torsdag, februari 07, 2008

Det är pinsamt, men jag måste rekommendera en Alex Schulman-krönika

Jag vet, det är konstigt, men jag måste faktiskt rekommendera en underhållande krönika av Alex Schulman. Jag gillar inte karl, tycker mest hans texter är dryga. Men den här var ett sånt träffande porträtt av en typisk svensk skådis att jag bara skrockade förnöjt.

Som ni vet har jag jobbat med många svenska skådisar, kända som okända. Och det är väldigt få som inte lidit av tokego. Den där formen av egocentrering som kräver uppmärksamhet dygnet runt. 100 % av tiden. Och får dom inte beröm och en klapp på huvudet så blir dom självmordsbenägna och sura, vilket betyder "svåra att arbeta med". Många är väldigt missnöjda med om dom inte syns i bild, vilket jag själv tycker är mer komiskt.

Egobefriade skådespelare är underbara. Dom bryr sig inte om huruvida dom syns i bilden eller inte. Har dom gjort en perfekt tagning så ältar dom inte huruvida den var perfekt eller inte. Dom måste få berömmet. Dom måste få höra "Du var skitbra!" och sedan klappen på huvudet. En BRA skådespelare tänker på sina medskådespelare, han/hon tänker på hur scenen blir. Hur filmen blir och lämnar sig själv som egomonster långt borta.

Skådespelaren som Alex skriver om är ett typiskt egomonster. Precis som den skådespelaren som skådespelaren pratar om (för skådespelare kan egentligen bara prata om sig själva och andra skådespelare) är om möjligt ännu värre. Han lyssnar inte, anser att sin egen röst är den viktigaste och att just det han gör är den främsten konsten, det djupaste budskapet, den mest fantastiska känslan på jorden.

Som nyblivna mammor och pappor känner det antagligen. Fastän det inte är sant.

En gång satt jag med en av Sveriges finaste karaktärskådespelare, med tonvis av långfilm, tv-serier och teater bakom sig, och tog en öl i Östersund. Markus vad med också. Det var en man som var grymt uttråkad. Till den grad att han till och med avvisade en annan skådis eftersom han inte ville snacka skådis-saker med en skådis-sak. Resten av skådespelarn satte sig vid ett annat bord och pratade om sig själva, om sina projekt, om sig själva, om pjäsen och lite mer om sig själva.

"Min" skådis suckade, tittade på sina kollegor och muttrade "Jag är så trött på det där".

Så det kanske finns vettiga skådisar? Jag hoppas det.