tisdag, december 30, 2008

Recension: Planet Of Dinosaurs (1978)


One Millions B.C.
Valley Of Gwangi
The Lost World
Planet Of Dinosaurs?!

Sågad även på sin, delvis logiskt, men ack så charmig dinosauriefilm som mycket väl passar in resten av dinosaurieklassikerna. Även om den är sjukt mycket sämre. Men jag är den jag är, och gillar den naturligtvis.

Ett rymdskepp störtar på plan - mycket lik jorden för övrigt - och de överlevande försöker överleva så gott det går. Naturligtvis så visar det sig att planeten är bebodd av dinosaurier! Små, stora, mellan - och även en hårig spindel samt odjuret från The Beast From 20 000 Fathoms!

Våra hjältar försöker komma överens, och det pågår även lite inre slitningar som är extremt vaga. I alla fall så är den värsta besten en T-Rex som gärna äter allt och alla, och till slut så lyckas man samsas för att ta död på dinosaurien en gång för alla!

Megaskägg. Nylontajts. Utsvängda byxor. Hår på bröstet. Sjuttiotalsfrisyrer. Allt med en budget som är så liten att det enda man hade råd med var dinosaurier och en hyfsat imponerande rymdsekvens i inledningen.

Skådespelarna är stundtals riktigt dåliga, även om någon glänser till då och då. Dialogen är helt vansinnigt töntig och det finns även några misslyckade försök till humor, komplett med snopen ljudeffekt på soundtracket.

Men den är charmig och flyter på ganska bra trots att det inte händer mycket mellan dinosauriesscenerna. Det är just dinosaurierna och allt runt dessa som är så grymt bra och gör filmen ett måste i dinosaurie-samlingen. Animationerna och effekterna är bra nära Harryhausen, eller i alla fall Dave Allen, och är en fröjd att se.

Kvalitetstrash som har fått en fin restaurerad (så gott det gick) utgåva från Retro Media. Ett måste helt enkelt. Hyfsad bild, anamorfisk widescreen och kommentarspår. Dessutom följer det med två kortfilmer av Willis O'Brien från tiotalet! Trevligt, trevligt.

En film gjord med mycket kärlek, mycket ambition och svinigt låg budget.

Unika bilder: Jag och Carola tillsammans!


Denna unika bild, som skapade en del rabalder i skvallerpressen för några år sedan, visar mig och Carola på samma plats samtidigt. Hon på scen, jag som vakt i en manlig självlysande väst. Jag var lite smärtare och mer välfriserad, och det kanske var därför hon valde att uppträda och predika där. Jag förnekar inte min propra frisyr och dess likhet med diverse kristdemokrater, och det var säkert lockande för denna ständigt lysande stjärna inom den svenska musik-himlen. Även om jag inte har samma åsikter som henne att homosexuella är sjuka och transsexuella kommer till helvetet.



Vid en närmare titt på bilden så ser vi hur glad och lycklig hon är när hon ser mig. Hon ser dessutom skamlöst bra ut på just den här bilden, med fina karaktärsdrag och med ett lagom decimetertjockt lager av make-up för att dölja botox-skadorna. Tur att jag stod med ryggen till så att hon slapp se mina kräkreflexer som kom genom att jag stoppade fingrarna i halsen. Vet inte varför jag gjorde det, men det föll sig naturligt vid just detta tillfället. Vår ryktade romans varade inte mer än så, vilket kanske bara är tur. Annars hade jag också bloderat håret, blekt tänderna och sett minst lika karaktärslös ut som hennes män.

Så här har ni bilden, och erkännandet. Carola och jag tillsammans. På några meter avstånd. Med 1500 skrikande snorungar som förkläde. Tack gode gud för det.

Ego-året som gått

Det har varit ett bra år, minst sagt. Inte perfekt, för det finns inga perfekta år - även om en del kanske inbillar sig det. Ett perfekt år för mig vore att vinna hundra miljoner spänn. Typ. Det är lagom, men så blev det nu inte.

Stockholm har betytt mycket, då jag verkligen har kunnat börja känna mig hemma här. Först i rummet jag hyrde, och nu i egen lägenhet tilllsammans med Gregory. Att kunna leva närmare händelsernas centrum är både bra och dåligt - dåligt eftersom jag har ett behov av att vara långt från händelsernas centrum. Det enda som gör att jag inte är det är att jag är för nyfiken.

Angående lägenheten så hade jag, som vanligt, tur. Flera personer, piloter, flyttade från huset när deras bolag gick i konkurs och jag fick välja och vraka bland fina och fräsha möbler. Tack Sterling för att ni indirekt såg till att jag slapp lägga ut tiotusen på nya möbler!

Mitt filmarliv har mer eller mindre helt dött, och jag är nöjd med det. Men jag spelade in en reklamfilm och var statist i Kenny Starfighter-filmen. Så det får duga för egot. Behövs inte mer än så faktiskt. Jag är så nöjd så.

Enorma mängder film har jag köpt, och ändå klarar sig mig ekonomi över förväntan. Det är galet. Jag flyttar ifrån Östersund till en dyrare stad, och trots hyror, SL-kort och äta ute nästan varje dag så har jag en ekonomi som är skamlöst bra. Jämfört med tidigare i alla fall. Bara att jag kan köpa alla filmer och boxar som jag verkligen vill ha utan att få ångest över övriga räkningar känns som en dröm.

Bland det största var naturligtvis Kina-resan som jag och Gregory gjorde. Ett minne för livet och en upplevelse utöver det vanliga faktiskt. Nästa år blir det ännu en långresa, frågan är vart?

Två andra saker är att jag haft liiite mer kontakt med pappa och en av mina bröder. Kan inte säga att det är så extremt mycket mer, men det har av någon anledning varit lättare sedan jag flyttade ner. Kanske för att tyngden av lilla Östersund var så stor att jag inte orkade ta tag i sådana saker.

Vad är nackdelarna då? Det är en del faktiskt. Jag jobbar ganska mycket - fast det är normal arbetstid, men det är ett krävande jobb rent psykiskt och jag orkar oftast inte vara speciellt social efter jobbet eller under helgerna. Så det har blivit mindre umgänge med vännerna än vad jag hade tänkt mig, men som sagt var: jag är för trött... och efter en dag med oavbruten kommuniktion via nätet, telefon, fax och IRL så känns det som om jag helst vill vara för mig själv. Men jag hoppas att det blir lite bättre. Håll tummarna. En annan nackdel är att kontakten med Östersundarna har blivit mindre, men jag antar att det blir naturligt när man inte bor i samma stad. Men kontakten hålls fortfarande och så lär det förbli, även om det inte är så intensivt som "the glory days".

Sedan är jag givetvis oroad över Sverigedemokraternas och de andra högerapornas fram-marsch. Det är ett sorgligt kapitel för folket i Sverige.

Hmpf... det var nog de enda nackdelarna faktiskt när jag tänker efter. Båda trista, men tyvärr existerande.

Något jag skulle vilja ha mer är filmbuddies :) Gregory är nog inte lika fascinerad av italiensk kultfilm, japanska monsterrullar och dylikt som jag är, och jag umgås inte direkt med någon här nere som ser sånt heller. Men det vore trevligt att avnjuta en Godzilla-afton i sådana vänners sällskap också.

Jag hade en idé om att lista årets filmer på bio, årets DVDs, årets whatever. Men jag kommer faktiskt inte på något. Något som dock verkligen förtjänar att uppmärksammas är att vi i Sverige en enormt ökning av bra film på DVD, detta är enbart tack vare de fina människorna på Studio S, Njuta Films och nu senast, Fin de Siècle Media. Tack vare dessa bolag så har allt från Jättehajen, Flashman och Coffin Joe fått svenska DVD-premiärer.

Det ser ljust ut för Sveriges kulturliv.

I alla fall, jag får önska er ett Gott Nytt År och... ja, jag detta lär väl knappast bli sista inlägget för 2008. Nåt litet skit till lär jag väl klämma ur mig, vare sig ni vill det eller inte ;)

Recension: Event Horizon (1997)


Tänkt att det har gått så många år sedan Event Horizon dök upp på vår horisont - och försvann illa kvickt. Den blev en stor påkostat flopp på sin tid, men har sedan dess sakta omvärderats och anses vara en bra rulle med en hel del svagheter. Något som tyvärr måste anses vara filmbolagets fel.

Event Horizon är ett rymdskepp som försvann för sju år sedan. Nu har det dykt upp igen, i omloppsbana runt Neptunus. Räddingsskeppet Lewis & Clark under ledning av den hårde kaptenen Miller (Laurence Fishburn) beger sig dit med sin besättning. Med följer också Event Horizons konstruktör, William Weir (Sam Neill) som väl på plats avslöjar att skeppet användes vid experiment för att kunna färdas snabbare än ljuset. Man har lyckats, genom en avancerad magnetkonstruktion, lyckats böja rymden... och det är där, på andra sidan portalen som Event Horizon befunnit sig i sju långa år.

Givetvis är alla besättningsmedlemmar döda, men man hittar rester av ett ruggigt videomeddelande och snart så inser man att skeppet inte alls är så tomt som man trodde från början. Någon... eller något börjar bearbeta dem psykiskt och snart så inser de att skeppet helt enkelt inte vill släppa dem fria igen...

Tanken från början var en Alien-historia, men Paul Anderson ville hellre genomföra konceptet "A haunted house in space" vilket i efterhand känns betydligt mer lyckad, men kanske inte på det kommersiella planet. I mångt och mycket är det en spökhusfilm på ett rymdskepp, komplett med blinkningar åt The Haunting och andra klassiska spökrullar.

Det är en grymt snygg film, även om 1997 års visuella effekter lyser igenom ibland. Men den är extremt tjusig och påkostad och har ett ganska tajt manus, som sedan fick sig några rejäla törnar i efterarbetet då filmbolaget insåg att filmen både var för blodig, för svart, för elak och för dyster. Anderson fick tre månader på sig att färdigställa filmen och det är det resultatet vi ser idag.

Filmen är ganska kort, runt nittio minuter - vilket både är bra och dåligt. Att den är kort gör också i det här fallet att tempot är raskt och det aldrig blir tråkigt, men att den förlorat en massa material och fått slutet förstört av giriga filmbolagsbossar gör också att den känns lite väl hafsig, speciellt mot slutet då man uppenbarligen försökt lappa ihop ett mer kommersiellt och fånigt slut än vad som var tänkt från början.

Trots bolagscensur så är den ändå hyfsat blodig, även om det är väldigt snabba glimtar. Det som känns mest trist att det är så nerklippt är de sekvenser som visar vad som hände på skeppet och vad som finns bakom portalen.

