lördag, januari 05, 2008

Socialfallet Kungafamiljen, jag följer hypen!

Jag har försökt undvikt att läsa denna text sedan den publicerades, men jag kände nu var det dags och tyckte att det var en fenomenal sågning av pucko-familjen nummer ett här i Sverige.

Så för er som inte har läst den, läs den!

"SVT-programmet gav flera oväntade insikter i den djupa problematiken kring Silvias inlärningsförmåga. Det visade sig exempelvis att hon fortfarande efter 30 år inte fattat att det är fysiskt omöjligt att kindpussa en annan drottning om båda har jättehattar på sig. »Det där kommer aldrig att gå«, tänkte till och med jag när hon böjde sig fram för att kindpussa drottning Margrethe av Danmark. Men Silvia försökte – och missade med en decimeter när hattarna fastnade i varandra."

Vi vet alla att det är dags att avskaffa Moderaternas älsklingsobjekt, så det kanske börjar bli dags nu? Ut med Brunskjorte-Silvia, ut med den där förvirrade apan Carl-Gustaf och barnen... ja, Victoria verkar vettig. Så enda räddningen för henne är att överge familjen och sluta med det här tramset.

Ner med skiten helt enkelt.

Men först, läs och skratta gott :)

Recension: The Shiver Of The Vampires (1971)


Det kan vara svårt inom de första minuterna att involvera sig i en Jean Rollin-rulle, det händer mig jämt, men jag vet också att om jag bara håller ut och avvaktar tio minuter så kommer filmen att förändras. Eller kanske min egen inställning. Jean Rollin är ett geni, det har han bevisat många gånger så även delvis i denna tidiga produktion, The Shiver Of The Vampires.

Det unga paret Isle och Antoine ska på bröllopsresa och bestämmer sig för att åka och hälsa på hennes kusiner, som bor i ett stort ruggigt slott ute på landsbygden. När man kommer dit så får man reda på att kusinerna precis har dött, begravts, och att de enda som är kvar på slottet är deras tjänar. Vilket visar sig vara två halvnakna kvinnor som beter sig minst sagt konstigt.

Men vårt brudpar antar inbjudan att sova över och genast konstiga saker och ske. Har Antoine drömt, eller har har det verkligen skett människooffer ute i slottets kapell? Är det de döda kusinerna som vandrar omkring och ser allmänt döda ut? Han visar sig ha precis rätt, och efter att ha introducerats till kusinerna - som påstår att om jobbar i sitt bibliotek hela dagarna - så visar det sig att dom är, inte helt överraskande, vampyrer!

Dom i sin tur styrs av den lesbiska vampyren Isolde, som väldigt gärna vill ha Isle i sina klor...

Min fantasi säger att Europa måste ha varit ett underbart ställe att arbeta med film i under sextio- och sjuttiotalet. Friheten var hög och budgeten var låg, men det gick att producera mystisk arthouse och faktiskt sälja filmen och få någon form av publik. Jean Rollin gjorde troligtvis de smalaste genrefilmerna, men hans fantastiska konstnärliga kvalitér är fortfarande överlägsna. Även om Shiver inte är hans bästa film, så slår den trots allt mycket annan "smalfilm" som till exempel Folkets Bio visar.

För det handlar trots allt som arthouse, uppmixat med exploitation och stundtals ren erotik. Inget hardcore, bara vackra kvinnor som är vackra. Ingen porr. Bara naket, poserande, smakfullt. Just denna känns verkligen som ett barn av sin tid, med lekfulla tagningar, långa absurda dialoger - speciellt mellan vampyrkusinerna i sina hippie-utstyrslar. Några scener är fantastiskt snygga, speciellt när Antoine besöker biblioteket och några av de 360 graders-tagningarna som Rollin genomför med bravur.

Som vanligt med Rollin så är hans historiern nästan hypnotiska. Även om det inte händer speciellt mycket så sugs man in i historien och filmen går ovanligt fort. Här har filmen inte samma intensitet som hans senare mästerverk, Living Dead Girl och Grapes Of Death, men till min förvåning så blev jag ändå förtrollade över denna microbudgethistoria.

Printen är anamorfisk och är i hyfsat skick, troligtvis så bra som den kan bli. Lite repor här och där, men fina färger och kontraster. Skärpen faller väl ur då och då, men det beror helt på kameramannen och inte printen i själv. Njutafilms fortsätter sin sköna utgivning av Rollin-filmen och givetvis ska in införskaffa denna. I alla fall om ni är intresserad av artsploitation, fransk film och givetvis alla dessa underbara vampyrer...

fredag, januari 04, 2008

Genialt!

