fredag, februari 29, 2008

Trollkarlen Fredson är död och begraven, kom ihåg det!

Läste i LT att det har varit trollerikonferens i Östersund, arrangerad av Jämtlands Magiska Förening och Svensk Magisk Cirkel. Jag får både negativ och positiva minnen av min egen allt för långa karriär som trollkonstnär i Jämtland. Trollkarlen Fredson, det var mitt namn och jag roade på barnkalas, firmafester, lokal-TV, i kyrkor och minglade omkring i butiker och visade mina trick.

Jag var helt inne i det där. Sprang på trollerikongresser och skrev i medlemsblad, vad med och startade ovannämnda jämtländska magiska förening och började långsamt tröttna på det hela. Det började kännas falsk. Dra billiga vitsar, titta på tokfulla präster, hela tiden svara på korkade frågor om jag kunde trolla fram pengar, trolla bort fruar och allt sånt där som är så förutsägbart. Min specialité var enkelt standup-trolleri. En väska, eventuellt ett bort och trolleritrick efter trollertrick, allt till mycket improviserat snack, dialog med publiken och alltid få riktigt uselt betalt.

Man var som en trolleri-hora. Det var nästan som om man förväntades att arbeta gratis. Det gjorde jag aldrig, kan tilläggas, och ju längre tiden gick så kändes det skönare och skönare när folk inte återkom. Tyvärr kunde jag känna ångesten när dom ringde tillbaka och insåg att jag måste ställa mig och förnedras nånstans för en billig penning.

Det hela slutade egentligen med att jag körde några shower som jag var nöjd med. Det finns en liten mysig filmsalong på Jamtli där man kom nära publiken och ändå kunde hålla en distans. Jag älskade den scenen, den bästa jag arbetat på förutom Storsjöteatern stora scen (som lyckas med att vara stor och intim på samma gång). Jag hade renodlad min show väldigt hårt, hade inte med några tramsiga glittergrejor (som är som heroin för trollkarlar) och arbetade mycket med det verbala istället för att låta fånig rekvisita göra saken. Jag var toppennöjd, publiken skrattade som galningar och till och med barnen var nöjda. Det var inte bara jag som uppträdde, utan även andra medlemmar från föreningen. Så det var en fin blandning av olika stilar.

Efteråt kom en dam fram och tackade oss för en fin show, men innan hon gick så vände hon sig mot mig och sade ”Men du, dig gillade jag inte. Otrevlig och elak”. Mina vänner, mina kollegor stod tysta och log. Ingen sade något till försvar. Sedan hasplade en kollega ur sig med ett hånflin ”Jag håller med henne”. Ingen sa något. Ingen försvarade mig, trots att alla visste hur bra det hade gått och att kvinnan troligen bara var en bitter ensam människa.

Jag gav honom en rejäl jävla hurring. Glasögonen flög över hela salen. Jag har aldrig känt mig så nöjd. Sedan gick jag därifrån och har aldrig tittat tillbaka. Jag slutade trolla nästan omedelbart, sålde min rekvista och såg detta som slutet för mig.

Ville inte ha med falska människor att göra igen. Ville vara fri, långt från hurtiga buskisskämt, barnkalas med bortskämda snorhyvlar och aspackade företagsledare som tog sina kvinnliga anställda på brösten.

Så om det är något jag aldrig vill höra igen så är det ”Trollkarlen Fredson”. Kalla mig vad ni vill, men min magi är för evigt förlorad.