söndag, januari 13, 2008

Superman/Superman II


Jag har aldrig varit någon större fan av serietidningar, om det inte rör sig om serier/teckningar som Larson, Opus eller möjligtvis Robotman i början. Jag gillar absurda och smarta serier och är i stort sett helt ointressad av superhjältar, brottsbekämpare och andra muskelapor. Men i filmform så kan dom vara betydligt roligare. Ang Lees Hulk som kom för ett par år sedan är mästerlig. Hellboy, V för Vendetta och The Punisher gillar jag också. Sin City givetvis. Jag skiter fullständigt om dom är lika sina förlagor eller inte.

Men just Superman från 1978 verkar ha en stor kärlek även från serietidningsfansen. Det kan man förstå, för det är en rolig och charmig film med bra action. Nu när jag såg om den så tyckte jag att den gick lite snabbare än när jag var liten - och då såg jag till och med expanded cut - men fortfarande så fokuserar den väldigt hårt på Clark Kents barndom och en del scener blir väldigt utdragna.

Sånt där dock snabbt förlåtet så fort Christopher Reeve kommer in i bilden eftersom han är så bra som stålmannen att det verkligen, verkligen är svårt att se någon annan som honom. Insatsen är så sällsynt för att man faktiskt själv nästan går på skillnaden mellan den fumlige, snåle och dumsnälle Clark Kent och muskel-sexbomben Stålmannen. Dessutom så är samspelet mellan honom och Margot Kidder fantastiskt. Det slår verkligen gnistror.

Jag vet inte hur klantig och lustig Lex Luthor är orginalserierna, men jag har alltid varit kärleksfullt skeptiskt till Gene Hackmans version här. Jag skulle vilja se mindre humor i samband med Lex, men det kanske alltid har varit så?

Något som förvånar är hur primitiva miniatyreffekterna är. För att vara en såpass dyr film så är dom absurt mycket sämre än i filmer från sextiotalet. När dammen brister är extremt orealistiskt, och det var ju någon som amerikanarna klarade galant några år tidigare i samband med Mark Robsons Earthquake. Konstigt.

Superman II är betydligt bättre och är även hos mig favoriten i hela serien. Ingen ovanlig åsikter direkt, men överlag så är det en bättre film. Dels för att Stålmannen faktiskt har en riktig fiende att spela mot och dels för att den fördjupar relationen mellan honom och Lois Lane.

Eftersom jag inte sett den innan, så tittade jag alltså på Superman II: The Richard Donner Cut, vilket vad jag ska förstår ska vara hyfsat annorlunda och drastiskt dra ner på den ganska fåniga humorn. Jättebra tycker jag och filmen var imponerande. Terence Stamp, Sarah Douglas och Jack O'Halloran som skurkarna är ett lyckodrag och dom är riktigt, riktigt onda, sadistiska och välsskrivna.

Filmen är rated PG, men det hindrar den inte från att ha en bra och brutal bodycount och mycket stackars människor som får på nöten. Vilket naturligt är nödvändigt eftersom skurkarna måste vara elaka. Och då räcker det inte med att trampa någon på tårna.

Donner slår till med ett gäng fantastiska actionscener, till exempel där General Zod och hans kollegor tar över Vita Huset, fighten inne i New York och när dom först landstiger på jorden och rensar upp en småstad. Allt osar påkostat och fungerar bättre än ettan faktiskt.

Som barn så såg jag nog Superman III och IV fler gånger, kanske för att dom var lättsammare och enklare filmer. Men vad jag förstått nu så ska dom vara betydligt sämre. Mycket mycket sämre till och med. Vilket säkert stämmer. Men jag ska försöka se igenom dom också innan jag ser Superman Return.

En sak kan vi alla fall vara överens om, Christopher Reeve ÄR Stålmannen.

Han kommer alltid att vara Stålmannen. Vila i frid.