Genialt var ordet! Åter ett bevis på mänsklighetens dumhet och naiva inställning till vad media serverar dom. Man undrar om personerna som ligger bakom åtalet var samma idioter som blev lurade?

Recension: Dead And Deader (2006)


Dean Cain har blivit en stapelvara i dessa moderna exploitationfilmer. Men liksom sin kollega Caspar Van Dien så verkar han trivas i dessa oftast ganska sköna bagateller. Jag gillar honom, och jag tror han kommer att få en liten comeback förr eller senare. Låt oss då ta en titt på denna TV-pilot som tyvärr aldrig resulterade i någon TV-serie.

Dead And Deader börjar under ett hemligt uppdrag i Kambodja (som mer känns som skogsdunge + båthus i Kanada) där uppenbarligen man arbetat med ett ytterst hemligt projekt. Det går dock riktigt illa, alla dör, inklusive Dean Cain - som dock vaknar upp på bårhuset precis innan obduktion, och bestämmer sig för att lista ut hur det kunnat bli så här. Han har nämligen blivit en levande död, som gränsar på zombie-stadiet hela tiden. Tyvärr har inte samma sak skett med hans militärkollegor, som alla blivit fullblodszombies. Människoätande och allt.

Tillsammans med armebasens kock och en kvinnlig bartender så flyr han både undan zombies och militären som inte riktigt har förstått att det är zombies på gång. Det blir som en roadmovie, som leder från en zombieslakt till en annan och till slut så hamnar dom rakt i händerna på den cancersjuke, tok-elake forskaren Scott (spelad av skurkmästaren Peter Greene) som vill sälja hemligheten bakom zombie-sjukan för att kunna tjäna pengar på människor som vill leva längre...

Dead And Deader är en riktigt charmig lågbudgetrulle där man försökt göra något lite extra med zombie-konceptet. Dialogen är oftast vitsig och filmreferande, det är mer gore än i vissa andra filmer av den här budgetklassen och det mesta är ganska välgjort också.

Förutom karismatiska skådisar som Dean Cain, Guy Torry och Susan Ward i huvudrollerna, så finns det sköna cameos av Ellie "Halloween 4 och 5" Cornell, Dean "Arkiv X" Haglund, Brent "Nine Deaths Of The Ninja" Huff, Colleen "tokmycket film" Camp och givetvis ovannämnda Peter Greene. Karaktärerna har dessutom namn som Lazenby, Connery, Raimi, Campbell, Matheson och så vidare.

Så det är alltså många blinkningar åt andra genrefilmer, men det blir aldrig störigt. Även filmen ibland lider av dålig klippning - som troligen mer beror på brist på filmat material - och en aning oerfaren regi, så är det en mycket rekommenderat film. Den är gjord med massor av kärlek, hyfsat med blod och gore, en referens till Devo (vilket alltid är bra) samt Dean Cain klädd som Tibbett i Miami Vice.

Inte illa alls. Inte illa.

Recension: Eve Of Destruction (1991)


Eve Of Destruction är en minst sagt bortglömd högklassig produktion. Exploitation maskerad som blockbuster, eller är det kanske tvärtom? Hur som helst så är det en sevärd film, som allt för snabbt hamnade på det bortglömdas lista.

Paul Verhoeven-veteranen Renée Soutendijk spelar Doktor Eve Simmons, expert på robotar. Hon har naturligtvis, med finanseringen av myndigheterna, framställt Eve VIII, en närapå exakt kopia av henne själv, men också en dödlig krigsmaskin. Under en testrunda ute bland riktiga människor så ramlar Eve VIII rakt in i ett bankrån, blir skjuten och fuckar upp mekaniken en aning. Sedan är hon lös.

Man tillkallar Jim McQuade, spelad ypperligt av stepparen Gregory Hines (av alla människor på jorden) som är ett riktigt hardass och som troligen den enda som kan ta ner roboten från hennes mördar-turné. Men det är inte så enkelt. Dels så börjar Eve VIII återkalla känslor och minnen som hennes skapare har och börjar söka upp platser och personer där hon genomför det den gode doktorn undermedvetet alltid velat göra. Som att döda sin far. Eller överhuvudtaget alla som kallar henne för "bitch".

När det också visar sig att Eve VIII är laddad med en, hör och häpna, kärnvapenladdning som kan förstöra hela Manhattan så börjar en kamp mot klockan!