En bra film som jag sett många gånger... och det blir nog några gånger till innan jag tröttnar.

måndag, december 29, 2008

Jag Mötte Lassie Redux


Jag Mötte Lassie var nittiotalets mest fåniga begrepp, och det är än idag. Dock så är det underhållande att försöka skapa sig lite kändiskopplingar. Visst fick man gräva lite, men till slut kom jag upp med några gamla och nya sensationella avslöjanden:

* Min farmors mor serverade Johnny Weissmüller på en restaurang en gång.

* Jag var inneboende hos en familj, där fruns farbror blev spöad av Bruce Lee i Way Of The Dragon.

* En fd arbetskamrat till mig var med i Estlands melodifestival.

* Min far spelade, under det tidiga sextiotalet, med Eric Clapton.

* Jag har käkat chili corn carne med Anna Book i ett garage mitt i natten.

* En påtänd Chris Penn var nära att gå in i mig på en gata i Los Angeles.

* Mannen som skapade uttrycket "sci-fi", Forrest J. Ackerman, har bjudit mig på soppa.

* Pappa är statist, och man kan se hans panna, i den svenska sexkomedin "Som Hon Bäddar Får Han Ligga".

* En god vän var röstskådis (killen som blir dödad på båten i början) i den italienska versionen av "Jason Takes Manhattan".

* Jag har skakat hand med en aspackad Terry Gilliam.

* Min numera avlidne morbror Sigge Berg körade på Jailbird Singers första och enda LP.

* Lasse Lönndahl har förolämpat min mor då hon jobbade på en park i Västerås på sextiotalet.

* Jag är släkt, på min mors sida, med en av världens mest kända upptäcktsresande: Roald Amundsen.

* En aspackad Lotta Engberg blev utslängt från en cirkusföreställning där jag jobbade en gång.


Hmm, det finns säkert flera - men jag kan inte komma på något just nu. Bidra gärna med egna upplevelser från ert glamorösa kändisliv!

söndag, december 28, 2008

Engla var bara en i mängden...


Läs noga, denna artikel-kommentar av idioten "Bamsenisse" på Expressen:

Postat av bamsenisse 48 den 28 dec 2008 kl 16:29
Jag delar helt GW Perssons kommentar. Bilderna är en gåva som initierats från högre makter. Tror inte på slumpen i det här fallet. Det finns inte en chans att dessa bilder kommit till stånd av någon tillfällighet, just här och just då. Någon däruppe ansåg att nu har tingens ordning gått för långt - eller var på väg att göra det - och ingrep i skeendet - så långt det var praktiskt möjligt i rådande situation.


Bamsenisse är en man på fyrtioåtta år från Lund som just i denna stund är den mest korkade människan jag känner till. För sekunden alltså. För idioter finns det gott om på vår jord.

Han påstår, och anser alltså, att det är "gud" som såg till att detta fotografi blev taget. Snubben säger att gud ingrep eftersom "tingens ordning gått för långt". Det märkliga är givetvis att gud inte ingrep när Anders Eklund mördade flickan. Det sket i gud i, han ansåg det givetvis viktigare att det blev ett fotografi taget av mördarens bil.

Jag vet inte om det är "Bamsenisse" eller "Gud" som verkar mest korkad i det här sammanhanget, men för mig bevisar det bara en sak: det finns ingen där uppe som håller koll på oss. Bara en vanlig dag där människor blir mördade, våldtagna, slagna, torterade och hånade överallt.

Engla var bara en i mängden i en gudlös värld.

Recension: Gorgo (1961)


Jag säger det här och nu: Gorgo är en fantastisk monsterfilm. Helt klart en av de bästa västerländska monsterfilmer jag sett. Den är såpass bra att den mycket väl konkurrerar med de japanska (faktum är att den fick sin världspremiär i Japan) den uppenbarligen är inspirerad av.

Bill Travers och William Sylvester spelar två skattletare som kommer till ön Nara, utanför Irlands kust. Man inser att något skumt på gång där, och öborna är väldigt diskreta av sig. Det finns uppenbarligen många sjunkna skepp runt ön, och det visar sig att öborna mer eller mindre försörjer sig på att leta skatter!

Men fara och färde, det finns ett stort havsmonster - Gorgo - som stryker omkring i vattnet runt om kring och våra hjältar tar i uppdrag att ta fånga in det. Vilket de gör, tar det till London och ställer ut det på cirkus.

Det finns bara ett problem: Gorgo är bara barnet... och någonstans väntar mamma Gorgo på att ta ut sin hämnd!

Vet inte varför det tog så länge innan jag såg Gorgo, men jag tror att Konga spelade en roll i det hela. Konga är inte så jättebra faktiskt, och min tveksamhet angående brittiska monsterfilmer fick mig att hålla mig undan omedvetet från Gorgo. Vilket var synd då Gorgo är en av de bästa monsterfilmer jag sett.

Den påminner ganska så mycket om Godzilla, King Kong och The Lost World, och det hela stärks bara av (i Godzillas fall) av att det är en man i monsterkostym som spelar Gorgo. Men regissören Eugène Lourié injicerar så mycket stämning och action att det blir väldigt övertygande. Historien är inget nytt, även om karaktärerna känns verkligare och intressantare, men höjdpunkterna är ändå actionscenerna och effekter.

Visuella effekter och miniatyrer är bland det finaste jag sett. Allt är inte perfekt, men det ser trots allt förbannat bra ut i större delen av filmen. Man har lyckats smälta in Gorgo bland riktiga hus och riktiga människor på ett imponerande sätt och miniatyrerna är stundtals grymt realistiska. Den stora attacken mot London sker på kvällen och Lourié har skildrat den som om det vore ett flyganfall mot London under andra världskriget. Samma känsla av panik, destruktion och brutalitet. Det är många scener då väggar faller över människor, folk som brinner, faller till sin död och en ruggigt bra ljudmatta som ligger över det hela: vrålande flygplan, explosioner, skrik och alarm. Det är riktigt kusligt.

Inte helt oväntat blev Gorgo är gigantisk succé på sin tid och det är lite synd att den inte har behållt klassikerstämpel över året, för det är den värd.

Den trevliga Gappa använder sig av samma idé, även om den aldrig kommer upp i samma klass.

lördag, december 27, 2008

En dag i Kairo


Hittade detta på en sida där jag inte loggat in på evigheter. Det är som att få en skallning över näsan hur ung och vacker man var en gång. Platsen var en bar i södra Kairo, tiden stod still och människorna var lika skrämmande som älskvärda.

Aziz, en av mina tre tjänare - tillika vänner och själsfränder - tog det här kortet. Jag hade just dragit i mig en glas whisky och sett min Mahmoud låta vattenpipans röksvans virvla upp mot trätaket och spridas över lokalerna med hjälp av den rostiga förkrigsfläkten. Utanför lekte barnen med en hemmagjord boll, korg och tygstycken, och försäljarna försökte överrösta varandra med fantastiska och unika erbjudanden.

Året var 1942 och utanför pulserade världskrigen som långsamma sniglar över jorden. Det skulle komma till Kairo förr eller senare, trodde jag i alla fall. Men vad skulle det göra mig? Fler kunder och mer pengar innebar också fler lugna stunder på lantstället. Det var bara en gammal gård några mil från staden, men under palmträden kunde jag meditera och känna hur kaoset inom mig, av stressen från den lilla bazaren, kunde lägga sig ner som nybakat Eesh baladi på plåten.

På något sätt så längtar jag tillbaka till den tiden, i mina drömmar, i min fantasi. Kanske någon gång. Vem vet?

Recension: The Super Inframan (1975)


Wow! Jag tror jag precis såg det skönaste, roligaste, bisarraste Ultraman-plagiatet någonsin! Nä, det är fel att kalla det plagiat. Den är i en helt egen klass, The Super Inframan - Shaw Brothers otroligt lyckade försökt att göra superhjälte-action á la Japan!

Det händer hemska saker i Hong Kong. En flygande drake krashlandar nästan på en skolbuss, en jordbävning störtar ner hela vägen, Hong Kong står i lågor och mitt i allt detta så inser myndigheterna - som har ett coolt högkvarter med en armé av killar i tajta overaller.

Deras chef, professorn, har experimenterat fram - på väldigt obskyra vägar - Inframan, en näst intill odödlig korsning av man och robot. Det blir givetvis Rayman (ingen mindre än Danny Lee!) som förvandlas till honom det är fara på gång.

Skurken i det hela är Prinsessan Mom, som antagligen är en demon... eller en utomjording, eller något som vi aldrig hört om förut. Hon har ett helt gäng gummimonster: plantmonstret, spindelmonstret, röd mustasch-monstret, hårdemon-monstret osv osv som är redo att krossa myndigheterna och ta makten över jorden!

Endast Inframan kan stoppa dem!

Detta är så vansinnigt kul att det är vansinnigt. Det är asiatisk monsterfilm korsat med Ultraman (som iofs är japansk monster filmer) och sedan korsat med Shaw Brothers kung fu! Det är starka färger, ett fenomenalt coolt widescreen-foto, tonvis med action, fighting och explosioner. Prinsessans vanliga armé är ett gäng skelett-killar i motorcykelhjälmar och de bor inuti Djävulsberget - som naturligtvis är en vulkan!

Visst, gummimonstren spricker upp ibland när kung fu-hoppen blir för våldsamma och linor syns här och var, men det är inte heller något man ska fokusera på. Det är grymt bra underhållning, gjord med en sådan energi att man bara baxnar. Man har lagt mycket pengar på produktionen och det känns inte som om man dödat några darlings. Monstrena är lite Yokai-aktiga och oftast lika stora som människor, men två av dem växer och blir giganter och förstör lite omgivning trots allt.

Jag vågar nog säga att det är en av de bästa i genren jag sett. Den har inte ett uns av seriositet, men den är minst lika bra och galen som sina japanska föregångare. Inte illa alls!

Här nere kan ni se trailern, och är det så att ni INTE vill se filmen efter att ha sett den så är det något fel med er ;)

Julafton: En ensam man på Medborgarplatsen...

Jag tänker inte gå in på vad jag gjorde på julafton, när det gäller mat, presenter och annat överflöd. Själv firar jag inte jul, men jag umgås gärna med vänner och då är det tyvärr lätt att det ser ut som om man "firar" julen. Roligare än att sitta hemma och uggla framför teven i alla fall. Festligheter är nästan alltid kul.

