lördag, december 29, 2007

Just Killers (1999)



Lite nostalgi. En film som jag och Leo Jacobsson gjorde tillsammans med en del av våra vänner. Här gör till exempel Pierre Toresson sitt första framträdande som Mendoza, en karaktär som har följt honom genom hela hans karriär.

Spelades in mer eller mindre i smyg på TV4 Jämtland nattetid. En väska med "knark" försvann efter inspelningen och jag antar att någon där blev väldigt förvånad när dom hittade och kollade i den.

Musiken var från början bland annat Rammstein och filmmusik ur A Better Tomorrow samt Dirty Harry. Men Markus Höglund slängde ihop utmärkt orginalmusik åt oss.

Hoppas ni tycker om den :)

Recension: Ann & Eve (1970)


Hade jag varit en tunnhårig skånsk filmjournalist med ”kultfilm” som specialitét så skulle jag inte kunna göra den här filmen rättvisa. Jag skulle garanterat skoja till det och skriva något liknande detta:

”Massor av naket, utflippad loungejazz, en orgelspelande dvärg, lesbiska orgier och mord! Allt detta och mer i en av den svenska syndens mest kända filmer”

Förvisso stämmer allt i texten ovan, men hade jag skrivit den på allvar så hade jag också missat hela kvalitén och poängen med Arne Mattssons märkliga erotiska drama-satir, Ann & Eve.

Marie Liljedahl spelar Eve som reser tillsammans med sin vän, den cyniska och sexgalna filmkritikern Ann (Gio Petré), till Jugoslavien för att slå runt, festa, träffa män (även om Eve först är väldigt ovillig till det) och kanske upptäckta sig själva. Det gör dom också, men på väldigt olika sätt.

För Eve så är det sista trippen innan äktenskapet tar henne till fånga och Ann är mer eller mindre på rymmen från sitt samvetet, efter ett mord som hon begått hemma i Sverige. Offret är filmregissören Amos Mathews och det hela är ett led i en konspiration att krossa honom.

I Jugoslavien så träffar vi fiskaren Walter (Heinz Hopf), den gamle nazisten Wilhelm Braun (Erik Hell) och även den beryktade och hyllade regissören Francesco (Francisco Rabal) som Ann genast börjar krypa för. Men samtidigt som Eve börjar upptäcka allt hon kommer att missa genom att ingå äktenskap så tidigt så börjar Anns hårda yta att krackelera och hon mår allt sämre av sin falskhet, sitt samvete och avundsjukan på den yngre och slutligen friare Eve…

Att avfärda Ann & Eve som simpel exploitation/svensk synd är som att slå ett extra hård slag i huvudet på den redan mörbultade mästaren Arne Mattsson. Egentligen passar filmen mer in på arthouse, med inslag av mindre surrealism, absurdism och en ganska intelligent och lågmäld karaktärsanalys. Arnes utfall mot recensenter är lättsamt bittert, men ändå starkt då han lyckats göra en sån kraftfull film. Amos Mathews är givetvis Arne själv, och det finns drag av honom även i Francesco – som är anti-Amos, den hyllade och populäre regissören som Ann och hennes kollegor dyrkar, samtidigt som dom hatar Amos.

Överlag är filmen väldigt visuellt berättat med långa och smart uttänkta tagningar och inte så mycket fokus på dialog, men det förekommer ett par längre monologer som är mästerliga. Först och främst så tänker jag på Erik Hells långa scen, där han berättar för Ann om sitt förflutna och varför han hamnat i denna håla som enkel vaktmästare och allti-i-allo. En annan scen som imponerar mycket är när Ann, hård drabbad av sitt dåliga samvete, börjar sjunga på en uteservering och alla människorna där, säkert över hundra personer, alla läser sina tidningar och ignorerar henne.

Pärlorna är många och det är fantastiskt att Studio S släppt den på svensk DVD till slut. Färgen är ganska urblekt, men i övrigt så är det en fin print i vad som verkar vara orginalratio. Ljudet är klart, men med lite knaster och sprak då och då. För att ingen besserwisser ska få tokspel över språket så är filmen inspelad på engelska då det är en internationell produktion, något som den inte lider av alls – snarare gör den mer övertygande på något lustigt sätt.

