lördag, februari 23, 2008

Recension: De Hängdas Revansch (1972)


Jag blir faktiskt glad när jag inser att jag hoppat över den här filmen så länge, inte för att den är dålig, utanför att den mest funnits i hemska usla utgåvor under titeln Massacre at Fort Holman. Men De Hängdas Revansch är något så ovanligt som en riktigt intelligent, våldsam och känslosam italiensk western där karaktärerna har betydligt fler lager än vad man kan ana från början.

Bud Spencer Eli, en sävlig lurendrejare som planlöst irrar omkring i ett USA helt sönderbombat av inbördeskriget. I en halvdöd liten stad så springer han in i desertören Pembroke, spelad med skärpa av James Coburn, och båda lyckas med konststycket att dömas till döden för sina "brott".

Men Pembroke får en chans att bota sin, vad alla tror, feghet, genom att han erbjuder sig att ta tillbaka Fort Holman, det fortet som han själv lämnade över till södern. Det finns inga soldater att avvara och han tar istället ett gäng dödsdömda fångar direkt från galgen, däribland givetvis Eli. Den otrevlige serganten Brent (Reinhard Kolldehoff) blir också uttagen till självmordsuppdraget eftersom han stulit Pembrokes guldkors.

Fort Holman är inte vilket fort som helst. Det är beläget på en klippa och dit kan man endast ta sig över en minerad hängbro, tunnlar inne i berget och sedan givetvis möta ett fett kompani med skjutgalna soldater. Att det sedan styrs av den sadistiske latent homosexuelle Majoren Ward (Telly Savalas) gör det inte direkt lättare.

Men enligt Pembroke är detta möjligt, och med ett löfte om femhundratusen dollar av guld nedgrävt på fortet så får han killarna med sig. Men är det verkligen guldet han är ute efter, är det värt att riskera sitt liv i ett sånt omöjligt uppdrag?

Som andra har påpekat tidigare, detta är i teorin en variant av Örnnästet, Kellys Hjältar, 12 Fördömda Män och andra liknande men-on-a-mission-filmer. Vi har det udda gänget som ska utföra ett omöjligt uppdrag mot ett närapå totalt otillgängligt fort, och måste använda sin list och massor av våld för att kunna klara av uppdraget. Allt med den vetskapen att långt ifrån alla kommer att överleva.

Jag hade faktiskt förväntat mig något lättsammare, speciellt efter den humoristiska inledningen där Eli klantar till det och sätter både dit sig själv, en nyvunnen kriminell kollega och Pembroke av misstag. Men filmen blir snabbt svartare och mer cyniskt, på ett mycket bra sätt. Det är inget roligt krig, och det finns ingen romantik över eländet. Människor gör allt för att överleva och det går egentligen inte att lita på någon.

Filmen är nästan två timmar lång men blir aldrig seg, alla scener känns nödvändiga och inget verkar vara utfyllnad. Av skådespelarna är det givetvis James Coburn och Bud Spencer som sticker ut, där den senare uppenbarligen gör en av sina bästa roller. Telly Savalas har en ganska liten roll och det verkar till en början bli en vanlig tok-skurk, men även där så bjuder manuset på överraskningar och Telly gjuter mycket liv i sin roll. Slutet är ovanligt, men även om det inte ens blir en duell så känns det så bra som det kan bli.

Nu är filmen inte direkt actionlös, även om det mesta kommer mot slutet då man tar sig in och attackerar fortet. Här förstår vi verkligen att det måste ha funnits budget, då det mycket väl skulle kunna vara en större Hollywood-film. Miljön, fortet, är fantastisk och jag kan inte svara på om det är uppbyggda kulisser eller om det är ett riktigt bevarat fort man använt sig av. Skyhög bodycount, massor av dynamitexplosioner, handvevade kulsprutor och många höga fall gör detta till en för mig tidigare okänd actionklassiker.

Gillar man krig, gillar man western och gillar man filmer med ett tydligt intelligent anti-våldsbudskap utan att för den delen dra ner på våldet, så ska man se De Hängdas Revansch.

Jag blev först lite orolig när de första sekunderna av filmern startade och printen såg förfärlig ut, sedan visar det sig att det är processat material för att det ska komma in förtexter. Vilket inte är så bra gjort även när filmen gjordes. Men efter förtexterna så blir det strålande kvalité med en schyst anamorfisk 2:32:1 version som knappt visar några skador eller slitningar. Studio S fortsätter att släppa guldkorn, och detta är hittills en av deras bästa westernfilmer.