måndag, januari 21, 2008

Recension: Oasis Of The Zombies (1981)


Detta har faktiskt aldrig hänt mig förut, men under tiden jag såg igenom Oasis of the zombies så somnade mitt bakhuvud! Ni vet som ett ben eller en arm kan göra ibland. Jag låg där och blev sakta hjärnskadad av en dålig film när plötsligt huvudet protesterade genom att helt enkelt långsamt stänga av sig själv. Inte illa.

Det är när man ser en film som den här som jag lätt kan förstå hur vissa anser Jess Franco vara en talanglös "hack". En slarver som inte har några som helst konstnärliga ambitioner. Nu tycker jag ändå att Oasis har vissa små moment, en bild här - en bild där, några klipp följd, nån replik, som faktisk visar att Franco mycket väl kan skapa bra film om han bara har ork till det. Tyvärr så lyckades han prestera sina sämsta sidor under Eurocines bolag. Och lustigt är det många av dom som är hans mest kända.

Storyn är i grunden ganska cool. Nazzar som under en räd ute i öken tar med sig en stor guldskatt med i den sandiga graven. En enda överlevande vet vart denna oas är och man försöker hitta igen den. Sonen till den enda överlevande dras dessutom in i det hela och drar med sig sina vänner för att hitta skatten.

Tyvärr visar det sig att soldaterna som dog där ute i öknen är ena giriga rackare och vägrar släppa ifrån sig guldet. Så dom har helt enkelt blivit zombies som gärna äter eventuella inkräktare.

Så, öken-zombies i en oas. Helt okey koncept. Tyvärr så är det knappt med några zombisar, storyn degar på som om den var döende och denna gången har Daniel White komponerat ihop musik som låter som den var inspelad i realtid när han såg filmen, på en enkel keyboard. I stort sett usel, men ibland ganska effektiv.

Zombisarna är ganska välgjorda, snygg make-up och lite halvkusliga. Så man kan inte klaga på dom allt för mycket. Vissa scener, till exempel när dom kommer ur sanden och vandrar ner för sanddynerna är riktigt bra och stämningsfullt. Men sedan krashlandar filmen igen.

En ganska fysisk attraktiv ensemble gör filmen lite mer sevärd och det är kul att se Franco-reguljären Antonio Mayans som shejk. Det finns också en Professor Deniken, vilket jag direkt kopplar som en referens till sjuttiotalets största pseudo-forskare, Erich Von Däniken.

Nä, det är en usel film. Men det är också Jess Franco och då ska den ses.

Jag råkar faktiskt ha två exemplar av denna på dvd, så det är möjligt att jag låter den ena lottas ut i en liten tävling. Har ni några förslag på tävlings-tema? Ämnet Franco låter ju bra, men jag är inte världens största expert på honom.

Vi får väl se...