När jag kom upp vid Björns Trädgårds, vid medborgarplatsen (det är sjukt töntigt att säga "Medis" kan tilläggas) så var det första jag såg en gammal man som kravlade omkring på den kalla marken. Det var ingen som brydde sig, som vanligt, i vår högervärld. Han kan ha varit runt sjuttio år, ganska bra klädd - inte stiligt, men med något som såg ut som arbetskläder.

Givetvis, som en medmänniska, så hjälpte jag honom upp. Han kunde knappt stå. Han var både nerkyld och berusad, och ögonen var tomma och blanka. "Du ska nog sätta dig ner" sade jag och ledde honom mot en bänk. Folk tittade givetvis på oss, eftersom jag höll en gammal full man i handen. Fuck them.

Jag fick honom att sätta sig ner till slut. Han väntade på en taxi kom vi fram till, skulle till Skarpnäcks Gård. Eftersom han var helt nollställd så gick det inte riktigt att kommunicera, men taxin skulle komma snart - så jag hoppas att det blev så - och att taxichaffisen orkade ta hand om honom.

"Sköt om dig" sade jag. Skulle aldrig falla mig i att säga "God Jul". Det hade varit ett nedlåtande slag i ansiktet på mannen. Sedan var jag tvungen att gå vidare. Men jag hade hjälpt honom en bit på traven i alla fall, eftersom ingen annan gjorde det.

Det går att se om en människa är ensam enbart genom att titta på hans eller hennes ögon. Det finns något vädjande där.

Men det är jobbigt att titta in i sådana ögon, man är rädd att se sin egen spegelbild där.

Det är så klart att bocken ska brinna!


Julbocken har brunnit igen, och det är helt klart en av de finaste jultraditioner vi har i Sverige. Jag skrattar bara när jag läser någon stackars moralbloggar som hävdar att (i detta fallet) "pyromaner" är "terrorister". Haha. De vet inte vad en terrorist är.

Anna Östman, presstaleskvinna för Bockkommittén, svarar på frågan om inte bockbränderna är bra reklam:

"Nej... Det är människor från 105 länder som hittills i år har följt bocken via webbkamerorna. Och många blir nog oerhört ledsna när de får reda på att han har brunnit, säger hon."

Det är här man inser att Bockkommittén helt saknas självdistans. Anledning att människor från 105 länder följer bockens äventyr på sina webkameror är inte för att den står still och är tråkig, utan för att de vet att den ska brinna förr eller senare.

Kanske är det en omedveten protest mot den vidriga julhysterin? Jag vill inbilla mig det i alla fall...

fredag, december 26, 2008

Recension: Starcrash (1978)


Är det inte dags att omvärdera Luigi Cozzis rymdopera Starcrash? Innan jag såg om den så gjorde jag lite research på nätet för att se vilka åsikter som egentligen flyter omkring där ute. Det är väldigt sällan jag läser något positivt om Starcrash. I nio fall av tio rör det sig om "den värsta filmen som gjorts" eller "duger gott att skratta åt". Totalt brist på respekt alltså.

Nu påstår jag inte att Starcrash är ett mästerverk, men den är inte ens i närheten så dålig som de flesta påstår. Däremot så är det extremt självmedveten. Vi som sett Cozzis regiarbete vet att alla hans filmer är väldigt olika. Det är en ny stil för varje film i stort sett, och alla har också ganska naiva manus. Men det känns ocksås om Cozzi medvetet arbetar med den stilen.

Som de flesta vet så är Cozzi en mycket stor fan av serietidningar, amerikanska science fiction-filmer från femtiotalet, japanska monsterfilmer och Ray Harryhausens fantasyrullar. I Starcrash har han, med en liten budget och med mycket barnasinne försökt göra en femtiotalsrulle för sjuttiotalet. Även om Star Wars givetvis är en inspiration så finns det inte mycket av Star Wars i det visuella. Stjärnorna lyser i världens alla färger, kostymerna är som hämtade från Mario Bavas Planet of the vampires och valfri Toho-produktion, scenografin likaså och dialogen är naiv, men äkta. Det är en fanfilm regisserad av det ultimata fanet.

Gesterna är yviga, frisyrerna är vilda och kläderna är helt vansinniga. Det finns stora inslag av peplum och fantasy, allt uppbyggt med special effekter som är långt ifrån perfekta, men som är gjorda med kärlek och mycket stil. Det gör ingenting att trådarna syns som håller upp rymdskeppen. Det gör inget att stop-motion-scenerna är enkla och primitiva. Det gör inget att laserstrålar och himmelsvyer befinner sig i en helt annan dimension. Jag tror inte Cozzi själv tycker att det gör så mycket. För han har gjort ett eget, färgsprakande science fiction-spektakel med David Hasselhoff, Marjoe Gortner, Caroline Munro, Joe Spinell och Christopher Plummer. Och hur många har fan lyckats med det? Dessutom med musik av John Barry!

Ren tekniskt finns det faktiskt en scen som är riktigt bra. Det är då Akton (Gortner) och Simon (Hasselhoff) använder sin version av lightsabern och slåss mot två stycken animerade robotvakter. Först och främst är själva ljussablen utmärkt. Minst lika bra som ILM's arbete i Star Wars, och sedan är skådespelarna väl koreograferade mot deras animerade motståndare. Det är inte lika långt eller avancerat som i Jason and the Argonauts eller Star Wars, men det är faktiskt riktigt bra.

På slutet ser vi en stenseriös Christopher Plummer (som nog var den enda skådisen som inte riktigt förstod vad det var för film han var med i) som, riktad mot publiken, avslutar filmen med några ord om kommande faror. Det är som avslutningen på en saga där Plummer är berättaren. En saga som endast Cozzi hade kunnat koka ihop.

En saga med mycket kärlek... och liten budget.

"Imperial Battleship, halt the flow of time!"

Recension: Dinocroc (2004)


Roger Corman har alltid producerat genrefilm med en viss edge, även om det enbart är för pengarnas skull. Han har lärt sig känna igen talang och får i stort sett alltid till intressanta exploitationfilmer. Dinocroc är helt klart en av de mer ambitiösa monsterrullarna som gått på Sci Fi Channel - även om den inte erbjuder något nytt.

Gereco är ett svinaktigt stort bolag som har experimenterat fram djur som kan växa sig till full storlek inom några veckor, allt för att försöka förhindra hungersnöd och kunna leverera mjölk och andra produkter snabbare till konsumenterna. Tyvärr så har man också experimenterat på krokodiler och detta gör att en liten krokodilunge växer sig lite större än väntat, dödar en forskare och flyr ut i vida världen.

Jane Elliott spelar hundfångaren Diane Harper, dotter till den surmulne sheriffen med samma efternamn (legenden Charles Napier) och blir genom sin vänskap med konstnären Tom (Matthew Borlenghi), vars lillebror har tappat bort sin trebente hund, inblandad i äventyret.

Eftersom både trebent hunt och jättekrokodildinosaurie finns i samma området så går det väldigt illa och snart så är det bara Jane, sheriffen, Tom och en australiensisk krokodilfångare som måste ta ner odjuret innan fler offer krävs!

Dinocroc är väldigt charmig, och den skiljer sig från de flesta nya filmer i genren att ha relativt välskrivna och trovärdiga karaktärer. Ibland blir det riktigt dumt, som när några av karaktärerna sysselsätter sig med hundräddning när nära och kära är i fara istället - men å andra sidan är denna inställning, med natur och djur som goda, en vitkig del i Cormans produktion.

Regissören Kevin O'Neill, som säkert inte haft den fetaste budgeten, gör bra ifrån sig och får till en film som aldrig känns upprepande eller trist. Den skulle ha haft några fler monsterattacker tycker jag, kanske i stadsmiljö eller mot större grupper människor samtidigt, men man kan inte få allt. Det hänger troligtvis på budgeten. Men den är snygg och effekterna är relativt bra trots allt.

Charles Napier är riktigt bra, och gubben har haft fullt upp sedan sitt beryktade gästspel i Dr Phil 2002. Kanske var ett bra karriärsdrag, eftersom karln faktiskt är riktigt bra och alltid sevärd som diverse bufflar.

Filmen får också poäng för en del fint gore, ett barn som dödas grafiskt och ett rackarns gott humör!

torsdag, december 25, 2008

Recension: JCVD (2008)


Det finns stunder i JCVD då jag faktiskt för ett ögonblick slås av tanken att detta är årets bästa film. Sedan försöker jag skaka bort något sådant absurt. Och sedan kommer det tillbaka igen. Det är trots allt Jean-Claude Van Damme, en man vars filmer jag gillar och som jag redan tidigare hävdat är en bra skådis. Men årets bästa film?

Det går inte bra för Van Damme. Han har just förlorat vårdnaden om sin dotter, har stora skulder och tvingas spela in billiga actionfilmer i Bulgarien regisserade av ointresserade Hong Kong-regissörer. Så han beger sig hem till Belgien, för att komma undan, för att försvinna lite.

Men, shit happens.

När hans advokat meddelar att hans check inte är giltig så beger han sig fort som fan till ett postkontor i sin hemstad och ska försöka få tag i lite pengar. Oturligt nog så hamnar han precis i ett rån... och det är han som verkar vara den skyldige!

Det här är bara ramhandlingen. Det är ingenting om vad som egentligen händer. Filmen börjar med en fyra minuter lång actionscen, i en enda tagning, där Van Damme dödar dussintals skurkar och sedan utmattad förklarar för regissören att han inte kan göra sånt här, han är fyrtiosju bast och ingen ungdom längre. När hans lön tar upp åttio procent av filmens magra budget och hans dotter inte vill bo hos honom för att hon blir retad av sina kompisar för sin fars actionfilm... ja, då snackar vi om en man som inte längre kan hålla sig samman.

JCVD är mer ett drama, ett svart sådant, med enstaka stänk av skön humor och en del - men väldigt lite - action. Det är på ett sätt typisk europeisk arthouse med långa tagningar och handkamera, men det går aldrig över och blir pretentiöst. Jag älskar när karaktärerna går ur filmen och talar till publiken, och två sådana moment finns. Ett är väldigt subtilt, då Van Damme kort pekar mot kameran och undrar om han är med i Dolda Kameran, och en där han får en lång oavbruten dagning för sig själv dår han öppnar upp sig totalt i en av de mest imponerande skådisinsatser jag sett på väldigt länge. Det är filmmagi. Kanske pretto, men det är sjuhelvetes jävla bra. Och så sjuhelvetes jävla äkta.s

Jo, jag tror nog detta är årets bästa film för mig. Den berörde mig som ingen annan film, den fick mig att skratta, fälla tårar och känna spänning. Den innehåller äkta och riktigt skådespeleri, och inte de pajaskonster vi ser i svensk film.

