tisdag, mars 11, 2008

Carola bränd på bål, men vem är förvånad?


Slutet på en schlagerepok skriver tidningarna. Carola utröstad och ”bränd på bål”, enligt henne själv (underhållande eftersom det var en populär avrättningsmetod av kristna mot oliktänkande en gång i tiden). Allt verkar vara alla andras fel. Typiska tankar från någon som saknar den där viktiga ingrediensen självdistans.

Jag har inte sett Melodifestivalen på många år, senaste gången jag hörde en bra låt var nog för tio år sedan. Vilka som hade skrivit den vill jag inte gärna nämna (Ace Of Base), det är pinsamt, men det var en bra synthlåt i alla fall.

Personligen har jag aldrig fallit för tävlingshetsen, inte ens i skolan när de mer fartfyllda killarna kunde bli förbannade över att de förlorade i brännbollsmatchen och gick och försökte se surt tuffa ut i hörnet på planen. Jag orkade inte bry mig. Min mor försökte få mig att spela fotboll en gång i tiden, men jag blev så uttråkad att jag vägrade gå dit igen.

Det är väl därför jag har svårt att förstå hetsen över en meloditävling som nu för tiden mest består av diverse tros-, naken- och hatchocker. Egentligen borde Carola, som är en sådan driven artist snabbt vifta bort den där förlusten och fortsätta köra sina välbetalda företagsgig istället.

Men hon har inte förstått att det hon gjort under sitt liv, alla hits och alla scenframträdanden, egentligen kommer i skuggan efter uttalandet att transpersoner bör hamna i helvetet om de inte förändrar sina liv och att det går att bota homosexuella med förbön. Absurditeter givetvis, men det är också det som gör Carola till en relik. Kanske att folk tröttnat på människor som tar saker för givet, som istället för öppna armar och kärlek erbjuder fördomar och bakåtsträvande åsikter. Jag vill hoppas det i alla fall.

Som bög tycker jag att det är konstigt med denna dyrkan för människor som uppenbarligen vill homosexuella illa – särskilt när homosexuella finns med i hyllningskörerna! Man dyrkar Bert Karlsson trots att han startat ett i inledningsskedet väldigt homofobiskt parti, Ny Demokrati. Man dyrkar Carola trots hennes extrema åsikter. I övriga världen verkar antisemiten och den uttalat homohatande Brigitte Bardot vara någon form av favorit bland både kulturmänniskor och homos. Man vill väl inte se hur människor är tyvärr, man blundar för allvaret och suger i sig underhållningen istället. Går det att skilja konsten och personliga åsikter ifrån varandra? Uppenbarligen, men det verkar vara lättare i vissa ämnen. Jag tror inte Carola hade behandlats med silkesvantar om hon uttalat sig om, för att ta ett gammalt exempel, judar eller zigenare. Eller helt enkelt icke-religiösa människor. Man försöker med sådan kraft från utsatta grupper vara så förstående, så förstående till den grad att man hellre vänder andra kinden till och inte ifrågasätter. Uppenbarligen stor kärlek, men till vilket pris?

Carola kommer igen. Hon behöver nog inte gråta länge förrän anbuden ramlar över henne. Eller som Liberace en gång sa ”Jag gråter hela vägen till banken”, när recensionerna blev sura och negativa.