Eve Of Destruction är en av de där filmerna som är jävligt corny, som är så fantastiskt berättat och intelligent spelad att man har svårt att tycka illa om den. Även om storyn är helt vansinnig så är allt så snyggt, påkostad, våldsamt och vuxet som den kan bli. Långt från barnfilmer som Terminator 2 alltså, om vi ska snacka robotar. Den hamnar mer åt hållet Ricochet, en film som gärna tar gisslan och gärna skjuter den samma i huvudet utan något dåligt samvete.

Men visst, med fel regissör och fel skådisar hade den blivit hur fånig som helst. Gregory Hines tar det tid att vänja sig vid, men han är en såpass skicklig skådis att han faktiskt övertygar som hårdför militär. Men det som verkligen för filmen är Renée Soutendijk som Eve/Eve VIII. När hon går över i Eve VIII-mode så blir hon riktigt creepy, och det ska till en riktigt duktigt europeisk skådespelerska för att kunna få till något så obehagligt. Ross Malinger som spelar Eves son, Timmy, är också en riktigt övertygande barnskådis och blir aldrig störig, jobbig eller framkallar någon form av kräk-känsla.

Jag gillar verkligen Eve Of Destruction. Det är ett klassiskt exempel på den hardcore-action som kunde producerades i Hollywood innan den för ett tag blev mesig och barnvänlig. I dagens läge är det naturligtvis helt andra bullar, men detta var en av de sista filmerna från den gyllene actionperioden.

Skamlöst billig på DVD. Ni vet vad ni ska göra.

"Passage - En studie i skam"



Såg att denna fantastiska lilla kortfilm letat sig ut på YouTube tack vare en av upphovsmännen. Den utspelar sig utanför US Video, en känd porrbutik och cruising-ställe i Stockholm och här får vi en fin lektion i hur man tar sig in på en sån inrättning.

Ganska intressant ur beteendevetar-synvinkel faktiskt.

torsdag, januari 03, 2008

ExplodingHuts @ YouTube



Ja, jag vet... jag otroligt fånig. Har satt upp en sida på YouTube med enbart klipp från (mestadels) lågbudgetaction typ Nu Image, PM Entertainment Group och liknande. Skådespelare som Gary Daniels, Scott Adkins och filmskapare som Isaac Florentine, James Glickenhaus och så vidare.

Kommer att fylla på då och då och sprid sidan till andra muppar som oss :)

Sidans namn, ExplodingHuts kommer givetvis från det vi alla tycker om: Exploderande djungelhyddor i diverse djungelactionfilmer från åttiotalet. Givetvis ska jag leta upp lite såna fina klipp också. Håll ut!

Som bonus bjuder jag på ett klipp. Klicka och njut!

Action x 5



Under nyårsledigheten har det inte blivit mycket intelligent filmtittande. Jag har helt och hållet släng mer ner i tokactionträsket, speciellt såna filmer med lägre budget eller anständighetsgrad än vanliga erkända filmer. Det vill säga såna filmer jag helst av allt ser när jag behöver stänga av hjärnan.

Började hårt med Isaac Florentines närmast parodiskt patriotiska Special Forces, där… special forces (givetvis) ska rädda lite gisslan i ”Moldonien”. Gisslan består av nån amerikansk kvinna och hon hålls fången av den onde, onde, onde ryske Hasib (vilket iofs låter arabiskt nu när jag tänker efter) och hans gäng av stuntmän… sorry, legoknektar. I sann Florentine-tradition så är action-scenerna makalösa, totalt genombisarra, överdrivna, blodiga, och har så mycket groteska och livsfarliga stunts att man bara myser av välbehag. I början är det mest riktigt välgjord och Commando-style militäraction, för att senare gå vidare till fantastisk martial arts där bland annat världens nu bästa actionkille, Scott Adkins, sparkar så mycket öststatsrumpa att man genast blir kär.

Jag hade undvikit McBain i många år, främst eftersom framsidorna och Christopher Walkens ansikte alltid fick den att se så seriös och lågmäld ut. Så när Subdvd hade sin rea så plockade jag upp den igen och tittade lite närmare, såg att James Glickenhaus regisserat och köpte den utan att blinka. Och det ångrar jag inte. Walken är en gammal Vietnam-veteran som tar hjälp av sitt gamla team för att störta Colombias nya militärdiktator. Hans kollegor, en tunnhårig kirurg, en miljardär och lite annat löst folk smyger in i Sydamerika, efter att på ett minst sagt odiskret och våldsamt sätt skrapat ihop lite budget. Sedan så dödar dom i stort sett allt som rör sig, om det har militärkläder i alla fall. Glickenhaus har förvisso skapat ett av de mest korkade historierna jag varit med om, men har samtidigt också snickrat ihop några sanslöst spektakulära och sadistiska actionscener. Det är mycket folk som brinner, stora explosioner, höga fall, squibs och gags som bara Glickenhaus kan koka ihop.