Jean-Claude Van Damme är årets skådespelare för mig och han har sannerligen deltagit i årets bästa film. Rekommenderas med en rejäl varm roundkick i ansiktet.

tisdag, december 23, 2008

Recension: Rodan (1956)


Det finns poesi, och så finns det den första japanska monsterfilmen i färg. Rodan är absolut inte mitt favoritmonster, men denna film håller väldigt väl än idag - speciellt för att den faktiskt, liksom första Godzilla är riktigt seriös i sitt upplägg.

En liten japansk gruvstad. Shigeru Kawamura (Kenji Sahara) säkerhetsansvarig för gruvan och när en mängd vatten forsar in i gångarna så startar mysterierna. Hans vän Goro försvinner och snart så dör fler personer i gruvan. Man misstänker Goro, men när en gigantisk larv krashar rakt in i ett närliggande hus så inser man att det monster i farten och som är de skyldiga.

Shigeru råkar själv sedan bli fast i berget och när man väl hittar honom igen så berättar han om ett gigantiskt ägg… och gissa vem som finns i det ägget? Rodan! Det dröjer naturligtvis inte länge förrän ägget kläcks och det legendariska monstret ser till att stampa och blåsa ner så många fina miniatyrer som möjligt!

Som vanligt är jag full av beundran för Toho och deras monster-team. Även om jag tycker filmen börjar lite långsamt, trots stora larver och allt annat, så lever den där kanske främst på en schyst och cool skildring av gruvarbete och relationerna mellan människorna. Det här är när Tohos monsterfilmer fortfarande inte hade förvandlats till ren verklighetsflykt i sprakande färger.

Eftersom det är en tidig japansk färgfilm så flackar färgerna en aning, men det är vackert och realistiskt filmat. Monsterscenerna är som vanligt top notch! Rodan är dessutom betydligt mer flexibel än vad han/hon blev senare, då stelheten tog lite grann på krafterna och coolheten. Här är det full fart och otroligt realistiskt destruktion av japanska städer. Tänk bara när Rodan blåser ner den stora bron och man kan nästan se varenda skruv lossna från sina fästen i ljuvlig slowmotion. De broar jag sett ”i verkligheten” (dvs på TV) som har rasat, ser precis likadana ut som denna. Vilket arbete.

Något som slår mig är att man försökt få filmen lite spektakulärare genom att ha två Rodans, men det lustiga är att – vad jag minns – man inte ser dessa två djur samtidigt. Man kan se en flygande Rodan långt i bakgrunden, medan en stor Rodan är i förgrunden. Men aldrig samtidigt. Det känns som om man helt enkelt hade en Rodan-dräkt och en Rodan-miniatyr och på så sätt kunde trolla lite så att det såg ut som två rackare.

I alla fall en nödvändig monsterklassiker. Den finns på DVD tillsammans med War of the Gargantuas och denna utgåva rekommenderas givetvis varmt. Den innehåller dessutom en utmärkt dokumentär om effekt-folket bakom Toho’s monsterfilmer, vilket är en bibel för oss som vill veta mer.

måndag, december 22, 2008

God Jul!



God Jul på er, korrupta veklingar som konspirerar med den onda drottningen och ni modiga barbröstade rebeller i sandaler och kortkort!

Recension: What Waits Below (1984)


För mycket länge sedan så visades What Waits Below på det som senare blev Kanal 5. Ronny Svensson varnade, som vanligt, för "starka scener" och sedan startade äventyret. Tyvärr så lyckades jag välja ett VHS-band som var skitkasst, så jag fick aldrig tillfälle att se den - tills nu!

Robert Powell spelar äventyraren Rupert 'Wolf' Wolfsen som blir inhyrd att leta efter grottor för något hemligt militärprojekt i någon djungel någonstans. Teamet leds av den intensive och smått fascistiske militären Elbert Stevens (Timothy Bottoms) och mot sig har de ett gäng snälla och goa forskare som bara vill bevara naturen, bland annat Leslie Peterson (Lisa Blount) och Ben Gannon (Richard Johnson).

När man väl finner en igång till de grottor som man misstänker ska finnas i trakten så går det genast illa. Två av soldaterna försvinner nere i grottsystemet och något, eller någon, springer omkring där nere och är allmänt våldsamt. Gänget beger sig ner och finner en otroligt stort grottsystem med fungerande ljus från självlysande mossa, coola stenformationer... och resten av en civilisation!

Men tyvärr så springer resterna av denna kultur omkring där nere... och de gillar inte att få oväntat besök!

Filmen är lika splittrad som dess två mest kända titlar: What Waits Below - som känns som en monsterskräckis i grotta, samt Secrets of the Phantom Caverns - som känns som ett fantasyäventyr med Doug McClure i huvudrollen.

Inledningen på filmen känns som en Mattei-film med action och explosioner i djungeln, sedan blir det grottskräck med lite gore och lite bodycount, och sedan blir det försvunnen civilisation-rulle av det hela. Det är på gott och ont. Själv hade jag föredragit mittendelen då grottor passar så sjukt bra för skräckisar.

Det förkommer faktiskt lite gummimonster också, två stycken av dessa typiska orm/ödlerackare som bor i väggen och tittar ut från hål för att bita folk i armarna. Denna för oss vanliga människor okända ras har dykt upp i snart varenda äventyrsrulle med monster jag sett. Förtjänar nästan ett eget blogginlägg. Skådisarna är också okey, mest Robert Powell som är en toppehjälte.

Nackdelen är egentligen "lemurianerna" som ser ut som albino-sminkade killar med Apornas Planet-klädsel, flufftofflor och Librace-frisyr. Men deras ansikten är coola och här hade filmen faktiskt tjänat på att knappt visa något av dem.

Helt okey grott-film alltså, men inte ens i närheten av till exempel Alien 2: On Earth.

Den Kungliga Kannibalens Mage


"Barnbarn är livets efterrätt" tänkte Silvia där hon tittade ner på dottern Viktorias lilla duvunge, en söt blond pojke med blå ögon. Långt ifrån Silvias gener, långt ifrån det hon hade föreställt sig. Utseendet hade mest kommit från hennes lätt märklige make, Carl-Gustaf, och inte från hennes egna ariska tyska gener. Hon var besviken.

Pojken jollrade och viftade med silverskeden. Han skrattade och log med hela ansiktet. ”De där avskyvärda runda kinderna!”. Hon väste fram tankarna och några droppar saliv lade sig som ett vårregn över pojkens sparkdräkt. Hon hatade runda ansikten. Hennes make hade blivit allt rundare i huvudet sedan de hade gift sig, och den där attraktionen som hon en gång hade känt var sedan länge försvunnen i minnenas botox-doftande dimma.

Hon försökte skaka bort de onda tankarna och tittade ut över det stora köket. Kakelgolvet var indränkt efter döttrarnas blod och bredvid microvågsugnen låg makens skalperade huvud. Bänkarna var prydda av små välkryddade färsbiffar, alla av kungligt blod. Det var det här som var lösningen. Alla operationer som hade misslyckats och bara gett henne utseende av en mumie skulle äntligen kunna glömmas bort. Den eviga ungdomen var nära.

Elisabeth Bathory hade försökt och lyckats, men Silvia ville gå ett steg längre. Istället för att bada i oskulders blod, något som det ändå inte fanns tillgång till i storstaden Stockholm, så skulle hon förtära sin familj i fetaost-stoppade färsbiffar med paprikasås och färskpotatis.

Pojken såg ut som en liten prinsesstårta. Fast inte lika grön. Han skulle bli minst lika god, speciellt doppad i varm choklad och med små bitar av hasselnötter strödda över sig. En fantastiskt efterätt som skulle avnjutas framför TV4 Nyheterna.

I morgon skulle hon ta med sig en skål med färsbiffar till SVT, som för att prägla in lite mer av sin icke-existerande folklighet i public service. Ikväll skulle hon äta några också. Men mest av allt såg hon fram emot efterrätten.

Det skulle gå snabbt. Ingen långsam ugn här. Tio minuter i micron, på med lite grädde och sedan ner i den kungliga kannibalens mage. Mums.

Hon mös. Klappade pojken på kinden och kunde med en ansträngning tänja sin mun till ett leende. Det skulle bättra sig utan skönhetsoperationerna.

Det visste hon. Det hoppades hon.

länk

Åke Sandin och hans värld


Efter att en kollega tipsat mig om något han hörde som ung så slog jag till och köpte, via Itunes, Åke Sandins samlade verk "Förlorad i toner". Det är en komplett samling av hans utgivna material från hjältarna på Subliminal Sounds. Kvalitén är, för att vara så obskyrt, fantastisk och det känns som om musiken kunde ha varit inspelad igår. Det ska visst finnas mer information om Åke i CD-utgåvan - som jag tänker köpa också - men det lilla jag vet räcker till en halv film: Åke jobbade på posten och med dessa pengar så drev han ett litet skivbolag, Jay Records, där han gav ut sin egen musik. Han fick usla recensioner, han hyrde konserthuset i Stockholm och blev utskrattad och vid hans död så brändes alla hans tillhörigheter av staten. Men under andra hälften av sextiotalet så gav han ut, för att vara en egen liten producent, en imponerande samling skivor - varav en enda tror jag var en full-längdare.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av hans musik, men eftersom han verkar ha blivit så allmänt sågad och utskrattad så fanns det väl en misstanke om att det skulle låta förfärligt. Men faktiskt, det låter riktig bra. Melodierna och arrangemangen är det absolut inte fel på. Jag dristar mig till och med att säga att det är orginell och fräsch musik för sin tid - men främst av allt: högst personlig. Det är en blandning av självömkan, bitterhet och ren genialitet. Riktigt vass satir på sina ställen också. Det är ett mörkt drag över de flesta låtarna, utom den mer trendriktiga Visa Hänsyn, som är en tidstypiskt produkt angående övergången från vänster till högertrafik.

Ren buskis blir det med Snurrhambo-Emil och Affe Visslar, men hyfsat kul sådan. Idolen är en bitterljuv historia om hans egen kamp att få en plats i solen, men inte kan överrösta de redan etablerade kommersiella schlagerartisterna. Botten Är Nådd och Då Klarnar Det är låtar på samma tema, även om det handlar mer om andra artisters sellout än sitt eget livet. Om jag nu inte minns fel så handlar också Våren 67 om samma sak, men då hur skalderna (dvs schlagersångarna) trampar samma spår om och om igen.

