torsdag, januari 24, 2008

Recension: Phantom Of The Paradise (1974)


Jag har haft den liggandes väldigt länge, men ikväll så kändes det plötsligt rätt att se den: Phantom Of The Paradise, Brian De Palmas kultförklarade rock/musikal/komedi-rulle från 1974. Jag älskar De Palma och är en väldigt förlåtande man, så jag tycker han har hållt stilen väldigt bra de senaste åren - med undantag för bottennapp som Mission Impossible givetvis. Så jag sprättade upp Studio S utmärkta utgåva och gav mig återigen in i De Palma-land...

William Finley spelar Winslow Leach, kompositör och auktoristerad nörd. Han presenterar sina fantastiska sånger för den onde, girige, musikmogulen Swan (spelad av den udda Paul Williams), men blir bedragen, fängslat och till sist så skadad att både hans ansikte och röst förstörs. Förutom att han blir en total galning också.

Men för Swan går det bra, han har stulit musiken och planerar den ultimata showen, skivan och turnén, allt med den fantastiska fjollan Beef (Gerrit Graham) som bisarr skränig glamrock-tolkare av Winslows vackra små sånger.

Winslow har dock andra planer, tar sig in på Swans klubb, The Paradise, och vill bara en enda sak: att hans älskade Phoenix (Jessica Harper) ska sjunga hans låtar, något som Swan går med på till slut... men bara om det signeras ett kontrakt i blod...

Detta är en fantastiskt visuell film som dessutom har begåvats med riktigt bra musik (skriven av Paul Williams för övrigt) och en mystisk svart humor som bara De Palma kan trolla fram. Vi vet ju vem regissören är, så det blir givetvis till och med en underhållande Psycho-parodi mitt i alltihopa.

Visst, jag har svårt för medvetet kitchiga och kultiga filmer, såna som är gjorda för att få fans för fansens skull. Rocky Horror Picture Show är delvis en sådan, men den har ändå så bra musik att man faktiskt köper den. Phantom klarar helt ifrån det genom att helt enkelt hålla perfekt De Palma-kvalité rakt igenom. Alla människor är coola eller snygga, miljöerna är sensationella, kameraarbetet är genomtänkt och även om filmens handling medvetet är ganska corny så blir det aldrig konstlat.

Den är hyfsat solid på skådespelarfronten också. Paul Williams tycker jag mest är läskig, med sin lilla uppenbarelse och märkligt barnaktiga ansikte. William Finley som Winslow är tokbra och Jessica Harper gör en söt roll som har fler lager än man kan tro, inte bara positiva såna. Gerrit Graham är väldigt rolig som Beef och det långt ifrån alla elaka rektorer, skurkar och högt uppsatta tjänstemän som hans senare förgyllt vår vardag med.

Mot slutet så exploderar allt i ett kamera-fontän av bilder, ljud, människor, tokklippning och håret reser sig för att det är så himla medryckande. Det är bisarrt och svartt, men ändå så vackert och underbart.

Filmkonst helt enkelt. Varken mer eller mindre.