Finalen ger mig gåshus. Vi får se fragment av Amos Mathews sista film, en ensam Ann i en biosalong – utskrattad och bortglömd, sedan klipp till fantastiska klipp från filmfestivalen i Venedig där Francesco går omkring och glassar i fotoblixtarnas sken…

…Och vi inser att det är fan allt en rutten värld vi lever i.

fredag, december 28, 2007

Recension: City On Fire (1979)


Som jag säkert har nämnt tidigare så köpte jag Jordbävningen av en klasskamrat på VHS en gång i tiden. Jag betalade det hiskeliga priset av femtio kronor, men det var det värt. Bra film och bra genre. En av mina andra favoriter innehåller också en full och påtänd Ava Gardner, och det är den mycket underhållande och våldsamma City On Fire, en ”canadisaster” från 1979.

Herman Stover är en arbetar som kanske inte har alla hästar i stallet. När han blir erbjuden ett bättre jobb med högre status på ett gigantiskt oljeraffinaderi och tackar nej eftersom han vill bli förman nere på ”golvet” istället så blir han uppsagt. Eftersom han också är så försynt av sig så vågar han inte protestera och blir galen istället. Han bestämmer sig för att tända eld på skiten helt enkelt.

Samtidigt så invigs (det trodde ni inte va?) det fina, dyra sjukhuset som givetvis har dolda skavanker. Där styr den sympatiske Dr. Frank Whitman (spelad av den utmärkte Barry Newman) tillsammans med sin personal, därbland den alltid lika sevärda Shelley Winters (ovanligt nedtonad för en gångs skull). Sjukhusets finansiär, dollarmiljonären Diana Brockhurst-Lautrec (Susan Clark) anländer till invigningen och där blir hon genast indragen i intriger, maktspel och Leslie Nielsen som borgmästare. Inte illa alls.

Vi får även följa en pojke som orsakat en brand tidigare i filmen och hans rökskadade syster, två paparazzifotografen som tagit skandalfoton på Diana och borgmästaren, den trötte brandchefen Henry Fonda, fyllot Ava Gardner och hennes alldeles för tålmodige producent James Franciscus.

När så fabriken exploderar så tar i stort sett hela staden eld och brandmännen får ett hårt jobb att tampas med alla faror. Samtidigt så har sjukhusets besökare blivit fast där på grund av bränderna och dom måste givetvis räddas...

City On Fire må ha gjorts med en låg budget, men otroligt mycket kreativitet och man har uppenbarligen tänjt på gränserna på vad man kan göra med stålarna. Det är nästan nonstop action, katastrofer, stunts och mer action under filmens dryga nittio minuter. Storyn runt omkring är det som brukar vara standard i katastroffilmer: såpa-intriger, sex och folk som dör oväntat. Den är ovanligt trashig och lite mer grafisk än vad som brukade ske i dåtidens katastrofrullar. Feta brännskador, folk som brinner upp, höga fall, en operationsscen och en mycket hög bodycount gör detta till en av mina favoriter i genren.

Den har också en av de mest minnesvärda brinnande-människa-scener jag sett i en film. En panikslagen kvinna börjar stappla ut på gatan, men den enorma hettan gör att hon sakta tar eld och sedan går hon länge medan elden slukar mer och mer av henne. Allt medan staden brinner omkring henne...

Finns för tillfället bara i 333 exempelar på DVD, genom tyska X-rated – men trots sitt pris och att den bara finns dubbad till tyska (men med engelska undertexter) så är den absolut värd sitt pris, speciellt för en katastroffilmsfanatiker som mig. Och kanske dig?

Recension: Godzilla vs King Ghidora (1964)


Som barn så lekte jag med tåg. Jag hade ett modelltåg som jag gärna krashade och arrangerade olyckor med i min ensamhet. Samma sak med min LEGO-flygplats. Det är något visst med miniatyrer och det kanske var det som gjorde mig så förbaskat nyfiken på Godzilla-filmerna. Jag hade sett stillbilder och naturligtvis så det ut som en dröm för miniatyr-förstörare.

Jag köpte mina första Godzilla-filmer på VHS, widescreen men dubbade till engelska. En tidig favorit blev Invasion of the astro-monsters där den fenomenalt coole King Ghidora dök upp. Så det var väl dags nu, vid trettio års ålder att äntligen få se Ghidoras debutfilm, Godzilla vs King Ghidora från 1964.

