torsdag, januari 03, 2008

Action x 5



Under nyårsledigheten har det inte blivit mycket intelligent filmtittande. Jag har helt och hållet släng mer ner i tokactionträsket, speciellt såna filmer med lägre budget eller anständighetsgrad än vanliga erkända filmer. Det vill säga såna filmer jag helst av allt ser när jag behöver stänga av hjärnan.

Började hårt med Isaac Florentines närmast parodiskt patriotiska Special Forces, där… special forces (givetvis) ska rädda lite gisslan i ”Moldonien”. Gisslan består av nån amerikansk kvinna och hon hålls fången av den onde, onde, onde ryske Hasib (vilket iofs låter arabiskt nu när jag tänker efter) och hans gäng av stuntmän… sorry, legoknektar. I sann Florentine-tradition så är action-scenerna makalösa, totalt genombisarra, överdrivna, blodiga, och har så mycket groteska och livsfarliga stunts att man bara myser av välbehag. I början är det mest riktigt välgjord och Commando-style militäraction, för att senare gå vidare till fantastisk martial arts där bland annat världens nu bästa actionkille, Scott Adkins, sparkar så mycket öststatsrumpa att man genast blir kär.

Jag hade undvikit McBain i många år, främst eftersom framsidorna och Christopher Walkens ansikte alltid fick den att se så seriös och lågmäld ut. Så när Subdvd hade sin rea så plockade jag upp den igen och tittade lite närmare, såg att James Glickenhaus regisserat och köpte den utan att blinka. Och det ångrar jag inte. Walken är en gammal Vietnam-veteran som tar hjälp av sitt gamla team för att störta Colombias nya militärdiktator. Hans kollegor, en tunnhårig kirurg, en miljardär och lite annat löst folk smyger in i Sydamerika, efter att på ett minst sagt odiskret och våldsamt sätt skrapat ihop lite budget. Sedan så dödar dom i stort sett allt som rör sig, om det har militärkläder i alla fall. Glickenhaus har förvisso skapat ett av de mest korkade historierna jag varit med om, men har samtidigt också snickrat ihop några sanslöst spektakulära och sadistiska actionscener. Det är mycket folk som brinner, stora explosioner, höga fall, squibs och gags som bara Glickenhaus kan koka ihop.

Laser Mission, ja jag vet. Brandon Lees ständigt sågade actiondänga från 1990. En tysk-amerikansk samproduktion där en stapplande Ernest Borgnine spelar en icke övertygande tysk professor, slapstick med Kubas (eller Afrika, whatever) svar på Kling och Klang och en Brandon Lee som har gjort betydligt bättre skådespelarinsatser. Dock så hjälpte den fläckfria anamorfiska bilden till att höja betygen ett snäpp. En del action är välgjord, speciellt den långa biljakten med mycket krascher, explosioner och sköna stuntmän som blir påkörda. Skandalöst nog så var detta också den klippta versionen och saknar, mycket abrupt, en halshuggning och huvudskurkens död. Ja, huvudskurken ja. Det är ingen mindre än Werner Pochath, den coole tyske karaktärsskådisen som alltid gjorde ett bra jobb. Han var för övrigt pojkvän till porrskådisen Jeff Stryker och såg till att den senare fick en huvudroll i Claudio Fragassos Zombi 4: After Death.

Gick vidare till en gammal favorit som jag såg mycket på VHS-tiden: DNA, en Predator/Alien/Jurassic Park-rip av William Mesa och med Mark Dacascos (”Mark, varför är du så kass-cos?” som Video Ett-Lars sade en gång) som hjälpten och Jürgen Prochnow som (surprise!) skurken. Verkar faktiskt ha haft någon form av budget och är både gory och välgjord. Vissa effekter lever inte direkt upp till standarden, till exempel den oerhört primitva helikopter-kraschen mot slutet. Den bryter av så sanslöst mot filmens övriga kvalité (som inte är så skyhög från början) och förtjänade helt enkelt att hamna på YouTube, och det är den filmen som akompanjerar den här posten. I alla fall så är DNA helt kompetent på alla fronter, men inte det minsta orginell. Men vem behöver orginalitet, när det finns explosioner och monster?

Anthony Hickox har alltid varit en favorit och jag älskar Die Hard-plagiat, så det är konstigt att det tog mig flera år att se Blast. Bra skådisar och ett ganska rappt och underhållande manus gör detta till något som nästan kunnat ha bli bio-kvalité, men givetvis så rippar den så skamlöst från andra filmer och har en budget som ligger på gränsen till alldeles för låg budget för att kunna ta sig över toppen. Vinnie Jones är kul som skurken och det bjuds på feta explosioner, bra slagsmål och ett (tyvärr) odrägligt barn som ska var gulligt och modigt. Men betydligt bättre än vilken Beck-film som helst.

Det var väl det. Men jag har flera andra filmer liggandes i samma genre, så det är väl bara att ta nya krafter och köra hårt.