måndag, januari 28, 2008

Recension: Murder By Decree (1979)


Det här var en film som helt hade gott mig förbi, och jag som ska kalla mig en Jack The Ripper-fantast! Murder By Decree är den ofta kritikerrosade, men märkligt bortglömda Sherlock Holmes-filmen av Bob Clark. Gjord 1979 och troligen inte den hetaste filmen det året, men definitivt en intelligent pärla att leta upp.

Som vi alla vet så härjade Jack The Ripper i Londons snuskkvarter 1888. Polis och myndigheter stod maktlösa medan denna aldrig infångade galning bokstavligen slaktade ett gäng horor.

Denna gången är det Sherlock Holmes (Christopher Plummer) och Dr Watson (James Mason) som ramlar över fallet, mer eller mindre med polisens godkännande. Uppenbarligen är det andra krafter än snuten som vill ha fallet löst, men det finns också dom som motverkar en lösning och snart så är både våra kära hjältar såsom resterade prostituterade i fara.

Det är en ytlig sammanfattning av en ganska komplex handling där kanske politik och människoporträtt hamnar framför thriller och skräck, men som aldrig blir tråkigt. Vi får följa en metodiskt arbetande Sherlock ner genom samhällets olika skickt, genom politiska strömningar, konservatism och radikaler, borgare och arbetare. Samtidigt så dör det fler och fler när mördaren med den svarta capen och vagnen kryssar genom natten.

Vad som verkligen gör den här filmen är skådespelarna. Storyn har vi sett förut, i alla fall grunden, och även senare. Detta är exakt samma teori som lanseras i den fantastiska tv-serien med Michael Caine, Jack The Ripper och i den underskattade Johnny Depp-rullen From Hell. Men här har vi otroligt tunga namn: Christopher Plummer, James Mason, David Hemmings, John Gielgud, Anthony Quayle, Susan Clark, Geneviève Bujold, Frank Finlay och den coole Donald Sutherland. Och alla är toppen. Samspelet och karaktiseringen av Holmes och Watson hör absolut till filmhistoriens bästa, men ett nästan äktenskapsaktigt gnällande på varandra, men samtidigt djup respekt och god vänskap. Watson är intelligent och stram (med tanke på att han alltid får vara en korkad karaktär i många filmatiseringar), medan Holmes är mer öppen och ännu intelligentare än vanligt. Det blir heller aldrig absurt i Holmes ledtrådsletande, och det känns realistiskt.

Vi som gillar när blodet flyter kanske inte har så mycket att hämta, men det är en otroligt bra stämnings genom hela filmen. Från Londons dimmiga gator, till läskigare mördare, riktigt slitna prostituerade (så inga vackra horor med perfekta tänder - In Hell, jag menar dig!) och bra stadsmiljöer som gör att det känns som om man är på plats utan att det känns uppbyggd eller krystat.

När filmen har slutat så sitter man där och funderar. Man funderar på hur många gånger den till synes respekterade makten har använts för att döda rykten. Människor. Liv. Anständigheten.

Även om Holmes säger sitt om radikalerna, så förstår vi att han på något sätt har full förståelse för deras beteende. För alla vill trots allt att rättvisan ska vinna. Inte någon adlig apa med för mycket pengar.