Ett saftigt meteorregn slår ner över jorden och en mystisk meteorit ligger och växer och är allmänt magnetisk i en dal. Samtidigt så försvinner en prinsessa i en flygolycka, som egentligen är ett attentat, och dyker upp igen klädd i manskläder och förkunnar jordens undergång. Hon påstår dessutom att hon är från Venus. Polisen som skulle ha varit hennes livvakt om hon hade anlänt säkert med flygplanet börjar forska i konstigheterna runt henne och finner att det är en mord-konspiration på gång. Men dessutom så vägrar hon överge sin Venus-identitet och hävdar att meteoriten är farlig samt att det även är läskigheter på gång i vulkanen Fuji.

Och allt slår in. Hur meteoriten kravlar King Ghidora fram och ur vulkanen flaxar Rodan. Samtidigt, inte helt förvånande, så dyker upp Godzilla upp och det verkar som om världen faktiskt kommer att gå under på grund av tre gigantiska jättemonster. Man tillkallar dom outhärliga pysslingsystrarna från Infant Island, som också är Mothras beskyddare, och dom har i alla fall en plan... man ska få övriga monster att gadda ihop sig och jaga iväg Ghidora. Vilket inte heller är ett speciellt lyckat drag för Japans fina stora klamp-vänliga städer...

Då King Kong vs Godzilla blev en sån enormt succé så var man helt enkelt tvungen att upprepa bedriften med denna klassiska monster-rulle. Den är på alla håll bättre än den föregående, även om fighterna inte är lika underhållande som mellan apan och Godzilla. Här fokuseras det mycket på att spränga saker, skjuta coola farliga strålar på byggnader, braka in i hus och givetvis några coola wrestlingmoves här och där. Inoshiro Honda hanterar som vanligt regin mästerligt och injicerar tillräckligt med lekfullhet och action för att en cynisk gammal adminstratör som mig ska sitta och hoppa i soffan.

Miniatyrerna är oehört detaljerade och brakar samma hyfsat realistiskt också. Godzilla har här fått lite mer personlighet och han/hon känns mer och mer som det monster som vi alla lärt oss älska genom åren. Ghidora har sina vanliga wobblande halsar, som hör till, Rodan är stel som en pinne och det är förvånande att en larv som Mothra kan göra någon skada överhuvudtaget. Men monstrena samarbetar på många intressanta sätt denna gången, till exempel så drar Godzilla Mothra så att dom kommer fram lite snabbare när det är dags för attack.

En riktigt bra monsterfilm som gör sig förtjänt av en plats i min briljanta och mångsidiga DVD-samling.

"Fegt" Säger George W. Bush

George W. Bush tycker det är fegt, det som skedde när Bhutto mördades. Givetvis är det fegt, enormt fegt. En tragedi för Pakistan. Men George vet vad fegt innebär. Han har själv sett till att tusentals människor dödads i meningslösa dåd de senaste åren och nu har han avsatt 550 miljarder dollar att fortsätta sitt krig för att få behålla kontrollen över oljan, makten och härligheten.

Så det är så klart att det är lätt för en sinnesjuk miljardär att stå på sin feta ranch i USA och hävda att det är fegt, när han själv är lika feg.

Medan detta händer i USA så får svenskarna lära sig hur man slutar snusa utan att gå upp i vikt. Där ser man vad som anses viktigt i olika länder.

Life's a bitch. Fuck it.

torsdag, december 27, 2007

Moderat = Fascistsvin?

Men regeringen vill gå längre och har, enligt Riksdag & Departement, instruerat utredaren att se över om inte IP-adresserna ska kunna lämnas ut även "innan det finns någon skäligen misstänkt gärningsman".

Höger-regeringen visar återigen vilka fascistsvin dom är. När till och med det inte finns misstanke om brott så vill dom lämna ut sina egna medborgare till den så kallade lagen. Reichführern borde skämmas.

Det känns dock skönt att Moderaterna har så långt förtroende från folket, och det är bara att hoppas att det fortsätter så att vi får ett stopp på eländet.

Och God Fortsättningen förresten :) Nu är jag tillbaka i lite mer aktivt, efter ledigheter och det vanliga västerländska frosseriet. Men inget fel med sånt. Det var ju gott :)

tisdag, december 25, 2007

Gregorys julchock


Gregory chockade mig hårt genom att ge mig en Ipod Touch i julklapp! Kunde knappt tro det!

