måndag, februari 25, 2008

Jag såg Leif-Åke

Jag såg Leif-Åke på pendeltåget igår, men jag orkade inte känna igen honom. Lite dåligt samvete har jag faktiskt, men å andra sidan: vad har man att säga till någon man inte sett på tjugo år och som egentligen mer är jobbig än intelligent.

Det är inget fel med Leif-Åke. Han har absolut inte alla hästar i stallet, är så där överdrivet social och uppmärksamhetskrävande som en hel del personer med någon form av utvecklingsstörning kan ha. Han hade blivit en bjässe. Han var lång redan som tio-elvaåring, men nu kändes det som om han var två meter och dom där stora klotrunda ögonen flackade åt mitt håll hela tiden. Som om han på något sätt anade att jag var någon från hans förflutna.

Tack och lov verkade han inte göra någon koppling till vår gamla låg- och mellanstadieklass i Sigtuna. Fast först fick jag en känsla av att han kände igen mig. Jag lyssnade på musik och försökte fokusera ut genom fönstret, få pendelfärden att gå fort. Känner att någon tittar på mig och tittar upp mot en jätte som står i gången bredvid mig. Han vänder precis bort blicken och fortsätter framåt. Med sig har han en lustig liten kvinna, runt samma ålder, med huckle och som inte knystar ett enda ljud under hela färden.

Jag kände igen honom redan då. Ja, det tog några sekunder för mig att koppla hans namn och min relation till honom, men det ramlade ändå ner relativt fort.

Men jag har aldrig sett poängen med att snacka med gamla klasskamrater. Är inte nostalgisk av mig och är inte intresserad överhuvudtaget vart det blivit av dom.

Leif-Åke sitter och snurrar sin fåniga toppluva allt hastigare. Den lilla kvinnan sitter på andra sidan gången och lyssnar på vad han pratar om, han har hittat någon annan bekant på tåget. Ibland tittar han på mig. Men jag låtsas som ingenting. Jag orkar inte.

Nu inser jag att han kanske gjorde samma sak med mig. Ignorerade mig. För vem är intressad av gamla klasskamrater egentligen?