söndag, januari 06, 2008

Recension: Lips Of Blood (1975)


Nu har det hänt igen. Man börjar titta på en film och plötsligt har det gått nittio minuter och man vet inte riktigt hur det har gått till. Lips Of Blood fick premiär 1975, fyra år efter The Shiver Of The Vampires, och det är tydligt att en stor utveckling har skett hos Rollin. Till det bättre givetvis.

Som pojke upplevde den nu vuxne mannen (Jean-Loup Philippe) en händelse som stannade inom honom för evigt. I en slottsruin vid havet så träffar han en spöklik flicka (Annie Belle). Han har fått vilse, efter att ha följt efter "den svarta hunden med sargat öra" och får skydd över natten i ruinen.

Han blir plötsligt uppväckt av flickan som säger åt honom att genast springa hem eftersom hans mor är orolig för honom. Han ger henne sin leksak som gåva och stänger dörren bakom sig, vilket gör att hon blir inlåst. Sedan har det gått tjugofem-trettio år och han får syn på ett fotografi av ruinerna under en fest.

Hans mor minns inget av händelsen och ingen vill avslöja vart ruinerna är. Den kvinnliga fotografen som tog bilden har fått en stor summa pengar för att aldrig avslöja platsen. Mannen börjar luska i mysteriet och blir indragen i något som närmast visar sig vara en konspiration. Personer försöker döda honom, men av någon anledning så kommer det då och då mystiska vampyrflickor och försvarar honom...

Lips Of Blood är nog bland det vackraste jag sett. Kanske också det mest återhållsamma jag sett av Rollin, men ändå så typiskt honom att det lätt hade blivit parodi. Allt finns där: slott och ruiner, skuggor och stearinljus, nakna vampyrer, blodiga läppar, vacker musik (denna gången fantastiskt vacker, så långt ifrån hippie-rocken i Shiver som man kan komma), till ytan händelselösa scener. Det som skiljer den här från flera av hans andra är att den till största delen utspelar sig i stadsmiljö, dock utan att för en sekund ta bort den förtrollade stämningen. Rollin skildrar tunnelbanor och höghus minst lika vackert och poetisk som slott och landsbygd.

Varje bild är ett konstverk och varje bild är som konstverk akompanjerat av poesi. Fransk arthouse när den är som bäst. Känslomässigt stark artsploitation för oss som vill bli förförda.

Filmen är utgiven av Njutafilms och det är bild- och ljudmässigt en mycket stark utgåva. Givetvis har filmen sina skavanker, men att få en sådan obskyr film att se så bra ut som den faktiskt gör är bara det ett mästerverk.