söndag, februari 10, 2008

Recension: Gli Occhi Dentro (1994)


Bruno Mattei, som avled förra året, har varit en speciell favorit hos mig. Egentligen så saknar han all form av klassisk konstnärlig kvalité, men var expert på snabbklippt underhållning för en bred video-marknad. Han hann med att regissera över femtio långfilmer och arbetade in i det sista, då med bisarra uppdateringar av klassiska italienska genreprodukter som zombies, kannibaler, kvinnofängelser och djungelaction. Gli Occhi Dentro från 1994 är en ovanligt välskriven giallo och är ett avstamp från Matteis vanliga väg.

Monica Seller spelar Giovanna Dei, en serietecknare som är känd för sin skapelse Dr Dark - ansedd professor om dagen, brutal seriemördare om natten. Men någon har tagit inspiration från Dr Dark och går omkring och petar ut ögonen på barnvakter.

Media och samhället är i uppror eftersom dom tror att mördaren har påverkats av serien och vi får bland annat följa en aggressiv presskonferans. Men Giovanna och hennes kollegor inser absurditeten med att skylla på serien:

"If they kill someone with a power drill, do they take it out on Black and Decker?"

Något som än idag känns aktuellt och som ingen riktigt kan svara på. Men mördaren verkar komma närmare Giovanna och lämnar till och med ett par utstuckna ögon hemma hos henne. Vem är mördaren och vad vill mördaren? Det blir ett antal vändningar innan vi faktiskt inser vad som pågår...

Detta är en renodlad giallo. Ingen slasher, ingen vanlig thriller. Den har allt som fansen brukar vilja ha av en giallo: svart hatt, svarta handslar och något vasst att döda folk med. Intressant nog, trots att det är Mattei, så är den väldigt välgjord - dock på låg budget - och regin är betydligt intelligentare än vad Mattei brukar klara av. Dialog och skådisar är väldigt ojämna, men är man van vid sånt här så klarar man av det.

Manuset är hyfsat komplex och bjuder på en del överraskningar. Mattei bygger upp en spänning och förutom några få scener här och där så flyter filmen på utan tristess. Stilen är rent, vitt och prydligt nittiotal och solen skiner för det mesta. Påminner alltså mer om Michael Manns Manhunter (här alitterar vi vilt) än om till exempel Deep Red. Våldet är rått, men inte så grafiskt - förutom en enda grafisk ögonutpetning, men är väldigt effektivt.

En överraskning från Bruno Mattei och ett givet val för giallo-fans som söker en film som dom troligen aldrig sett förut.