torsdag, februari 21, 2008

Recension: Commando Mengele (1987)


Herregud, jag saknar ord. Först och främst, Commando Mengele är producerad av Eurociné. Kanske inte säger något för den som inte är insatt, men för oss som vet så står Eurociné för... minst sagt icke-kvalité. Även om vi även älskar dom på något konstigt sätt. Den är dessutom skriven av Jess Franco. Och regisserad av Andrea Bianchi. Egentligen hade jag inte behövt skriva mer, men eftersom jag faktiskt betalade för att äga den på dvd så är jag rädd att jag måste gå vidare.

Antonio Mayans (med världens sämsta kunskaper i engelska) spelar Marc Logan, vars flickvän blir ganska onödig och odiskret dödad när dom närmar sig ett hårt bevakat slott uppe på en kulle i Paraguay (eller är det Uruguay? Detta är något som växlar genom filmen). Han blir givetvis arg och på något sätt som jag glömt bort så misstänker han att den som gömmer sig i slottet egentligen är den grymme nazi-doktorn Mengele!

Samtidigt så försöker en Simon Wiesenthal-wannabe (Fernando Rey) organisera en jakt på Mengele och till sin hjälp har han Jack Taylor, som väntat hela sitt liv på att fånga Mengele för att han nämligen... nej, det får vi aldrig reda på lustigt nog.

Tillsammans med en akrobat-zigenare, en kung fu-gubbe, en sprängämnes- och vapenexpert samt Antonio Mayans i för trånga kläder och Rambo-mode så planerar man en ordentligt attack för att en gång för alla fånga in Mengele.

Men Mengele, som för övrigt spelas av en av mina favoriter John Vernon, låter sig inte ta sig så lätt. Han har nämligen en extremt tafflig privatarmé som styrs av den halte homosexuelle Wolfgang von Backey (spelad av Christopher Mitchum, son till DEN Mitchum) samt en ondsint tyska som hjälper honom att befrukta kvinnor med chimpans-spermier.

Commando Mengele är så tafflig, så illa producerad, så extremt dålig skriven och stundtals spelad att den faktiskt blir ganska sevärd. Men det är liksom inget som stämmer. Det är som om Andrea inte ens regisserade. Han bara ställde upp kameran och så fick skådespelarna improvisera lite. Eller försöka ta sig igenom Francos repliker. Egentligen skulle jag bara räkna upp knasigheter i någon timmes tid, men jag orkar inte. Fördelen är att filmen tar sig själv väldigt seriös, vilket blir extra roligt då alla replikskiften är som hämtade från en tredje gradens brännskadad porrfilm. För övrigt är filmen ljussatt som en p-dänga också.

Actionscenerna är hysteriska. Bianchi brassar på med squibs i alla fall, men fighting-scenerna är så idiotiska och humoristiska att jag skrattade högt. Kung Fu-gubben är nog det fånigaste jag sett sedan Carola och den så kallade privatarmén får en att vrida sig av skam. Det finns en scen när armén tränar och Mengele tar sig en titt på deras färdigeter. Det är som hämtat från Hot Shots 2.

Det känns som om jag tittat på djurporr eller nåt. Jag känner en skam. Men en ganska njutningsfull skam. Commando Mengele var verkligen så dålig som jag hade hört. Men jag ångrar inte att jag köpte den.

När eftertexterna rullar på, nästan alla är döda och John Vernon fått spatsera omkring i SS-uniform så får jag bara fyra ord på huvudet, som på något sätt sammanfattar min upplevelse:

"I mainly found myself..."