Vassast blir det i Kvarnen Del 1 (jag vet inte om det finns en del 2 faktiskt) som är en riktig pungsparkssatir över den svenska byråkratin, över pappersvändande kontorsnissar och byråkrater med stress-syndrom. Väldigt kul och lysande arrangemang. Line 27 har säkert fått många skratt på grund av hans dåliga engelska (men jag har hört värre), men om man bortser från det så är det en märkligt hjärtskärande historia om att han ska ta linje 27 - och det blir aldrig riktigt klart om han tar den för att komma hem eller för att besöka sin dotter och föredetta fru som han fortfarande älskar.

Favoriten är dock den näst intill surrealistiska schlagerdriften Melonen som verkar driva hejdlöst med nonsensmusiken som artisterna vräker ur sig - inklusive Åke själv kan tilläggas. Han snubblar på en melon, slår huvudet i den och vips så är det Melonen som är grejen för dagen och alla sjunger melonen, även skåningar och gotlänningar (inklusive dialekt-imitationer) och avslutas med ett gåshudsframkallade kresendo där han ylar "Meloooooneeeen" flera gånger om samtidigt som orkestern blir maffigare och högre. Genialt faktiskt.

Köp gärna CD'n via Itunes eller kanske direkt via Subliminal Sounds hemsida, om ni inte hittar den i någon butik direkt. Läs också lite mer om Åke på Sunkit och försök beundra hans mod, galenskap och naivitet i musikens underbara värld.

söndag, december 21, 2008

Sverige av idag är ett land som ekar mer och mer av Sverigedemokraterna och den övriga högerns stöveltramp


Jag har länge funderat på att lämna Sverige. Både jag och Gregory känner att det börjar bli dags att kanske bege sig vidare, till något ställe som arbetar sig framåt från en kritisk tid till något öppnare och kärleksfullare.

Sverige av idag är ett land som ekar mer och mer av Sverigedemokraterna och den övriga högerns stöveltramp. Från Moderater som omsorgsfullt mular de fattiga med snö och småsten, till Kristdemokraterna som ständigt hävdar att deras gud är den rätta och att man ska följa de kristna värderingarna. Ja, samma sak som Sverigedemokraterna hävdar faktiskt. KD och SD är två partier som är ruggigt lika, och med Moderaterna som vägrar utesluta ett samarbete med SD (något som Socialdemokraterna högt deklarerat - inget samarbete med SD) så känns det som ett allt sorgsnare land.

Arbetslösheten blir värre och värre, och det är ett direkt resultat av den kapitalism som högern drivit på. Alla andra förklaringar är ett hån mot de som arbetat hårt hela sitt liv för att sedan få livet krossat av högerspökena.

Vita skjortor, välkammat hår, yta och snack om moral är det högern lever på. Tyvärr är det samma lurendrejeri som så många andra fascistiska organisationer använt sig av under åren - även vänstervridna sådana. Med ett polerat snack om kontroll och hårda tag så lurar man med sig både grupperingar av naiva och de iskalla kapitaliser som gärna trampar på de svaga.

Vi skulle vilja till ett land som har haft problem, men som arbetar sig mot ett öppnare och kärleksfullare samhälle. Som arbetar precis emot det som sker i Sverige och Skandinavien nu, ett land var patetiska patriotism allt mer dränks till följd av intelligent resonerande och en revolt mot överheten.

Jag tror på revolt. Utan tvekan, men jag är varken fysiskt eller psykiskt stark nog att delta i något sådant. Upplopp är nödvändigtvis inte fel. I Frankrike och Grekland skedde upploppen på grund av att staten och makten ännu en gång stampade ner på folket. Då ska man slå tillbaka.

Kanske befinner vi oss långt från Sverige vid nästa val. Det skulle jag nästan vilja, så att jag slipper ser hur idioterna väller fram och röster fram något som kränker deras egna rättigheter.

Då vill jag sitta och skratta och eländet i lugn och ro, långt bort från nyfascisterna moderaterna, nazzesvinen Sverigedemokraterna och de religiösa dårarna i Kristdemokraterna.

Recension: Son Of Samson (1960)


Detta ska ha varit Mark Forests andra peplum och vilken film sen, Son Of Samson! Eftersom den gjordes såpass tidigt i peplum-vågen så verkar den ha mer pengar, mer ambition och mer gore än någon av dessa mer obskyra historiska spektakelrullar jag sett!

Mark Forest (som ställde upp i alla dessa filmer för att kunna dra in pengar till sin opera-utbildning) spelar Maciste, Samsons son. Han lever i öken och hjälper till lite här och var. En dag blir han räddad av en egypter vid namn Kenamun (snygge Angelo Zanolli) när ett lejon anfaller, och han gör detsamma tillbaka när nästa lejon dyker upp.

Det visar sig att Kenamun är son till Egyptens farao och när denna dör så bestämmer sig faraons onda, girige fru, drottning Smedes (Chelo Alonso), och tillika Kenamuns styvmor, för att gifta sig med sonen! Hon lurar på honom en förtrollad amulett som gör att han både blir förälskad i henne och låter sig duperas av hennes onda planer. Hon vill sälja ut delar av egypten till perserna och passar naturligtvis också på att förslava folket ännu mer!

När Maciste förstår detta, och när vänner till honom dessutom blivit tagna som slavar och senare ska avrättas, så bestämmer han sig för att starta uppror och undersöka varför den nya faraon plötsligt har blivit så ond...

Detta är en strålande peplum! Den följer naturligtvis story-mallarna som vi alla känner till: ond drottning eller kung, rebeller, magdans, fältslag och tortyr - men den är grymt mer ambitiös. Kulisserna är välgjorda och hyfsat realistiska, det är gott om statister och actionscenerna är fina. Att den sedan utspelar sig i Egypten, och även delvis inspelad där med riktiga pyramider och ruiner som backdrop i vissa scener är bara ett plus i kanten.

Mark Forest har jag lite delade meningar om. Han har utstrålning och fungerar bra som skådis, men han har pumpat sig så mycket att han ser lite missbildad ut från vissa vinklar. Chelo Alonso är grym som den onda drottningen och överlag är inte dialogen och karaktärerna så överdrivna som det kan vara ibland - förutom den tokstarke Maciste givetvis.

Detta är en av de få peplums som också har lite gore. Blodiga hugg och spetsningar, en yxa i skallen, skrapskador och lite annat smått och gott. Alltid bra för att liva upp fältslagen.

Son Of Samson fanns med i Warriors-boxen och det går faktiskt att få rätt ratio på den om man klämmer ihop bilden med widescreen-funktionen på teven. Frågan är hur Retro Medias utgåva är? Är det någon som vet? För kan jag uppgradera den här filmen kvalitetsmässigt ett par snäpp så skulle jag bli väldigt nöjd och glad.

lördag, december 20, 2008

Jag och brorsan



Jag och en av mina älskade bröder, Jim - vars skägg jag är riktigt avundsjuk på :) Bra bild som morsan tog! Mycket trevlig dag idag, och min mor terroriserade till och med kinesen på restaurangen med sin kamera. Som ni ser finns det bildbevis även på det ;)



Jimsan finner alltid ett användningsområdet för allt för att kunna spela miffo, denna gången med en del av en lampa som han byggt till mig:



Så i all sin intensitet, en väldigt bra dag :)

Recension: Quo Vadis (1951)


Det kan nog vara mer än femton år sedan jag såg Quo Vadis senast. Nu har den äntligen kommit restaurerad på DVD och Bluray, och givetvis köpte jag den på en gång för att se om den höll måttet. Otroligt nog tycker jag den är bättre än när jag först såg den.

Efter tre års krig mot barbarerna i England så kommer Marcus Vinicius (Robert Taylor) tillbaka till Rom. Tyvärr blir han och hans armé inte insläppt på en gång, utan måste vänta utanför eftersom de ska vänta in lite andra legioner. Detta innebär att han får husrum hos den gamle fridfulle generalen Plautius (Felix Aylmer) - som råkar ha en adopterad dotter vid namn Lygia (Deborah Kerr) om Marcus blir jättekär i på en gång..

Samtidigt så styr Kejsare Nero (Peter Ustinov) romarriket med järnhand. Eller i alla fall med en extremt slapp hand. Han roar sig mest med att skriva usel poesi och tycka illa om det illaluktande folket. Det viskas att han ska avsättas, men de övriga ledarna är också rädda för svek och vågar inte göra något som går emot Neros ordrar.

När Marcus använder sig av sin nyfunna vänskap med Nero för att få äganderätten över Lygia och detta sätter mer eller mindre igång en otrevlig kedja av händelser som skapar stor tragedi. För att inte tala om Neros eget påhitt att bränna ner Rom enbart för att kunna skriva en dikt!

När jag såg den som ungdom så kommer jag ihåg att jag saknade action i den. Jag hade precis sett Ben-Hur och krävde mer spektakel. I Quo Vadis så handlar det kanske mer om mänskliga relationer än om vilda jakter, men det innebär givetvis inte att det förekommer allt det som historiska spektakel ska innehålla: våld, tortyr, sex och ond bråd död.

Produktionen är massiv. Den är absurt påkostad för sin tid och det fullkomligen rasar statister och giganto-kulisser över oss. Men det som verkligen engagerar är två av birollerna, Leo Genn som den intelligente romaren Petronius och givetvis Peter Ustinov som Nero. Båda är häpnadsväckande insatser, och där Genn visar visar en enorm mänsklighet och känslighet så visar Ustinov total galenskap. Underbart. Robert Taylor är naturligtvis absurt som Marcus, men det hör till genren att en präktig amerikan spelar hjälten. Deborah Kerr är utmärkt och hanterar den något styltade dialogen bättre än vad man normalt skulle göra.

Det är gott om dialog och intriger, men vi blir sedan belönade med den spektakulära Rom-branden, som snyggt väver in coola miniatyrer, mattepaintings, backprojection och trevliga stunts i en fin blandning. När man matar de kristna till lejonen är också en given klassiker, och är hyfsat brutal även om det känns som man klippt runt det mesta. Men det är imponerande.

En sådan där klassiker som enbart skulle kunnat ha bli en klassiker eftersom den kom på femtiotalet.

Som en intressant detalj så kan det nämnas att en hel del av kulisserna och rekvisitan återanvändes i Riccardo Fredas Sins Of Rome från 1953.

fredag, december 19, 2008

Årets musiktävling på jobbet!

Det är dags för firmafest igen. Företaget jag jobbar för har julfest, vi på huvudkontoret alltså. Förra året så blev det av någon anledning att jag skulle hålla i en musiktävling, så temat blev märkliga covers där mina kära kollegor fick gissa artister och låtar. Det blev en stor succé, och nu kontaktade de mig igen - tyvärr förra veckan - för en ny tävling. Så det blev snabba bullar här, och det har gjort mig lite nervösare.

