måndag, januari 07, 2008

Recension: I Am Omega (2007)


Som jag skrivit tidigare någon gång så har jag en tendens att föredrar plagiat än orginal. På något sätt så blir plagiaten mer renodlade, mer underhållande. Bort med allt trams och dit med mer av det publiken vill se. I Am Omega är ett skönt och fräckt försök av The Asylum att bräcka nyversionen av I Am Legend, och otroligt nog - trot eller ej - så föredrar jag nog plagiatet även här.

Världen har utrotats av ett virus, och kvar finns en minst sagt störd pillerätande Mark Dacascos - långt ifrån stora, fina roller. Han pysslar i sitt hem, övar kung fu på gräsmattan, tror att radion pratar med honom, försvarar sitt hus mot onda zombies och pratar med lik då och då.

Något som gör han extra störd är att någon försöker skicka ett videomeddelande till honom, som ett videosamtal på MSN typ (jag tänker överhuvudtaget inte analysera hur internet fortfarande kan vara "up and running" i en död värld). Han vägrar helt enkelt svara, och när han till slut gör det så visar det sig att någon vill bli räddad. Och givetvis agerar han som en gentleman: tackar nej.

Men någon vill verkligen ha med honom och snart dyker det upp två överlevande till, två otrevliga dryga amatör-militärer med swaztika-liknande kors på armarna och ett sällsynt dåligt humör...

Grunden är ganska lik Richard Mathesons orginalhistoria och även de tidigare filmversioner som finns av historien, men här så utspelar sig mycket av historien i LA's utkanter, på dammiga vägar och öde öknar. En annan skillnad är också att vår hjälte inte direkt har lösningen på infektionen, utan mest är en mördarmaskin som bryter samman och gråter ibland.

Förlåt mig, jag skrev att hela världen utrotats. Det är givetvis fel. För dom som inte har dött eller de väldigt få som verkar vara immuna, har nämligen förvandlats till blodtörstiga, slemmiga zombies som helst av allt håller sig i mörkret, men som brukar vara ute i solskenet ibland också. Zombisarna är faktiskt ganska coola, som hybrider mellan Romeo-zombies och varelserna i The Descent, alltså betydligt coolare än i Will Smith-filmen med samma historia.

Fotot och regin är kompetent och man arbetar bra med en lite budget. Får till en stämning och spänning som oftast utspelar sig i dagsljus, men de få scenerna som är i mörker - bland annat nere i avloppssystemet, är extra lyckade. Det är betydligt, betydligt mer action och blod än i filmen den rippar, och det gör den också betydligt mer underhållande. Manuset är väl som det är, inte orginellt, men det är inget jag tänker gnälla över. Istället så bjuds det på en charmig och hyfsat fartfylld historia (i alla fall jämfört med I Am Legend) som kanske inte slår The Omega Man, men som klarar sig fint i det övriga DTV-utbudet. Mark Dacascos sköter sig bra och han är en hyfsat skådis trots allt. Det blir lite buttkickning och den ganska medioker eftersom den är ganska sönderklippt. Men det finns en schyst scen då Mark kung fu-posar i alla fall.

Tyvärr så klär inte Mark av sig tillräckligt, men ändå får filmen faktiskt ett helt godkänd betyg. Modern exploitation helt enkelt. Take it or leave it.