fredag, februari 15, 2008

Recension: Sins Of Rome (1953)


Orginaltiteln är egentligen Spartaco, men det är som Sins Of Rome som den lanserades under av RKO 1954. Och som orginaltiteln antyder så är detta också en filmatisering av Spartacus-legenden, som Kubrik filmatiserade några år senare. Denna gången är det dock skräckmästaren Riccardo Freda som stod för regin, och trots en låg budget så fick han till en helt okey film.

Spartcus (Massimo Girotti) spelar en romersk soldat som genom att han beskyddar en kvinna som attackerat en soldat blir straffad och utvald att blir slav och gladiator. Även hans familj tas som slavar på grund av hans brott. Men genom sina nya vänner i gladiatorskolan så börjar funderingarna på en revolt att ta fasta. När han får se hur slavarna behandlas så inser han att det måste bli ändring.
Efter en stor gladiatortävling där de ska slåss mot lejon så gör dom revolt och tar sig ut i friheten. Man bygger ihop en armé av andra slavar. Men Spartacus kollega och närmsta man, den avundsjuke Ocnomas (Yves Vincent) planerar att ta makten över slavrevolten och försöker svärta ner Spartacus rykte genom direkta lögner. Att sedan det finns två kvinnor som vill ha Spartacus gör det hela inte bättre...

Vi kan börja med nackdelarna. Manuset. Handlingen går i ett nackbrytartempo och det beror inte bara på att RKO klippte bort tjugo minuter från filmen innan den amerikanska premiären, istället så har man nog fokuserat att få till en fartfylld äventyrsfilm så snabbt som möjligt. Inget fel med det, men ibland känns det som om det hade behövts kompletterade scener. Dialogen kan ibland också bli närmast parodisk, med melodrama som hämtat från helvetet. En del av skulden kan säkert ges det amerikanska ljudspåret, men med tanke på hur vissa av skådespelarna spelar så förvånar det mig inte om den italienska dialogen är minst lika melodrama som den amerikanska. För övrigt så sköter sig skådespelarna riktigt bra trots vekt manus, speciellt Massimo Girotti och Yves Vincent.

Filmen blir också lite av en antiklimax då det stora feta slaget klaras över på fyra minuter och mest i stora helbilder. Som om Freda tappat intresset för filmen vid det laget eller helt enkelt var osäkert på hur han skulle filma en sådan stor scen.
Dock så bjuds det på bättre action innan dess. Det finns tre höjdpunkter. Först har vi den fantastiska gladiator-scenen. Här har teamet använt sig av samma kulisser som Quo Vadis? och lyckats få ihop några tusen statister. Så det är imponerande colosseum där man har ett skepp i naturlig storlek i mitten. Sedan släpper man loss en tio-tjugo hungriga lejon som gladiatorerna måste kämpa emot samtidigt som dom ska skydda en slavflicka som är fastbunden på skeppet. Cool idé och ganska bra genomfört.

En stund senare så gör gladiatorerna revolt och vi bjuds på en original fight där gladiatorerna använder sig av tända facklor som slår ner alla romerska soldater med nere i fängelsehålorna. Bra idé och väldigt visuellt. Tänk er mörkret och facklorna som används mot soldaterna, gnistor som yr och allt det där. Något liknande gjordes i Panna Rittikrais Born to fight, då Dan Chupong använder sig av brinnande vedträn för att slå ner skurkarna med.

Sist, men absolut inte minst, är en snygg genomförd nattlig attack mot ett romerskt läger. Även här använder sig Freda av mycket eld och får till en utmärkt känsla av kaos, våld, död och att det faktiskt ser ganska farligt ut. Liksom resten av filmen är fotot även här otroligt snyggt.

Visst, Riccardo Freda älskar att visa upp sina kulisser mer än skådespelarna ibland, och manuset är på tok för tunt. Men det är en schyst mastodontfilm som uppenbarligen var en av de första italienska filmerna där man verkligen uttnyttjade Hollywoods kvarlämnade kulisser.

Sedan så måste jag ju säga att detta är hittills den enda italienska ”peplum” där de manliga skådespelarna har hår på bröstet. Inte rakade muskelmän som i senare filmer.

Bara så att ni vet.