onsdag, februari 27, 2008

Recension: Ricco (1973)


Se här, en italo-actionrulle som jag inte sett tidigare, eller i alla fall hört så mycket om. Och det lilla jag hört om Ricco har faktiskt i stort sett ständigt varit negativt och surt. Jag misstänker att det är pågrund av Christopher Mitchum, men troligen handlar det mer om bara vanlig gnällkärring-attityd.

Ricco (Christopher Mitchum) kommer hem efter två år i fängelse. Han hade attackerat Don Vito (Arthur Kennedy) på grund av mordet på sin far.

Nu är han redo att börja på ny kula igen och vill bara slappa, må bra och träffa tjejer. Men alla börjar antyda till honom att han borde ta hämnd. Det var ändå hans egen far som fick huvudet av skjutet. Ricco hatade sin far, men på något sätt så vill han inte bli inblandad i Don Vitos affärer. Det är som om den svinige fadern faktiskt förtjänade sin död.

Han bestämmer sig för att busa en aning. Bråka lite med Don Vitos män, försöka ta tillbaka sin flickvän som Don Vito lagt beslag på och kanske tjäna lite pengar genom att lura av maffian lite stålar.

Men det går snabbt överstyr och snart så har han mer eller mindre tvingats in i en blodig hämnd...

Ricco är en ganska enkel rulle och karaktären Ricco är ganska enkel som människa. En slacker som gillar brudar, bilar och att må bra. Lite nyttigt nonchalant angående kriminalitet och maffian. Mitchum gör rollen bra, även om han inte är någon lysande skådespelare. Men det är svårt att tycka illa om honom.

Regin är bra och man har utttnyttjat en låg budget på ett bra sätt med mycket action, blod och fighter. En udda, nästan lite avvikande, grafisk kasteringsscen och händelserna där runt omkring ger filmen plötsligt en svärta som den bara antytt innan. Arthur Kennedy är riktigt, riktigt bra som Don Vito.

Det är en udda film som kanske på något sätt riktade sig till en yngre, mer radikal publik, än vad andra crime-rullar från den här tiden gjorde. Ricco känns faktiskt som en ganska modern karaktär, som vi mellan 25-30 år kan känna igen oss i. En förebild för oss sjuttiotalister helt enkelt.

Lite humor är det att maffian uppenbarligen äger den lokala Wella-fabriken och jag undrar om Wella var medveten om vilken fantastisk produktplacering dom fick i kombination med tortyr, naked och maffian? Det finns en skön detalj där Don Vito vägrar använda tvål som jag blev konfunderad över i början, men som får ett makabert svar lite senare.

En bra film, till och med underskattad.