måndag, februari 11, 2008

Recension: Test Pilota Pirxa (1978)


Under min jakt på filmer som jag aldrig sett och som kanske kan bedöva min tristess så råkade jag på en polsk-sovjetisk rulle från 1978, Test Pilota Pirxa, vilket i stort sett betyder Testpilot Pirx. Eller nåt liknande. Den bygger på en novell av Stanislaw Lem och är ett klassiskt exempel på dyster, öststats-retro-scifi när den är som coolast och mest seriös.

Sergei Desnitsky, den ryske skådespelaren, spelar Pirx, den bäste piloten någonsin. Han har en välbehövlig semester uppe i bergen med sin vän, men får plötsligt ett erbjudande om att delta i ett hemligt projekt.

Motvilligt tackar han ja, eftersom han vet att folk inte gillar vad projektet går ut på och då kan han inte låta bli att ställa upp. Detta utspelar sig i en nära realistisk framtid då man lyckats skapa realistiska androider, det vill säga människo-robotar som agerar och beter sig som riktiga människor. Till och med har egen vilja. Men dom lyder alltid order och är betydligt bättre på allt än människan.

Ett mäktigt företag vill producera såna här robotar som servicepersonal och för att utföra uppdrag där människan inte är pålitlig, som till exempel piloter. Men hur väl klarar robotarna pressen under ett svårt uppdrag och hur är egentligen samarbetet med människorna?

Pirx får en besättning där alla, enligt Unesco, ska vara robotar. Men Pirx är skeptisk. På färden mot Venus så börjar det bli osäkerhet i besättningen och är verkligen alla robotar? Och om dom är en robot, kan då roboten ljuga och säga att han är en människa?

Detta är en oerhört intressant och stämningsfull science fiction. Det som gör den så övertygande är den aldrig svävar ut och blir... fantasy. Allt känns som om det skulle kunna ske, även om budgeten givetvis sätter stopp för vissa visualiseringar. Det utspelar sig i en framtid som är ganska lik vår egen, vilket känns logisk, men regissören Marek Piestrak har ändå valt miljöer som är lätt futuristiska, kalla och sterila miljöer. Men ändå smutsigt och ”vanligt”.

Det är en blandning av ryska och polska skådespelare och alla är helhjärtade i sina gestaltningar. Så det finns inget direkt att klaga på.

Själva frågan är huruvida hur mycket är robot egentligen är en robot och om en robot kan imitera människan så mycket att den blir för mänsklig och misslyckas, och frågeställningarna är intressanta. I en scen så ger Pirx en av robotarna frågan ”Finns Gud?” och ger honom 24 timmar på sig att svara på detta. Jag förstår tanken. Hade roboten, eller det som troligen är en robot, svarat ”ja” eller ”nej” på en gång så hade den inte varit perfekt och skulle utesluta andra möjligheter. När roboten nästa kväll svarar att det finns en procents chans att Gud finns så litar Pirx på honom, vilket betyder att roboten kan se andra möjlighetern än bara en.

Svagheterna är en del mycket dåliga visuella effekter på slutet av filmen, men eftersom historian och resten av genomförandet är så bra så är det inget man irriterar sig på. Det finns uppenbarligen bara en referens där till Star Wars, men konstigt nog mer referenser till Blade Runner som kom senare.

Kryptisk, paranoid, mystisk, spännande och intelligent. Nu vill jag ännu mer polsk sci-fi!