söndag, januari 13, 2008

Recension: Latitude Zero (1969)


1969 så skulle Tomoyuki Tanaka slå på stort och göra en mer internationell film, hyrde in Joseph Cotten, Cesar Romero och Richard Jaeckel för Inoshiro Hondas stora, feta Latitude Zero - ett spektakulärt undervattensäventyr med James Bond-vibbar och monster. Tyvärr drog sig amerikanska investerare ur och han var nära att missa sina amerikanska stjärnskådisar. Dock ordnade det upp sig, men budgeten drogs ner och det kanske inte blev det ultimata äventyret som det var tänkt.

Journalisten Richard Jaeckel, snygge Akira Takarada och Masumi Okada, undervattensforskare, blir genom en olycka introducerade till undervattensimperiet Latitude Zero, där Joseph Cotten - en tvåhundrafyra år gammal vetenskapsman har skapat ett utopia för världens genier. Där kan dom forska i fred och har obegränsande ekonomiska och tekniska resurser.

För att ta sig omkring så har man super-ubåten Alpha, som inte är utrustade med några vapen, men däremot med kunnig personal och listiga skydd.

I närheten så håller den oerhört onde Doktor Malic till, spelad av Cesar Romero. Han har en stor ö där han gör bisarra experiment och sätter ihop nya monster. Där har han bland annat en armé av fladdermusmänniskor! Han vill givetvis, som den onding han är, krossa Latitude Zero och ta över deras kunskap själv.

Så våra land-hjältar erbjuder sig att hjälpa till att bekämpa Malic och hans monster-armé!

Latitude Zero är en blandad röra. Som alla andra Inoshiro Honda-filmer så är den enormt snygg och välregisserat. Det är verkligen en kunnig herre som kan berätta en historia. Effekterna är överlag bra, även de allmänt kritiserade monsterdräkterna (som jag personligen tycker är bättre än normalt). Även om man ibland ser trådarna som håller upp ubåtarna (och det är väldigt sällan trådar syns i Toho-filmer, så det är konstigt) så är miniatyrerna överlag fantastiska och det är synd budgeten skars så mycket att det inte blev någon stads-stampning.

Latitude Zero fungerar bra som matinée-film, men är inte Tohos bästa film. Se den däremot för läckra kulisser, kläder, matte paintings och coola monster.

Och stiliga japaner givetvis.