Det var verkligen nåt jag behöver också, efter att ha dragits med en 250 mb Werthers Orginal-reklam-MP3-spelare alldeles för länge!

söndag, december 23, 2007

Recension: Flicka Och Hyacinter (1950)


Jag vill bara återigen, för jag har säkert påpekat det förut, skriva att jag absolut inte är någon nostalgiker som tyckte det var bättre för. Enligt mina åsikter så gjordes det lika mycket skitfilm förr som det görs nu, och lika mycket bra film. Jag gillar inte svartvit film bara för att den är svartvit, som vissa Folkets Bio-kulturtanter, men å andra sidan så reagerar jag inte ens över färgen… eller ursprungsåret. För en bra film är en bra film är en bra film är en bra film… och så vidare.

1950 så hade Flicka och hyacinter premiär, en av regissören Hasse Ekmans sista ”seriösa” filmer innan han självmant gick över nästan helt till komedier. Han avslutade denna perioden med ett briljant stycke svensk filmkonst.

Eva Henning spelar barpianisten Dagmar Brink, en ung kvinna som går hem efter en fest och hänger sig. Hon lämnar allt sitt bohag till sina grannar, författaren Wikner och hans fru (Ulf Palme och Birgit Tengroth). Wikner-paret, speciellt maken, blir allt mer nyfiken på varför en ung vacker flicka som Dagmar går och hänger sig utan förklaring och börjar nysta i hennes bekantskapskrets.

Likt ett pussel och inte i någon kronologiskt ordning så börjar vi åskådare sakta få ett grepp om detta människoöde, och varför Dagmar Brink kände sig så ensam och gick och hängde sig en natt…

Det finns vissa filmer som är så pass moderna, originella och smarta att det är svårt att förstå att dom gjordes vid den tidpunkten dom faktiskt gjordes. Arne Mattsson står bakom flera såna filmer, Rune Hagbergs enda långfilm även så. Flicka och hyacinter är snart sextio år gammal men visar sig hålla sig i stort sett lika fräsch idag som den var på sin tid.

Ekman säger sig vara inspirerad av Citizen Kane, och det stämmer med flashback-uppbyggnaden och den MacGuffin som dyker upp under hela filmen, i detta fallet Alex och i Citizen Kane är det Rosebud. Någon som allt cirklar omkring, men som egentligen inte har så stor betydelse för handlingen. Det är bara magneten som drar oss mot det oundvikliga slutet.

Eva Henning gör en mycket stark insats som Dagmar och hon har minst sagt en imponerande samling karaktärer runt omkring sig. Från Ulf Palmes och Birgit Tengroths sympatiska grannar till alla dessa vidriga män som verkar ha utnyttjat och krossat henne genom året: Anders Ek som den alkoholiserade och självömkande konstnären Elias Körner, Gösta Cederlund som den iskalla bankdirektören, Keve Hjelm som den känslolöse maken Stefan Brink och sist, men absolut inte minst, Karl-Arne Holmstens som den sexgalen, egotrippade schlagersångaren Willy Borge. Karaktärerna är så välskrivna och utvecklade så man undrar om det finns verkliga förebilder, speciellt Elias Körner och Willy Borge. Hasse Ekman var aldrig rädd för att slänga ut lite små mysiga pungsparkar mot såna han inte gillade….

För sin tid en kontroversiell film med ett ”chockerande” slut som kanske inte är så chockerande idag, men som ändå fungerar så fint på grund av ett bra manus och karaktärer som man tror på.

Studio S har gett ut en dubbel-dvd av detta mästerverk, och på disc 2 så får vi otroligt nog Möte med Hasse, en intervjufilm som gjordes av Göteborgs Filmfestival 1993 (något som inte går att missa på grund av alla tackskyltar till filmfestivalen som finns på dvdn). Hasse talar fritt och ganska oavbrutet om sin karriär på en trivsam balkong i Marbella. Med humor och eftertanke och många smarta insikter så känns det som om man får en bra inblick i Hasse, hur han arbetade och även indirekt varför han helt lämnade filmindustrin på sextiotalet. För har man medverkat på något sätt i över sjuttio filmer under tjugofyra år, förutom alla låttexter, revyer, teateruppsättningar och allt annat som går att räkna in, så blev man nog ganska trött.

Så att Hasse drog till Spanien och smuttade vin, åt god mat och njöt av livet de sista fyrtio åren av sitt liv tror jag vi alla kunde unna honom. För han var trots allt en av våra bästa och mest innovativa regissörer.