måndag, februari 18, 2008

Recension: Mannen Från Öst (1972)


Oftast tycker jag det fattas något när Terence Hill och Bud Spencer arbetar med egna projekt. Dom gav varandra den där energin, magentismen ut från den vita duken (eller i mitt fall, TV-rutan) som få andra hade. Som actionkomediernas Helan & Halvan, alltid med hjärtat på rätt ställe. Här har vi Terence Hill solo, i en ambitiös westernkomedi som heter Mannen Från Öst.

Sir Thomas Fitzpatrick Phillip Moore (Terence Hill) skickas till vilda västern på begäran av sin döde far, "the englishman", som dog i armarna på sin favorithora. En naturlig död, som kanske kan vara lite ovanligt i den westernfilmens värld.

Väl på plats så träffar sonen tre västernbusar, Holy Joe (Harry Carey Jr.), Bull (Gregory Walcott) och Monkey (Dominic Barto) som otroligt nog visar sig vara hans fars gamla "kollegor".

Sir Thomas Fitzpatrick Phillip Moore är dock inte så intresserad av att bli en riktig vilda västern-klar utan roar sig med att läsa poesi, fånga fjärilar, utöva morgongymnastik och kära ner sig i dottern till stans högsta höns, den otrevlige Frank Austin (Enzo Fiermonte). Just det senare gillar inte Frank och skickar sin otäcke hantlangare Morton (Riccardo Pizzuti) för att ta uti med problemet.

Men Sir Thomas Fitzpatrick Phillip Moore, som helst kallas för Tom, tänker inte ge upp så lätt. Så beväpnad med charm, intelligens, en Sherlock Holmes-hatt och en cykel så försöker ha ta den lilla staden med storm.

Regissören är Spencer/Hill-veteranen Enzo Barboni och han hanterar en ganska enkel historia med stadig hand. Han uttnyttjar bilden till max, nästan till parodins gräns när det gäller att placera skådespelarna i varsin ände av bildkanterna. Men så är också Mannen från öst en lek och dekonstruktion med västern-genren, en berättelse som trots sin naivitet gör upp med klyschor och det sista av vad som folk inbillade sig var det fria, vilda amerika.

Terence Hill, en halvtysk snygging som kanske lider av att han faktiskt ser väldigt bra ut, men som är en riktigt duktig skådis om man ser bortom slapsticken och dam-charmören. Jag blev riktigt förvånad när han faktiskt här visar upp sina otroliga talanger i akrobatik, stunts, hästridning och även att hantera en revolver. Men det är också sånt folk glömmer bort. Det är ingen lätt konst att bli filmstjärna. Oftast finns det en vansinning talang bakom ytan, så även i Terences fall.

Filmens nackdel är att den är lite lång. Närapå två timmar, när den mycket väl skulle ha kunnat klocka in på nittio minuter utan problem. Men den lever på bra skådespelare och ett gäng riktigt lyckade skämt. Och Terence Hills fantastiska utstrålning. Men vem kan slita sig från TV-rutan när dom där himmelsblå ögonen spänner blicken i en skurk? På tal om färger så har Studio S släppt en nästan prickfri utgåva med klara färger, oklippt och i korrekt ratio. Något som jag, som är uppväxt med sketna vhs-utgåvor i fullscreen, alltid blir väldigt glad över.

Det finns en bitterljuv känsla på slutet, när de tre busarna står vid havet och inser att dom inte kommer längre. När ljudet av ett tåg hörs i bakgrunden så förstår både vi och dom att vilda västern är över och det är dags att, på gott och ont, anpassa sig till moderna tider.