söndag, januari 20, 2008

Recension: The Sadistic Baron Von Klaus (1962)


Joan Almirall / Rosa Maria Almirall / Rosa María Almirall / Clifford Brawn / Clifford Brown Jr. / Clifford Brown / Juan G. Cabral / Betty Carter / Candy Coster / Terry De Corsia / Rick Deconinck / Raymond Dubois / Chuck Evans / Toni Falt / Dennis Farnon / Jess Franck / J. Franco / Jesse Franco / Jess Franco / Jesús Franco / A.M. Frank / Adolf M. Frank / Anton Martin Frank / Jeff Frank / Jess Frank / Wolfgang Frank / Manfred Gregor / Jack Griffin / Robert Griffin / Lennie Hayden / Frank Hollman / Frank Hollmann / Frarik Hollmann / Rick Deconinck / B.F. Johnson / J.P. Johnson / James Lee Johnson / James P. Johnson / David J. Khune / David Khune / D. Khunne Jr. / D. Khunne / David J. Khunne / David Khunne / David Kuhne / David Kunne / David Kühne / Lulu Laverne / Lulú Laverne / Franco Manera / J. Franck Manera / J. Frank Manera / Jesus Franco Manera / Jesús Manera / Jeff Manner / Roland Marceignac / A.L. Mariaux / A.L. Marioux / John O'Hara / Preston Quaid / P. Querut / Dan L. Simon / Dan Simon / Jean-Jacques Tarbes / Dave Tough / Pablo Villa / Joan Vincent / Robert Zinnermann / Cole Polly / James Gardner...

Det där är några av dom namn som Jesus Franco har använt sig av i sin enorma filmkarriär som spänner från femtiotalet tills den senaste filmen som kom 2005. Ingen vet riktigt hur många eller exakt vilka filmer som Franco har gjort, men IMDB crediterar honom som regissör för 187 långfilmer, men det är bara en av många teorier. Troligen rör det sig om långt över 200 stycken.

Det är alltså inte förvånande att jag inte hört talas om The Sadistic Baron Von Klaus när jag fick den (och tre till Francos) i julklapp av Kit Gavin och den verkar ha glömts lite därmellan hans mer kända och ansedda sextiotalsrullar som Orloff-äventyren, Fu Manchu, de erotiska dramorna och hans agent- och spion-filmer. Väldigt synd tycker jag då den absolut tillhör bland det snyggaste och mest eleganta jag sett från Franco-fabriken.

Jag har inte riktigt bra koll på skådespelarna här, men jag gör ett försök... Fernando Delgado spelar den luriga och kluriga journalisten Karl Steiner som slår sig, ganska frivilligt från polisens sida, ihop med kommisarie Borowsky (Georges Rollin) för att försöka lista ut vad som pågår i den lilla tyska byn Holfen. Unga kvinnor försvinner och hittas brutalt mördade, och vissa påstår att det är spöket av den onde, onde, onde Baron Von Klaus som går igen och tar livet av nakna fruntimmer.

Men journalisten och kommisarien förstår givetvis bättre och börjar gräva i intrigerna runt det lilla hotellet där den nu huvudmisstänkte, Max Von Klaus, sov på natten då det senaste mordet skedde. Hemma hos honom har även hans son, Ludwig Von Klaus (Hugo Blanco) och dennes fästmö Karine (Paula Martel) anlänt. Ludwig är väldigt oroad över legend om den onde Von Klaus och detta påverkar givetvis hela familjen.

Men morden fortsätter och i den mörka natten så springer det omkring en svartklädd man, med svarta handskar och en stor, blänkande kniv....

Detta är klassisk, svart-vit, gotisk noir-thriller med trånga gränder, kullerstensgator, slott och allvarliga män i kostym och käpp. Men Jess, som den exploitationmästare han senare skulle komma att bli, briljerar en fantastisk kombination av toppklass-thriller och lite mer sleazy exploitation. Fotot är för det mesta enastående, speciellt utomhus och i nattscenerna, medan vissa inomhusscener är lite slarvigt ljussatta. Dock hela tiden kompetent.

Musiken av Francos huskompositör Daniel White håller väldigt bra kvalité också. Den varierar jazz med abstrakt skräckmusik, utan att bli fånig eller tråkig.

Vi snackar inte någon perfekt film, men den visar så tydligt vilken skicklig regissör och filmskapare Franco var om han bara hade lust. Detta är stundtals på Welles, Hitchcock och Mattsson-nivå - utan att överdriva. Även om detta anses vara någon form av mellanfilm i hans mest erkända period så blir jag grymt imponerand. Nu vill jag ännu mer se hans första Orloff-film och givetvis The Diabolical Dr Z.

Förresten måste jag få pusha för Howard Vernon, denna fantastiska schweiziska karaktärskådespelare som hade en lång karriär med nästan 200 långfilmer han också. En av de sista filmerna han gjorde var Delikatessen där hans spelar Frog Man som sitter i sin källare med alla tusentals grodorna. Otrolig skådespelare, och vilken karriär. Det är så att man faktiskt bli lite avundsjuk.

Och givetvis var han homosexuell som alla riktigt coola skådespelare. Så det så.