lördag, februari 02, 2008

Recension: Helen Of Troy (1956)


Se här, en mastodontfilm som nästan är bortglömd på grund av senare verk som Spartacus och Ben Hur, men denna var tidigt ute på femtiotalet som en av de mer spektakulära och påkostade episka verken. Så, "with a cast of thousands" så slår Helen Of Troy kullerbyttor för att vara så fet som möjligt. Och det lyckas hyfsat bra.

Prins Paris (Jacques Sernas), Troja, har bestämt sig för att få fred med grekerna och beger sig till Sparta för att erbjuda vänskap och samarbete. Men en storm gör att skeppet hans sjunker, han flyter i land och hamnar nästan rakt i armarna på Drottning Helen (Rossana Podestà), som låtsas var en slav för att inte komplicera saken.

Paris blir naturligtvis kär i damen i fråga, efter något som verkar vara ungefär fyrtiofem minuter i deras tid (tänk om kärleken kunde vara så enkel) och han svär att dom ska ses igen. Sedan beger han sig ensam, endast klädd i ett trevligt enkel tunika och erbjuder fred till grekerna... som är väldigt misstänksamma. Det hela blir inte bättre av att Paris upptäcker att Helen egentligen är drottning och att kungen, den brutale Menelaus (Niall MacGinnis) även är tokigt svartsjuk.

Så efter lite intriger så flyr drottningen med Paris hem till kära gamla Troja och detta ses naturligtvis inte med blida ögon av grekerna, som naturligtvis slänger ut en flotta på tusen båtar och bestämmer sig för att attackera Troja och ta tillbaka drottningen. Och kanske våldta, supa och stjäla lite guld samtidigt.

Naturligtvis bereder detta för massiva battles och intriger som skulle kunna få Falcon Crest att blekna!

Å ena sedan så är Helen Of Troy ett standardverk som i story och delvis i stil påminner om de billigare italienska peplumarna som kom senare. Det beror väl kanske på att det är en av de första samproduktionerna med Italien i den här genren, men också på ett manus som kanske hade behövt lite mer arbete.

Dialogerna är hejdlöst ostiga och skådespelarna kämpar hårt för att säga dom utan att vricka tungan ur leda. Men dom gör det bra trots allt. Robert Wise regisserar med stadig och lite för rutinmässig hand, men man blir aldrig uttråkad. Att man överlever första timmen beror helt på att skådespelarna är så förbaskat bra. Jacques Sernas och Rossana Podestà är absurt söta och vackra i huvudrollerna och backas upp av underbara skurkar som Stanley Baker och Niall MacGinnis. Harry Andrews är kanske ett udda val som Hector, men gör det bra ändå tycker jag. Någonstans i såpan finns också Marc Lawrence, den legendariska skurkskådisen som gjorde sig känd för att vittna mot skådespelarkollegor med kommunistsympatier (Lawrence var själv medlem i kommunistpartiet kan tilläggas) och för lysande insatser i europeisk och amerikansk genrefilm från 1932 till 2003. Inte illa.

Men det som verkligen gör Helen Of Troy till en mastodontklassiker är andra halvan då kriget sätter igång. Tusentals statister anfaller Troja i väldigt imponerande mass-scener. Stunts och troligen second unit-regi stod Yakima Canutt för och det syns. Det ser dyrt och farligt ut. Stuntmän faller till höger och vänster, får pilar och spjut i sig, attacktornen brinner, massor av svärdsfighter och det osar av spektakel. Lite senare kommer även en fartfylld jakt med häst och vagn och det är fantastiskt drag i filmen tills det dystra slutet. Faktiskt en av de bästa slagen jag sett i en film från den här tiden.

Musiken är av Max Steiner, och den är pampig och passar utmärkt till melodramen vi får bevittna. Sergio Leone arbetade på second unit och nazi-bitchen Brigitte Bardot gör en tidig liten roll.

Rekommenderas varmt för fans av Hollywood-melodramer, mastodontfilmer och riktigt bra äventyrsfilm.