Jag gjorde det enkelt för mig och valde svensk dålig smak, det vill säga svenska kändisar som kanske inte alltid borde ha tagit ton. Eller vars insatser helt enkelt är väldigt obskyra. Här är låtlistan, som eventuellt förkortas om jag noterar att mina kära kollegor är för rastlösa:

Eilert Pilarm - Jailhouse Rock
Stellan Skarsgård - Ler Mot Dig
Britt Ekland - Do It To Me (Once More With A Feeling)
Ricky Bruch - Mig Fångar Ingen Brud
Philemon Arthur And The Dung - In kommer Gösta
Frank Andersson med Kinells - Frank
Inger "Pippi" Nilsson - Keep On Dancing
Anna-Lisa Ingemansson - Änglamark


Anna-Lisa kan kanske vara lite på gränsen eftersom hon inte är så allmänt känd, och Philemon Arthur är obskyr på sitt lilla sätt - men det blir frågan om vem det ryktas vara som ligger bakom detta anonyma projekt. Jag kanske skippar Eilert eftersom han är betydligt mer kommersiell och folklig när det gäller dålig musik - men det beror helt hur publiken beter sig. Det blir bara snutter av varje låt, så de ska besparas att lyssna igenom hela Änglamark i alla fall. Vilket de nog bara är glada över.

Men sedan vet jag inte vad jag ska göra nästa år. Det lär väl sluta med att jag tvingar dem att namnge indiska Bollywood-hits om några år när jag klämt ur musikhistorien på allt som kan tänkas vara underhållande att tortera folk med på en julfest.

För övrigt är jag lite orolig hur pigg jag kommer att vara på Lördag och morsan och brorsan kommer och hälsar på. Måste upp tidigt och städa lite... huvva...

torsdag, december 18, 2008

Recension: Viy (1967)


Tänk att jag lyckats undvika att se Viy i så många år, dessutom när jag ändå tycker rysk film är intressant - speciellt om det rör sig om genrefilm. Mosfilm producerade en mängd oerhört intressanta produktioner, men detta måste vara en av de mest unika. Den är dessutom släppt av Njuta Films i Sverige, vilket är en utmärkt kulturgärning.

Choma Brut (Leonid Kuravlyov) är en ung studerande vid en religiös skola i Kiev. När det är dags för en paus i studierna så råkar han ut för en häxa, som styr honom som en häst, flyger iväg med honom och sedan störtar till marken. Där slår han häxan sönder och samma i skräck och ilska, men ser sedan att det är en ung kvinna. Panikslaget flyr han tillbaka till skolan.

Tyvärr väntar en obehaglig överraskning där. En ung kvinna har blivit nära på ihjälslagen i närheten och har begärt att han ska komma och be för henne. Motvilligt, under tvång, så beger han sig till en liten gård där det visar sig att den unga kvinnan dött - och givetvis är det samma unga kvinna som maskerat sig som en ond gammal häxa!

Nu väntar tre nätter av skräck när han tvingas be för häxan... som inte alls är villig att låta sig dompteras av en sketen yngling!

Detta är en kort film, under åttio minuter. Men den är så sprängfylld av visuella fantastiska lösningar, coola scener, burlesk humor och vackra scenerier. Det burleska kommer troligen från att den kommer från en saga av Nikolai Gogol, det är väldigt ryskt och många män med stora mustascher som sjunger och är fulla.

Den som klarar av sånt i ungefär trettiofem minuter kommer att få en fantastisk upplevelse när andra halvan sätter igång och de tre nätterna av skräck rullar på! Här har vi ett par av de läckraste scener jag någonsin sätt. Första natten så svävar häxan ur sin kista och försöker attackera Choma - som omringat sig med en magisk kritcirkel. Så snyggt. Under den andra natten så använder häxan sin kista som slagdon och surfbräda och susar omkring i den låsta träkyrkan och försöker vålda sig igenom kraftfältet runt Choma.

Sedan har vi den tredje natten... som är så fylld av coola effekter, fantastiska monster, makabra detaljer, synvillor och färgillusioner som jag inte riktigt begriper mig på hur de gjort. Vampyrerna är asbisarra, demonerna är så konstiga som demoner kan bli, häxan är satantiskt vacker och Viy, som gör sitt framträdande, är ett bisarrt gummimonster med så tunga ögonlock att han behöver hjälp att öppna dem.

Fantastisk film som gärna hade kunnat få vara en timme längre med monster och häxor!

onsdag, december 17, 2008

Recension: The Rage (2007)


Det var länge sedan jag såg en lågbudgetsplatter av en sådan kaliber som The Rage, nyligen utgiven av Njuta Films. Det rör sig absolut inte om något mästerverk, något nyskapande eller något som kommer att vända upp och ner på ditt liv. Men kul har man.

Andrew Divoff spelar den olycksalige ryske vetenskapsmannen Viktor Vasilienko. Han har i många år försökt komma fram till ett botemedel mot cancer, men blivit totalt fuckad av myndigheter, privata bolag och alla andra som velat tjäna en hacka på att behandla cancer och inte bota det.

I alla fall så tänker han infektera hela USA, som en hämnd på kapitalismen, och sedan kunna erbjuda det enda botemedlet. Nu har han inte direkt lyckats så bra, och hans försöksoffer blir mest bara muterade vansinniga zombisar med väldigt dåligt humör... och en dag smiter en av dessa, smittar några gamar och vips så sveper det ner zombie-gamar mot ett gäng oskyldiga, marijuana-rökande ungdomar i husbil. Och sedan är tar det rejäl fart med gamar, zombies, mer gamar och mer zombies!

Egentligen snackar vi inte om en zombiefilm här. De som förekommer är muterade människor, men är väl på sätt och vis - vissa i alla fall - levande döda. De mest förekommande monstrena är dessa muterade blodtörstiga gamar som gärna sliter huvudet av sina offer!

Det rör sig alltså om en vild, färglad blandning av osubtil skräck och splatter gjord på en minibudget av familjen Robert Kurtzman (som var "K" i KNB en gång i tiden). Det är skjutet digitalt, på high definition och för det mesta ser det riktigt bra ut. Det enda gången detta lyser igenom är under några minst sagt misslyckade bluescreen-sekvenser inuti en husbil, men annars har jag inget att klaga på.

De digitala effekterna är ojämna, som det brukar vara när en film är gjord på såpass låg budget, men det fungerar bra med stilen och blandas med hejdlösa och väldigt blodiga och slemmiga praktiska effekter. Den kapas kroppsdelar, spetsas, krossas och gnags på i mängder - och Kurtzman satsar inte på något finlir här. När det blöder så blööööder det. Allt med en gnutta humor (men inte så mycket faktiskt) och mycket hjärta.

Bäst är Andrew Divoff i, för en gångs skull, en större roll. Reggie Bannister gör en cameo och är kul i den, och de övriga skådisarna fungerar väl som offer.

Gory trash, folk som röker hasch.
Massor av gore, vidöppna sår.
Gott om smärta
och en film gjort med hjärta.

Recension: Vår man i Beirut (1965)


Så har Fin de Siècle Media slagit till igen, denna gången med en av de få filmer som Luciano Martino har regisserat, nämligen den läckra Vår man i Beirut. Det är klassisk eurospy-film: en vrålsnygg Richard Harrison, vackra kvinnor och skurkar som verkligen ser onda ut!

Richard Harrison spelar Bob Fleming, agent 077. En kvinnojagande amerikansk agent som får i uppdrag att ge sig in i jakten på ett gäng ryssar som mördat ett flertal kända och aktade män. Det verkar som om de är på jakt efter en microfilm med hemligheter, och spåren leder till Grüne, den sista på mordlistan - som dessutom gömmer sig i Beirut.

Agent 077 beger sig naturligtvis dit och blir involverad både i mordiska ryskar, mystiska kvinnor, knivslagsmål - allt assisterat av en hemlig agent, och taxichaffis med en specialutrustad bil...

Detta är första gången jag ser Harrison i en film som inte innehåller halvnakna män med svärd eller ninjor, och det är en väldigt trevlig överraskning. Att inte Harrison blev en större stjärna är förvånande. Han är extremt charmig, helt okey som skådis och bra när det gäller action. Dessutom ser han extremt stilig ut. Som om Ben Affleck hade varit snygg, om ni förstår vad jag menar?

Handlingen i sig är kanske inte så speciell, men den blir aldrig trist och det är en frisk och underhållande blandning av jakter och slagsmål. Luciano Pigozzi (även känd som Allan Collins), Italiens svar på Peter Lorre spelar dessutom en av de grymma ryssarna. Inte illa.

Dessutom vill jag också påpeka att Carlo Savinas musik är mycket bra, speciellt det orginella ledmotivet - som också ekar över det fina galleri av affischer och lobbykort som följer med som extra på DVD'n. För övrigt så är det en fin utgåva, en anamorfisk print i korrekt ratio. Bilden är definitivt okey, men den har en del smuts och repor. Men det klarar man av utan problem.

Fin de Siècle Medias tidigare släpp Flashman var en renodlad actionkomedi, medan Vår man i Beirut är mer straightforward agentrulle med lite trendriktiga glimtar av humor, romantik, action och intrigvändningar. Plus några finfina explosioner givetvis. Vad annars i en sån här toppenrulle?

Filmen kan ni förslagsvis köpa på SubDVD eller annat valfri favoritbutik :)

"Thats why I fricking hate foreign movies, they suck!! Why even make something so stupid and useless"


YouTube, vår trailer för Kraftverkl 3714, så fick vi en underbar kommentar av en amerikan med nicket Stangboy94:

"ok, what the hell is this movie about? This trailer didn't answer or explain anything. All I saw was a weird noise and people look up and around, thats it. Thats why I fricking hate foreign movies, they suck!! Why even make something so stupid and useless."

Vi funderar på att använda det som försäljningsargument i fortsättningen, eftersom det faktiskt blir positivt i vår vedermöda att få filmen och trailern att vara så kryptiskt som möjligt :)

Den materialistiska kristendomen


Ni vet, jag fick höra mycket om hur underbart himlen var när jag var barn. Det var på söndagsskolor, tonårsgrupper, kristna ungdomsläger och allt annat som användes för att hjärntvätta en till att bli en god kristen människa (som ni har förstått så lyckades man inte så bra). Något som hela tiden har dykt upp är den enorma mängd lyx som himlen består av. Det är gator och murar av guld, portar av ädelstenar och enorma mängder mat och dryck. Det har nämnts så ofta i predikningar, böcker och i diverse andra medier att det kändes som någon form av lockbete: tro på gud och ni blir rika. Ungefär som den onyttiga högerpopulistiska framgångsteologi som till exempel Livets Ord och andra sekter sysslar med. Pengar är bra. Materialism är bra. Fast man glömmer bort människan, som vanligt alltså.

