lördag, februari 09, 2008

Recension: Spider Labyrinth (1988)


Jag har skådat veckans mästerverk. Och det är en film som är skamligt bortglömd. Varför finns inte Spider Labyrinth på DVD? Jag, och jag misstänker att alla som sett den, skulle kasta sig över en bra utgåva på en gång. Nu får vi klara oss med bootlegs i halvdan kvalité och utan den där extra visuella boosten som filmen behöver genom att presenteras korrekt.

Professor Alan Whitmore (Roland Wybenga) skickas till Budapest för att ta reda på vad som har hänt hans kollega, Professor Roth. När han kommer fram så visar det sig att Roth blivit galen, paranoid och hinner smuggla på honom en bok med två polaroidfoton. Sedan skiljs dom åt, men inte förrän Alan har fått träffa en kvinna som påstår sig vara Roths fru.

Senare på kvällen så hittas Roth död. Hängd i taket och med händerna avskurna. Han hade ingen fru får man reda på och Alan får sitt pass beslagtaget. Naturligtvis måste han börja nysta i mysteriet och efter att en av hotellets anställda blivit brutalt mördade, och han har hört skriken, så börjar han inse att alla... eller ingen... vakar över honom.

En mystisk plakett verkar leda honom vidare neråt mot helvetet, mot en av världens mest undanskymda religioner....

Detta är kvalité mina vänner. 100 procent kvalité. Det kan nästan inte bli bättre än så här. 1988 så gjordes det för det mesta inga skräckfilmer i Italien som skulle kunna sägas vara seriösa eller ambitiösa. Givetvis var filmerna charmiga som tusan, blodet flöt och alla var bara halvglada (med tanke på att branschen började dö). Men nånstans här så lyckades man få igenom Spider Labyrinth, med ett tätt och intelligent manus som andas Suspiria, Inferno, The Beyond, Ninth Gate... ja, även The Thing, The Wicker Man och gotiska skräckfilmer från sextiotalet. Trots alla dessa inspirationskällor så blir filmen även orginell.

Men lugn, skräckfans. Det blir blod också. Och monster. Och stop-motion. Och långa vassa knivar. Jag vill inte avslöja för mycket dock. Man måste väl erkänna att filmen är långsam, men långsam som i bra stämning. Den blir aldrig tråkig och det verkar inte finnas några scener som är till för utfyllnad. Allt tjänar sitt syfte. Fotot, av veteranen Sebastiano Celeste (som arbetat med alla från Fulci till Lenzi, tv-serien Bläckfisken, arthouse och splatter) andas Sergio Salvati och med stämning så tjock att man kan klyva den med en dubbeleggad yxa.

Det är Sergio Stivaletti som gjort effekterna och dom är mycket imponerande för sin tid. Jag kan inte säga att dom är realistiska, men det som man levererar passar så bra till filmen att man köper det direkt.

Nu finns det tre filmer som jag mest av allt vill ha remastrade på DVD: Blazing Magnums, Holocaust 2000 och Spider Labyrinth. Har ni sett dom så förstår ni varför.