julie, en skådespelerska som kämpar med sin karriär. En nattsvart kväll så kör hon på en stor vit hund. Som den djurälskare hon är så tar hon med den till veterinären, får den omplåstrad och tar hem den. Givetvis sätter hon upp affischer och foton överallt, för att försöka identifiera den och ge tillbaka den till sin ursprunglige ägare.

Efter att hunden försvarat henne från en våldtäktsman så blir dom ännu närmre varandra. Men något är fel, och hunden attackerar en oskyldig kvinna, så illa att hon hamnar på sjukhus. Hunden fortsätter att attackera, utan Julies vetskap, människor och när hon tar sig till djurtränarna Carruthers (Burl Ives) och Keys (Paul Winfield) så upptäcker man att hunden är en ”White Dog”, en hund som är tränad genom misshandel att enbart attackera svarta människor.

Keys ser det som en utmaning att försöka bräcka hunden. Att få hunden att ge upp sitt hat och inte fokusera på hudfärgen. En psykisk och fysisk match börjar och frågan är om den vita hunden någonsin ska kunna släppa sina ”åsikter”…

Sam Fuller går på högvarv här. Det finns lite försoning i denna berättelse om rasism och våld i USA. Vår sympati för hunden, för Julie, för Keys, för Carruthers och för alla andra i hundens närhet växlar ständigt. Vill vi förstå varför hunden gör som den gör? Eller är det rätt att bara avliva den? Går det att bota hat, och i så fall hur botar man hatet? Paul Winfield gör en toppenroll som den närmast fantastiske djurtämjaren Keys, som har gett sig fan på att försöka gå till botten med hur man botar en rasistisk hund. Men det som återkommer hela tiden, speciellt just från Keys, är att grunden till hundens beteende inte ligger i hunden själv utan hur den är uppfostrad av sin ägaren. Då hunden bara reagerar på hudfärgen, så borde det gå att bota.

Keys arbetar både med styrkekraft och med psykologi för att försöka få bukt med hunden, han matar den med hamburgare, lockar den med sin mörka hud, låter den bita av sig på honom när han skyddskläder, men är minst lika våldsam tillbaka. Tröttar ut djuret, pratar med det, använder ögonen, samtalar… och frågan är, går den att bota?

Fuller har gjort en visuell enkel film. Den är snygg och vacker, men är praktiskt filmad, troligen på grund av låg budget, och låter skådespelarna få mejsla ut sina karaktärer i lugn och ro. Manuset bygger på en historia av Romain Gary vars flickvän, skådespelerskan Jean Seberg var med om en liknande historia då hon också hittade en hund som attackerade svarta människor. Både Julie i filmen och hennes pojkvän bygger på Jean och Romain känns det som. Båda dog för övrigt tragiskt 1979 och 1980, av överdos och självmord.

White Dog är ett litet mästerverk, utan tvekan, och förhoppningsvis får Criterion arslet ur vagnen och släpper den i en vettig utgåva.

Det slår mig hur många små vita hundar det finns där ute. Skäller och hoppar, river och biter. Dom kallas Sverigedemokrater, Nationaldemokrater, Bevara Äktenskapet, Åke Green, Asghar Ali, Fred Phelps, Ulf Ekman, Scott Lively, Jan Myrdal… osv osv osv. I filmen presenteras en lösning, kanske inte den rätta, men när eftertexterna rullar så sitter man där och känner efter. Kliar sig i nacken. Funderar. Och fan, det känns rätt.

Recension: Gräset Sjunger (1981)


Doris Lessings böcker har bara filmatiserats tre gånger och den minst kända, men kanske den bästa är filmatiseringen av hennes debutroman, Gräset Sjunger. Intressant nog är det en samproduktion mellan Sverige och Zambia, på initiativ av Svenska Filminstitutets dåvarande chef Jörn Donner.

Karen Black spelar Mary, en typisk storstadskvinna som är desperat efter framgång, kärlek och giftermål. När den blyge och enkle bonden Dick Turner efter en kortare tids dating föreslår giftermål så tackar hon ja, utan att ens föreställa sig vad som ska komma.

Mary har svårt att anpassa sig till Dicks enkla boende, hans gård, hans svarta tjänare och kulturen ute i bushen. Den inbyggda rasismen som både honom och alla andra vita runt omkring henne har förändrar relationen till byborna och tjänarna. Där Dick på ett stillsamt och respektfullt sätt hållit sina arbetare i kontroll så börjar Mary bli mer och mer aggressiv, kontrollerande. Hon retar sig på sin makes mesighet, tjänarnas eventuella fräckhet och på hennes makes oförmåga att tjäna pengar och bli lika framgångsrik som närmsta grannen Charlie Muller.