Vad har vi för nytta med ett himmelrike som är dränkt av guld och ädelstenar egentligen? Vad ger det oss som människor? det är nödvändigtvis inte vackert att titta på i alla fall. Det känns som mycket yta, men lite innehålla. Som en reklamfilmsregissör på Söder. Ni förstår liknelsen. Det nämns väl kanske i bibeln på något sätt? Jag kommer faktiskt inte ihåg, men för det mesta känns det som ett modern påhitt. Något som fattiga hjon har fått höra av de kyrkliga ledarna för att kunna dras in i religionens klibbiga nät. Tänk att kunna sitta hukad i sin kyrkbänk och drömma sig bort om livet efter detta. Jag kan förstå hur det kändes hoppfullt. Då kunde man lika gärna vara slav åt överheten, eftersom man skulle få sin belöning i döden.

Pengar, dyra kläder och flotta lokaler verkar vara viktigt för religonens företrädare. Vi kanske är lite blygsammare här i Sverige, men de flesta erkända predikaterna som även ses upp till av svenskarna driver ett liv, karriär och religion i lyx. Vem bryggde Pastor Dr. Robert H. Schuller sin kristallkatedral åt egentligen? Åt gud? Åt folket? Nä, åt sig själv. Som en märklig minnesstod över sitt tveksamma livsverk som svinrik predikant. Det är bara att åka till Kalifornien och ta sig en biltur runt om för att se alla dessa pengakyrkor. Och ännu värre, zappa in TV-kanalerna och ni får se snubbe efter snubbe stå i sina sidenkostymer och håva in pengar. Naturligtvis finns det mer än så, det är bara toppen på det religiösa isberget.

Jag gillar inte pengar, men jag gillar vad de kan göra. Det är inget fel att unna sig saker och ting, ha ett fint hus. Men när man använder gud, jesus och den helige ande för att ursäkta sitt eget frosseri är bara tragiskt. Det är de flesta predikanter och kyrkliga ledare jag känner till skyldiga till. Och folk köper det. Allt i guds namn. Tragiskt.

Men han är ju gammal?

Läser om Jeffrey, sextionio år, som vägrar bli gammal... men han är ju gammal. Eller ja, han är närmare 70. Egentligen så bevisar det inget alls, jag antar att medellivslängden i USA för män är över sjuttio bast hur som helst. En muskelkropp tror jag inte säger så mycket, och leder och skelett lär nog ändå vara långt ifrån en trettioårings kropp - oavsett vad de själva säger. Naturen har sin gång och det går helt enkelt inte att förhindra. Dessutom tror jag inte att injektioner av tillväxthormoner och testosteronsprutor inte är speciellt bra heller. Men men, det är deras liv. Vi får väl se vem som dör snabbast.

Personligen har jag aldrig fattat alla som sliter så för att inte dö för tidigt. Uppenbarligen dör de ändå vid en normal ålder som alla andra, kanske ett år hit eller dit. Personligen ligger jag hellre och är lat och njuter av livet än dör av en hjärtattack i joggingspåret. Finns trevligare ställen att dö på. Ligga där svettig och med ansiktet fyllt av barr. Inte min grej.

Förutom morbror Sigge så verkar vi vara ganska seglivade i släkten, och detta trots att allt inte har varit så stadigt och lyckligt. Men jag tror det har med attityden att göra. Envisheten. Man hänger kvar helt enkelt.

Jag brukar tänka på min egen död ibland. Det kan vara bra att ha koll på den, försöka anpassa den till något behagligt sammanhang. Inte på ett sjukhus i alla fall, omgiven av ointresserade sjuksköterskor som bara är där håvar in en mager lön för att sedan gå hem till sin familj och glömma bort allt annat. Inget fel med det, familjen är viktig, men jag vill inte låta sjukhuspersonal bli familj.

Ni kan notera det, ni som känner mig, att den låten som ska spelas på min begravning är Out On The Road av och med David Ackles. En till uppbyggnaden närmast religiös upplevelse, fast med en betydligt intelligentare text än Pärleporten. Det handlar om att acceptera livet, inte vara rädd för att misslyckas, huvudsaken är att du fortsätter leva. Det tycker jag är bra resonerat.

När jag tänker efter så handlar nog denna hälso-hysteri över att man har en allvarlig rädsla för döden. Har man inte den där rädslan (som jag) så tror jag att man lever länge och gott ändå.

En Juldikt: Dagen då Rudolf gick över gränsen


Orolig i sin sömn renen Rudolf är
Han i mardrömmen våldsamt och otäckt svär
Hoppas att ångesten en dag tar slut
Att vackra drömmar står tätt på lut

Av och an i sängen hans stora kropp rullar
Utanför så leker tomtebarnen, i snön så glatt drullar.
Hornen river ner klocka och julestrumpa
Rudolf med ångest ur sängen skumpa.

Svettig och utmattat han på golvet ligger
Om nåd och försoning han gråtande tigger
Mulen blinkar rött hela förbaskade dygnet
Rudolf vill bara sova, läka det inre stygnet

Två timmar till festen och inga gåvor att ge
De andra djuren bara kräver, Rudolf stillsamt le
Men denna julafton ska de få sin juleklapp
De ska få smaka på Rudolfs dödliga rapp

Med spikpistol han först sina renvänner avlivar
Sedan han hör hur barnen där ute med varandra kivar
Ner plockar han geväret från stalleväggen
”Nu ska de få smaka, de otäcka dräggen”

Julemusiken från gården lätt dämpar barnens skrik
Rudolf han skrattar sataniskt och gräver ner deras lik
Inne i köket tomtemor pysslar och bakar kakor
Ett fromt leende speglar sig över hennes dallriga dubbelhakor

Men glädjen snabbt den försvinner
När Rudolf hennes skräckslagna ögon vinner
Geväret hennes hjärna på väggen placerar
Med hornen han hjärnslamsorna lätt parerar

Tomtefar, den tjocka jäveln, i mysfåtöljen vila
Rudolf dänger klöven i hans öga, ger en redigt blodig blåtira
Tomtefar förskräckt skriker ”Rudolf, vad tar du dig för?”
Hinner inte mer, förrän vapnet avlossats och han i spasmer dör.

Vår vän renen, han djävulskt ler
Inne i staden finns det många fler
Kanske en dag mulen slutar lysa
Han bara av tanken börjar rysa

Upp mot fallande snödun han tittar
In mot staden han mycket lätt hittar
Klövarna, de lättar från marken lätt
Han på mord och våld aldrig blir mätt

Mulen tjänar sitt syfte i mörkret med blodrött sken
Skynda skynda, till Kalle Anka han får inte bli sen
Ingen ska hindra denna blodets natt
För Rudolf, den gamle renen, har helt enkelt fått fnatt.

Fred Anderson

tisdag, december 16, 2008

Recension: The Triumph of Hercules (1964)


Vi fortsätter min lilla peplumfestival med ännu en Alberto De Martino-rulle, nämligen den roliga - men långt ifrån perfekta - The Triumph of Hercules. Denna gången är det goofy-hunken Dan Vadis som flexar framför kameran. Vilket är ett mindre lyckat val.

Prins Milo (en lyckad Pierre Cressoy) spelar en ond kille som gärna vill härska över landet. Han berordrar sin kollega och vakt Gordio (en mycket ung Howard Ross) att mörda kungen och de skyller det hela på bonden Euristeo (Piero Lulli).

Hercules (Dan Vadis) som lever ett fridfullt liv ute på landet får reda på misstankarna om mordet och beger sig till stan, där han givetvis kärar ner sig i prinsessan Ate (Marilù Tolo). För en gångs skull så vill inte skurken äkta prinessan, utan hans plan är helt enkelt att hon och den som vinner henne i en tävling (som i alla dessa filmer så vinner man endast rätten att gifta sig med sin drömkvinna genom att slåss i en arena) ska förolyckas.

Samtidigt så har Milo fått tag i en magisk dolk av sin häx-mor, en dolk som styr sju stycken övermänskligt starka guldmän! Naturligtvis måste Hercules både slåss mot dem, mot Milo och hans vakter, rädda befolkningen och vänner undan tortyr och död och samtidigt skydda Ate... some days you just can't get rid of a bomb!

Även om Dan Vadis klarar sig bra i actionscenerna, och skuttar fram som en belgisk muskelgasell så ser han tyvärr så vansinnigt korkad och tokig ut att det är svårt att ta hans Hercules på allvar. Dock så fightas han mycket, och det tar tack och lov bort hans fåniga ansiktsuttryck en aning.

Som de flesta andra peplums så är budgeten minimal, men De Martino försöker få till lite djup med hjälp av en del lyckade och en del mindre lyckade mattepaintings. Arenan som förekommer ser misstänkt platt ut och alla stora helbilder (vilket iofs rör sig om en enda vinkel) är väldigt statistiska, medan man hellre fladdrar runt med närbilder för att dölja att det troligtvis inte finns mycket arena alls att komma med.

Men den säljande detaljen i denna filmen är de sju guldmännen, vilket helt enkelt är sju stycken muskelmän med guldfärg över sig och flintfrisyrer. De är lika fåniga som de låter, men De Martino ser till att de hela tiden får slåss och vara allmänt elaka mot alla bönder de ser - och en del andra - vilket gör att det aldrig blir tråkigt.

En trevlig liten peplum, tyvärr utan monster.

måndag, december 15, 2008

Spelfilmer om skapandet av europeisk genrefilm?

Det finns inte så många. I USA kryllar det av filmer om filminspelningar, men det berör naturligtvis bara amerikansk film av den mer kommersiella sorten. Det finns så få skildringar av hur italienska, spanska, franska... ja, europeiska genrefilmsinspelningar att jag inte blir klok på det. Tänk hur hur enormt mycket film det har gjorts i europa, speciellt under guldåldern. Men det finns några undantag.



I Jean-Luc Godards Le Mépris så skildras delvis inspelningen av en fantasyfilm som regisseras av Fritz Lang (som spelar sig själv ska tilläggas). Dock så var det så förbaskat länge sedan jag såg den att jag är väldigt osäker på vad som skildrades. Men så rör det sig om arthouse också, väldig bra sådan. Ska leta upp min dammiga VHS och se om den är värd att uppgradera till DVD.



