lördag, februari 09, 2008

Recension: The Forest (1982)


Om jag inte hade hittat en remastrad special edition av den här för femtio kronor på Record Hunter så hade jag troligen inte sett den, så jag tänker inte ägna allt för mycket tid åt The Forest, ännu en av alla miljoner slashers som kom i början av åttiotalet.

Klassisk början: två campare blir förföljda och sedan brutalt knivhuggna till döds ute i vildmarken. Klipp till storstaden där två, vuxna såna kan tilläggas, bestämmer sig för att campa. Kvinnorna åker före och männen blir kraftigt försenad på grund av motorhaveri.

I skogen härjar en kannibal. En föredetta doktor (verkar det som) vars spökande familj håller honom sällskap där han bor i sin grotta och då och då ger sig ut och dödar storstadsmänniskor för att få lite kött på grillen.

Sedan är det väl upp till våra hjältar och hjältinnor att hålla sig levande. Vilket inte alltid är så lätt.

The Forest är okey. En aning bättre än vad jag hört, och trots att den är ganska händelselös så puttrar den på ganska trivsamt. Skådespelarna är amatörer, på gott och ont, ibland fungerar det ibland blir det bara krystat. Fotot är bra och förutom en del ofrivillig humor (bland annat en flashback som skulle kunna komma från Scary Movie, där mördaren byter vapen hela tiden och jagar sitt offer till svängig jazz) så blir storyn ibland lite creepy, speciellt med spökmamman som går omkring och letar efter sina barn.

Gjord direkt för video, vilket var sällsynt på den här tiden, men gick en runda på bio också. Helt okey skitfilm som var värd sina femtio kronor.

Just det ja, eftersom det är en slasher: morden - sådär. Lite blodiga. Lite grafiska. En bodycount på sex olyckliga offer.

Filmens höjdpunkter är nog, förutom jazz-jakten, en sång som verkar specialskriven: The Dark Side Of The Forest, där sångaren sjunger om hur farligt det är och att man kan dö om man går in i skogen.

Hej och hå, den var lite rå. Snygg affish ock-så.