Laser Mission, ja jag vet. Brandon Lees ständigt sågade actiondänga från 1990. En tysk-amerikansk samproduktion där en stapplande Ernest Borgnine spelar en icke övertygande tysk professor, slapstick med Kubas (eller Afrika, whatever) svar på Kling och Klang och en Brandon Lee som har gjort betydligt bättre skådespelarinsatser. Dock så hjälpte den fläckfria anamorfiska bilden till att höja betygen ett snäpp. En del action är välgjord, speciellt den långa biljakten med mycket krascher, explosioner och sköna stuntmän som blir påkörda. Skandalöst nog så var detta också den klippta versionen och saknar, mycket abrupt, en halshuggning och huvudskurkens död. Ja, huvudskurken ja. Det är ingen mindre än Werner Pochath, den coole tyske karaktärsskådisen som alltid gjorde ett bra jobb. Han var för övrigt pojkvän till porrskådisen Jeff Stryker och såg till att den senare fick en huvudroll i Claudio Fragassos Zombi 4: After Death.

Gick vidare till en gammal favorit som jag såg mycket på VHS-tiden: DNA, en Predator/Alien/Jurassic Park-rip av William Mesa och med Mark Dacascos (”Mark, varför är du så kass-cos?” som Video Ett-Lars sade en gång) som hjälpten och Jürgen Prochnow som (surprise!) skurken. Verkar faktiskt ha haft någon form av budget och är både gory och välgjord. Vissa effekter lever inte direkt upp till standarden, till exempel den oerhört primitva helikopter-kraschen mot slutet. Den bryter av så sanslöst mot filmens övriga kvalité (som inte är så skyhög från början) och förtjänade helt enkelt att hamna på YouTube, och det är den filmen som akompanjerar den här posten. I alla fall så är DNA helt kompetent på alla fronter, men inte det minsta orginell. Men vem behöver orginalitet, när det finns explosioner och monster?

Anthony Hickox har alltid varit en favorit och jag älskar Die Hard-plagiat, så det är konstigt att det tog mig flera år att se Blast. Bra skådisar och ett ganska rappt och underhållande manus gör detta till något som nästan kunnat ha bli bio-kvalité, men givetvis så rippar den så skamlöst från andra filmer och har en budget som ligger på gränsen till alldeles för låg budget för att kunna ta sig över toppen. Vinnie Jones är kul som skurken och det bjuds på feta explosioner, bra slagsmål och ett (tyvärr) odrägligt barn som ska var gulligt och modigt. Men betydligt bättre än vilken Beck-film som helst.

Det var väl det. Men jag har flera andra filmer liggandes i samma genre, så det är väl bara att ta nya krafter och köra hårt.

Alla dessa "vänner"...


Nej, detta är inte ett bittert inlägg överhuvud vänner övergivit mig :) Jag pratar om ordet "vännen" och "vän", detta närmast spröda och försiktiga ord som används så fort till exempel Kent Finell och hans pojkvän visar sig.

Inte bara Kent Finell givetvis, utan även Lennart Swahn, Bo Hansson (sportkommentatören alltså) och andra golden oldies. Alla har dom "vänner" och har haft vänner genom hela sitt liv. Inga män eller pojkvänner, utan "vänner". Om det sedan är något självvalt vet jag inte, men hade det inte byggt många broar och gett många andra äldre homosexuella ett självförtroende om dessa män kom ut ur sina garderober?

Nu vet väl alla att Kent är bög, men då blir det extra tragiskt över "vän"-ordet. Nä, Kent. Kom ut ordentligt snälla du. Många äldre skulle må väldigt bra då... och tro mig, det är inget fel att vara öppen med sin homosexualitet. Miljarder heteros är öppna om den, så varför inte alla homosexuella?

På tal om ordet "vän" så såg jag ett inlägg av en kvinna på filmcafe som beklagade sig hårt över att hon inte hade några vänner längre, att dom inte hörde av sig osv osv - speciellt eftersom hennes son är döende i cancer. Det är verkligen jättetragiskt, men å andra sidan - kvinnan ifråga är en uppmärksamhetsälskare. Det vet jag, då jag umgicks med henne familj när jag var yngre. En av hennes söner, Robert, var min "bästis". Det var en kvinna som hade ett sånt otroligt behov av att prata om sig själv, en typisk energislukare. Ett ego som inte rymde några andra än henne själv, och det verkar inte ha försvunnit.

