lördag, februari 02, 2008

Recension: D-War (2007)


Det finns få filmer som jag väntat på så länge såsom D-War. Jag har följt filmens turer fram och tillbaka, finanseringsproblem, test-trailer och teasermaterial. Efter att Hyung-rae Shims Yonggary-nytolkning floppade så såg det illa ut för D-War, men otroligt nog så har han kämpat vidare och 2007 så kom den, sågs och segrade. Trots att den är minst sagt ganska ojämn.

Något fruktansvärt har hänt utanför Los Angelse. Ett stort område har totaltförstörts och givetvis lägger myndigheterna locket på. En ung reporter, Ethan (Jason Behr) får syn på något som väcker upp minnen från hans barndom och som direkt kopplar honom till de nya händelserna.

Han finner att en kvinna i samma ålder, Sarah (Amanda Brooks) verkar vara minst lika viktig i händelserna som han är och med hjälp av den mystiska gubben Jack (Robert Forster) så leds han vidare in i äventyret.

Men någon är på jakt efter dom. Det är en stor jävla drake i ormform, Imoogi, som tillsammans med sin armé har gett sig efter våra unga hjältar och bokstavligen börjar krossa Los Angeles med allehanda monster och en stor elak svartklädd armé.

Först och främst, det finns två nackdelar med filmen:

* Den verkar vara kortad, eller bara väldigt illa uppbyggd på manusstadiet. Karaktärer försvinner och dyker upp, logiska luckor som aldrig förklaras och...ja, folk gör saker som känns väldigt oklara.

* Man borde ha förlagt hela filmen i Korea istället för i Los Angeles, mest för att den helt enkelt hade blivit bättre mottagen som helkoreansk film istället som förklädd Hollywood-film.

Det var egentligen det enda gnället jag har, för i övrigt så är det grymt underhållande. Skådespelarinsatserna är ojämna, som så ofta när västerlänningar är med i asiatiska filmer. Antingen spelar folk över till tusan eller så är dom mer eller mindre apatiska. Här lutar det åt det senare tyvärr. Den enda gången skådespeleriet glimmar till är i flashbackscenerna till det historiska Korea då det känns betydligt bättre och trovärdigare.

Men huvudrollen innehålls givetvis av action och specialeffekter, och där lyckas Hyung-rae Shim väldigt bra trots en budget som antagligen är betydligt lägre en Hollywood-film i samma anda och tappning. Så glöm hans Yonggary, detta är the real deal. Vi får se hyfsat övertygande jättemonster, främst i form av två väldigt stora ormar. Den ena av dom slår sönder Los Angeles rejält. Byggnader sprängs och rivs, gator rivs upp, hundratals bilar slås upp i luften, helikoptrar störtar och inte nog med det, sedan kommer en armé av flygande monster som även dom börjar trasha stället. MEN inte nog med det, sedan kommer den svarta armé och deras jättemonster med LASERKANONER på ryggarna och börjar bomba sönder storstan.

Jepp, det är faktiskt ungefär lika spektakulärt som det låter. Det finns en flashback-scen i börjar som visar ett liknande krig i det gamla Korea och jag trodde faktiskt inte det skulle bli spektakulärare än så, men tji fick jag.

D-War är en dum film. Den är förträffligt dum. Och stundtals illa spelat. Och med ett manus som kunde ha behövt ett par rewrites till. Men jag faller för den eftersom den är så hämningslöst underhållande. Regissören har skitit fullständigt i ordet "lagom" och vräker på med så mycket monster-mayhem att man blir matt.

Den gick uppenbarligen inte bra i USA, men i Korea ska den ha spelat in storkovan och säkerligen i en del av övriga världen. Så jag hoppas verkligen på en ännu fetare uppföljare... där manuset gärna får vara lika genomarbetat som actionscenera.

Hurra för asiaterna. Dom är inte bara snygga, dom är coola också.