Lucio Fulcis underskattade och självreflekterande Cat On The Brain från 1990 måste anses vara en unik film på flera sätt. Dels är det en skräckfilm som blandar in regissören av filmen själv i något som är svårt att avgöra vad som är verkligt och vad som är fantasi - det vill säga det som Wes Craven gjorde några år senare med fina New Nightmare. Men det är också en skildring av den italienska genrefilmens förfall, med allt lägre budgetar, dåliga effekter och kaosartade inspelningar. Det känns som om mycket är väldigt personligt och det som sker i filmen behandlar säkert Fulcis egna upplevelser i karriären. Filmen som sådan är lite ojämn, men är när den kom helt klart det mest kreativa och interssanta som Fulci gjort på flera år.



En film som känns lite bortglömd med som borde intressera alla fans av europeisk sleaze är Torremolinos 73, en samproduktion mellan Spanien och Danmark. Den handlar om en uppslagsverksförsäljare som tvingas börja spela in porrfilm för skandinaviska kunder och sedan så småningom får regissera sin egen högst Jess Franco-artade arthouse-erotiska-skräckfilm i turistparadiset Torremolinos. Det andas Franco, det andas spanskt sjuttiotal och den är dessutom sanslöst rolig. Synd bara att så får ha kopplat Uncle Jess-kopplingen.



En av de senaste filmerna att behandla europeisk genrefilm är den utmärkta CQ, av Roman Coppola. Jeremy Davies spelar en ung klippare som tar över regin på superduperfilmen Dragonfly, en fransk-italiensk spion-film med en kvinnlig Barbarella/Diabolik-inspirerad karaktär. Filmen i filmen är väldigt träffsäker och känns verkligen som en äkta kitchprodukt från sextiotalet. Giancarlo Giannini är dessutom lysande som en pastish på Dino De Laurentiis. Jason Schwartzman dyker även upp som regissören Felix DeMarco, specialist på brittiska (känns det som) skräckfilmer med mycket naket och blod.

Finns det några fler filmer som visar hur det gick till på "den gamla goda tiden"? Det hade varit väldigt intressant att se en film vars handling har till bakgrund av en western, en peplum eller en giallo.

meglomani

Det finns inget tröttsammare än personer som anser sig lida av meglomani. Eller hur man nu stavar det. Jag har stött på några i mina dar, men alltid med dessa självssäkra män (för det rör sig sällan om kvinnor) så döljer det sig uppenbarligen någon med både liten-peniskomplex och talanglöshet.

Jag tror detta tillstånd handlar om att man blåser upp sina egna kunskaper och sin egen begåvning till något som är så absurt stort - och alla runt omkring vet att det är motsatsen som gäller - att det närmast blir parodiskt. Man försöker dölja att man inte har något att erbjuda med hjälp av "lite" överdrifter.

En person jag arbetade med en gång brukar gång på gång jämföra sig med flera av de riktigt stora i branschen. Inga som är direkt bra, men som bevisligen drar in pengar. Själv drog han inte in ett skit, även om han gång på gång kör den lögnen på forum och på sin egen blogg. Till slut är det som om han ropat varg så många gånger att man helt enkelt inte hör vad han har och säga. Att sedan alla hans insatser i karriären är misslyckade - både bland publik och branschfolk - hör också till saken.

En sådan här person drar gärna till sig nykomlingar i branschen, såna som gärna slickar fötter får att få sig en tå in i ett arbete. Jag tror aldrig jag själv sjunkit så lågt någon gång. Jag är smartare än så, kanske. Ska inte anlysera det för mycket.

Personer som är så här är energislukare. De drar ut det sista av kreativiteten ur folk de känner och sedan kastar de bort dem. Givetvis finns det en del loosers som hänger kvar, kanske för att de tror att denna människa är det sista hoppet i deras egen karriär, och väljer att förnedras istället för att stå på egna ben. Från mig lyckas de aldrig dra den här energin, mest för att jag helt enkelt slår undan benen på dem redan från början och försvinner iväg mot andra mål. Jag behöver inte sådana människor, det är de som behöver mig - och när jag, ett tilltänkt offer, försvinner så försvinner också deras kraft. Tills de hittar någon ny, mer lättlurad.

Sådana här personer kan sällan överleva själv heller. De behöver någon som kan tycka om dem, som kan se upp till dem. Att den personen sedan får ta det ekonomiska, betala räkningar och se till att livet ser gott ut för dem båda hör också till. För en person som anser sig lida av storhetsvansinne kan sällan heller sköta sin egen ekonomi. Det blir mycket lån och gentjänster som aldrig betalas igen. Tragiskt.

Man träffar på så många miffon i livet. Skönt att man helt enkelt är kall nog att inte låtsas om dem när man möter dem på stan. Den ultimata förnedringen. Rekommenderas varmt.

söndag, december 14, 2008

Recension: Medusa Against the Son of Hercules (1963)


Hurra, det var på tiden! Äntligen en rejäl peplum - nu också med inte mindre än två gummimonster! Medusa Against the Son of Hercules är en riktigt kul rulle som endast lider av undermåliga utgåvor. Läs och se varför den är så trevlig!

Kungadömet Seriphos lider av fattigdom och hungersnöd, men är ändå hyfsat lyckliga. Det enda som förstör deras vardag är det faktum att den enda vägen de kan forsla sina varor är genom Argus, ett betydligt girigare kungadöme. Den andra vägen är spärrad av en stor vattenlevande drake samt naturligtvis, Medusa!

För att råda bot på eländet och kanske komma billigare undan Argus girighet så föreslås det att Prins Galenore (den utsökte skurkskådisen Leo Anchóriz), som är son till kungen av Argus, ska få gifta sig med dottern till kungen av Seriphos. Dottern är inte helt emot det, men hon är egentligen mer intresserad av den hunkige fiskaren Perseo (Richard Harrison). I alla fall så blir det lite bråk och det slutar med att hon vill gifta sig med den av Perseo och Galenore som vinner i en tävling (som består av våld och ond bråd död givetvis). När Perseo faktiskt vinner så gör det Galenore förbannad och han kidnappar prinsessan - som blir fritagen, men det hela urartar till att det blir krig på gång.

Men hur ska Seriphos klara sig mot den betydligt mäktigare armén från Argus? Jo, de sätter Perseo som härförare och hoppas att han, med sin lättklädda utstyrsel och tredagars-skäggstubb ska slå fienden på fingrarna. Det finns bara ett rejält hinder i planen: Medusa!!!

Som vanligt är alltså storyn inte så mycket att snacka om, men Alberto De Martinos eleganta och fartfyllda regi gör att det aldrig blir riktigt. Det är gott om action och och halvtaskiga, men flotta, mattepaintings. Det som gör att den skiljer sig från den övriga peplum-mängden från det här året är att man lagt lite energi på slagsscenerna och skrapar ihop kanske hundra statister som får attackera murar med stegar och falla av hästar på tusen olika sätt. Det känns lite ambitiösare helt enkelt.

Höjdpunkterna är dock Carlo Rambaldis gummimonster. Först ut är en tuff och småseg drake, som drägglar omkring på stranden och svajar med halsen så att folk far av hästryggarna. Hur de dör är svårt att säga, men bara skräcken av att se den draken måste ha varit nog. Det är många och långa scener med draken, som man får se ordentligt. Carlo har byggt den i "naturlig" storlek (hur naturlig en drakes storlek nu är?) och trots att den är lite seg så är den riktigt effektivt. Men... MEN... det bästa är nog ändå Medusa!

Vanligtvis är Medusa bara ett fruntimmer med ormar på huvudet. Här har man helt kastat bort sånt trams. Medusa är ett långsamt, kusligt, stort tentakelmonster med ett enda stort öga som hypnotiserar sina offer till sten. Hon liksom vaggar fram genom sin dal, mellan förstenade soldater. Det är extremt coolt. Det är som hämtat från en helt annan film, en science fiction-skräckis eller nåt, och grymt välgjort. Ett höjdarmonster!

Hunkar, monster och fältslag. Det är det som behövs en söndag som denna.

Recension: Impulse (1984)


Meg Tilly, Jennifers tillbakadragna syster spelar huvudrollen i denna märkliga film i skymningslandet mellan exploitation och arthouse. Det är synd att man försökt marknadsföra Impulse som en erotisk thriller då den är väldigt långt ifrån de markerna.

Stuart (Tim Matheson) och Jennifer (Meg Tilly) är ett ungt och lyckligt par. Han är framgångsrik kirurg och hon är dansare. En dag så ringer hennes mor, kallar henne de hemskaste saker och skjuter sig sedan i huvudet. Hon blir allvarligt skadad, men överlever och Stuart och Jennifer åker till den lilla idylliska staden för att hälsa på.

Men sedan en liten jordbävning, som högst förstörde några rutor i den lilla frisörsalongen och skrämde några hundar, så har något förändrats. Det är som om folk hela tiden vandrar runt på tå, hela tiden rädda för att slappna av. Men när de väl gör det så agerar de impulsartat. Det innersta som de kan fantisera om, allt sånt där som censureras bort av det sunda förnuftet kommer upp till ytan. Det kan vara som att gamlingarna spelar fotboll med en burk på gatan och kissar på Stuarts bil, till att sjukhusets gamla doktor börjar leka med tanken att ta livet av människor och sheriffen jagar barn med automatvapen.

Snart så gör sig befolkningen bekväm i galenskapen och allt accepteras. Någon har sprängt bron och en anonym jeep åker omkring i utkanten av staden och studerar befolkningen. Snart så börjar också Stuart, Jennifer och hennes familj att smittas av galenskapen...

Detta är en mörk och udda liten film. Den är sannerligen ingen vanlig b-rulle, och alldeles för smal för att kunna vara mainstream. Naturligtvis blir den inte dålig av detta, utan snarare en riktigt spännande thriller som hela tiden är oförutsägbar. Den lyckas med att chocka åskådarna med några obehagliga överraskningar, men blir heller aldrig riktigt snaskigt exploativ - även om den givetvis bjuder på en del våld och sex.

Skådespeleriet är ypperligt och Meg Tilly är lysande som vanligt. Hon är som Jennifer Tilly, fast spelar under istället för över. Och jag gillar båda. Tim Matheson ser jag fortfarande som tokstollen från Animal House och 1941, men det är bara att ta en snabb titt på hans filmografi för att inse att han uppenbarligen är så mycket mer än så. Här balanserar han väldigt bra på kanten mellan myskille och tokpervo.

Impulse ska ni verkligen ge en chans. Glöm bort artworket och ta en titt på denna skamlöst bortglömda "småstad-blir-galen"-rulle.