Men det börjar bli problem i detta som skulle ha blivit Marys paradis, och långsamt börjar hon förvandlas till ett nervvrak, sjunka längre och längre ner i hopplöshet och galenskap. Dick tittar bara på till en början, men börjar tappa greppen om livet långsamt han också…

När motgång efter motgång sker så är det nog inte bara vi som förstår att allt kommer att gå åt helvete…

Det är typiskt. Så fort det görs en bra svensk film så får den dåliga recensioner i Sverige. I övriga världen fick den överlag väldigt bra kommentarer, men sursvenskarna tyckte nog att filmskaparna var lite för kaxiga som tog sig an en klassisk bok med internationellt kända skådespelar och dessutom spelar in den på engelska. Så långt ifrån svenskens lagom-mentalitet som möjligt.

För en gång skull så bjuds vi på ett intelligent drama med karaktärer som är oerhört komplexa och genomtänkta. Regin och fotot, det senare av Bille August, är logiskt och bygger upp en nervighet som få andra svenska produktioner lyckats med. Exteriörerna är filmade i Zambia, medan interiörer är filmade i Stockholm, vilket är otroligt eftersom det är så långt ifrån svensk kvalité som möjligt. Ljussättning och scenografi är så bra att vi är flera som inte förstår hur interiörerna just är kulisser i Sverige och inte filmade på plats i Afrika. Även ljudet har hög klass, något som svenska produktioner alltid har haft problem med. Man hör faktiskt vad skådespelarna säger. Och det låter inte som om alla står i en studio och dubbar sig själva lite hafsigt i efterhand.

Karen Blacks och John Thaws samspel är totalt. Karen är en udda skådespelerska och vad jag hört så gillade hon inte riktigt att spela in filmen i Sverige och ställde till mycket bråk och problem. Men uppenbarligen så var det något som inte försämrade hennes spel. Kanske tvärtom. Hon är så övertygande som man kan bli och jag tror fan i mig att det är den bästa insatsen jag sett från henne. Hennes väg mot galenskap är fenomenal. John Thaw, mer känd som Kommissarie Morse, är oskyldig och enkelt, men gör ett fint porträtt av en ensam man som börjar krackelera när han inte vet hur han ska hantera sin fru.

Det handlar om karaktärer som egentligen inte är onda, utan som bara är så vansinnigt olika. Som har så olika idéer om hur livet ska se ut. Både i personligheten och hur man ska behandla afrikanerna. John Thaws karaktär är absolut ingen icke-rasist själv. Han ser ner på afrikanerna på samma sätt som Mary, men är inte så provocerande och vill bara leva i lugn och ro. Två ovanliga karaktärer som man faktiskt engagerar sig i, trots sina enorma brister.

Vacker film. Intelligent film. Och äntligen finns den på DVD från Klubb Super 8. Det tog tio dagar från att rättigheterna var säkrade tills att den skickades till tryckeriet, vilket måste anses vara imponerande. Även om mastern inte är den bästa, det är ingen film som SFI orkat bry sig att restaurera, så är den fullt godkänd och det är inget som man stör sig på.

Klubb Super 8
har släppt massor av intressanta filmer det här året, och detta är nog den absolut bästa. Arthouse förvisso, långt från exploitation, men också något som är svårt att skaka av sig.

Grattis Kirk!


Kirk Douglas, en bra karl och en bra skådespelare, har lyckats fylla 91 år idag! Ett stort grattis till en skådespelare som verkligen gått sin egen väg genom hela sin karriär och gjort det som fallit honom in.

Filmerna har varit upp och ner minst sagt, men det är få ointressanta projekt som han arbetat med. Själv tilltalas jag av såna som gränsar på exploitation, men ändå håller sig en bra bit ovanför godkänd kvalité. Holocaust 2000, en Omen-rip off är väldigt bra och även Kirk sägs gilla den. Saturn 3 är en orginell film som är svår att glömma. Brian De Palmas The Fury är givetvis utmärkt (om inte annat för att se John Cassavetes explodera). The Master Touch är en riktigt bra och smart italiensk heistfilm. The Vikings är charmig, men kanske inget mästerverk.

Snubben är också en av de där få Hollywood-stjärnorna som har tänkt mer på hur bra en roll är än huruvida den visar honom i en fördelaktig dager. Han tar bra och komplexa karaktärer helt enkelt. Värt att nämna är att han också har gästspelat i The Simpsons och Tales from the crypt - så gubben var inte främmande för nåt.

Grattis Kirk. Du har gjort mycket bra film och det är bra att du tar det lugnt på ålderns höst. Njut av lugnet, skäll lite på din störige och utmärkte son Michael och se tillbaka på en fantastiskt karriär!

Månen - The Directors Cat