torsdag, januari 10, 2008

Recension: The Land That Time Forgot (1975)


Ni vet hur britter är. Det kvittar om dom gör science-fiction-zombie-filmer eller historier med otroligt plastiga dinosaurier, allt på låg budget, och ändå får dom det att både bli välspelad och kanske främst av allt, välskrivet. The Land That Time Forgot är sannerligen ett gott exempel på den fantastiska kvalité som exploitationmänniskorna kunde få till i England under det glada sjuttiotalet.

Det är första världskriget och en tysk ubåt torpederar och sänker ett brittiskt kryssningsfartyg. Några överlevande, därbland kaptenen och den ständige hjälten Doug McClure (bara namnet andas hjälte!) lyckas ta sig till livbåtarna och tappar bort sig i den tjocka dimman.

Genom en ganska dumdristig plan så lyckas dom faktiskt ta sig ombord på samma ubåt som torpederade deras fartyg, övermanna den minimala besättningen och på så sätt försöka styra sig hemåt. Men intrigerna tjocknar på och efter diverse olika maktövertaganden så hittar man av en slump den aldrig bekräftade ön Caprona.

Man tar sig i land genom en undervattensflod och finner ett land fyllt av dinosaurier, grottmänniskor och... ja, hela evoloutionens stadier. Ju längre in i landet dom beger sig desto mer utvecklat blir naturen, människorna och djuren. Har man funnit civilisationens vagga?

En grottmänniska, Ahm, blir vän med dom och sedan kan det riktiga äventyret börja...

Jag har noterat att en del mindre intelligenta tyckare sågar filmen på grund av dess låga budget, men det är naturligtvis en absurd idé. För det är absolut en av de mest välgjorda och främst av allt, underhållande dinosaurieäventyren som gjordes under sjuttiotalet. Egentligen är det nog bara tvåan, The People That Time Forgot som slår den. Dinosaurierna är väldigt enkla, är mycket tydligt dockor och gummiartade fullstora dockor, men har man någon form av vett i skallen så köper man konceptet ändå eftersom historien och skådespelarna är så bra som dom kan bli.

Man låter bli att skämta bort eventuella lågbudgetskavanker och kör en seriös ton genom hela filmen, utan att dra ner på underhållningsvärdet eller actionscenerna. Något som förvånar kanske är att karaktärerna är så mångfacetterade och intressanta. Den tyska fienden är lika intelligent och logiskt resonerande som britterna och amerikanarna och det blir till och med vänner i sin överlevnad. Det finns inga onda tyska serietidnings-skurkar i den här historien. Tack och lov för det, alltid ett fräscht inslag.

Även om inledningen på filmen, på ubåten är ganska långsam, så är det svårt att tappa intresset och belöningen kommer på Caprona där monstrena är många och arga. Det bjuds också på schysta grottmänniskoslagsmål, ett fett vulkanutbrott (där till och med arkivbilderna har fantastiskt bra kvalité) och ett mycket bra och semi-dystert slut.

Nästa gång blir det tvåan, så håll ögonen öppna. Dinosaurierna har intagit bloggen!