Nu förväntade hon sig att alla hennes "vänner", hur nära vänner nu dom var, skulle komma krypande och trösta henne. Fast dom hade sviktit henne, eftersom få hade hört av sig när ingen visste om att henne son var döende i cancer. Typiskt beteende från en energislukare. Tror faktiskt på allvar att någon har koll på hennes familj utan att hon säger något.

Jag tycker det är tråkigt med sonen, som är 28 år och har barn, men jag tycker inte minsta synd om tanten - för allt handlar bara om henne själv, hennes ego och ännu ett försök att förminska människor omkring sig.

Är inte ordet "vän" överhuvudtaget ganska överanvänt? Hur många gånger har jag inte blivit kallad "vännen" av folk jag knappt känner eller som jag rent utsagt ogillar. Kompisar, polare, bekanta - det är helt andra saker, men det är väldigt få som jag uppskattar när dom kallar mig vän, och dom vet vilka dom är tack och lov.

Så sluta med falskheten. Vän är något man förtjänar och arbetar sig till. Det är inget man ska slänga ur sig för att visa lite falsk kärlek.

onsdag, januari 02, 2008

På tal om efterblivna homofober...

...så finns det gott om såna i Tor Billgrens sköna genomgång av 2007. Här finns det så många absurda och puckade människor att man undrar om kristna faktiskt är intelligenta? Eller muslimer. Eller Sverigedemokrater. Eller nazister - det blir en naturlig bana där som ni ser.

Favoritnyheterna på den tragiska fronten är helt klart dessa, som alla är äkta och lustigt nog nästan alla har kopplingar till kristendomen:

Den amerikanske f.d. kyrkoledaren Ted Haggard botades från sin homosexualitet på rekordtiden tre veckor.

Den amerikanske pastorn R. Albert Mohler menade att man bör hormonmanipulera hjärnorna på foster som riskerar att födas homosexuella.

Sverigedemokraterna flirtade med kristdemokratiska väljare, bland annat med hänvisning till inställningen till homosexualitet.

Kanadensiska antigayaktivister bad världen om ursäkt för att landet infört homoäktenskap.

Joe Labero skapade rubriker med ett uttalande om att man måste vara homosexuell för att lyckas i Las Vegas.

Polens barnombudsman utredde om teletubbyn Tinky Winky var gay.

Torbjörn Fälldin m.fl. skrev en debattartikel i DN om att det var ett "biologiskt faktum att homoäktenskap är fel".

Sverigedemokraterna förtydligade sin hållning mot homosexuella.

Muslimska ledare i Norge vågade inte fördöma avrättningar av homosexuella i Iran.


Men läs hans genomgång, där finns det även väldigt positiva saker som har hänt - men som ni alla vet är det roligare för mig att dra ner byxorna på religösa hycklare.

De efterblivna homofoberna...

...är oftast religiösa (i Sverige oftast representanter från kärleksreligonen nr 1, kristendomen), rasister och bonnläppar - vilket säger allt som nivån på vad dom ställer till med. När nu någon av dessa, vem vet ingen, återigen har kletat bajs på dörren till Förenade Gaystudenterna så börjar man verkligen förstå ordentligt vilken intelligentsnivå dessa människor ligger på.

För använder man sig av bajs så är man inte mycket intressantare än en hund som rullar sig i sin egen avföring för att dölja vem den verkligen är. Och det är det dessa apor gör, problemet är bara att hunden är smartare och kristdemokr...sorry, homofoberna är betydligt lägre stående varelser.

Daddy has a brand new airbag


Eller, Team FX har en fin, ny och gigantiskt airbag nu för tiden. ÖP skrev en artikel om den idag och det känns jättekul att vår lilla förening har blivit så avancerade, kunniga och erfarna.

måndag, december 31, 2007

Gott Nytt 2008!



Och liksom det här djuret, så spänner jag ögonen i er och säger: Skärp er, tyck om varandra, var snälla, rösta bort Moderat-nazisterna i framtiden, pussas mer, bögar är också människor, dra ner på elakheterna och bli snällare mot varandra.

Eller så super ni er fulla ikväll, glömmer bort allt sånt där som kan oroa er stackars Svensson-vardag och sätter på nya fräscha skygglappar i morgon när ni vaknar med morgonångest.

Till de som jag träffat och brytit upp med under året: Jag hoppas ni finner kärleken och lyckan. Det gäller även dig Billy.

Till dig som jag träffat under året: Jag hoppas kunna få se dig varje morgon för resten av mitt liv.

Till er som hatar istället för älskar: Fuck You!

Ajöken!